Mål C‑403/09 PPU

Jasna Detiček

mot

Maurizio Sgueglia

(begäran om förhandsavgörande från Višje sodišče v Mariboru)

”Civilrättsligt samarbete – Äktenskap och föräldraansvar – Förordning (EG) nr 2201/2003 – Interimistiska åtgärder avseende vårdnad – Dom som är verkställbar i en medlemsstat – Olovligt bortförande av ett barn – Annan medlemsstat – Annan domstol – Vårdnaden av barnet har tillerkänts den andra föräldern – Behörighet – Förfarande för brådskande mål om förhandsavgörande”

Sammanfattning av domen

1.        Begäran om förhandsavgörande – Förfarande för brådskande mål om förhandsavgörande – Villkor

(Domstolens rättegångsregler, artikel 104b)

2.        Civilrättsligt samarbete – Behörighet, erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar – Förordning nr 2201/2003 – Interimistiska åtgärder, däribland säkerhetsåtgärder – Olovligt bortförande av ett barn

(Rådets förordning nr 2201/2003, artiklarna 2.11 och 20.1)

3.        Civilrättsligt samarbete – Behörighet, erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar – Förordning nr 2201/2003 – Interimistiska åtgärder, däribland säkerhetsåtgärder – Vårdnaden av barnet har tillerkänts den andra föräldern

(Rådets förordning nr 2201/2003, artikel 20.1)

4.        Civilrättsligt samarbete – Behörighet, erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar – Förordning nr 2201/2003 – Interimistiska åtgärder, däribland säkerhetsåtgärder – Respekt för barnets grundläggande rättigheter enligt Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna

(Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 24; rådets förordning nr 2201/2003, artikel 20)

1.        Det föreligger skäl att bifalla en hänskjutande domstols ansökan om att en begäran om förhandsavgörande ska handläggas enligt det förfarande för brådskande mål som föreskrivs i artikel 104 b i rättegångsreglerna, om följande förutsättningar är uppfyllda:

– det föreligger en av en domstol i en medlemsstat meddelad verkställbar dom om säkerhetsåtgärder, enligt vilken fadern tillerkänts vårdnaden av sitt barn,

– det föreligger en av en domstol i en medlemsstat meddelad dom om säkerhetsåtgärder, enligt vilken modern tillerkänns vårdnaden av barnet,

– det föreligger ett behov av skyndsam handläggning eftersom ett utdraget avgörande av saken skulle strida mot barnets bästa och kunna leda till en bestående försämring av barnets förhållande till sin far,

– den säkerhetsåtgärd som vidtagits rörande vårdnaden av barnet är interimistisk, vilket i sig innebär att det fordras ett skyndsamt ingripande av domstolen för att förhindra att den rådande rättsosäkerheten består.

(se punkterna 29–31)

2.        Artikel 20 i rådets förordning nr 2201/2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning nr 1347/2000 ska tolkas så, att den bestämmelsen inte medger att en domstol i en medlemsstat beslutar om en interimistisk åtgärd avseende föräldraansvar som syftar till att vårdnaden av ett barn som befinner sig i den medlemsstaten ska tillerkännas den ena av barnets föräldrar, när en domstol i en annan medlemsstat, som enligt nämnda förordning är behörig att pröva vårdnadstvisten i sak, redan har meddelat en dom i vilken den andra föräldern interimistiskt tillerkänts vårdnaden av barnet, och denna dom har förklarats verkställbar i den förstnämnda medlemsstaten.

Om en ändring av förhållandena, vilken är följden av en gradvis utveckling, såsom att barnet har funnit sig till rätta i en ny levnadsmiljö, var tillräcklig för att en domstol i en medlemsstat, som inte är behörig att pröva målet i sak, ansågs behörig att vidta en interimistisk åtgärd som ändrar den åtgärd beträffande föräldraansvar som vidtagits av den domstol i en annan medlemsstat som är behörig att pröva målet i sak, och som har förklarats verkställbar i förstnämnda medlemsstat, skulle den omständigheten att verkställighetsförfarandet i den medlemsstat där domen görs gällande eventuellt drar ut på tiden bidra till att skapa förutsättningarna för förstnämnda domstol att hindra verkställigheten av den dom som förklarats vara verkställbar. En sådan tolkning skulle undergräva själva principerna för förordningen, bland annat den genom nämnda förordning införda principen om ömsesidigt erkännande av domar som meddelats i medlemsstaterna.

Även ett medgivande av att en situation är brådskande, i ett fall där förändringen i barnets situation är en följd av ett olovligt bortförande i den mening som avses i artikel 2.11 i nämnda förordning, skulle strida mot själva målet med förordningen, som är att avhålla människor från att olovligen bortföra barn från en medlemsstat till en annan eller från att olovligen kvarhålla barnet. Att medge att en åtgärd som innebär en ändring i föräldraansvaret kan fattas enligt artikel 20.1 i nämnda förordning skulle nämligen befästa en faktisk situation som följer av ett olovligt handlande och därmed stärka ställningen för den förälder som gjort sig skyldig till det olovliga bortförandet.

(se punkterna 45, 47–49 och domslutet)

3.        Som framgår av lydelsen i artikel 20.1 i förordning nr 2201/2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning nr 1347/2000, ska interimistiska åtgärder vidtas med avseende på personer i den medlemsstat där de domstolar som har behörighet att vidta sådana åtgärder är belägna.

En interimistisk åtgärd avseende föräldraansvar som innebär förändringar beträffande vårdnaden vidtas dock inte bara i förhållande till barnet självt, utan också gentemot den förälder som tillerkänns vårdnaden och den andra föräldern, som mister vårdnaden till följd av att en sådan åtgärd vidtas.

(se punkterna 50 och 51)

4.        Förordning nr 2201/2203 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000 står i överensstämmelse med de principer som erkänns i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och som särskilt syftar till att säkerställa respekt för barnets grundläggande rättigheter enligt artikel 24 i denna stadga. Artikel 20 i nämnda förordning kan därmed inte tolkas så, att den kan utnyttjas av den förälder som olovligen har bortfört barnet för att denna ska förlänga den faktiska situation som han eller hon själv har förorsakat genom sitt olovliga handlande, eller för att legitimera verkningarna av detta handlande.

En åtgärd som hindrar att barnet regelbundet upprätthåller ett personligt förhållande till och direkta kontakter med båda föräldrarna kan således endast motiveras med hänvisning till ett annat intresse som är mer betydelsefullt än det intresse som nämnda grundläggande rättighet vilar på. En väl avvägd och rimlig bedömning av samtliga inblandade intressen ska dock göras av den domstol som enligt bestämmelserna i förordning nr 2201/2003 är behörig att pröva målet i sak. Denna bedömning ska grunda sig på objektiva överväganden beträffande barnets person och dess sociala miljö.

(se punkterna 53, 57, 59 och 60)