Förenade målen C‑186/11 och C‑209/11
Stanleybet International Ltd (C‑186/11),
William Hill Organization Ltd (C‑186/11),
William Hill plc (C‑186/11),
Sportingbet plc (C‑209/11)
mot
Ypourgos Oikonomias kai Oikonomikon,
Ypourgos Politismou
(begäran om förhandsavgörande från Symvoulio tis Epikrateias)
”Artiklarna 43 EG och 49 EG – Nationell lagstiftning enligt vilken ett enda företag, vilket drivs i form av ett börsnoterat aktiebolag, har ensamrätt att genomföra, administrera, anordna och bedriva hasardspel – Reklam för hasardspel och utvidgning av verksamheten till andra medlemsstater i Europeiska unionen – Statlig kontroll”
Sammanfattning – Domstolens dom (fjärde avdelningen) av den 24 januari 2013
1. Etableringsfrihet – Frihet att tillhandahålla tjänster – Restriktioner – Hasardspel – Nationell lagstiftning enligt vilken en enda operatör har ensamrätt att organisera hasardspel, varvid vederbörande är underlagd statlig kontroll – Otillåtet – Motivering – Tvingande skäl av allmänintresse – Målet att begränsa utbudet av hasardspel och att bekämpa kriminalitet – Skyldighet att uppfylla kraven på proportionalitet och icke-diskriminering – Den nationella domstolens bedömning
(Artiklarna 43 EG och 49 EG)
2. Etableringsfrihet – Frihet att tillhandahålla tjänster – Restriktioner – Hasardspel – Nationell lagstiftning enligt vilken en enda operatör har ensamrätt att organisera hasardspel, varvid vederbörande är underlagd statlig kontroll – Otillåtet – Möjlighet för de nationella myndigheterna att tillfälligt avstå från att pröva ansökningar om tillstånd inom hasardspelssektorn – Föreligger inte
(Artiklarna 43 EG och 49 EG)
3. Etableringsfrihet – Frihet att tillhandahålla tjänster – Restriktioner – Hasardspel – Nationell lagstiftning enligt vilken en enda operatör har ensamrätt att organisera hasardspel, varvid vederbörande är underlagd statlig kontroll – Otillåtet – Inte tillåtet för de aktuella nationella myndigheterna att tillämpa en övergångsperiod under vilken de tillfälligt avstår från att pröva ansökningar om tillstånd inom denna sektor – Villkor för att, efter mottagande av sådana ansökningar, bevilja tillstånd till organisering av hasardspel – Iakttagande av de grundläggande bestämmelserna i fördragen samt principerna om likabehandling och insyn
(Artiklarna 43 EG och 49 EG)
1. Artiklarna 43 EG och 49 EG ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken ett enda organ ges ensamrätt att genomföra, administrera, anordna och bedriva hasardspel, när det inte kan anses att denna lagstiftning verkligen uppfyller behovet av att minska möjligheterna till spel och av att begränsa verksamheten inom detta område på ett sammanhängande och systematiskt sätt, och när det inte säkerställs en sträng kontroll från myndigheternas sida av expansionen inom hasardspelssektorn i den omfattning som är nödvändig för att bekämpa den till hasardspel knutna kriminaliteten, vilket det ankommer på den nationella domstolen att pröva.
(se punkt 36 samt punkt 1 i domslutet)
2. För det fall att en nationell lagstiftning om anordnande av hasardspel strider mot bestämmelserna i fördraget om frihet att tillhandahålla tjänster och etableringsfrihet kan de nationella myndigheterna inte under en övergångsperiod avstå från att pröva ansökningar om tillstånd inom hasardspelssektorn.
(se punkterna 38 och 39 samt punkt 2 i domslutet)
3. För det fall den nationella lagstiftningen strider mot artiklarna 43 EG och 49 EG innebär det faktum att det inte är tillåtet för de aktuella nationella myndigheterna att tillämpa en övergångsperiod under vilken de tillfälligt avstår från att pröva ansökningar om tillstånd inom hasardspelssektorn, inte nödvändigtvis att den berörda medlemsstaten är skyldig att avreglera marknaden för hasardspel om den anser att en sådan avreglering inte skulle stå i proportion till den skyddsnivå för konsumenterna och för ordningen i samhället som den vill upprätthålla. Medlemsstaterna har nämligen, med hänsyn till unionsrättens aktuella innehåll, möjlighet att göra ändringar i ett existerande monopol så att det blir förenligt med bestämmelserna i fördraget. Detta kan bland annat ske genom att det införs en effektiv och sträng kontroll från myndigheternas sida.
Om den berörda medlemsstaten anser att det inte är möjligt att ändra ett redan existerande monopol så att det blir förenligt med bestämmelserna i fördraget och att en avreglering av marknaden för hasardspel bättre motsvarar den skyddsnivå för konsumenterna och för ordningen i samhället som den vill upprätthålla är den under alla omständigheter skyldig att iaktta de grundläggande bestämmelserna i fördragen, bland annat artiklarna 43 EG och 49 EG, likabehandlingsprincipen och principen om förbud mot diskriminering på grund av nationalitet, samt det därav följande kravet på transparens. I ett sådant fall måste medlemsstatens införande av ett system med föregående myndighetstillstånd när det gäller utbud av vissa typer av hasardspel grundas på objektiva kriterier som inte är diskriminerande, så att ramarna för de nationella myndigheternas utrymme för skönsmässig bedömning kan fastställas så att det därvid inte förekommer godtycke.
(se punkterna 46–48 samt punkt 3 i domslutet)