TRIBUNALENS DOM (tredje avdelningen i utökad sammansättning)
den 7 december 2018 (*)
”Statligt stöd – Stöd som Belgien genomfört till förmån för finansiella kooperativ i Arco-koncernen – Garantisystem till skydd för fysiska personers andelar i kooperativ vilka personer är delägare i dessa kooperativ – Beslut i vilket stödet förklaras vara oförenligt med den inre marknaden och utbetalningar av garanterade belopp till delägarna förbjuds – Saken – Återkrav – Proportionalitet”
I mål T‑664/14,
Konungariket Belgien, företrätt av C. Pochet och J.-C. Halleux, båda i egenskap av ombud, biträdda av advokaten J. Meyers,
sökande,
mot
Europeiska kommissionen, företrädd av L. Flynn och B. Stromsky, båda i egenskap av ombud,
svarande,
angående talan som väckts med stöd av artikel 263 FEUF i vilken det har yrkats ogiltigförklaring av artikel 2.4 i kommissionens beslut 2014/686/EU av den 3 juli 2014 om det statliga stöd SA.33927 (12/C) (f.d. 11/NN) som Belgien har genomfört – Garantisystem till skydd för fysiska personers andelar i finansiella kooperativ (EUT L 284, 2014, s. 53),
meddelar
TRIBUNALEN (tredje avdelningen i utökad sammansättning),
sammansatt av ordföranden S. Frimodt Nielsen (referent), samt domarna V. Kreuschitz, I. S. Forrester, N. Półtorak och E. Perillo,
justitiesekreterare: handläggaren G. Predonzani,
efter den skriftliga delen av förfarandet och förhandlingen den 22 november 2017,
följande
Dom
Bakgrund till tvisten
ARCO-kooperativen
1 Arcofin SCRL, Arcopar SCRL och Arcoplus (nedan kallade ARCO-kooperativen) är auktoriserade finansiella kooperativ med begränsat ansvar (nedan kallade finansiella kooperativ) som regleras av belgisk rätt. Dessa kooperativ, vilka samtliga tre är i likvidation, skapades under 1930-talet i syfte att samordna den kooperativa verksamheten hos Mouvement Ouvrier Chrétien och Algemeen Christelijk Werknemersverbond och tillhandahålla finansiellt stöd till denna verksamhet, i synnerhet genom att investera i projekt av social natur.
2 ARCO-kooperativen har över 800 000 medlemmar, varav 99 procent är fysiska personer (nedan kallade fysiska medlemmar). Enligt Konungariket Belgien har de fysiska medlemmarna i genomsnitt ett andelsinnehav på cirka 2 000 euro.
3 År 2001 blev Arcofin den största aktieägaren i Dexia SA, i vilket det innehade 15 procent av aktiekapitalet. Den 3 oktober 2008 deltog Arcofin i räddningen av Dexia genom att, upp till ett belopp på 350 miljoner euro, delta i en kapitalökning på totalt 6 miljarder euro. Sedan 2008 har ARCO-kooperativen inte emitterat nya andelar. Mellan 2008 och 2011 förlorade de 7 procent av sina fysiska medlemmar.
4 Den 8 december 2011 godkände ARCO-kooperativens stämmor att kooperativen skulle sättas i frivillig likvidation.
Den aktuella åtgärden
5 Den 10 oktober 2008 tillkännagav den belgiska regeringen i ett pressmeddelande från finansministerns sekretariat, sin avsikt att låta även försäkringsbolag och finansiella kooperativ omfattas av det då gällande garantisystemet för kreditinstituts insättare och att höja beloppet för denna garanti till 100 000 euro. Avsikten var att dessa nya organs deltagande i en garantifond skulle ske på frivillig basis. Denna avsikt underställdes det belgiska parlamentet genom ett lagförslag av den 14 oktober 2008 som antogs med hjälp av ett skyndsamt förfarande följande dag (loi du 15 octobre 2008 portant des mesures visant à promouvoir la stabilité financière et instituant en particulier une garantie d’État relative aux crédits octroyés et aux autres opérations effectuées dans le cadre de la stabilité financière, lag av den 15 oktober 2008 om åtgärder för att främja finansiell stabilitet och särskilt om införandet av en statlig garanti för beviljade krediter och andra transaktioner inom ramen för den finansiella stabiliteten, Moniteur belge av den 17 oktober 2008, s. 55634).
6 I ett gemensamt pressmeddelande av den 21 januari 2009 bekräftade den belgiska premiärministern och den belgiska finansministern det åtagande som gjorts av den föregående regeringen att erbjuda ett garantisystem till icke-institutionella delägare i finansiella kooperativ. Detta system skulle särskilt inbegripa följande delar:
– De berörda kooperativen skulle betala en garantiavgift.
– Institutionella delägare skulle åta sig att bibehålla sitt ägande under hela den tid garantin gällde.
– En begränsning av delägarnas ”årliga ersättning” av såväl vad gällde fysiska medlemmar som institutionella delägare.
– Ett kompletterande ekonomiskt bidrag som betalas av de berörda kooperativen om utdelningarna överskrider ett lägsta tröskelvärde.
– Förfaranden som ska utarbetas som gör det möjligt för myndigheterna att ta del av vinsterna vid ett eventuellt avskaffande av garantisystemet.
7 Det belgiska parlamentet antog därefter loi du 14 avril 2009 modifiant la loi du 2 août 2002 relative à la surveillance du secteur financier et aux services financiers (lag av den 14 april 2009 om ändring av lagen av den 2 augusti 2002 om övervakning av finanssektorn och om finansiella tjänster) (Moniteur belge av den 21 april 2009, s. 32106), i syfte att göra det möjligt för regeringen att inrätta ett garantisystem till förmån för bland annat auktoriserade kooperativ som står under tillsyn av Banque nationale de Belgique (Belgiens riksbank) eller som har investerat minst hälften av sina tillgångar i ett institut som är föremål för sådan tillsyn, vilket är fallet för sådana finansiella kooperativ som ARCO-kooperativen.
8 Dessa bestämmelser infördes i artikel 36/24.1 led 3, i loi du 22 février 1998 fixant le statut organique de la Banque nationale de Belgique (lag av den 22 februari 1998 om den rättsliga ställningen för Belgiens riksbank), i dess ändrade lydelse. Med stöd av den artikeln antogs kunglig förordning av den 10 oktober 2011 om ändring av kunglig förordning av den 14 november 2008 om genomförande av lagen av den 15 oktober 2008 och om ändring av lagen av den 2 augusti 2002 (Moniteur belge av den 12 oktober 2011, s. 62641). Denna förordning gjorde det möjligt för finansiella kooperativ som så önskade att ansöka om anslutning till det garantisystem som skapades genom ovannämnda åtgärder. Företag som valde att ansluta sig till detta system skulle till specialfonden för skydd av insättningar, livförsäkringar och kapitalet hos auktoriserade finansiella kooperativ (nedan kallad specialfonden) – som inrättats genom den kungliga förordningen av den 14 november 2008 om genomförande av lagen av den 15 oktober 2008 om ändring av lagen av den 2 augusti 2002 om övervakning av finanssektorn och om finansiella tjänster (Moniteur belge av den 17 november 2008, s. 4088) – betala ett årligt bidrag på 0,15 procent av det totala garanterade beloppet samt en inträdesavgift motsvarande 0,1 procent av detta belopp. Garantin skulle endast tillämpas om bolaget gick i konkurs eller om den belgiska finansiella tillsynsmyndigheten fastställt att bolaget var på obestånd. Endast inbetalt aktiekapital som tecknats av fysiska personer före ikraftträdandet av den kungliga förordningen av den 10 oktober 2011 omfattades av garantin, upp till ett belopp på 100 000 euro för varje fysisk person. Utbetalningen av garantin skulle genomföras av specialfonden och, för det fall specialfondens medel tog slut, av Caisse des dépôts et consignations (Belgien).
