DOM AV EUROPEISKA UNIONENS PERSONALDOMSTOL

(första avdelningen)

den 5 juni 2012

Mål F‑71/10

Nicola Cantisani

mot

Europeiska kommissionen

”Personalmål – Kontraktsanställda – Konferenstolk – Artiklarna 12a och 24 i tjänsteföreskrifterna – Mobbning – Intressekonflikt – Yrkande om skadestånd”

Saken: Talan väckt med stöd av artikel 270 FEUF, som är tillämplig på Euratomfördraget enligt dess artikel 106a, genom vilken Nicola Cantisani ogiltigförklaring av kommissionens beslut att avslå hans begäran om bistånd rörande den mobbning han utsatts för under åren 1999–2007 då han arbetade som konferenstolk. Sökanden har även yrkat att kommissionen ska förpliktas att betala skadestånd.

Avgörande: Talan ogillas. Sökanden ska bära sina rättegångskostnader och ersätta kommissionens rättegångskostnader.

Sammanfattning

1.      Tjänstemän – Administrationens biståndsskyldighet – Genomförande i fråga om mobbning – Ingivande av en begäran om bistånd – Iakttagande av en skälig tidsfrist – Tidpunkt då fristen börjar löpa

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 12a, 24 och 90)

2.      Tjänstemän – Administrationens biståndsskyldighet – Tillämpningsområde – Räckvidd – Administrationens skyldighet att pröva klagomål avseende mobbning – Krav på omsorg och skyndsamhet

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 12a, 24 och 90.1)

3.      Tjänstemän – Mobbning – Begrepp – Beteende som är ägnat att misskreditera den berörde eller försämra dennes arbetsförhållanden – Krav på upprepat beteende – Krav på att beteendet är avsiktligt – Räckvidd – Krav på att mobbaren har uppsåt att kränka föreligger inte

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 12a.3)

4.      Tjänstemän – Talan – Skadeståndstalan – Talan som grundas på administrationens skyldighet att ersätta en skada som en tjänsteman vållats av tredje man – Upptagande till sakprövning – Villkor – Alla nationella rättsmedel ska vara uttömda – Undantag – Effektiva rättsmedel saknas

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 24 första stycket och 91)

1.      I artiklarna 12a och 24 i tjänsteföreskrifterna fastställs inte uttryckligen någon frist för ingivande av en begäran om bistånd avseende mobbning. Enligt principerna om rättssäkerhet och berättigade förväntningar bör en tjänsteman eller övrig anställd som vill inge en sådan begäran göra det inom rimlig tid, och en frist på fem år ska anses rimlig för att med giltig verkan anmäla mobbning hos administrationen och begära bistånd.

Fristen för att inge en begäran om bistånd avseende mobbning börjar löpa vid tidpunkten för den föregivna mobbarens sista handling, eller i vart fall, vid den tidpunkt då denna person inte längre kan upprepa sitt beteende gentemot offret.

(se punkterna 67 och 68)

Hänvisning till

Personaldomstolen: 8 februari 2011, Skareby mot kommissionen, F‑95/09, punkterna 41–44, 49 och 53

2.      Enligt artikel 24 i tjänsteföreskrifterna ska unionsinstitutionerna skydda sina tjänstemän och övriga anställda mot mobbning eller varje slag av kränkande behandling från överordnades sida. I enlighet med biståndsskyldigheten ska administrationen ingripa med nödvändig kraft mot händelser som är oförenliga med tjänstens ordning och lugn och handla med sådan snabbhet och omsorg som krävs i det enskilda fallet för att fastställa de faktiska omständigheterna och, med full kunskap, kunna vidta lämpliga åtgärder. För detta ändamål räcker det att den tjänsteman som begär sin institutions skydd gör sannolikt att de angrepp han säger sig ha utsatts för har ägt rum. För detta ändamål räcker det att den tjänsteman som begär sin institutions skydd gör sannolikt att de angrepp han eller hon säger sig ha utsatts för har ägt rum. När tjänstemannen gjort detta sannolikt ska institutionen i fråga vidta lämpliga åtgärder i samarbete med honom eller henne, såsom att påbörja en utredning, för att fastställa de faktiska omständigheterna.

