Domstolens dom (stora avdelningen) av den 14 maj 2020 (begäran om förhandsavgörande från Szegedi Közigazgatási és Munkaügyi Bíróság – Ungern) – FMS och FNZ (C‑924/19 PPU) samt SA och SA junior (C‑925/19 PPU) mot Országos Idegenrendészeti Főigazgatóság Dél-alföldi Regionális Igazgatóság och Országos Idegenrendészeti Főigazgatóság

(Förenade målen C-924/19 PPU och C-925/19 PPU)¹

(Begäran om förhandsavgörande – Asyl- och immigrationspolitik – Direktiv 2013/32/EU – Ansökan om internationellt skydd – Artikel 33.2 – Avvisningsgrunder – Artikel 40 – Efterföljande ansökningar – Artikel 43 – Gränsförfaranden – Direktiv 2013/33/EU – Artiklarna 2 h, 8 och 9 – Förvar – Laglighet – Direktiv 2008/115/EU – Artikel 13 – Effektiva rättsmedel – Artikel 15 – Förvar– Laglighet – Rätt till ett effektivt rättsmedel – Artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – Principen om unionsrättens företräde)

Rättegångsspråk: ungerska

Hänskjutande domstol

Szegedi Közigazgatási és Munkaügyi Bíróság

Parter i målet vid den nationella domstolen

Klagande: FMS och, FNZ (C‑924/19 PPU) samt SA och SA junior (C‑925/19 PPU)

Motparter: Országos Idegenrendészeti Főigazgatóság Dél-alföldi Regionális Igazgatóság och Országos Idegenrendészeti Főigazgatóság

Domslut

Artikel 13 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/115/EG av den 16 december 2008 om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna, jämförd med artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, ska tolkas så, att den utgör hinder för en medlemsstats lagstiftning enligt vilken en förvaltningsmyndighets beslut att ändra det destinationsland som angetts i ett tidigare fattat beslut om återvändande endast kan angripas av den berörda tredjelandsmedborgaren genom överklagande till en förvaltningsmyndighet, utan att det garanteras att denna myndighets beslut kan bli föremål för domstolsprövning. Principen om unionsrättens företräde och den i artikel 47 i stadgan om de grundläggande rättigheterna garanterade rätten till ett effektivt domstolsskydd ska tolkas så, att de med avseende på ett sådant fall innebär att en nationell domstol, vid vilken talan väckts för att få prövat huruvida ett beslut om återvändande som utgörs av en sådan ändring av destinationslandet är lagligt enligt unionsrätten, är skyldig att förklara sig behörig att pröva denna talan.

Artikel 33 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32/EU av den 26 juni 2013 om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd ska tolkas så, att den utgör hinder för nationella bestämmelser, enligt vilka en ansökan om internationellt skydd kan avvisas på den grunden att sökanden anlänt till den berörda medlemsstaten via en stat i vilken sökanden inte är utsatt för förföljelse eller löper risk att lida allvarlig skada, i den mening som avses i den nationella bestämmelse som införlivar artikel 15 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU av den 13 december 2011 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet, eller där sökanden garanteras en adekvat skyddsnivå.

Direktiv 2013/32, jämfört med artikel 18 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och den princip om lojalt samarbete som följer av artikel 4.3 FEU, ska tolkas så, att den beslutande myndigheten, i den mening som avses i artikel 2 f i direktiv 2013/32, inte är skyldig att ex officio pröva en asylansökan på nytt, när denna ansökan har avvisats genom ett beslut som har fastställts genom ett lagakraftvunnet domstolsavgörande innan det konstaterades att det nämnda avvisningsbeslutet strider mot unionsrätten. Artikel 33.2 d i direktiv 2013/32 ska tolkas så, att den omständigheten att det finns en dom från EU-domstolen i vilken denna slår fast att nationella bestämmelser – enligt vilka en ansökan om internationellt skydd kan avvisas på den grunden att sökanden anlänt till den berörda medlemsstaten via en stat i vilken sökanden inte är utsatt för förföljelse eller löper risk att lida allvarlig skada eller där sökanden garanteras en adekvat skyddsnivå – är oförenliga med unionsrätten, utgör en ny uppgift för prövningen av en ansökan om internationellt skydd i den mening som avses i denna bestämmelse. Nämnda bestämmelse är inte tillämplig på en efterföljande ansökan, i den mening som avses i artikel 2 q i direktivet, om den beslutande myndigheten konstaterar att det lagakraftvunna beslutet att avvisa den tidigare ansökan strider mot unionsrätten. Den nämnda myndigheten är skyldig att konstatera att så är fallet när oförenligheten med unionsrätten följer av en dom från EU-domstolen eller prejudiciellt har konstaterats av en nationell domstol.