9 ARCO-kooperativen lämnade den 13 oktober 2011 in en ansökan om att ansluta sig till garantisystemet. Denna ansökan godkändes av det belgiska ministerrådet den 15 oktober 2011 och godkännandet offentliggjordes samma dag. ARCO-kooperativens ansökan godtogs formellt genom den kungliga förordningen av den 7 november 2011 om beviljande av en garanti för att skydda kapitalet i auktoriserade kooperativ (Moniteur belge av den 18 november 2011, s. 68640), som trädde i kraft den 14 oktober 2011 i enlighet med dess artikel 3 (nedan kallad ”garantin” eller ”den omtvistade åtgärden”). Inget annat finansiellt kooperativ har ansökt om medlemskap i garantisystemet.
10 ARCO-kooperativen betalade således de föreskrivna beloppen till specialfonden. Deras anslutning till garantisystemet var förenat med ett antal villkor, bland annat att det inte skulle ske någon som helst nyemission till fysiska personer, en begränsning av räntan på medel som investeras och ett åtagande från de institutionella delägarna att inte dra tillbaka det kapital de investerade. I den kungliga förordningen av den 7 november 2011 angavs även att specialfonden endast skulle träda in och betala ersättning till fysiska medlemmar när det slutliga avvecklingsbeslutet lämnats in, efter att det godkänts av ARCO-kooperativens stämmor.
11 Såsom har påpekats i punkt 4 ovan försatte sig ARCO-kooperativen i frivillig likvidation den 8 december 2011.
Det administrativa förfarandet
12 Den 7 november 2011 anmälde Konungariket Belgien garantin till Europeiska kommissionen.
13 Genom en skrivelse av den 6 december 2011 underrättade kommissionen Konungariket Belgien om att den ansåg att garantin kan utgöra olagligt statligt stöd som är oförenligt med den inre marknaden och uppmanade medlemsstaten att avstå från ytterligare genomförandeåtgärder. De belgiska myndigheterna besvarade ovannämnda skrivelse genom skrivelse av den 22 december 2011.
14 Genom beslut av den 3 april 2012 beslutade kommissionen att inleda det formella granskningsförfarandet enligt artikel 108.2 FEUF avseende garantin (nedan kallat beslutet att inleda förfarandet). Den 19 juli 2012 publicerades beslutet att inleda förfarandet, under rubriken ”Statligt stöd SA.33927 (2012/C) (f.d. 2011/NN) – Garantisystem till skydd för enskilda medlemmars andelar i finansiella kooperativ – Uppmaning enligt artikel 108.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) att inkomma med synpunkter” i Europeiska unionens officiella tidning (EUT C 213, 2012, s. 64). I detta beslut uppmanade kommissionen också Konungariket Belgien, i enlighet med artikel 11.1 i rådets förordning (EG) nr 659/1999 av den 22 mars 1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel [108 FEUF] (EGT L 83, 1999, s. 1), att fortsätta att avstå från att genomföra den omtvistade åtgärden till dess kommissionen fattat ett beslut om dess förenlighet med den inre marknaden.
15 Konungariket Belgien inkom med sina synpunkter på beslutet att inleda förfarandet den 18 juni 2012. Medlemsstaten svarade i skrivelser av den 5 december 2012 och den 20 september 2013 på frågor som kommissionen hade ställt till den.
16 Den 17 augusti 2012 lämnade även ARCO-kooperativen in sina yttranden till kommissionen. Kommissionen översände dessa yttranden till Konungariket Belgien, som genom skrivelse av den 16 oktober 2012 underrättade kommissionen om att dessa yttranden inte föranledde några kommentarer från medlemsstatens sida.
Det angripna beslutet
17 Den 3 juli 2014 antog kommissionen beslut 2014/686/EU om det statliga stöd SA.33927 (12/C) (f.d. 11/NN) som Belgien har genomfört – Garantisystem till skydd för fysiska personers andelar i finansiella kooperativ (EUT L 284, 2014, s. 53) (nedan kallat det angripna beslutet). Kommissionen konstaterade att garantin utgjorde statligt stöd till ARCO-kooperativen och att detta stöd, som olagligen genomförts av Konungariket Belgien, var oförenligt med den inre marknaden (artikel 1 i det angripna beslutet).
18 I det angripna beslutet ansåg kommissionen att ARCO-kooperativen var de verkliga mottagarna av det aktuella stödet, och att detta stöd utgjordes av en samling åtgärder som bestod av offentliggörande den 10 oktober 2008 (se punkt 5 ovan), av meddelandet av den 21 januari 2009 (se punkt 6 ovan) och av ARCO-kooperativens anslutning till garantisystemet (skälen 80–90 i det angripna beslutet).
19 Kommissionen ansåg härvidlag att garantin hade medfört en selektiv fördel för ARCO-kooperativen, i och med att den möjliggjort för dem att attrahera eller behålla medel. Att denna fördel är selektiv visas dessutom av att endast de finansiella kooperativen var stödberättigade. Kommissionen anser under alla omständigheter att garantin till de investerare som förvärvat andelar i ARCO-kooperativen är oproportionerlig, eftersom den, med beaktande av beloppen för andelarna, omfattar samtliga medel som investerats, vilket gör det uteslutet att motivera den aktuella åtgärden med hänvisning till kriterierna för att bedöma huruvida det föreligger en fördel som kan motiveras genom skattesystemets logik, även om det antogs att dessa kriterier är tillämpliga i förevarande fall (skälen 100–107 i det angripna beslutet). Efter att ha undersökt de övriga kriterierna i artikel 107.1 i FEUF kom kommissionen till slutsatsen att garantin utgjorde statligt stöd i den mening som avses i denna bestämmelse (skäl 110 i det angripna beslutet).
20 När det gäller huruvida stödet i fråga var förenligt med den inre marknaden, ansåg kommissionen att den enda rättsliga grund som kunde tillämpas i det aktuella fallet var artikel 107.3 FEUF. Kommissionen ansåg emellertid att den omtvistade åtgärden varken var lämplig eller nödvändig, och inte heller stod i proportion till syftet att avhjälpa en allvarlig störning i den belgiska ekonomin, och att den därför inte kunde anses vara förenlig med den inre marknaden (skälen 111–129 i det angripna beslutet).
