PERSONALDOMSTOLENS DOM
(första avdelningen)
den 29 september 2011
Mål F‑9/07
Pilar Angé Serrano
mot
Europaparlamentet
”Personalmål – Tjänstemän – Övergång till en annan kategori medan de gamla tjänsteföreskrifterna var i kraft – Övergångsbestämmelser om placering i lönegrad som var i kraft den 1 maj 2004 – Beslut av Europaparlamentets presidium av den 13 februari 2006 – Omplacering på grundval av lönerna för tjänstemän som kommer i åtnjutande av kompensationsbidrag – Tillämplig multipliceringsfaktor – Förlust av befordringspoäng – Skadeståndsyrkande”
Saken: Talan, som väckts med stöd av artikel 236 EG och artikel 152 EA, i vilken Pilar Angé Serrano yrkat att det beslut som parlamentet antog den 20 mars 2006, genom vilket hon omplacerades i grad B*6, löneklass 8, från den 1 maj 2004, ska ogiltigförklaras och att parlamentet ska förpliktas att betala skadestånd till henne för ekonomisk och ideell skada.
Avgörande: Talan ogillas. Parterna ska bära sina egna rättegångskostnader. Rådet, som har intervenerat, ska bära sina rättegångskostnader.
Sammanfattning
1. Förfarande – Rättskraft – Räckvidd
2. Tjänstemän – Tjänsteklass – Införande av en ny struktur genom förordning nr 723/2004 – Åsidosättande av principen om likabehandling – Föreligger inte
(Artikel 336 FEUF; tjänsteföreskrifterna, bilaga XIII, artiklarna 2 och 10; rådets förordning nr 723/2004)
3. Tjänstemän – Administrationens omsorgsplikt – Räckvidd – Gränser
1. För att säkerställa såväl en stabil rättsordning och stabila rättsförhållanden som en god rättskipning är det viktigt att domstolsavgöranden som vunnit laga kraft efter det att tillgängliga rättsmedel har uttömts eller fristerna för dessa har löpt ut inte längre kan angripas.
Rättskraften hos en dom kan utgöra hinder för att pröva en talan, om denna talan och den talan som gett upphov till den aktuella domen har samma parter, samma föremål och grundar sig på samma omständigheter. Rättskraften omfattar emellertid endast de sak- och rättsfrågor som faktiskt eller med nödvändighet har avgjorts genom det rättsliga avgörandet i fråga.
(se punkterna 41–43)
Hänvisning till
Domstolen: 19 februari 1991, Italien mot kommissionen, C‑281/89, punkt 14; 30 september 2003, Köbler, C‑224/01, punkt 38; 28 november 1996, Lenz mot kommissionen, C‑277/95 P, punkt 50; 16 mars 2006, Kapferer, C‑234/04, punkt 20
Förstainstansrätten: 25 juni 2010, Imperial Chemical Industries mot kommissionen, T‑66/01, punkterna 196 och 197 och där angiven rättspraxis
2. Tjänstemän som har klarat ett internt uttagningsprov för övergång till annan kategori medan de gamla tjänsteföreskrifterna var i kraft, befinner sig inte i samma situation i faktiskt och rättsligt hänseende som tjänstemän som inte har klarat ett sådant uttagningsprov. De förstnämnda har, i enlighet med tjänsteföreskrifternas bestämmelser, fått bättre karriärmöjligheter än de sistnämnda, vilket beaktas i övergångsbestämmelserna i bilaga XIII till de nya tjänsteföreskrifterna.
Eftersom lagstiftaren genom antagandet av nya tjänsteföreskrifter har omarbetat hela det dittillsvarande karriärsystemet kunde denne inte vara skyldig att exakt kopiera lönegradernas rangordning enligt de gamla tjänsteföreskrifterna, då det skulle inverka menligt på den möjlighet som lagstiftaren har att ändra tjänsteföreskrifterna. Mot denna bakgrund är en jämförelse av den rangordning som gällde före och efter reformen av tjänsteföreskrifterna inte i sig av avgörande betydelse för frågan huruvida de nya tjänsteföreskrifterna är i överensstämmelse med principen om likabehandling.
I de nya tjänsteföreskrifterna görs en åtskillnad mellan den karriär som tjänstemän i de olika lönegraderna enligt de gamla tjänsteföreskrifterna har, och det säkerställs att de som har klarat ett uttagningsprov för övergång till annan kategori får andra karriärmöjligheter än de tjänstemän som inte har klarat samma uttagningsprov. I synnerhet garanterar övergångsbestämmelserna, och då särskilt artikel 10.1 och 10.2 i bilaga XIII till tjänsteföreskrifterna, genom regeln om blockerad karriärutveckling och regeln om fastställelse av befordringssatser för de olika lönegraderna, bättre karriärmöjligheter för tjänstemän i högre lönegrader enligt de gamla tjänsteföreskrifterna och, följaktligen, för dem som har avancerat i lönegradssystemet efter att ha klarat ett uttagningsprov för övergång till annan kategori.
(se punkterna 64, 66 och 67)
Hänvisning till
Förstainstansrätten: 18 september 2008, Angé Serrano, T‑47/05, punkterna 145‑147
3. Omsorgsplikten, liksom principen om god förvaltningssed, innebär bland annat att när den behöriga myndigheten uttalar sig om en tjänstemans situation skall den ta i beaktande samtliga omständigheter som kan ligga till grund för dess beslut. Myndigheten skall härvidlag inte endast ta hänsyn till tjänstens intresse utan även till den berörde tjänstemannens intresse.
Omsorgsplikten kan aldrig i något fall tvinga administrationen att handla i strid med de tillämpliga bestämmelserna. Administrationen kan framför allt inte lägga omsorgsplikten till grund för att ge en gemenskapsrättslig bestämmelse en rättsverkan som står i motsats till dess klara och tydliga lydelse. En tjänsteman kan därför inte åberopa omsorgsplikten för att erhålla förmåner som tjänsteföreskrifterna inte berättigar honom till.
(se punkterna 88 och 89)
Hänvisning till
Förstainstansrätten: 2 mars 2004, Di Marzio/Kommissionen, T‑14/03, punkterna 99 och 100 och där angiven rättspraxis