PERSONALDOMSTOLENS BESLUT
(första avdelningen)
den 1 februari 2008
Mål F-77/07
Kay Labate
mot
Europeiska gemenskapernas kommission
”Personalmål – Tjänstemän – Social trygghet – Olycksfallsförsäkring och försäkring mot yrkessjukdom – Yrkessjukdom – Lungcancer – Passiv rökning – Anledning saknas att döma i saken”
Saken: Talan som Kay Labate har väckt med stöd av artikel 236 EG och 152 EA om att personaldomstolen ska ogiltigförklara kommissionens beslut av den 18 oktober 2004 respektive den 6 oktober 2006 om avslag på begäran om att beteckna den cancer som ledde till sökandens makes död som en yrkessjukdom, ålägga kommissionen att betala ut den totala ersättning som sökanden har rätt till enligt artikel 73 i tjänsteföreskrifterna och ersätta henne för de resekostnader som hennes make ofta hade för att besöka sin läkare i Bryssel i enlighet med artikel 9 i reglerna om olycksfallsförsäkring och försäkring mot yrkessjukdom för tjänstemän, förordna om varje annan åtgärd som kan visa sig skälig och förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.
Avgörande: Det saknas skäl att pröva de yrkanden som sökanden har framställt i sin ansökan. Det är uppenbart att de skadeståndsyrkanden som sökanden har framställt i sin skrivelse av den 25 oktober 2007 inte kan bifallas. Europeiska gemenskapernas kommission skall ersätta rättegångskostnaderna.
Sammanfattning
1. Talan om ogiltigförklaring – Talan mot ett beslut – Återkallande av det angripna beslutet under pågående rättegång – Talan har inte längre något föremål – Anledning saknas att döma i saken
(Personaldomstolens rättegångsregler, artikel 75)
2. Tjänstemän – Talan – Full prövningsrätt – Dom ex officio att den svarande institutionen ska utge skadestånd
(Tjänsteföreskrifterna, artikel 91.1)
1. När en gemenskapsinstitution under rättegången återkallar det beslut som är föremål för en talan om ogiltigförklaring, medför denna återkallelse, om återkallandet inte samtidigt ersätts med ett nytt beslut om samma sak, att det saknas anledning att döma i målet. Ett sådant återkallande, som upphäver beslutet med retroaktiv verkan, får nämligen samma verkan som en dom om ogiltigförklaring.
Påståendet att institutionen återkallade det angripna beslutet för att undandra sig domstolsprövning kan inte föranleda att talan fortfarande anses ha ett föremål. Institutionen kan nämligen inte kritiseras för att den efter att ha analyserat talan och uppgifterna i målet ha bedömt det vara önskvärt att åtgärda vissa brister eller oegentligheter som beslutet är behäftat med genom att återuppta beslutsprocessen. Den omständigheten att ett återkallande sker sent, hur beklagansvärt det än må vara, påverkar inte bedömningen att det angripna beslutet har försvunnit ur rättsordningen.
(se punkterna 7, 11 och 13)
Hänvisning till
Förstainstansrätten: 18 september 1996, Langdon mot kommissionen, T‑22/96, REG 1996, s. II‑1009, punkterna 12–14
2. Gemenskapsdomstolen har visserligen full prövningsrätt i tvister av ekonomisk art enligt artikel 91.1 i tjänsteföreskrifterna, och den har möjlighet att, till och med ex officio, förplikta en institution att utge ersättning för ideell skada till sökanden. Dock kan gemenskapsdomstolen endast meddela ett sådant avgörande efter att först ha undersökt lagenligheten av det beslut mot vilket talan har väckts. Om gemenskapsdomstolen varken kan undersöka lagenligheten av det angripna beslutet eller bedöma den påstådda skadans befintlighet och beskaffenhet kan institutionen nämligen inte redan hållas för ansvarig.
I ett fall där sökanden har begärt ersättning för den skada som följer av att ett förfarande för erkännande av en sjukdom som yrkessjukdom tar oskäligt lång tid på grund av att det första beslutet har återkallats och förfarandet har återupptagits i läkarkommittén, kan gemenskapsdomstolen inte undersöka vare sig lagenligheten av det återkallade beslutet eller frågan huruvida tidsåtgången för det alltjämt pågående förfarandet är oskälig då domstolen inte har insyn i samtliga faser och handläggningsvillkor i förfarandet, och inte på förhand kan ha en uppfattning om den totala tidsåtgången. Dessutom är innebörden av det beslut som slutligen kommer att fattas per definition okänt för parterna och gemenskapsdomstolen, och sökandens skadeståndsyrkanden kommer med nödvändighet att bero på vilket beslut som fattas vid förfarandets slut.
(se punkterna 16–22)
Hänvisning till
Förstainstansrätten: 12 december 1996, Stott mot kommissionen, T‑99/95, REG 1996, s. II‑2227, punkt 72; 11 april 2006, Angeletti mot kommissionen, T‑394/03, REGP 2006, s. I‑A‑2‑95 och II‑A‑2‑441, punkterna 163–167, och där angiven rättspraxis; 15 mars 2007, Katalagarianakis mot kommissionen, T‑402/03, REG 2007, s. II‑0000, punkt 104