21 Slutligen fastställde kommissionen en metod för att beräkna beloppet för den fördel som ska återkrävas från ARCO-kooperativen och uppmanade Konungariket Belgien att lämna nödvändiga uppgifter till kommissionen. Kommissionen angav också att den med stöd av artikel 108.3 FEUF ansåg sig vara behörig att ålägga denna medlemsstat att avstå från att göra några fler utbetalningar till de fysiska medlemmarna enligt garantin (skälen 130–142 i det angripna beslutet).
22 I det angripna beslutet ålade således kommissionen Konungariket Belgien att från ARCO-kooperativen återkräva den otillbörliga fördel som de hade fått enligt kommissionen (artikel 2.1 i det angripna beslutet). Kommissionen förelade vidare Konungariket Belgien att upphäva de lagar och förordningar som låg till grund för garantin (skäl 143 i det angripna beslutet) och förbjöd medlemsstaten att genomföra åtgärden till förmån för de fysiska medlemmarna (artikel 2.4 i det angripna beslutet). Detta förbud är föremål för förevarande talan.
Det nationella förfarandet och begäran om förhandsavgörande avseende det angripna beslutets giltighet.
Ifrågasättande av garantin vid den nationella domstolen
23 I december 2011 och januari 2012, väckte tre fysiska personer var sin talan, och talan väcktes även av Organisme voor de financiering van pensioenen Ogeo Fund (Organ för finansieringen av Ogeo Funds pensioner) och Gemeente Schaarbeek (kommunen Schaarbeek, Belgien) vid Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen, Belgien). Respektive talan avsåg ogiltigförklaring av de kungliga förordningarna av den 10 oktober 2011 (se punkt 8 ovan) och den 7 november 2011 (se punkt 9 ovan). Sökandenas argument går i huvudsak ut på att dessa kungliga förordningar strider mot likabehandlingsprincipen, vilken har stadfästs i den belgiska författningen, eftersom förordningarna innebär att det ska göras skillnad mellan, å ena sidan, de fysiska medlemmarna, som kan dra nytta av det garantisystem som införts genom nämnda förordningar och, å andra sidan, fysiska personer som innehar andelar i andra bolag som står finanssektorn nära som inte omfattas av nämnda system.
24 Eftersom Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen) ansåg att de kungliga förordningarna av den 10 oktober 2011 och den 7 november 2011 grundas på artikel 36/24 i lagen av den 22 februari 1998 (se punkt 8 ovan), och således omfattas av de begränsningar som den belgiske lagstiftaren själv upprättat och att den åberopade skillnaden i behandling följer av en lagbestämmelse, ingav den flera tolkningsfrågor till Cour constitutionnelle (Författningsdomstolen, Belgien) angående huruvida denna artikel är förenlig med den belgiska författningen.
25 Cour constitutionnelle (Författningsdomstolen) fann emellertid att det för att avgöra dessa frågor var nödvändigt att först fastställa huruvida artikel 36/24 i lagen av den 22 februari 1998 var förenlig med unionsrätten. I detta syfte hänsköt Cour constitutionnelle (Författningsdomstolen) sex frågor till EU-domstolen för förhandsavgörande i mål C‑76/15, varav fem rörde giltigheten av det angripna beslutet och de skyldigheter som i förevarande fall ålåg Konungariket Belgien enligt artikel 108.3 FEUF.
Dom av den 21 december 2016, Vervloet m.fl. (C‑76/15)
26 Syftet med den första frågan till domstolen var att bedöma garantins förenlighet med artiklarna 2 och 3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 94/19/EG av den 30 maj 1994 om system för garanti av insättningar (EGT L 135, 1994, s. 5; svensk specialutgåva, område 6, volym 4, s. 227), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/1/EG av den 9 mars 2005 om ändring av direktiven 73/239/EEG, 85/611/EEG, 91/675/EEG, 92/49/EEG och 93/6/EEG samt rådets direktiv 94/19, 98/78/EG, 2000/12/EG, 2001/34/EG, 2002/83/EG och 2002/87/EG i syfte att skapa en ny organisationsstruktur för kommittéer på området finansiella tjänster (EUT L 79, 2005, s. 9). Den andra frågan avsåg det angripna beslutets giltighet. De fyra återstående frågorna handlade om garantins förenlighet med medlemsstaternas skyldigheter enligt artikel 108.3 FEUF.
27 Som svar på de frågor som hänskjutits av Cour constitutionnelle (Författningsdomstolen) meddelade domstolen domen av den 21 december 2016, Vervloet m.fl. (C‑76/15, EU:C:2016:975), vars domslut har följande lydelse:
”1) Artiklarna 2 och 3 i direktiv [94/19] ska tolkas så, att de varken ålägger medlemsstaterna att införa ett garantisystem avseende andelar i [finansiella kooperativ], såsom det i det nationella målet, eller utgör hinder mot att en medlemsstat inför ett sådant system, förutsatt att detta system inte äventyrar den praktiska verkan av det system för insättningsgarantier som nämnda direktiv ålägger medlemsstaterna att införa, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera, och förutsatt att nämnda system är förenligt med EUF-fördraget, särskilt artiklarna 107 och 108 FEUF.
2) Vid prövningen av dess frågor från … har det inte framkommit någon omständighet som påverkar giltigheten av [det angripna beslutet].
3) Artikel 108.3 FEUF ska tolkas så, att den utgör hinder mot ett garantisystem som det i det nationella målet, om det genomförts i strid mot de skyldigheter som framgår av denna bestämmelse.”
Följder i det nationella rättssystemet
28 Genom dom av den 15 juni 2017 slog Cour constitutionnelle (Författningsdomstolen) fast att artikel 36/24 i lagen av den 22 februari 1998 stred mot grundlagen. Cour constitutionnelle (Författningsdomstolen) grundat sitt beslut särskilt på EU-domstolens slutsats att den omtvistade åtgärden utgjorde olagligt statligt stöd.
29 Genom dom av den 6 mars 2018 ogiltigförklarade Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen) de kungliga förordningarna av den 10 oktober 2011 (se punkt 8 ovan) och den 7 november 2011 (se punkt 9 ovan).
Mål T‑711/14
30 Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 7 oktober 2014 (mål T‑711/14) väckte ARCO-kooperativen talan om ogiltigförklaring av det angripna beslutet. I sin ansökan har ARCO-kooperativen bland annat ifrågasatt såväl kommissionens slutsats att den aktuella åtgärden utgjorde statligt stöd som de var mottagare av som konstaterandet att det aktuella stödet inte kunde förklaras vara förenligt med den inre marknaden. ARCO-kooperativen invände även mot att Konungariket Belgien förbjöds att betala de garanterade beloppen till fysiska medlemmar, vilket beslut är föremålet för förevarande talan.
