PERSONALDOMSTOLENS BESLUT (plenum)
den 27 september 2011
Mål F-55/08 DEP
Carlo De Nicola
mot
Europeiska investeringsbanken (EIB)
”Personalmål – Förfarande – Fastställande av rättegångskostnader – Ersättningsgilla kostnader – Nödvändiga kostnader – Arvode som en institution betalar till sin advokat – Skyldighet för en sökande som tappar målet att ersätta arvodeskostnaderna – Principen om likabehandling – Effektivt domstolsskydd – Villkor”
Saken: Europeiska investeringsbankens begäran att personaldomstolen ska fastställa rättegångskostnaderna till följd av personaldomstolens dom av den 30 november 2009 i mål F-55/08, De Nicola mot Europeiska investeringsbanken (vilken har överklagats till Europeiska unionens tribunal, där det nu är anhängigt som mål T‑37/10 P).
Beslut: Europeiska investeringsbankens ersättningsgilla rättegångskostnader i mål F-55/08, De Nicola mot EIB, uppgår till 6 000 euro.
Sammanfattning
1. Förfarande – Rättegångskostnader – Fastställande – Ersättningsgilla kostnader – Nödvändiga kostnader för parterna – Arvode som en institution har betalat till sin advokat – Villkor för återbetalning
(Domstolens stadga, artikel 19 första stycket)
2. Förfarande – Rättegångskostnader – Fastställande – Omständigheter som ska beaktas
(Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 47, personaldomstolens rättegångsregler, artikel 91 b)
1. I ett fall där en sökande har förpliktats att helt eller delvis ersätta en institutions rättegångskostnader ankommer det på institutionen att, om den avser att få ersättning för sina kostnader för advokatarvode, visa att dessa advokatarvoden har utgjort ”nödvändiga kostnader” med anledning av förfarandet. Härvid skulle en institution kunna inge bevisning för att det varit nödvändigt att ta hjälp av en advokat genom att till exempel visa att den blev tvungen att anlita advokat på grund av konjunkturrelaterade och tillfälliga orsaker, framför allt kopplade till en temporär arbetstopp eller oförutsedd personalfrånvaro på rättstjänsten, som i vanliga fall kan företräda institutionen vid domstol. Samma sak gäller när en sökande väckt talan mot en institution vid många tillfällen och när det rör sig om omfattande ansökningar. Institutionen kan då visa att den skulle ha blivit tvungen att avsätta orimligt stora interna resurser för att handlägga nämnda ansökningar, om den inte hade anlitat någon advokat.
Däremot har en institution inte rätt att göra anspråk på att helt eller delvis få ersättning för det arvode som den har betalat till sin advokat om den inte lämnar någon annan förklaring än att den har valt att befria sin rättstjänst från ansvaret för personalmål av budgetära eller organisationsmässiga skäl. Även om det står en institution fritt att göra ett sådant val, så får konsekvenserna av detta val nämligen inte drabba de anställda via rättegångskostnaderna. Det skulle nämligen kunna leda till ett åsidosättande av principen om att personalen vid de institutioner som systematiskt anlitar advokat ska ha samma möjligheter till rättslig prövning som personalen vid de institutioner vars rättstjänst företräder dem vid unionsdomstolarna.
(se punkterna 37–39)
2. Det ankommer på unionsdomstolen att fastställa till vilket belopp advokatarvodesersättningen från den part som förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna ska uppgå. När unionsdomstolen fastställer rättegångskostnaderna ska den varken beakta en nationell taxa för advokatarvoden eller en eventuell överenskommelse som den berörda parten och dennes ombud eller rådgivare har ingått i detta avseende.
Då det inte finns några unionsrättsliga taxebestämmelser ska unionsdomstolen fritt bedöma de ifrågavarande uppgifterna, med hänsyn till tvistens föremål och art, dess betydelse ur unionsrättslig synvinkel samt målets svårigheter, den mängd arbete som rättegången har kunnat förorsaka ombud eller rådgivare och de ekonomiska intressen som tvisten representerat för parterna. Vid fastställandet av det belopp som de ersättningsgilla kostnaderna uppgår till ska domstolen också ta hänsyn till betalningsförmågan hos den part som förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, så att det inte leder till ett oproportionerligt åsidosättande av denna parts rätt till ett effektivt rättsmedel, vilken stadsfästs i artikel 47 i stadgan om de grundläggande rättigheterna. Slutligen kan det arbete som hade utförts av institutionen internt redan innan talan väcktes vid personaldomstolen inte lämnas utan avseende vid fastställandet av det belopp som de ersättningsgilla advokatarvodeskostnaderna uppgår till.
Eftersom talan inte kan tas upp till sakprövning om den inte har föregåtts av ett klagomål till tillsättningsmyndigheten, och ett avslag på detta klagomål, har institutionen i princip redan arbetat med tvisterna internt innan de hamnar i personaldomstolen. I sådana mål där en institution har anlitat en advokat ska det totala antalet arbetstimmar som kan anses vara objektivt nödvändigt med anledning av förfarandet följaktligen i princip uppskattas till en tredjedel av det antal timmar som advokaten skulle ha behövt om vederbörande inte hade kunnat stödja sig på det arbete som institutionens rättstjänst redan utfört.
Det är dock möjligt att det rör sig om ett större antal timmar, framför allt i ett fall där en sökande har väckt talan vid ett stort antal tillfällen och det rör sig om uppenbara fall av rättegångsmissbruk, och institutionen till följd av detta har försatts i en situation där den är tvungen att helt eller delvis låta en advokat sköta dessa tvister, inklusive under det administrativa förfarandet, i syfte att undvika att en orimligt stor del av rättstjänstens resurser tas i anspråk.
(se punkterna 40 och 43)
Hänvisning till
Förstainstansrätten: 9 september 2002 i mål T‑182/00 DEP, Pannella mot parlamentet, punkterna 28 och 29