PERSONALDOMSTOLENS DOM (första avdelningen)

den 9 september 2008

Mål F-18/08

Luis Ritto

mot

Europeiska gemenskapernas kommission

”Personalmål – Tjänstemän – Krav på återbetalning av felaktigt utbetalda belopp – Hushållstillägg – Uppenbar felaktighet vid utbetalning”

Saken: Talan väckt med stöd av artiklarna 236 EG och 152 EA, genom vilken Luis Ritto har yrkat ogiltigförklaring av kommissionens beslut av den 14 maj 2007, i vilket han underrättades om att han med verkan från den 1 september 2001 inte längre hade rätt till hushållstillägget och att det belopp som han erhållit såsom för hushållstillägg efter detta datum skulle återbetalas med stöd av artikel 85 i tjänsteföreskrifterna – ett beslut som fattades tillsammans med kommissionens beslut av den 1 juni och den 21 juni 2007 om fastställande av sättet för denna återbetalning –, samt ogiltigförklaring av kommissionens beslut av den 7 november 2007 om avslag på det klagomål som han riktat mot ovannämnda beslut.

Avgörande: Talan ogillas. Sökanden ska ersätta rättegångskostnaderna.

Sammanfattning

Tjänstemän – Krav på återbetalning av felaktigt utbetalda belopp – Villkor

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 85; bilaga 7, artikel 1.3)

Av artikel 85 första stycket i tjänsteföreskrifterna framgår att felaktigt utbetalda belopp kan återkrävas bara om det bevisas antingen att mottagaren av beloppet faktiskt känt till att betalningen är felaktig, eller att felet är så uppenbart att mottagaren måste ha känt till det. Har det inte bevisats att beloppets mottagare faktiskt kände till att utbetalningen var felaktig ska det prövas under vilka omständigheter utbetalningen skedde, för att det därigenom ska kunna fastställas huruvida nämnda fel är att anse som uppenbart.

Uttrycket ”så uppenbart”, som kännetecknar felet beträffande utbetalningen i den mening som avses i artikel 85 första stycket i tjänsteföreskrifterna, innebär inte att mottagaren av de felaktiga utbetalningarna saknar all skyldighet att fråga sig eller kontrollera om utbetalningen var korrekt, utan den innebär att skyldigheten till nämnda återbetalning uppkommer sa fort det är fråga om ett fel som inte kan undgå upptäckt av en normalt aktsam tjänsteman.

Alla tjänstemän, även de som saknar juridisk utbildning, kan redan av ordalydelsen i bestämmelserna i artikel 1.3 i bilaga 7 till tjänsteföreskrifterna utläsa att rätten till hushållstillägg bara gäller om den inkomst av förvärvsarbete som tjänstemannens make uppbär inte överstiger en viss tröskel. En högt uppsatt tjänsteman med många tjänsteår och med stor yrkeserfarenhet måste för övrigt känna till konsekvenserna av att det tak som avses i artikel 1.3 i bilaga 7 till tjänsteföreskrifterna överskrids.

Den omständigheten att tjänstemannen i behörig ordning varje år till administrationen har ingett underlag till styrkande av makens inkomst av förvärvsarbete fritar inte tjänstemannen från ansvaret att själv konstatera om inkomsterna överstiger det tak som avses i artikel 1.3 i bilaga 7 i tjänsteföreskrifterna. Den omständigheten att administrationen gjort fel eller förfarit oaktsamt saknar hursomhelst betydelse för tillämpningen av artikel 85 i tjänsteföreskrifterna, som just förutsätter att administrationen begått ett fel genom att felaktigt betala ut ett belopp. Det handlar nämligen inte om att utröna huruvida felet var uppenbart eller ej för administrationen, utan om det var uppenbart för den berörda personen. Eftersom sökanden liksom alla tjänstemän har ett personligt intresse av att kontrollera de betalningar som månatligen utbetalas till honom, kan hans situation inte jämföras med situationen för en administration som har att säkerställa betalningar av tusentals löner och tillägg av olika slag.

(se punkterna 29–31, 34, 36, 39 och 40)

Hänvisning till

Domstolen: 27 juni 1973, Kuhl mot rådet, 71/72, REG 1973, s. 705, punkt 11; 11 juli 1979, Broe mot kommissionen, 252/78, REG 1979, s. 2393, punkterna 11 och 13; 11 oktober 1979, Berghmans mot kommissionen, 142/78, REG 1979, s. 3125, punkt 9

Förstainstansrätten: 12 juli 1990, Scheiber mot rådet, T‑111/89, REG 1990, s. II‑429, punkt 43; 10 februari 1994, White mot kommissionen, T‑107/92, REGP 1994, s. I‑A‑41 och II‑143, punkt 38; 24 februari 1994, Stahlschmidt mot parlamentet, T‑38/93, REGP 1994, s. I‑A‑65 och II‑227, punkt 23; 5 november 2002, Ronsse mot kommissionen, T‑205/01, REGP 2002, s. I‑A‑211 och II‑1065, punkterna 47–49; 15 juli 2004, Gouvras mot kommissionen, T‑180/02 och T‑113/03, REGP 2004, s. I‑A‑225 och II‑987, punkterna 76