31 Genom beslut av den 9 februari 2018, Arcofin m.fl./kommissionen (T‑711/14, ej publicerat, EU:T:2018:80), ogillade tribunalen talan, eftersom det var uppenbart att den delvis inte kunde tas upp till prövning och delvis var ogrundad. ARCO-kooperativens talan kunde i synnerhet inte tas upp till sakprövning i den del den avsåg att ifrågasätta förbudet för Konungariket Belgien att betala de garanterade beloppen till fysiska medlemmar efter slutförandet av likvidationen, eftersom dessa kooperativ saknade ett berättigande intresse av att få saken prövad vad gällde den bestämmelse som ifrågasatts av Konungariket Belgien i förevarande talan.
Förfarandet och parternas yrkanden
Den skriftliga delen av förfarandet
32 Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 15 september 2014 har Konungariket Belgien väckt förevarande talan.
33 I beslut av den 12 oktober 2015, antaget med tillämpning av artikel 69 a i tribunalens rättegångsregler, slogs fast dels att den fråga som Cour constitutionnelle (Författningsdomstolen) hänskjutit i mål C‑76/15 (se punkterna 23–26 ovan) gällde giltigheten av det angripna beslutet och uppmanade domstolen att bedöma en betydande del av de argument som ARCO-kooperativen framfört i mål T‑711/14, dels att utgången av förevarande tvist skulle kunna vara avhängig utgången av den talan som väckts av ARCO-kooperativen. Efter att ha hört parterna i enlighet med artikel 70.1 i rättegångsreglerna beslutade därför ordföranden för tribunalens sjätte avdelning att vilandeförklara förfarandet i förevarande mål i avvaktan på domstolens dom.
34 Denna vilandeförklaring upphörde att gälla i och med meddelandet den 21 december 2016 av domen Vervloet m.fl. (C‑76/15, EU:C:2016:975) (se punkt 27 ovan).
35 I samband med att sammansättningen av tribunalens avdelningar ändrades, förordnades referenten att tjänstgöra på tredje avdelningen, och målet tilldelades följaktligen denna avdelning.
36 Samma datum anmodade tribunalen (tredje avdelningen) i enlighet med artikel 89.3 a i rättegångsreglerna parterna att ange vilka konsekvenser som borde dras i förevarande mål av domen av den 21 december 2016, Vervloet m.fl. (C‑76/15, EU:C:2016:975).
37 Parterna svarade på åtgärden för processledning inom den föreskrivna fristen.
38 Som en åtgärd för processledning av den 26 juni 2017, antagen i enlighet med artikel 89.3 a i rättegångsreglerna, anmodade tribunalen (tredje avdelningen) parterna att särskilt ange följande:
– Vilka följder enligt nationell lag de ansåg att Cour constitutionelles (Författningsdomstolens) ogiltigförklaring av artikel 36/24 i lagen av den 22 februari 1998 om författningsdomstolen skulle få.
– Vilka följder en ogiltigförklaring från tribunalens sida av det angripna beslutet skulle kunna medföra, mot bakgrund av svaret på föregående fråga.
39 Parterna besvarade dessa frågor inom den föreskrivna fristen.
40 Som en åtgärd för processledning av den 12 september 2017, antagen i enlighet med artikel 89.3 a i rättegångsreglerna, beslutade tribunalen (tredje avdelningen), särskilt följande:
– Den uppmanade Konungariket Belgien att ta ställning till vissa delar av kommissionens svar på de frågor som nämns i punkt 38 ovan.
– Den frågade på nytt Konungariket Belgien om de rättsliga konsekvenserna av och nyttan med en eventuell ogiltigförklaring från tribunalens sida av artikel 2.4 i det angripna beslutet, mot bakgrund av Cour constitutionelles (Författningsdomstolens) ogiltigförklaring av artikel 36/24 i lagen av den 22 februari 1998.
41 Konungariket Belgien besvarade frågorna inom de föreskrivna fristerna och kommissionen gavs möjlighet att lägga fram synpunkter på dessa svar.
42 På förslag av tredje avdelningen beslutade tribunalen, med tillämpning av artikel 28 i rättegångsreglerna, att hänskjuta målet till en avdelning i utökad sammansättning.
Den muntliga delen av förfarandet
43 På förslag av referenten beslutade tribunalen (tredje avdelningen i utökad sammansättning) att inleda det muntliga förfarandet.
44 Parterna utvecklade sin talan och svarade på tribunalens frågor vid förhandlingen den 22 november 2017.
45 Genom en skrivelse av den 13 mars 2018 underrättade Konungariket Belgien tribunalen om den dom som Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen) meddelade den 6 mars 2018 som nämns i punkt 29 ovan.
46 Genom handling som ingavs den 14 mars 2018 begärde kommissionen att tribunalen skulle besluta att det saknades anledning att döma i målet.
47 Genom beslut av ordföranden på tredje avdelningen i utökad sammansättning av den 23 mars 2018 återupptogs det muntliga förfarandet. De handlingar som nämns i punkterna 45 och 46 ovan lades följaktligen till akten och parterna anmodades att inkomma med sina eventuella synpunkter på dessa handlingar. Som en åtgärd för processledning enligt artikel 89.3 b i rättegångsreglerna, uppmanades kommissionen att yttra sig angående vissa argument som framförts av Konungariket Belgien i skrivelsen av den 13 mars 2018 (se punkt 45 ovan).
48 Parterna besvarade frågorna skriftligen inom den föreskrivna fristen.
49 Som en åtgärd för processledning av den 20 april 2018 enligt artikel 89.3 b i rättegångsreglerna uppmanades kommissionen att yttra sig angående vissa argument som framförts av Konungariket Belgien i det yttrande som medlemsstaten ingett avseende kommissionens begäran att tribunalen skulle besluta att anledning saknas att döma i saken (se punkt 46 ovan).
50 Kommissionen efterkom denna åtgärd för processledning inom den angivna fristen.
51 Kommentarer angående kommissionens svar som Konungariket Belgien inkom med på eget initiativ lades till akten.
52 Den muntliga delen av förfarandet avslutades den 15 maj 2018.
Parternas yrkanden
53 Konungariket Belgien har yrkat att tribunalen ska:
– ogiltigförklara artikel 2.4 i det angripna beslutet, och
– förplikta kommissionen att bära rättegångskostnaderna.
54 Kommissionen har i huvudsak yrkat att tribunalen ska:
– förklara att eftersom tvisten inte längre har något föremål, finns det inte längre någon anledning att döma i saken,
– i andra hand, ogilla talan, och
– i vart fall förplikta Konungariket Belgien att ersätta rättegångskostnaderna.
Rättslig bedömning
Saken i målet
55 Enligt kommissionen innebär den ovan i punkt 29 nämnda domen av den 6 mars 2018 från Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen) om ogiltigförklaring av de kungliga förordningarna av den 10 oktober (se punkt 8 ovan) och den 7 november 2011 (se punkt 9 ovan) att en eventuell ogiltigförklaring av artikel 2.4 i det angripna beslutet helt förlorar rättsverkan. Enligt kommissionen är omständigheten att det är omöjligt för Konungariket Belgien att utbetala de garanterade beloppen till de fysiska medlemmarna inte en följd av förbudet i den angripna bestämmelsen utan av att de rättsakter som utgjorde den rättsliga grunden för utbetalningen retroaktivt har tagits bort i belgisk nationell rätt. Kommissionen drog av detta slutsatsen att den föreliggande tvisten saknar föremål och har yrkat att tribunalen ska fastställa att det inte längre finns anledning att döma i saken.
