Language of document : ECLI:EU:F:2010:37

PERSONALDOMSTOLENS DOM

(plenum)

den 5 maj 2010

Mål F-53/08

Vincent Bouillez m.fl.

mot

Europeiska unionens råd

”Personalmål – Tjänstemän – Befordran – Befordringsförfarandet 2007 – Berättigat intresse av att få saken prövad – Beslut om befordran – Förteckning över befordrade tjänstemän – Jämförelse av kvalifikationerna – Kriteriet tjänstemannens ansvar – Ansökan om ogiltigförklaring av beslut om befordran – Intresseavvägning”

Saken:      Talan, som väckts enligt artikel 236 EG och artikel 152 EA, genom vilken Vincent Bouillez, Kris Van Neyghem och Ingeborg Wagner-Leclercq yrkat ogiltigförklaring av dels tillsättningsmyndighetens beslut att inte befordra dem till lönegrad AST 7 vid befordringsförfarandet 2007, dels – i den mån det är nödvändigt – besluten vid samma befordringsförfarande om att till denna lönegrad befordra de tjänstemän som utfört mindre ansvarskrävande uppgifter än sökandenas och vars namn anges i förteckningen över befordrade tjänstemän, vilken offentliggjordes den 16 juli 2007 i personalmeddelande nr 136/07.

Avgörande: Besluten genom vilka Europeiska unionens råd beslutade att inte befordra sökandena till lönegrad AST 7 vid befordringsförfarandet 2007 ogiltigförklaras. Övriga yrkanden ogillas. Rådet ska ersätta rättegångskostnaderna. Eliza Niniou, Maria-Béatrice Postiglione Branco, Maria De Jesus Cabrita och Marie‑France Liegard, tjänstemän vid rådet och parter som har intervenerat till stöd för rådets yrkanden, ska bära sina rättegångskostnader.

Sammanfattning

1.      Tjänstemän – Befordran – Jämförelse av kvalifikationer

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 45.1)

2.      Tjänstemän – Talan – Berättigat intresse av att få saken prövad – Talan som riktar sig mot ett beslut att befordra en annan tjänsteman – Upptagande till sakprövning

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 91)

3.      Tjänstemän – Talan – Dom om ogiltigförklaring – Verkningar – ogiltigförklaring av ett beslut att inte befordra en tjänsteman

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 91)

1.      Vid befordran har tillsättningsmyndigheten ett stort utrymme för skönsmässig bedömning, och det uttryckliga omnämnandet, i artikel 45.1 i tjänsteföreskrifterna, av de kriterier som kan beaktas vid jämförelsen av kvalifikationerna som kandidaterna till befordran besitter ger uttryck för den särskilda vikt som lagstiftaren fäster vid att dessa kriterier beaktas. Administrationen är dessutom skyldig, då den jämför dessa kvalifikationer med tillämpning av nämnda bestämmelse, att omsorgsfullt och opartiskt pröva alla omständigheter som är relevanta för att bedöma kvalifikationerna.

Det ansvar de befordringsbara tjänstemännen har utgör en av de tre relevanta omständigheter som administrationen ska beakta. Tillhörigheten till samma tjänstegrupp och samma lönegrad förutsätter visserligen att likvärdiga arbetsuppgifter utförs. Användningen av uttrycket ”i förekommande fall” i artikel 45.1 i tjänsteföreskrifterna bekräftar att kriteriet om tjänstemannens ansvar i de flesta fall inte utgör en omständighet som gör det möjligt att särskilja de kvalifikationer som kandidaterna till befordran besitter, med hänsyn till denna presumtion om att tjänstemän inom samma lönegrad har likvärdigt ansvar. Denna presumtion kan dock motbevisas, särskilt sedan sammanslagningen av de tidigare kategorierna B och C i den samlade tjänstegruppen för assistenter. Denna sammanslagning har nämligen automatiskt medfört en utökning av de ansvarsområden som en tjänsteman som tillhör tjänstegrupp AST kan ha, vilket för övrigt framgår av den tabell som införts i avsnitt A i bilaga I till tjänsteföreskrifterna. Vad beträffar tjänstemännens ansvar kan det således föreligga påtagliga skillnader mellan de olika arbetsuppgifter som utförs av tjänstemän inom samma tjänstegrupp. I tjänsteföreskrifterna fastställs inte heller något samband mellan de arbetsuppgifter som utförs och en viss lönegrad. Tvärtom tillåter tjänsteföreskrifterna att lönegraden och befattningen hålls isär. Detta särskiljande mellan lönegraden och de arbetsuppgifter som utförs överensstämmer för övrigt med lagstiftarens önskan och institutionernas val att underlätta sin personaladministration.

