DOM AV EUROPEISKA UNIONENS PERSONALDOMSTOL
(tredje avdelningen)
den 28 mars 2012
Mål F-36/11
BD
mot
Europeiska kommissionen
ˮPersonalmål – Kontraktsanställda – Kontrakt har inte förnyats – Artikel 11a i tjänsteföreskrifterna – Intressekonflikt – Förtroende – Artikel 12b i tjänsteföreskrifterna – Bisyssla – Oskuldspresumtion”
Saken: Talan väckt med stöd av artikel 270 FEUF, tillämplig på Euratomfördraget enligt artikel 106a häri. BD har yrkat bland annat ogiltigförklaring av det beslut som meddelats i ett memorandum av den 30 augusti 2010 från myndigheten som är behörig att sluta anställningsavtal för kommissionens räkning, i vilket BD informerades om att BD:s kontrakt inte skulle förnyas. I samma ansökan har BD yrkat att kommissionen ska förpliktas att betala skadestånd till BD för dennes ideella skada.
Avgörande: Talan ogillas. BD ska bära sina rättegångskostnader och ersätta kommissionens rättegångskostnader.
Sammanfattning
1. Tjänstemän – Kontraktsanställda – Rekrytering – Förnyelse av tidsbegränsat anställningsavtal – Administrationens utrymme för skönsmässig bedömning – Antagande av interna riktlinjer som förenar principen om förnyelse med vissa villkor – Självpåtagen begränsning av administrationens utrymme för skönsmässig bedömning
(Anställningsvillkor för övriga anställda, artiklarna 47 b, 85 och 119 första stycket)
2. Tjänstemän – Kontraktsanställda – Uppsägning – Administrationens utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller att välja huruvida en uppsägning ska ske på disciplinära eller kontraktsmässiga grunder
(Anställningsvillkor för övriga anställda, artiklarna 47.1 b i, 49.1 och 119 första stycket)
3. Tjänstemän – Talan – Föregående administrativt klagomål – Avslagsbeslut – Ändring av motiveringen till den angripna rättsakten – Maktmissbruk – Föreligger inte
(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 90 och 91)
4. Tjänstemän – Kontraktsanställda – Rekrytering – Förnyelse av tidsbegränsat anställningsavtal – Villkor – Tjänstens intresse och bibehållet förtroende
(Anställningsvillkor för övriga anställda, artikel 88)
5. Tjänstemän – Principer – Rätten att omfattas av oskuldspresumtionen – Räckvidd – Förbud att lägga sådana uppgifter som samlats in under en utredning av Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf) till grund för slutsatsen att förtroendet har brutits med den följden att en kontraktsanställds kontrakt inte kan förnyas – Föreligger inte
6. Tjänstemän – Kontraktsanställda – Rättigheter och skyldigheter – Krav på oberoende och integritet – Skyldighet att i förebyggande syfte informera administrationen om varje möjlig intressekonflikt – Omfattning
(Tjänsteföreskrifterna, artikel 11a; anställningsvillkoren för övriga anställda, artiklarna 3a, 11 och 81)
7. Tjänstemän – Kontraktsanställda – Rättigheter och skyldigheter – Bisyssla – Skyldighet att begära tillstånd av tillsättningsmyndigheten eller av myndigheten som är behörig att sluta anställningsavtal – Fortsättning på en bisyssla som utövades före anställningen – Omfattas
(Tjänsteföreskrifterna, artikel 12b; anställningsvillkoren för övriga anställda, artiklarna 3a, 11 och 81)
8. Institutionernas rättsakter – Motivering – Felaktig faktauppgift i motiveringen till ett beslut, vilken i övrigt är tillräcklig – Saknar betydelse för beslutets lagenlighet
(Artikel 296 FEUF)
1. En kontraktsanställd med tidsbegränsad anställning har i princip inte någon rätt till förnyelse av sitt kontrakt. En förnyelse utgör nämligen enbart en möjlighet, vilken förutsätter att förnyelsen är förenlig med tjänstens intresse.