56 Konungariket Belgien har motsatt sig denna begäran.
57 De villkor enligt vilka unionsdomstolen är skyldig att fastställa att det saknas anledning att pröva en talan som väckts vid den på grund av att talan förlorat sitt föremål har klargjorts i domstolens dom av den 7 juni 2007, Wunenburger/kommissionen (C‑362/05 P, EU:C:2007:322, punkterna 41–45 och 47–53). Tribunalen erinrar härvidlag om att tvistens föremål ska bestå fram till domstolsavgörandet, vid äventyr av att det annars fastställs att det saknas anledning att pröva talan. Detta förutsätter att utgången av talan kan medföra en fördel för den som väckt den (se dom av den 7 juni 2007, Wunenburger/kommissionen, C‑362/05 P, EU:C:2007:322, punkt 42 och där angiven rättspraxis). Trots att Konungariket Belgien har rätt i att medlemsstaterna inte behöver visa att de har ett berättigat intresse av prövning av de bestämmelser som de yrkat ogiltigförklaring av, kvarstår icke desto mindre det faktum att även när en medlemsstat väckt en talan, ska unionsdomstolen fastställa att det saknas anledning att döma i saken när en ogiltigförklaring inte kan få rättsliga verkningar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 november 2005, Italien/kommissionen, C‑138/03, C‑324/03 och C‑431/03, EU:C:2005:714, punkt 25).
58 Å ena sidan har domstolen klargjort att en talan mot en rättsakt som återkallats av upphovsmannen under förfarandet inte längre har något föremål (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 juni 2007, Wunenburger/kommissionen, C‑362/05 P, EU:C:2007:322, punkterna 47 och 48). Å andra sidan har domstolen även slagit fast en talan mot en rättsakt som är behäftad med en rättsstridighet som riskerar att upprepas i framtiden oberoende av omständigheterna i det enskilda fallet bibehåller sitt föremål (dom av den 7 juni 2007, Wunenburger/kommissionen, C‑362/05 P, EU:C:2007:322, punkt 52).
59 Tribunalen konstaterar att artikel 2.4 i det angripna beslutet inte har återkallats, och därför inte retroaktivt har upphört att gälla. Härav följer att om tribunalen skulle finna att talan nu saknar föremål och att det inte längre finns anledning att döma i saken på grund av att en ogiltigförklaring av nämnda bestämmelse skulle sakna rättsverkningar, skulle artikel 2.4 i det angripna beslutet likväl fortfarande vara en del av unionens rättsordning.
60 Såsom kommissionen korrekt har påpekat, utan att på denna punkt motsägas av Konungariket Belgien, har vidare domen från Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen) om ogiltigförklaring av de kungliga förordningarna av den 10 oktober och den 7 november 2011 gjort det omöjligt att genomföra garantin som behandlades i dessa rättsakter, och detta oberoende av det förbud som föreskrivs i artikel 2.4 i det angripna beslutet. Av detta följer att kommissionen gjorde en korrekt bedömning när den ansåg att en ogiltigförklaring av artikel 2.4 i det angripna beslutet inte gör det möjligt för Konungariket Belgien att genomföra garantin på det sätt som föreskrivs i de kungliga förordningarna av den 10 oktober och den 7 november 2011, vilka utgör den rättsliga grunden för garantin.
61 För det tredje gjorde emellertid Konungariket Belgien en riktig bedömning genom att hävda att vidmakthållandet av artikel 2.4 i det angripna beslutet inom unionens rättsordning inte är utan betydelse. En ogiltigförklaring av denna bestämmelse skulle följaktligen inte med säkerhet sakna all rättslig verkan.
62 Det framgår nämligen av diskussionerna mellan parterna efter förhandlingen att Konungariket Belgien och kommissionen studerar åtgärder med motsvarande verkan som den omtvistade garantin, vilka syftar till att mildra följderna för fysiska medlemmar av likvidationen av dessa kooperativ. Även om kommissionen har förklarat att den i princip inte motsätter sig alla typer av system för ersättning till de fysiska medlemmarna och att det finns andra skäl för dess motstånd mot åtgärder som lagts fram för den och avseende vilka det har inletts informella förhandlingar, kvarstår det faktum att kommissionen i sitt svar av den 7 maj 2018 hänvisade till en risk för ”kringgående av det angripna beslutet”. Härav följer att det inte kan uteslutas att det angripna beslutet ger upphov till rättsverkningar.
63 Det ska dessutom påpekas att medlemsstaternas genomförande i god tro av beslut som kommissionen antar på området för statligt stöd utgör en tillämpning av principen om lojalt samarbete i artikel 4.3 FEU och förutsätter att medlemsstaterna vidtar de åtgärder som krävs för att övervinna svårigheterna med fullt iakttagande av bestämmelserna i fördraget, i synnerhet bestämmelserna om statligt stöd (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 maj 2005, Saxonia Edelmetalle och ZEMAG/kommissionen, T‑111/01 och T‑133/01, EU:T:2005:166, punkt 124 och där angiven rättspraxis). Oberoende av den risk för fördragsbrottsförfarande som Konungariket Belgien hävdar sig löpa om kommissionen finner att åtgärderna som medlemsstaten kunde ha inrättat till förmån för före detta fysiska medlemmar i ARCO-kooperativen utgör ett kringgående av förbudet i artikel 2.4 i det angripna beslutet, följer det således av principen om lojalt samarbete att medlemsstaten av sig själv bör avstå från alla handlingar som skulle kunna utgöra ett sådant kringgående om den omtvistade bestämmelsen skulle förbli i kraft. Härav följer att en ogiltigförklaring av denna bestämmelse, om förevarande talan bifalls, inte skulle sakna rättslig verkan.
64 Slutligen bör det noteras att kommissionen i skäl 140 i det angripna beslutet och i de argument i sakfrågan som den anfört för att motivera lagenligheten av artikel 2.4 i det angripna beslutet, har gjort gällande att redan konstaterandet av att ett stöd är oförenligt med den inre marknaden är tillräckligt för att motivera att en medlemsstat föreläggs att avskaffa den aktuella åtgärden. Kommissionen har därför i denna fråga anlagt ett allmänt och abstrakt synsätt, vars motivering är oberoende av omständigheterna i det aktuella målet. Härav följer att om tribunalen skulle komma fram till att detta krav är rättsstridigt, är det nödvändigt att pröva förevarande tvist för att undvika en upprepning av en liknande rättsstridighet i framtiden (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 juni 2007, Wunenburger/kommissionen, C‑362/05 P, EU:C:2007:322, punkterna 50–52).