Av en sådan presumtion om att tjänstemän inom samma lönegrad har likvärdigt ansvar går det således inte att dra slutsatsen att administrationen inte är skyldig att pröva kriteriet om tjänstemannens ansvar, genom att konkret undersöka huruvida det av detta kriterium kan framgå skillnader vad beträffar de berörda tjänstemännens kvalifikationer. Lagstiftaren har tvärtom avsett att påpeka att det ansvar som de befordringsbara tjänstemännen har utgör en omständighet som kan vara relevant vid en sådan bedömning.

(se punkterna 49 och 51–56)

Hänvisning till

Förstainstansrätten: 8 juli 2008, T‑56/07 P, kommissionen mot Economidis, REGP 2008, s. I‑B‑1‑31 och II‑B‑1‑213, punkterna 58–60; 2 april 2009, T‑473/07 P, kommissionen mot Berrisford, REGP 2009, s. I‑B‑1‑17 och II‑B‑1‑85, punkt 42

Personaldomstolen: 10 oktober 2007, F‑107/06, Berrisford mot kommissionen, REGP 2007, s. I‑A‑1‑285 och II‑A‑1‑1603, punkt 71; 31 januari 2008, F‑97/05, Buendía Sierra mot kommissionen, REGP 2008, s. I‑A‑1‑15 och II‑A‑1‑49, punkt 62

2.      Även om det är riktigt att en tjänsteman inte har rätt att kräva befordran, har vederbörande emellertid ett intresse av att angripa ett beslut att befordra en annan tjänsteman till den lönegrad som den förstnämnde kan erhålla, när denne har ingett ett klagomål mot detta beslut och klagomålet har avslagits av administrationen.

(se punkt 80)

Hänvisning till

Förstainstansrätten: 21 januari 2004, T‑328/01 Robinson mot parlamentet, REGP 2004, s. I‑A‑5 och II‑23, punkterna 32 och 33

3.      När den rättsakt som ska ogiltigförklaras gynnar tredje man, vilket är fallet med ett beslut att uppta någon i en förteckning över godkända sökande, ett beslut om befordran eller ett beslut om tillsättning av en ledig tjänst, ankommer det på gemenskapsdomstolen att först undersöka huruvida en ogiltigförklaring utgör en alltför långtgående sanktionsåtgärd för den rättsstridighet som har förekommit.

Det ska i det avseendet påpekas att de slutsatser som gemenskapsdomstolen drar av en rättsstridighet inte är desamma i fråga om uttagningsprov och i fråga om befordran. En ogiltigförklaring av samtliga resultat från ett uttagningsprov utgör nämligen i princip en alltför långtgående sanktionsåtgärd för den rättsstridighet som har förekommit, oavsett rättsstridighetens art och omfattningen av dess följder för resultaten från uttagningsprovet.