Till skillnad från vad som gäller för tjänstemän, vilkas anställningstrygghet garanteras genom tjänsteföreskrifterna, framgår det nämligen av artikel 47 b i anställningsvillkoren för övriga anställda, vilken är tillämplig på kontraktsanställda enligt artikel 119 första stycket i nämnda anställningsvillkor, att längden på anställningsförhållandet mellan en institution och en kontraktsanställd som anställts för en tidsbegränsad period regleras, inom de gränser som fastställts i artikel 85 i samma anställningsvillkor, av de villkor som fastställts i kontraktet mellan parterna. Dessutom har administrationen ett stort utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller att avgöra huruvida kontraktsanställdas tidsbegränsade kontrakt ska förnyas.
I fall då administrationen har utarbetat en särskild ordning, i form av interna riktlinjer, vilken är avsedd att säkerställa insyn i förfarandet för förnyelse av kontrakten, innebär emellertid antagandet av en sådan ordning en självpåtagen begränsning av institutionens utrymme för skönsmässig bedömning. Bestämmelser i en kontraktsanställds kontrakt enligt vilka förnyelse enbart kan ske under förutsättning att den kontraktsanställde har klarat ett urvalsprov och direktoratet har gett sitt godkännande utgör inte en sådan ordning.
(se punkterna 31–33, 35 och 36)
Hänvisning till
Förstainstansrätten: 17 oktober 2002, Cocchi och Hainz mot kommissionen, T‑330/00 och T‑114/01, punkt 82; 6 februari 2003, Pyres mot kommissionen, T‑7/01, punkt 64
Personaldomstolen: 7 juli 2009, Bernard mot Europol, F‑54/08, punkterna 44 och 47; 23 november 2010, Gheysens mot rådet, F‑8/10, punkt 75
2. De omständigheterna att en kontraktsanställd inte har anställningstrygghet och att myndigheten som är behörig att sluta anställningsavtal har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning när den beslutar om förnyelse av den kontraktsanställdes tidsbegränsade kontrakt, samt lydelsen i artikel 47 b i) i anställningsvillkoren för övriga anställda, innebär att den behöriga myndigheten inte är skyldig att inleda ett disciplinärt förfarande mot en kontraktsanställd vars beteende skulle kunna motivera en uppsägning av disciplinära skäl, och att den i ett sådant fall kan använda sig av de möjligheter som följer av att bandet dem emellan är kontraktsmässigt. I artikel 49.1 i anställningsvillkoren för övriga anställda, vilka är tillämpliga på kontraktsanställda enligt artikel 119 första stycket i samma villkor, hänvisas till det disciplinära förfarandet enbart med avseende på möjligheten att säga upp ett kontrakt ˮutan uppsägningstidˮ. Valet att invänta utgången av den berörde kontraktsanställdes tidsbegränsade kontrakt och att inte förnya detta kan i övrigt inte i sig utgöra maktmissbruk.
(se punkt 45)
Hänvisning till
Förstainstansrätten: 12 december 2000, Dejaiffe mot harmoniseringsbyrån, T‑223/99, punkt 38
Personaldomstolen: 24 april 2008, Longinidis mot Cedefop, F‑74/06, punkt 116; 7 juli 2010, Tomas mot parlamentet, F‑116/07, F‑13/08 och F‑3l/08, punkt 158
3. Med beaktande av själva syftet med det administrativa förfarandet, vilket är att göra det möjligt för administrationen att ompröva sitt beslut, är detta förfarande evolutivt. Detta innebär att administrationen, inom ramen för systemet för rättsmedel enligt artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna kan föranledas att ändra de skäl som låg till grund för den omtvistade rättsakten även om den uttryckligen avslår klagomålet. Den omständigheten att administrationen i beslutet om avslag på ett klagomål har angett andra skäl än dem som angavs i det angripna beslutet kan därför inte utgöra bevis för att administrationen har gjort sig skyldig till maktmissbruk och åsidosättande av förfaranderegler.