65 Av det ovan anförda följer att det inte har visats att en ogiltigförklaring av artikel 2.4 i det angripna beslutet helt skulle sakna rättslig verkan, och kommissionen saknar således fog för att hävda att förevarande talan har förlorat sitt föremål. Härav följer att tribunalen inte kan bifalla kommissionens yrkande att tribunalen ska fastställa att det inte längre finns anledning att döma i saken.
Lagenligheten av artikel 2.4 i det angripna beslutet
66 Enligt artikel 2.4 i det angripna beslutet är Konungariket Belgien, från och med delgivningen av detta beslut, skyldig att avstå från alla betalningar med stöd av garantisystemet. Detta slutgiltiga förbud måste tolkas mot bakgrund av skrivelsen av den 6 december 2011 (se punkt 13 ovan) och beslutet att inleda förfarandet (se punkt 14 ovan), som både omfattade ett tillfälligt förbud med liknande räckvidd, i avvaktan på det angripna beslutet. I skäl 143 i det angripna beslutet fann kommissionen att återkravet av det aktuella stödet förutsatte att Konungariket Belgien upphävde de bestämmelser i dess lagstiftning och förordningar som utgjorde den rättsliga grunden för garantin.
67 Konungariket Belgien har gjort gällande att ett sådant förbud mot betalning som det kommissionen beslutade om i artikel 2.4 i det angripna beslutet kan tillåtas endast i två situationer. Den första situationen kräver att de som tagit emot de utbetalningar som skett med stöd av garantin, det vill säga fysiska medlemmar, har identifierats som mottagarna av det statliga stöd som har förklarats oförenligt med den inre marknaden, vilket inte är fallet här. För att förbudet mot betalning av garanterade belopp i annat fall ska kunna anses motiverat måste det vara nödvändigt för att uppnå syftet att undanröja effekterna av det statliga stöd som fastställts vara oförenligt med den inre marknaden.
68 Konungariket Belgien har gjort gällande att kommissionen genom att i princip förbjuda utbetalning av garantier till fysiska medlemmar och utan att kontrollera huruvida detta förbud utgör en nödvändig åtgärd för att motverka effekterna av det stöd som ARCO-kooperativen har dragit nytta av, förväxlade kommissionen avskaffandet av selektiv fördel, som fastställs i artikel 108.2 i FEUF, med upphävandet av den rättsakt som legat till grund för beviljandet av förmånen i fråga. Avskaffandet av åtgärden på grundval av vilken en otillbörlig fördel beviljas kan dock endast motiveras i de fall det är nödvändigt för att undanröja den snedvridning av konkurrensen som orsakas av det olagliga eller oförenliga stödet. Den av kommissionen ålagda skyldigheten är därmed oproportionerlig.
69 Kommissionen har bestritt dessa påståenden.
70 I artikel 108.2 FEUF anges att om kommissionen, efter att ha gett berörda parter tillfälle att yttra sig, finner att stöd som lämnas av en stat eller med statliga medel inte är förenligt med den gemensamma marknaden enligt artikel 107 FEUF, eller att sådant stöd missbrukas, ska den besluta om att staten i fråga ska upphäva eller ändra dessa stödåtgärder inom den tidsfrist som kommissionen fastställer.
71 Det följer således av fast rättspraxis att den logiska följden av att ett stöd har konstaterats vara rättsstridigt är att stödet undanröjs genom att det återkrävs, så att den tidigare rådande situationen återställs (se dom av den 8 december 2011, Residex Capital IV, C‑275/10, EU:C:2011:814, punkt 33 och där angiven rättspraxis).
72 Det främsta syfte som eftersträvas med återkrav av stöd som utbetalats rättsstridigt är nämligen att undanröja den snedvridning av konkurrensen som orsakats av den konkurrensfördel som stödet har medfört. Genom att återbetala stödet förlorar mottagaren den fördel vederbörande fått på marknaden i förhållande till sina konkurrenter, och den situation som förelåg före utbetalningen av stödet återställs (se dom av den 8 december 2011, Residex Capital IV, C‑275/10, EU:C:2011:814, punkt 34 och där angiven rättspraxis).
73 I förevarande fall är parterna oense om huruvida återkrav av den fördel som ARCO-kooperativen orättmätigt dragit nytta av medför att garantin ska avskaffas, det vill säga ett förbud mot all utbetalning till de fysiska medlemmarna, om konkursförfarandet som inletts innan det angripna beslutet antogs, skulle leda till att dessa medlemmar förlorar hela eller en del av värdet av deras andelar.
74 Det är därför nödvändigt att inledningsvis ta upp kännetecknen för det olagliga statliga stöd som kommissionen fastställde i det angripna beslutet, och om de åtgärder för att säkerställa dess återkrav som kommissionen föreskrivit. Därefter ska tribunalen bedöma Konungariket Belgiens argument att förbudet mot att betala de garanterade beloppen till de fysiska medlemmarna var oproportionerligt samt de skäl som har anförts av kommissionen för att detta förbud var motiverat.
Det statliga stöd som konstaterades i det angripna beslutet
75 Tribunalen erinrar inledningsvis om att den åtgärd som undersöktes i det angripna beslutet består av en garanti som omfattar belopp som investerats av privatpersoner i andelar i ARCO-kooperativens kapital. Eftersom dessa kooperativ har anslutit sig till den mekanism som inrättats av den belgiska regeringen (se punkt 9 ovan), är de belopp som investerats i dessa av de medlemmar som är fysiska personer garanterade upp till och med 100 000 euro (se punkt 8 ovan). Enligt denna mekanism ska en garantifond ingripa efter avslutande av likvidationen, för det fall återstående medel inte gör det möjligt för varje fysisk medlem att återfå investerade medel upp till gränsen på 100 000 euro.
76 Det bör också erinras om att ARCO-kooperativen gick i frivillig likvidation den 8 december 2011, det vill säga i början av det administrativa förfarande som ledde till antagandet av det angripna beslutet.
77 I det angripna beslutet fann kommissionen att åtgärden i fråga innehöll inslag av statligt stöd till förmån för ARCO-kooperativen. Enligt kommissionen medförde nämligen garantin för de fysiska medlemmarnas andelsinnehav att dessa medlemmar inte avvecklade sina investeringar i kooperativen. Dessa medlemmar har därför fått en selektiv fördel finansierad med offentliga medel. Kommissionen ansåg att den aktuella åtgärden uppfyllde samtliga kriterier för statligt stöd och att stödet inte kunde motiveras av syftet att avhjälpa en allvarlig störning i den belgiska ekonomin, eftersom denna åtgärd varken var lämplig eller nödvändig och inte heller stod i proportion till ett sådant mål.
78 Dessutom konstaterade kommissionen att detta stöd hade genomförts innan den uttalat sig om dess kvalificering och dess eventuella förenlighet med den inre marknaden, varför den ansåg att detta stöd var rättsstridigt. Denna analys bekräftades av domstolen i dom av den 21 december 2016, Vervloet m.fl. (C‑76/15, EU:C:2016:975) (se punkt 27 ovan).
