PERSONALDOMSTOLENS DOM
(andra avdelningen)
den 30 april 2009
Mål F-65/07
Laleh Aayhan m.fl.
mot
Europaparlamentet
”Personalmål – Extraanställda personer vid parlamentets sessioner – Upptagande till sakprövning – Administrativt förfarande – Artikel 283 EG – Artikel 78 i anställningsvillkoren för övriga anställda – Invändning om rättsstridighet – Likabehandling – Anställningstrygghet – Direktiv 1999/70 – Visstidsanställningar – Möjlighet att åberopa”
Saken: Talan väckt med stöd av artikel 236 EG och artikel 152 EA varigenom Laleh Aayhan och 79 andra tidigare extraanställda personer vid parlamentets sessioner har yrkat att personaldomstolen ska ogiltigförklara det beslut som fattades av den myndighet som är behörig att sluta anställningsavtal den 20 april 2007 att avslå deras påstådda klagomål av den 19 december 2006. I detta påstådda klagomål yrkade sökandena att de på varandra följande avtal om visstidsanställning som ingåtts mellan var och en av dem och parlamentet ska betraktas som ett enda avtal om tillsvidareanställning på deltid, att de berörda ska beredas anställning vid parlamentet i denna egenskap och att de ska tillerkännas ersättning motsvarande den rätt till betald ledighet som de har förvärvat under de perioder de har arbetat.
Avgörande: Talan ogillas. Vardera parten ska bära sin rättegångskostnad.
Sammanfattning
1. Tjänstemän – Anställningsvillkoren för övriga anställda – Extraanställda – Extraanställda personer vid parlamentets sessioner omfattas av artikel 78 i anställningsvillkoren för övriga anställda
(Artikel 283 EG, anställningsvillkoren för övriga anställda, artiklarna 3a, 3b och 78)
2. Institutionernas rättsakter – Direktiv – Skyldigheter som föreskrivs direkt för gemenskapens institutioner i deras förhållande till personalen – Omfattas inte –Möjlighet att åberopa – Räckvidd
(Artiklarna 10 EG och 249 EG)
3. Socialpolitik – Ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP – Direktiv 1999/70 – Skyldigheter som föreskrivs direkt för gemenskapens institutioner i deras förhållande till personalen
(Artikel 10 EG och artikel 249 EG, tjänsteföreskrifterna, artikel 1e.2, anställningsvillkoren för övriga anställda, artiklarna 10 första stycket och 80.4, rådets förordning nr 723/2004, rådets direktiv 1999/70)
4. Socialpolitik – Ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP – Direktiv 1999/70 – Åtgärder till förhindrande av att på varandra följande visstidsanställningskontrakt missbrukas – Objektiva grunder som motiverar att sådana avtal förnyas
[Rådets direktiv nr 1999/70, bilaga, klausul 5.1 a, anställningsvillkoren för övriga anställda, artikel 78]
1. Artikel 78 i anställningsvillkoren för övriga anställda i Europeiska gemenskaperna medger ett undantag från anställningsvillkoren för extraanställda, såsom dessa definieras i avdelning III i nämnda anställningsvillkor, genom att parlamentet till och med den 31 december 2006 ges möjlighet att begränsa anställningstiden för den extra personal som behövs under den tid som sessionerna varar. Anställningsvillkoren för extraanställda kan i princip inte tillämpas på anställningar som är kortvariga men som ofta upprepas från år till år. Extraanställda vid sessioner omfattas av nämnda avdelning III, från vilken undantag endast görs vad gäller deras rekryterings- och lönevillkor, vilka föreskrivs i överenskommelsen mellan Europaparlamentet, Europarådet och Västeuropeiska unionens församling i fråga om sådan anställning. Detta innebär att de andra bestämmelserna i avdelning III, som bland annat avser anställningsvillkor och socialförsäkring, fortsätter att gälla oberoende av interna särskilda bestämmelser som antagits av parlamentets presidium eller generalsekreterare i syfte att genomföra eller komplettera bestämmelserna i nämnda anställningsvillkor.
Artikel 78 i anställningsvillkoren för övriga anställda strider således inte mot artikel 283 EG. Den omständigheten att lagstiftaren med avseende på rekryterings- och lönevillkor för extraanställda vid sessioner hänvisat till överenskommelsen kan inte anses innebära att den inte utövat den behörighet som denne har anförtrotts genom artikel 283 EG för att fastställa tjänsteföreskrifter och anställningsvillkor för övriga anställda. Det är tvärtom i samband med utövandet av denna behörighet som rådet med beaktande av de gemensamma intressen och behov som de tre europeiska organisationerna har av att sessionerna i dess beslutande organ förlöper tillfredsställande ansåg att rekryterings- och lönevillkor för anställda som rekryterats för den tid arbetet vid parlamentets sessioner pågår ska anpassas till dem som överenskommits mellan de tre institutionerna eller organisationerna i fråga, med förbehåll för den kontroll av budgeten som avses i artikel 78 andra stycket i anställningsvillkoren för övriga anställda.
Denna bestämmelse strider inte heller mot principen om likabehandling. Den situation som anställda som rekryterats för att tillgodose de tillfälliga och stora behov av extra arbetskraft som parlamentet enbart har under den tid då sessionerna varar befinner sig i är nämligen inte en situation som är jämförbar med den som anställda som rekryterats för att tillgodose kontinuerliga och dagliga behov som kräver att det finns personal som består av tjänstemän och, i förekommande fall, tillfälligt anställda eller kontraktsanställda, i den mening som avses i artiklarna 3a och 3b i anställningsvillkoren för övriga anställda, befinner sig i.