(se punkt 47)
Hänvisning till
Tribunalen: 9 december 2009, Kommissionen mot Birkhoff, T‑377/08 P, punkterna 55–60
Personaldomstolen: 1 juli 2010, Mandt mot parlamentet, F‑45/07, punkt 110; 15 december 2010, Angulo Sánchez mot rådet, F‑67/09, punkt 70; 28 september 2011, AZ mot kommissionen, F‑26/10, punkt 38
4. Tjänstens intresse och bibehållet förtroende – omständigheter som myndigheten som är behörig att sluta anställningsavtal ska beakta när den beslutar huruvida kontraktet ska förnyas – ska bedömas inte bara med avseende på den aktuella tjänsteenheten, utan även med avseende på det generaldirektorat som tjänsteenheten tillhör eller rent av med avseende på institutionen som helhet. Den behöriga myndigheten har ett särskilt behov av att göra en helhetsbedömning av tjänstens intresse när det är fråga om beteendet hos en anställd med ekonomiskt ansvar.
Den omständigheten att en kontraktsanställd har agerat föredömligt under provanställningen påverkar inte den bedömning som myndigheten som är behörig att sluta anställningsavtal gör av möjligheten att inte förnya kontraktet mot bakgrund av faktiska omständigheter som framkommit efter upprättandet av provanställningsrapporten.
(se punkterna 48 och 80)
5. Rätten att omfattas av oskuldspresumtionen är tillämplig, även om inte åtal har väckts, på tjänstemän som anklagats för att ha åsidosatt skyldigheter enligt tjänsteföreskrifterna i tillräckligt allvarlig grad för att Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (OLAF) ska inleda en undersökning, mot bakgrund av vilken administrationen sedan kan vidta nödvändiga, vid behov stränga, åtgärder. Ovannämnda rättighet har dock varken till syfte eller resultat att förbjuda myndigheten som är behörig att sluta anställningsavtal att lägga sådana uppgifter som samlats in under OLAF:s utredning till grund för slutsatsen att förtroendet har brutits med den följden att en kontraktsanställds kontrakt inte kan förnyas.
(se punkterna 51 och 54)
Hänvisning till
Domstolen: 8 juli 1999, Montecatini mot kommissionen, C‑235/92 P, punkt 175
Förstainstansrätten: 6 juli 2000, Volkswagen mot kommissionen, T‑62/98, punkt 281; 8 juli 2004, JFE Engineering mot kommissionen, T‑67/00, T‑68/00, T‑71/00 och T‑78/00, punkt 178; 4 oktober 2006, Tillack mot kommissionen, T‑193/04, punkt 121; 27 september 2006, Dresdner Bank m.fl. mot kommissionen, T‑44/02 OP, T‑54/05 OP, T‑56/02 OP, T‑60/02 OP och T‑61/02 OP, punkt 61; 8 juli 2008, Franchet och Byk mot kommissionen, T‑48/05, punkt 214
Tribunalen: 7 december 2010, Fahas mot rådet, T‑49/07, punkt 63; 5 oktober 2011, Romana Tabacchi mot kommissionen, T‑11/06, punkt 129
Personaldomstolen: 23 november 2010, Wenig mot kommissionen, F‑75/09, punkt 58
6. Artikel 11a i tjänsteföreskrifterna, vilken enligt artiklarna 11 och 81 i anställningsvillkoren för övriga anställda är tillämplig på kontraktsanställda enligt artikel 3a i samma villkor, syftar till att säkerställa tjänstemäns och övriga anställdas oberoende, integritet och opartiskhet. Den syftar följaktligen också till att säkerställa samma egenskaper hos de institutioner vid vilka dessa personer tjänstgör genom att ålägga tjänstemännen och övriga anställda en skyldighet att i förebyggande syfte informera tillsättningsmyndigheten eller myndigheten som är behörig att sluta anställningsavtal. Denna skyldighet är avsedd att göra det möjligt för myndigheten i fråga att vid behov vidta lämpliga åtgärder. Med beaktande av att oberoendet och integriteten som eftersträvas genom denna bestämmelse är av grundläggande betydelse och med hänsyn till den allmänna karaktären av den skyldighet som åligger tjänstemän och övriga anställda, ska artikel 11a i tjänsteföreskrifterna anses ha ett vidsträckt tillämpningsområde som omfattar alla situationer är sådana att den berörde – med hänsyn till sin ställning och till omständigheterna i det enskilda fallet – rimligen måste inse att de i tredje mans ögon kan framstå som en möjlig källa till påverkan på den berördes oberoende. Tjänstemäns och övriga anställdas oberoende i förhållande till tredje man ska inte bara bedömas subjektivt. Oberoendet förutsätter också, särskilt vid förvaltning av allmänna medel, att sådant beteende undviks som kan påverka institutionernas rykte och undergräva det förtroende som de ska inge allmänheten.