79 ARCO-kooperativens talan mot det angripna beslutet ogillades genom beslutet av den 9 februari 2018, Arcofin m.fl./kommissionen (T‑711/14, ej publicerat, EU:T:2018:80) (se punkterna 30 och 31 ovan), och i avsaknad av ett överklagande av detta beslut, kan det konstateras att slutsatserna i det angripna beslutet som återges i punkterna 77 och 78 ovan har blivit slutgiltiga.
80 Kommissionen gjorde således en korrekt bedömning när den förpliktade Konungariket Belgien att återkräva detta stöd, efter det att kommissionen för det första fastställt att åtgärden innehöll ett inslag av statligt stöd vars mottagare var ARCO-kooperativen och för det andra fastställt att detta stöd var oförenligt med den inre marknaden och hade genomförts innan kommissionen hade kunnat göra sin förhandsgranskning.
81 Tribunalen ska därför ta upp de åtgärder som föreskrivs av kommissionen i det angripna beslutet, utifrån att det endast är förbudet mot betalning av beloppen till fysiska medlemmar, det vill säga fysiska personer som är medlemmar i ARCO-kooperativen, som har bestritts (se punkt 2 ovan).
De åtgärder som föreskrivs för att återkräva det aktuella stödet
82 Det ska erinras om att kommissionen, såsom har angetts i punkt 22 ovan, föreskrev två åtgärder i det angripna beslutet för att säkerställa återkravet av det stöd som var olagligt och oförenligt med den inre marknaden.
83 För det första förpliktade kommissionen Konungariket Belgien, med en beräkningsmetod vars principer fastställts av kommissionen, att bedöma storleken på den fördel som beviljats ARCO-kooperativen och skriva in en fordran på detta belopp på skuldsidan vid likvidationen av dessa bolag. Denna metod för att återkräva det aktuella stödet har inte bestritts av Konungariket Belgien, som anser att denna åtgärd är tillräcklig för att återställa konkurrensen.
84 För det andra förelade kommissionen dessutom Konungariket Belgien att avstå från att utbetala de belopp som de fysiska medlemmarna var garanterade. I det avseendet är parterna oeniga angående huruvida kommissionen hade rätt att rikta ett sådant föreläggande till Konungariket Belgien.
85 Det framgår av den rättspraxis som angetts i punkterna 71 och 72 ovan att svaret på denna fråga beror på huruvida detta föreläggande var proportionerligt i förhållande till syftet med återkrav av olagligt stöd som är oförenligt med den inre marknaden. Det är med andra ord nödvändigt att fastställa huruvida detta föreläggande var lämpligt och nödvändigt för att återställa den tidigare konkurrenssituationen, det vill säga att vad gällde stödmottagarna som identifierades av kommissionen i det angripna beslutet neutralisera den konkurrensfördel som konstaterats i detta beslut.
Huruvida det var proportionerligt att förbjuda utbetalningen av de garanterade beloppen till de fysiska medlemmarna
86 För det första ska det erinras om att ARCO-kooperativen är de enda som i det angripna beslutet identifieras som mottagare av det aktuella stödet. Den konkurrensmässiga fördel dessa bolag fick bedömdes utgöra ett stöd för att behålla deras befintliga kapital. Enligt det angripna beslutet hade denna fördel formen av ett incitament, på grund av själva förekomsten av garantin, som fick till effekt att fysiska medlemmar inte gjorde sig av med sina investeringar i kapitalet i dessa företag. Det är emellertid utrett att de fysiska medlemmarna själva i det angripna beslutet inte ansågs utgöra mottagare av ett statligt stöd.
87 Under dessa omständigheter gjorde Konungariket Belgien en korrekt bedömning när man ansåg att inskrivningen på skuldsidan vid ARCO-kooperativens likvidering av en fordran med ett belopp som motsvarar den enda fördel som kommissionen identifierade i det angripna beslutet, i enlighet med artikel 2.1 i det beslutet, var tillräckligt för att uppväga denna fördel och följaktligen för att återställa den tidigare konkurrenssituationen som det aktuella stödet hade snedvridit (se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 juli 2002, kommissionen/Spanien, C‑499/99, EU:C:2002:408, punkterna 37 och 38).
88 För det andra, var, såsom nyss påpekats, det enda inslaget av statligt stöd som fastställts av kommissionen i det angripna beslutet den konkurrensfördel som garantin innebar för ARCO-kooperativen. Däremot fann kommissionen inte att parterna själva var mottagare av statligt stöd och har inte kvalificerat garantin som stöd i den del denna medförde en fördel för dessa fysiska medlemmar. Härav följer att förbudet för Konungariket Belgien att göra utbetalningar i enlighet med denna garanti inte i sig kan anses direkt tjäna syftet att återkräva ett statligt stöd från stödmottagarna.
89 För det tredje bör det noteras att, efter inledandet av likvidationsförfarandet har garantin inte längre någon effekt som incitament för medlemmarna i ARCO-kooperativen varför dessa inte längre drar nytta av den fördel som fastställts i det angripna beslutet på grund av förekomsten av garantin. Såsom parterna har bekräftat vid förhandlingen innebär nämligen inledandet av ett likvidationsförfarande att medlemmarna inte längre har möjlighet att avveckla sitt andelsinnehav. Härvidlag har för övrigt kommissionen själv, när den utformade formeln för att fastställa förmånen för ARCO-kooperativen endast beräknat denna förmån fram till dess att likvidationsförfarandet inleds, vilket dessutom ledde till att dessa kooperativ lämnade marknaden. Härav följer att det avskaffande av den statliga garantin som kommissionen anmodade Konungariket Belgien att genomföra var dömt att inte få någon effekt på konkurrenssituationen för de kooperativ identifierats som mottagare av stödet i fråga och inte kunde bidra till att återställa den tidigare situationen.
90 Av det ovan anförda följer således att förbudet mot att utbetala de belopp som de fysiska medlemmarna garanteras inte är en lämplig åtgärd för att uppnå målet att återställa den konkurrenssituation som snedvridits genom beviljandet av det statliga stöd som i förevarande fall konstaterats i det angripna beslutet.
91 Ingen av de förklaringar som kommissionen lämnat, vare sig i det angripna beslutet eller under förfarandet vid tribunalen, föranleder någon annan slutsats.
De motiveringar som kommissionen åberopat
92 För det första motiverade kommissionen, i skälen 137–142 i det angripna beslutet, förbudet mot att betala de garanterade beloppen med att det enligt kommissionen följer av artikel 108.2 FEUF att varje åtgärd som har ett inslag av statligt stöd som är oförenligt med den inre marknaden måste upphävas. I sina inlagor framhöll vidare kommissionen systematiska överväganden, vilka talar för att en medlemsstat som, såsom i förevarande fall, inte har anmält den omtvistade åtgärden innan den genomfördes, inte ska behandlas mindre strängt än en medlemsstat som uppfyllt kravet på förhandsanmälan av varje åtgärd som kan innehålla statligt stöd.