(se punkterna 85, 86, 97–100 och 103)
Hänvisning till
Domstolen: 11 juli 1985, Maag mot kommissionen, 43/84, REG 1985, s. 2581, punkt 19
2. Direktiven riktar sig till medlemsstaterna och inte till gemenskapens institutioner. De kan följaktligen inte anses innebära några skyldigheter för institutionerna när det gäller förhållandet till deras personal. Det nu sagda innebär emellertid inte att ett direktiv överhuvudtaget inte kan åberopas i förhållanden mellan institutionerna och deras tjänstemän eller anställda. Bestämmelserna i ett direktiv kan för det första vara indirekt bindande för en institution om de ger uttryck för en allmän gemenskapsrättslig princip som institutionen är tvungen att tillämpa. Ett direktiv kan för det andra binda en institution när denna inom ramen för sin organisatoriska självständighet och inom tjänsteföreskrifternas gränser avsett att fullgöra en särskild förpliktelse som följer av ett direktiv eller när en intern tillämpningsrättsakt med allmän giltighet uttryckligen hänvisar till åtgärder som har beslutats av gemenskapslagstiftaren med tillämpning av fördragen. Institutionerna är för det tredje skyldiga med stöd av sin lojalitetsplikt enligt artikel 10 andra stycket EG att i sin roll som arbetsgivare beakta lagstiftning som antagits på gemenskapsnivå.
(se punkterna 111–113, 116, 118 och 119)
Hänvisning till
Domstolen: 26 september 2000, Engelbrecht, C‑262/97, REG 2000, s. I‑7321, punkt 38 ; 9 september 2003, Rinke, C‑25/02, REG 2003, s. I‑8349, punkt 24
Förstainstansrätten: 21 maj 2008, Belfass mot rådet, T‑495/04, REG 2008, s. II‑781, punkt 43
3. Bestämmelserna i direktiv 1999/70 om ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP och det ramavtal som bifogats detta kan följaktligen inte i sig anses innebära några skyldigheter för gemenskapens institutioner när det gäller förhållandet till deras personal. Inte heller är dessa bestämmelser indirekt bindande för institutionerna i egenskap av allmän gemenskapsrättslig princip. Det finns nämligen ingenting i direktiv 1999/70 eller ramavtalet som tyder på att anställningstryggheten ska användas som en tvingande rättsregel. Inte heller berörs de, vad gäller de lämpliga hälso- och säkerhetsnormer som tjänstemännens arbetsvillkor ska iaktta, av hänvisningen i artikel 1e.2 i tjänsteföreskrifterna till de minimikrav som gäller enligt bestämmelser som har antagits på hälso- och säkerhetsområdet enligt fördragen. Direktivet syftar nämligen inte till att förbättra arbetsmiljön genom att förstärka hälsoskyddet och säkerheten för arbetstagare, utan till att tillnärma medlemsstaternas lagstiftningar och praxis när det gäller arbetsvillkor avseende giltighetstid för anställningsförhållanden.
Institutionerna ska emellertid i egenskap av arbetsgivare och med stöd av sin lojalitetsplikt enligt artikel 10 andra stycket EG beakta lagstiftning som antagits på gemenskapsnivå varigenom det införs minimikrav i syfte att främja förbättringar av arbetstagares levnadsstandard och arbetsvillkor i medlemsstaterna genom tillnärmning av nationella bestämmelser och praxis. De ska vidare särskilt beakta gemenskapslagstiftarens avsikt att målet att säkerställa anställningstrygghet ska ges företräde i fråga om anställningsförhållanden inom Europeiska unionen. Denna skyldighet är ännu viktigare då den administrativa reformen som genomfördes genom förordning nr 723/2004 har förstärkt en tendens till reglering av gemenskapens offentliga sektor genom avtal. Särskilt när det gäller ramavtalet, som avser att tillnärma medlemsstaternas lagstiftning och praxis genom att fastställa minimikrav för visstidsanställningskontrakt, åligger det institutionerna att i möjligaste mån tolka bestämmelserna i anställningsvillkoren för övriga anställda i ljuset av lydelsen och målet med ramavtalet för att uppnå det resultat som avses i detta.
Direktiv 1999/70 kan följaktligen inte i sig utgöra grund för en invändning om rättsstridighet avseende en bestämmelse i rådets förordning som innehåller tjänsteföreskrifterna och anställningsvillkoren för övriga anställda, som visar sig vara oförenliga med ramavtalet.
(se punkterna 111, 114, 116, 117, 119, 120 och 122)
Hänvisning till
Domstolen : domen i det ovannämnda målet Rinke, punkt 24
Förstainstansrätten: Belfass mot rådet, punkt 43
4. De tillfälliga och stora behov av extra arbetskraft som Europaparlamentet enbart har under den tid då sessionerna varar utgör objektiva grunder i den mening som avses i klausul 5.1 a i ramavtalet om visstidsarbete som ingicks den 18 mars 1999 och som återfinns som bilaga till rådets direktiv 1999/70/EG av den 28 juni 1999 om ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP. Dessa behov motiverar användning av på varandra följande avtal om visstidsanställning för extraanställda som förnyas vid varje parlamentssession i enlighet med artikel 78 i anställningsvillkoren för övriga anställda till och med den 1 januari 2007. Även om sådana behov kunde förutses så var inte den höga arbetsbelastningen varaktig eller konstant.
(se punkterna 134 och 135)
Hänvisning till
Domstolen: 4 juli 2006, Adeneler m.fl., C‑212/04, REG 2006, s. I‑6057, punkt 69