Dessutom är den omständigheten att den berörda institutionen eventuellt inte har lidit någon ekonomisk skada på grund av det aktuella åsidosättandet föga betydelsefull. Även de skyldigheter som tjänstemännen och de övriga anställda har enligt artiklarna 11a och 12b i tjänsteföreskrifterna syftar nämligen till att bevara institutionernas oberoende och rykte.
(se punkterna 68, 70 och 80)
Hänvisning till
Förstainstansrätten: 11 september 2002, Willeme mot kommissionen, T‑89/01, punkt 47; 3 februari 2005, Mancini mot kommissionen, T‑137/03, punkt 31
7. Artikel 12b i tjänsteföreskrifterna, vilken enligt artiklarna 11 och 81 i anställningsvillkoren för övriga anställda är tillämplig på kontraktsanställda enligt artikel 3a i samma villkor, innebär en skyldighet för tjänstemän och övriga anställda att ansöka om tillstånd när de vill utöva en bisyssla, mot ersättning eller ej. Denna skyldighet gäller generellt, utan någon åtskillnad beroende på bisysslans art eller betydelse.
Skyldigheten att ansöka om tillstånd för att utöva en bisyssla omfattar vidare inte bara tjänstemän och övriga anställda som under karriärens gång vill börja utöva en sådan, utan även dem som ska rekryteras och vill fortsätta med en syssla som utövades före anställningstillfället och som blir en bisyssla i samma ögonblick som de träder i tjänst.
(se punkt 72)
Hänvisning till
Förstainstansrätten: 19 mars 1998, Tzoanos mot kommissionen, T‑74/96, punkt 66; 16 januari 2003, Fichtner mot kommissionen, T‑75/00, punkt 31
8. Om flera olika skäl anges i motiveringen till en omtvistad rättsakt och ett av dem bygger på felaktiga omständigheter kan denna felaktighet inte leda till ogiltigförklaring av rättsakten om övriga skäl i sig är tillräckliga.
Om sökanden har anfört en grund avseende uppenbart oriktig bedömning ska sökanden anföra tillräckliga bevis för att administrationens bedömning är orimlig. Detta innebär att talan inte ska bifallas på en sådan grund om den ifrågasatta bedömningen från administrationens sida, trots de anförda bevisen, kan anses rimlig. Om det angripna beslutet grundar sig på flera olika skäl, ska talan ogillas om något av skälen i det angripna beslutet är felaktigt men det skälet inte i sig kan ha varit avgörande för administrationen.
(se punkt 83)
Hänvisning till
Förstainstansrätten: 6 mars 2003, Westdeutsche Landesbank Girozentrale mot kommissionen, T‑228/99 och T‑233/99, punkt 162; 8 mars 2005, Vlachaki mot kommissionen, T‑277/03, punkt 85
Personaldomstolen: 7 oktober 2009, Y mot kommissionen, F‑29/08, punkt 90; 29 september 2011, Kimman mot kommissionen, F‑74/10, punkterna 92 och 93