93 I detta hänseende ska det inledningsvis påpekas att kommissionens resonemang verkar bero på en förväxling mellan begreppet statligt stöd, vilket inte har en formell karaktär utan definieras av de kriterier som fastställs i artikel 107.1 FEUF, och de rättsliga bestämmelser som utgör den rättsliga grunden och uttrycksmedlet för detta stöd. Enligt fast rättspraxis definieras i artikel 107 FEUF statligt stöd med hänsyn till dess verkningar (se dom av den 13 februari 2003, Spanien/kommissionen, C‑409/00, EU:C:2003:92, punkt 46 och där angiven rättspraxis).
94 Såsom generaladvokaten Kokott påpekade i punkt 28 i sitt förslag till avgörande i det mål som gav upphov till domen av den 8 december 2011, Residex Capital IV (C‑275/10, EU:C:2011:814), gäller att, i motsats till vad som föreskrivs i EU-rätten avseende konkurrensbegränsande samverkan i artikel 101.2 FEUF, anges i unionsfördragens bestämmelser om statligt stöd inte uttryckligen något om de rättsliga följderna, som påverkar giltigheten av rättsakter, av ett åsidosättande av anmälningsskyldigheten och förbudet mot genomförande av stödåtgärder som föreskrivs i artikel 108.3 tredje meningen FEUF. Det kan förvisso inte uteslutas att upphävandet av den åtgärd genom vilken ett statligt stöd beviljas i regel är det lämpligaste sättet att neutralisera den beviljade konkurrensfördelen. I de fall där, såsom i förevarande fall, den konkurrensfördel som identifierats som statligt stöd till en tredje part (ARCO-kooperativen) jämfört med direkta mottagare av åtgärden i fråga (de fysiska medlemmarna), kan emellertid upphävandet av själva åtgärden i sig vara motiverad endast när det är nödvändigt för att återställa den situation som skulle rått utan det statliga stöd som denne tredje part har beviljats (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 december 2011, Residex Capital IV, C‑275/10, EU:C:2011:814, punkterna 44 och 45). Såsom har angetts i punkt 90 ovan är emellertid i förevarande fall förbudet mot att betala de garanterade beloppen till de fysiska medlemmarna inte en lämplig åtgärd för att uppnå målet att återställa den konkurrenssituation som snedvridits genom beviljandet av det statliga stöd som konstateras i det angripna beslutet.
95 Kommissionen har för det andra gjort gällande att de fysiska medlemmarna inte kan anses vara tredje parter i förhållande till ARCO-kooperativen. Ett sådant argument är emellertid inte övertygande.
96 Det ska nämligen för det första erinras om att kommissionen i det angripna beslutet inte på något sätt ansett att de fysiska medlemmarna gynnades av det aktuella stödet. Således framgår det av punkt 4.1 i det angripna beslutet att de enda ”verkliga stödmottagarna” är ARCO-kooperativen och att det statliga stöd som identifieras i punkt 4.3 i nämnda beslut uteslutande består av den konkurrensfördel som dessa företag dragit nytta av.
97 För det andra är det ostridigt att ARCO-kooperativen är kooperativ med begränsat ansvar och att således varken deras tillgångar eller bolagsändamål ska sammanblandas med medlemmarnas intressen. I beslutet av den 9 februari 2018, Arcofin m.fl./kommissionen (T‑711/14, ej publicerat, EU:T:2018:80), biföll tribunalen dessutom kommissionens invändning om rättegångshinder avseende den femte grunden i talan med motiveringen att ARCO-kooperativens intresse av att få saken prövad och de fysiska medlemmarnas intresse härav skiljde sig åt. Härav följer att kommissionen inte med fog kan hävda att omständigheten att de var medlemmar i stödmottagande företag i sig räcker för att motivera att den fördel som dessa företag beviljades, vars återbetalning säkerställts, i enlighet med artikel 2.1 i det angripna beslutet, genom inskrivning av statens fordran på skuldsidan vid likvidationen, även ska återkrävas från de fysiska medlemmarna.
98 För det tredje kan kommissionen inte heller åberopa domen av den 10 november 2011, Elliniki Nafpigokataskevastiki m.fl./kommissionen (T‑384/08, ej publicerad, EU:T:2011:650), som inte är jämförbar med förevarande mål och därför inte kan användas som prejudikat. I det nämnda målet hade nämligen kommissionen för det första begränsat sig till att besluta att den omtvistade garantin skulle avskaffas utan att, såsom den har gjort i förevarande fall, göra en beräkning av den fördel som stödet inneburit och besluta att stödet skulle återkrävas (dom av den 10 november 2011, Elliniki Nafpigokataskevastiki m.fl./kommissionen, T‑384/08, ej publicerad, EU:T:2011:650, punkterna 133 och 135). För det andra syftade den garanti som var aktuell i detta andra mål till att skydda mottagaren från risken att behöva återbetala det statliga stöd som olagligt beviljats till ett bolag som den som drog nytta av garantin planerade att köpa tillbaka. Det direkta syftet med denna garanti var därför att motverka återkrav av statligt stöd genom återbetalning till köparen av allt eventuellt återkrävt stöd. Såsom framgår av punkt 89 ovan hade dock i förevarande fall förbudet mot att betala de garanterade beloppen till de fysiska medlemmarna inte någon betydelse för återkravet av den fördel som anges i det angripna beslutet och som genomfördes genom att en fordran för den belgiska staten togs med på skuldsidan vid avvecklingen av ARCO-kooperativen.
99 Det följer av det ovan anförda att kommissionen ålagt Konungariket Belgien en oproportionerlig skyldighet och överskridit sina befogenheter enligt artikel 108.2 FEUF genom att förplikta nämnda medlemsstat att avstå från alla betalningar till de fysiska medlemmarna inom ramen för garantin, trots att kommissionen hade beslutat om återkrav av den fördel som fastställts i det angripna beslutet genom inskrivning av en fordran på skuldsidan vid likvidationen av ARCO-kooperativen, vilka ansetts vara mottagare av det aktuella stödet.
100 Härav följer att Konungariket Belgien har fog för att hävda att artikel 2.4 i det angripna beslutet är olaglig och därför ska ogiltigförklaras.
Rättegångskostnader
101 Enligt artikel 134.1 i rättegångsreglerna ska tappande rättegångsdeltagare förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Konungariket Belgien har yrkat att kommissionen ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom kommissionen har tappat målet, ska Konungariket Belgiens yrkande bifallas.
Mot denna bakgrund beslutar
TRIBUNALEN (tredje avdelningen i utökad sammansättning)
följande:
1) Artikel 2.4 i kommissionens beslut 2014/686/EU av den 3 juli 2014 om det statliga stöd SA.33927 (12/C) (f.d. 11/NN) som Belgien har genomfört – Garantisystem till skydd för fysiska personers andelar i finansiella kooperativ, ogiltigförklaras.
2) Kommissionen ska ersätta rättegångskostnaderna.
Frimodt Nielsen | Kreuschitz | Forrester |
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 7 december 2018.
Underskrifter