(se punkt 78)

Hänvisning till

Domstolen: 26 januari 1989, Koutchoumoff mot kommissionen, 224/87, punkterna 15 och 16

Förstainstansrätten: 21 april 1993, Tallarico mot parlamentet, T‑5/92, punkt 31; 5 december 2000, Campogrande mot kommissionen, T‑136/98, punkt 42

3.      I artikel 12a.3 i tjänsteföreskrifterna definieras mobbning som ”olämpligt uppträdande”, vilket föreligger när två kumulativa villkor är uppfyllda. Det första villkoret är att det föreligger beteenden, uttalade eller skrivna ord, gester eller andra handlingar som är ”av en viss varaktighet, upprepat eller systematiskt”– vilket innebär att mobbning ska förstås som en process som med nödvändighet äger rum över tiden och förutsätter upprepat eller varaktigt uppträdande – och som är ”avsiktliga”. Det andra villkoret, som särskiljs ifrån det första genom konjunktionen ”och”, är att dessa beteenden, uttalade eller skrivna ord, gester eller andra handlingar ska vara ”kränkande för en persons självkänsla, värdighet eller fysiska eller psykiska integritet”. Det förhållandet att adjektivet ”avsiktligt” rör det första villkoret och inte det andra föranleder två slutsatser. Den första är att de beteenden, uttalade eller skrivna ord, gester eller andra handlingar som avses i artikel 12a.3 i tjänsteföreskrifterna ska vara uppsåtliga, vilket från denna bestämmelse utesluter beteenden som uppkommer oavsiktligt. Den andra är att det däremot inte krävs att dessa beteenden, uttalade eller skrivna ord, gester eller andra handlingar skett i avsikt att vara kränkande för en persons självkänsla, värdighet eller fysiska eller psykiska integritet. Med andra ord kan det röra sig om mobbning i den mening som avses i artikel 12a.3 i tjänsteföreskrifterna utan att mobbaren genom sina åtgärder avsett att misskreditera mottagaren eller att försämra dennes arbetsförhållanden. Det är tillräckligt att dessa åtgärder, så snart de vidtagits avsiktligt, objektivt sett medfört sådana konsekvenser.

Enligt artikel 12a.3 i tjänsteföreskrifterna måste beteende slutligen vara olämpligt för att anses utgöra mobbning, vilket innebär att det ifrågasatta beteendet måste vara en tillräcklig objektiv realitet, i den meningen att en opartisk och förnuftig normalt känslig betraktare som befinner sig i samma situation skulle anse att det går över gränsen och kan ifrågasättas.

(se punkterna 89 och 90)

Hänvisning till

Personaldomstolen: 9 december 2008, Q mot kommissionen, F‑52/05, punkt 135; 16 maj 2012, Skareby mot kommissionen, F‑42/10, punkt 135

Tribunalen: 12 juli 2011, kommissionen mot Q, T‑80/09 P

4.      Enligt artikel 24 andra stycket i tjänsteföreskrifterna ska en tjänsteman eller övrig anställd ersättas för den skada han eller hon lidit till följd av sådant agerande från tredje mans eller andra tjänstemäns sida som avses i första stycket i samma artikel, förutsatt att det inte har varit möjligt att få ersättning från den som vållat skadan. För att en talan om skadestånd som väcks av en tjänsteman eller övrig anställd i enlighet med artikel 24 andra stycket i tjänsteföreskrifterna ska kunna tas upp till prövning krävs således att de nationella rättsmedlen har uttömts, förutsatt att dessa på ett effektivt sätt garanterar skyddet för de berörda personerna och kan ge upphov till ersättning för den påstådda skadan.

(se punkt 130)

Hänvisning till

Domstolen: 5 oktober 2006, Schmidt-Brown mot kommissionen, C‑365/05 P, punkt 78

Förstainstansrätten: 9 mars 2005, L mot kommissionen, T‑254/02, punkt 148

Tribunalen: ovannämnda målet kommissionen mot Q, punkt 67