Mål C‑144/17

Lloyd’s of London

mot

Agenzia Regionale per la Protezione dell’Ambiente della Calabria

(begäran om förhandsavgörande från Tribunale amministrativo regionale per la Calabria)

”Begäran om förhandsavgörande – Offentlig upphandling – Artiklarna 49 FEUF och 56 FEUF – Direktiv 2004/18/EG – Skäl för att utesluta från deltagande i ett anbudsförfarande – Försäkringstjänster – Deltagande av flera syndikat vid Lloyd’s of London i samma anbudsförfarande – Anbud undertecknat av generalagenten för Lloyd’s of London i det berörda landet – Principerna om öppenhet, likabehandling och icke-diskriminering – Proportionalitet”

Sammanfattning – Domstolens dom (sjätte avdelningen) av den 8 februari 2018

Tillnärmning av lagstiftning – Förfaranden vid offentlig upphandling av byggentreprenader, varor och tjänster – Direktiv 2004/18 – Tilldelning av kontrakt – Principerna om likabehandling av anbudsgivare och om öppenhet – Räckvidd – Nationella bestämmelser enligt vilka den upphandlande myndigheten, med stöd av entydiga uppgifter, får utesluta anbudsgivare som inte har utformat sina anbud självständigt – Tillåtet

(Artiklarna 49 FEUF och 56 FEUF; Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/18, artiklarna 2 och 45)

Principerna om insyn, likabehandling och icke-diskriminering, vilka följer av artiklarna 49 och 56 FEUF och vilka avses i artikel 2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/18/EG av den 31 mars 2004 om samordning av förfarandena vid offentlig upphandling av byggentreprenader, varor och tjänster, ska tolkas så, att de inte utgör hinder för en sådan lagstiftning som den som är aktuell i det nationella målet, enligt vilken det inte är möjligt att utesluta två ”syndicates” som är medlemmar av Lloyd’s of London från deltagande i ett och samma förfarande för upphandling av försäkringstjänster enbart av den anledningen att vart och ett av deras anbud har undertecknats av generalagenten för Lloyd’s of London i denna medlemsstat, men enligt vilken det är möjligt att utesluta dessa syndikat om det på grundval av entydiga uppgifter har visats att deras anbud inte har avgetts självständigt.

En sådan regel om automatisk uteslutning utgör nämligen en icke motbevisbar presumtion för företag, mellan vilka det finns ett kontroll- eller delägarförhållande, om ömsesidig påverkan på deras respektive anbud beträffande samma kontrakt. En sådan regel innebär således att det är omöjligt för dessa anbudssökande eller anbudsgivare att visa att deras anbud är självständiga och den strider således mot unionens intresse av att säkerställa att så många anbudsgivare som möjligt deltar i ett anbudsförfarande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 maj 2009, Assitur, C‑538/07, EU:C:2009:317, punkterna 29 och 30, dom av den 23 december 2009, Serrantoni och Consorzio stabile edili, C‑376/08, EU:C:2009:808, punkterna 39 och 40, och dom av den 22 oktober 2015, Impresa Edilux och SICEF, C‑425/14, EU:C:2015:721, punkt 36). Härvidlag ska det erinras om att domstolen redan har slagit fast att det kan förekomma olika typer av företagskonstellationer som kan ha olika syften och som inte nödvändigtvis hindrar de kontrollerade företagen från att i någon mån självständigt fastställa sin affärsstrategi och bedriva sin affärsverksamhet, bland annat när det gäller deltagande i offentlig upphandling. Förhållandet mellan företag i en koncern kan nämligen regleras genom särskilda bestämmelser som kan garantera såväl oavhängighet som sekretess vid utarbetandet av anbud som de aktuella företagen samtidigt avger inom ramen för samma anbudsförfarande (dom av den 19 maj 2009, Assitur, C‑538/07, EU:C:2009:317, punkt 31).

För att proportionalitetsprincipen ska anses ha iakttagits krävs således att den upphandlande myndigheten är skyldig att pröva och bedöma de faktiska omständigheterna för att fastställa huruvida kontrollförhållandet mellan två enheter har haft någon konkret inverkan på innehållet i de respektive anbud som de berörda företagen har avgett inom ramen för samma upphandlingsförfarande. För det fall det konstateras att en sådan inverkan föreligger, av vilket slag den än må vara, är detta tillräckligt för att nämnda företag kan uteslutas från det aktuella förfarandet (se, för ett likande resonemang, dom av den 19 maj 2009, Assitur, C‑538/07, EU:C:2009:317, punkt 32).

(se punkterna 36–38 och 46 samt domslutet)