I fråga om befordran gör däremot gemenskapsdomstolen en prövning från fall till fall. Först bedömer domstolen arten av den rättsstridighet som har förekommit. Om den konstaterade rättsstridigheten enbart utgör ett förfarandefel som endast påverkar en tjänstemans situation, anser unionsdomstolen i princip att en sådan rättstridighet inte motiverar att besluten om befordran ogiltigförklaras, eftersom en sådan ogiltigförklaring utgör en alltför långtgående sanktionsåtgärd. Om det däremot föreligger ett väsentligt fel, som till exempel en felaktig rättstillämpning som gör hela den jämförande bedömningen av kvalifikationerna ogiltig, ogiltigförklarar domstolen i princip besluten om befordran.

Därefter gör gemenskapsdomstolen en intresseavvägning vid vilken den först beaktar de berörda tjänstemännens intresse av att på ett lagenligt sätt få sina rättigheter helt återupprättade genom en faktisk omprövning av jämförelsen av kvalifikationerna som i vederbörlig ordning tar hänsyn till de lagligen tillämpliga kriterierna, deras intresse av att i framtiden inte behöva konkurrera med tjänstemän som rättsstridigt har befordrats och av att den rättsstridighet som har konstaterats inte upprepas senare. Sedan beaktar gemenskapsdomstolen de rättsstridigt befordrade tjänstemännens intresse. Dessa har visserligen inte någon förvärvad rättighet till att deras befordran ska kvarstå, då besluten om befordran är rättsstridiga och har angripits inom tidsfristerna för väckande av talan. Domstolen beaktar dock det förhållandet att dessa tjänstemän i god tro har kunnat förlita sig på att de beslut varigenom de befordrades var lagenliga, i synnerhet om de berörda personerna har fått positiva omdömen av sina överordnade, vilka objektivt sett kan motivera en befordran. Domstolen är särskilt lyhörd för dessa tjänstemäns intressen om de utgör en stor grupp. Slutligen undersöker gemenskapsdomstolen tjänstens intresse, det vill säga bland annat lagenlighet, budgetkonsekvenserna av att rättsstridiga beslut inte ogiltigförklaras, de eventuella svårigheterna att verkställa avgörandet, eventuell skadlig inverkan på tjänstens kontinuitet och riskerna för en försämrad arbetsstämning inom institutionen.

Efter att ha beaktat de olika föreliggande intressena beslutar gemenskapsdomstolen, från fall till fall, huruvida besluten om befordran ska ogiltigförklaras eller ej. Om domstolen slutligen anser att en ogiltigförklaring av besluten om befordran skulle utgöra en alltför långtgående sanktionsåtgärd i förhållande till den konstaterade rättsstridigheten, kan den i förekommande fall, för att i sökandens intresse säkerställa att domen om ogiltigförklaring av beslutet att neka befordran ges en ändamålsenlig verkan, utöva den fulla prövningsrätt som den har i mål av ekonomisk art och förplikta, även ex officio, institutionen att betala skadestånd.

(se punkterna 82–90)

Hänvisning till

Domstolen: 5 juni 1980, 24/79, Oberthür mot kommissionen, REG 1980, s. 1743, punkterna 11, 13 och 14; 17 januari 1989, 293/87, Vainker mot parlamentet, REG 1989, s. 23

Förstainstansrätten: 22 juni 1990, T‑32/89 och T‑39/89, Marcopoulos mot domstolen, REG 1990, s. II‑281; 10 juli 1992, T‑68/91, Barbi mot kommissionen, REG 1992, s. II‑2127, punkt 36; 17 mars 1994, T‑44/91, Smets mot kommissionen, REGP 1994, s. I‑A‑97 och II‑319; 21 november 1996, T‑144/95 Michaël mot kommissionen, REGP 1996, s. I‑A‑529 och II‑1429; 5 oktober 2000, T‑202/99, Rappe mot kommissionen, REGP 2000, s. I‑A‑201 och II‑911; ovannämnda målet Robinson mot parlamentet; 6 juli 2004, T‑281/01 Huygens mot kommissionen, REGP 2004, s. I‑A‑203 och II‑903; 19 oktober 2006, T‑311/04, Buendía Sierra mot kommissionen, REG 2006, s. II‑4137, punkt 349