Language of document : ECLI:EU:F:2010:62

PERSONALDOMSTOLENS DOM
(första avdelningen)

den 29 juni 2010

Mål F-36/09

Kate Armitage-Wilson

mot

Europeiska polisbyrån (Europol)

”Personalmål – Anställda vid Europol – Anställningsavtal har inte förnyats – Tillsvidareanställning – Artikel 6 i tjänsteföreskrifterna för anställda vid Europol – Principen om rätten till försvar”

Saken: Talan väckt med stöd av artikel 40.3 i konventionen om upprättandet av en europeisk polisbyrå (Europolkonventionen), vilken utarbetats på grundval av artikel K.3 i Fördraget om Europeiska unionen, och artikel 93.1 i tjänsteföreskrifterna för anställda vid Europol, varigenom Kate Armitage-Wilson har yrkat ogiltigförklaring av Europols beslut av den 12 juni 2008 att inte erbjuda henne tillsvidareanställning och Europols beslut av den 7 januari 2009 att avslå hennes klagomål mot beslutet av den 12 juni 2008.

Avgörande: Europols beslut av den 12 juni 2008 att inte erbjuda sökanden tillsvidareanställning ogiltigförklaras. Europol ska ersätta rättegångskostnaderna.

Sammanfattning

1.      Unionsrätten – Principer – Rätten till försvar

2.      Tjänstemän – Europols anställda – Beslut som påverkar en anställds administrativa ställning – Beaktande av omständigheter som inte förekommer i den anställdes personalakt – Rättsstridighet

(Tjänsteföreskrifterna för anställda vid Europol, artiklarna 6 och 23)

3.      Tjänstemän – Europols anställda – Beslut som påverkar en anställds administrativa ställning – Beaktande av omständigheter som inte förekommer i den anställdes personalakt – Avgörande betydelse – Ogiltigförklaring – Villkor

(Tjänsteföreskrifterna för anställda vid Europol, artikel 23)

1.      Rätten till försvar utgör ett väsentligt formkrav vars åsidosättande kan prövas ex officio. Den utgör även, i alla förfaranden som inleds mot en person och som kan leda till en rättsakt som går denna person emot, en grundläggande unionsrättslig princip som ska säkerställas även i avsaknad av reglering av det aktuella förfarandet. Denna princip kräver att alla som kan komma att meddelas ett beslut som går dem emot måste beredas tillfälle att på ett ändamålsenligt sätt yttra sig över de omständigheter som skulle kunna åberopas emot dem i det beslut som ska fattas. Av principen om rätten till försvar följer rätten till insyn, vilken innebär att administrationen måste kommunicera alla handlingar som dess beslut kan komma att grunda sig på med den anställde.

(se punkterna 53 och 54)

Hänvisning till

Domstolen: 7 maj 1991, Interhotel mot kommissionen, C‑291/89, REG 1991, s. I‑2257, punkt 14; 7 januari 2004, Aalborg Portland m.fl. mot kommissionen, C‑204/00 P, C‑205/00 P, C‑211/00 P, C‑213/00 P, C‑217/00 P och C‑219/00 P, REG 2004, s. I‑123, punkterna 68 och 71; 9 november 2006, kommissionen mot De Bry, C‑344/05 P, REG 2006, s. I‑10915, punkterna 37 och 38; 6 december 2007, Marcuccio mot kommissionen, C‑59/06 P, ej publicerat i rättsfallssamlingen, punkt 46

Förstainstansrätten. 15 mars 2000, Cimenteries CBR m.fl. mot kommissionen, T‑25/95, T‑26/95, T‑30/95–T‑32/95, T‑34/95–T‑39/95, T‑42/95–T‑46/95, T‑48/95, T‑50/95–T‑65/95, T‑68/95–T‑71/95, T‑87/95, T‑88/95, T‑103/95 och T‑104/95, REG 2000, s. II‑491, punkt 487

Personaldomstolen: 11 september 2008, Bui Van mot kommissionen, F‑51/07, REGP 2008, s. I‑A‑1‑289 och II‑A‑1‑1533, punkt 77, vilken har överklagats till Europeiska unionens tribunal, mål T‑491/08 P

2.      När det gäller Europols anställda har artikel 23 i tjänsteföreskrifterna för anställda vid Europol till syfte att säkerställa rätten till försvar genom att undvika att de beslut som administrationen fattar och som påverkar en anställds ställning och karriär grundas på sådana omständigheter beträffande hans kompetens, prestationsförmåga eller uppförande som inte nämns i den anställdes personalakt. Ett beslut som grundar sig på sådana faktiska omständigheter är således oförenligt med det syfte som tjänsteföreskrifterna ska säkerställa och ska ogiltigförklaras på den grunden att det har fattats efter ett rättsstridigt förfarande.

Ett beslut som har fattats efter ett sådant särskilt förfarande för erbjudande av tillsvidareanställning som föreskrivs i bestämmelserna i artikel 6 i tjänsteföreskrifterna och i artikel 7 i beslutet av den 8 december 2006 om genomförande av artikel 6 i tjänsteföreskrifterna för anställda vid Europol kan påverka en Europolanställds administrativa situation och utgör därmed ett beslut som går någon emot. Härav följer att ett sådant beslut måste fattas under iakttagande av principen om rätten till försvar.

(se punkterna 55 och 57)

Hänvisning till

Domstolen: 28 juni 1972, Brasseur mot parlamentet, 88/71, REG 1972, s. 499, punkt 11; 12 februari 1987, Bonino mot kommissionen, 233/85, REG 1987, s. 739, punkt 11

Förstainstansrätten: 6 februari 2003, Pyres mot kommissionen, T‑7/01, REGP 2003, s. I‑A‑37 och II‑239, punkterna 70 och 72; 13 december 2005, Cwik mot kommissionen, T‑155/03, T‑157/03 och T‑331/03, REGP 2005, s. I‑A‑411 och II‑1865, punkt 50

Personaldomstolen: 28 juni 2007, Bianchi mot ETF, F‑38/06, REGP 2007, s. I‑A‑1‑183 och II‑A‑1‑1009, punkt 48

3.      En rättsakt kan endast ogiltigförklaras på grund av en överträdelse av artikel 23 i tjänsteföreskrifterna för anställda vid Europol och av principen om rätten till försvar såvida det fastställs att handlingar som inte har kommunicerats med den anställde hade kunnat få en avgörande betydelse för administrationens beslut rörande denne.

Ett utvärderingsformulär som inte endast utgör en upprepning av de upplysningar om den anställde som lämnats i utvärderingsrapporten, utan som innehåller rubriker under vilka den anställdes kompetens, prestationsförmåga och uppförande behandlas och en utvärdering av hur ett beslut att inte förnya den anställdes anställningsavtal skulle kunna inverka på Europols goda funktion, måste anses kunna få en avgörande betydelse för nämnda beslut.

(se punkterna 61–65)

Hänvisning till

Domstolen: 12 november 1996, Ojha mot kommissionen, C‑294/95 P, REG 1996, s. I‑5863, punkt 67

Förstainstansrätten: 6 februari 2007, Wunenburger mot kommissionen, T‑246/04 och T‑71/05, REGP 2007, s. I‑A‑2‑21 och II‑A‑2‑131, punkt 149