Direktiv 2008/115 och Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/33/EU av den 26 juni 2013 om normer för mottagande av personer som ansöker om internationellt skydd ska tolkas så, att ett beslut att ålägga en tredjelandsmedborgare att utan avbrott stanna kvar i ett transitområde som är begränsat och slutet, inom vilket denna medborgares rörelsefrihet är begränsad och hans eller hennes förflyttningar övervakas, och som vederbörande inte kan lämna frivilligt i någon riktning, framstår som ett frihetsberövande, som är kännetecknande för förvar i den mening som avses i de nämnda direktiven.

Artikel 43 i direktiv 2013/32 ska tolkas så, att den inte tillåter att en person som ansöker om internationellt skydd hålls i förvar i ett transitområde under längre tid än fyra veckor.

Artiklarna 8 och 9 i direktiv 2013/33 ska tolkas så, att de utgör hinder för, för det första, att en person som ansöker om internationellt skydd tas i förvar enbart av det skälet att han eller hon inte kan tillgodose sina behov, för det andra, att detta förvar äger rum utan att det först har fattats ett motiverat beslut om förvar och utan att det har prövats huruvida denna åtgärd är nödvändig och proportionerlig och, för det tredje, att det inte finns någon möjlighet till domstolsprövning av huruvida förvaltningsbeslutet om att ta denna sökande i förvar är lagligt. Artikel 9 i direktivet ska däremot tolkas så, att den inte kräver att medlemsstaterna ska fastställa en längsta tid som en sökande får hållas i förvar, under förutsättning att den nationella rättsordningen garanterar att förvaret endast pågår så länge som det skäl som motiverat detta är tillämpligt och att administrativa förfaranden avseende detta skäl genomförs skyndsamt.

Artikel 15 i direktiv 2008/115 ska tolkas så, att den utgör hinder för, för det första, att en tredjelandsmedborgare tas i förvar enbart av det skälet att han eller hon är föremål för ett beslut om återvändande och inte kan tillgodose sina behov, för det andra, att detta förvar äger rum utan att det först har fattats ett motiverat beslut om förvar och utan att det har prövats huruvida en sådan åtgärd är nödvändig och proportionerlig, för det tredje, att det inte finns någon möjlighet till domstolsprövning av huruvida förvaltningsbeslutet om att ta vederbörande i förvar är lagligt och, för det fjärde, att detta förvar kan överskrida 18 månader och kan fortsätta trots att förfarandena inför avlägsnandet inte längre pågår eller inte längre genomförs med rimliga ansträngningar.

Principen om unionsrättens företräde och den i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna garanterade rätten till ett effektivt domstolsskydd ska tolkas så, att de innebär att den nationella domstolen, när det inte finns någon nationell bestämmelse som föreskriver en domstolsprövning av lagligheten av ett förvaltningsbeslut om förvar av personer som ansöker om internationellt skydd eller tredjelandsmedborgare vars asylansökan har avvisats eller avslagits, är skyldig att förklara sig behörig att pröva lagligheten av ett sådant förvar, och ger denna domstol befogenhet att omedelbart frige de berörda personerna om den anser att förvaret i fråga strider mot unionsrätten.

Artikel 26 i direktiv 2013/33 ska tolkas så, att den kräver att en person som ansöker om internationellt skydd och som har hållits i ett förvar som har konstaterats vara olagligt men som har upphört, ska ha möjlighet att göra gällande sin rätt till antingen ett ekonomiskt bidrag, som gör det möjligt för vederbörande att skaffa ett boende, eller inkvartering in natura, vid den enligt nationell rätt behöriga domstolen, vilken med stöd av unionsrätten har möjlighet att bevilja interimistiska åtgärder i avvaktan på det slutliga avgörandet.

Principen om unionsrättens företräde och den i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna garanterade rätten till ett effektivt domstolsskydd ska tolkas så, att de innebär att den nationella domstolen, när det inte finns någon nationell bestämmelse som föreskriver en domstolsprövning av rätten till inkvartering i den mening som avses i artikel 17 i direktiv 2013/33, är skyldig att förklara sig behörig att pröva en talan som syftar till att säkerställa iakttagandet av denna rättighet.

____________

(¹ ) EUT C 161, 11.5.2020.