DOM AV EUROPEISKA UNIONENS PERSONALDOMSTOL

(andra avdelningen)

den 8 mars 2012

Mål F‑12/10

Petrus Kerstens

mot

Europeiska kommissionen

”Personalmål – Tjänstemän – Disciplinärt förfarande – Hänvändelse till disciplinnämnden av ett organ som saknar behörighet – Skriftlig varning – Förfarandets längd – Rätt till försvar och oskuldspresumtionen – Rimlig tidsfrist”

Saken: Talan som väckts med stöd av artikel 270 FEUF, tillämplig på Euratomfördraget med stöd av artikel 106a, i vilken Petrus Kerstens har yrkat att kommissionens beslut av den 23 april 2009 att tilldela honom en skriftlig varning ska ogiltigförklaras.

Avgörande: Talan ogillas Petrus Kerstens ska ersätta samtliga rättegångskostnader.

Sammanfattning

1.      Förfarande – Ansökan genom vilken talan väckts – Replik – Formkrav – Kortfattad framställning av grunderna för talan

(Domstolen s stadga, artikel 21; personaldomstolens rättegångsregler, artikel 35. 1 e och artikel 41)

2.      Förfarande – Rättskraft – Räckvidd – Talan har väckts en andra gång mot ett identifierbart, individuellt äldre beslut än det som bestreds i den första talan – Upptagande till sakprövning

3.      Tjänstemän – Disciplinordning – Utredning som tidsmässigt ligger före disciplinförfarandet– Uppdraget till kommissionens byrå för efterforskning och disciplinåtgärder – Räckvidd – Rekommendation till tillsättningsmyndigheten att vidta en administrativ åtgärd mot den berörde tjänstemannen – Omfattas

(Tjänsteföreskrifterna, bilaga IX, artikel 3)

4.      Tjänstemän – Disciplinordning – Beslut att inleda ett disciplinförfarande– Frist – Skyldighet för administrationen att agera inom en rimlig tidsfrist – Denna skyldighet har inte iakttagits – Följder

(Tjänsteföreskrifterna, bilaga IX, kapitel 5)

5.      Tjänstemän – Disciplinordning – Disciplinärt förfarande – Tidsfrister – Skyldighet för administrationen att agera inom en rimlig tidsfrist – Bedömning – Skyldigheten har inte iakttagits– Särskilda omständigheter – Bevisbörda

(Tjänsteföreskrifterna, bilaga IX)

1.      Enligt artikel 21 i domstolens stadga och artikel 35.1 e i personaldomstolens rättegångsregler ska ansökan innehålla de grunder samt faktiska och rättsliga omständigheter som åberopas. Dessa uppgifter ska vara tillräckligt klara och precisa för att svaranden ska kunna förbereda sitt försvar och personaldomstolen ska kunna pröva talan, i förekommande fall utan att ha tillgång till andra uppgifter. I syfte att säkerställa rättssäkerheten och en god rättskipning kan en talan endast tas upp till sakprövning om de väsentliga, faktiska och rättsliga, omständigheter som talan grundas på, åtminstone kort men på ett konsekvent och begripligt sätt, framgår av innehållet i själva ansökan. Denna tolkning av artikel 35.1 e i rättegångsreglerna avser även villkoren för att pröva svarsskriften, vilken enligt artikel 41 i samma regler, syftar till – i likhet med dupliken – att göra akten fullständig.

(se punkt 68)

Hänvisning till

Förstainstansrätten: 20 april 1999, Limburgse Vinyl Maatschappij m.fl. mot kommissionen, T‑305/94 – T‑307/94, T‑313/94 – T‑316/94, T‑318/94, T‑325/94, T‑328/94, T‑329/94 och T‑335/94, punkterna 39 och 40

Personaldomstolen: 13 september 2011, Michail mot kommissionen, F‑100/09, punkt 22

2.      Rättskraften av en dom, i vilken talan har ogillats kan endast utgöra hinder för att en andra talan prövas i sak om parterna är desamma, de olika talan har samma föremål och grundas på samma omständigheter. Dessa villkor är nödvändigtvis kumulativa.

Så är inte fallet om den andra talan avser ett identifierbart, individuellt och äldre beslut än det som utgör föremål för den första talan. I sådana fall kan det inte anses att talan i båda fallen avser samma föremål.

(se punkterna 85 och 87)

Hänvisning till

Domstolen: 19 september 1985, Hoogovens Groep mot kommissionen, C-172/83 och C-226/83, punkt 9; 22 september 1988, Frankrike mot parlamentet, C-358/85 och C-51/86, punkt 12

Förstainstansrätten: 8 mars 1990, Maindiaux m.fl. mot CES, T‑28/89, punkt 23; 5 juni 1996, NMB Frankrike m.fl. mot kommissionen, T‑162/94, punkterna 37 och 38

3.      Kommissionens byrå för efterforskningar och disciplinfrågor överskrider inte sitt utredningsuppdrag genom att den i sin administrativa rapport som föregår tillsättningsmyndighetens beslut att inleda eller inte inleda ett disciplinförfarande lämnar en rekommendation till denna myndighet att vidta en administrativ åtgärd mot tjänstemannen.

Eftersom kommissionens ovannämnda byrå och tillsättningsmyndigheten är två åtskilda och självständiga organ har byrån rätt att lämna underordnade eller kompletterande rekommendationer. Byrån får exempelvis också ange vilken typ av disciplinförfarande som den anser bör vidtas mot den berörde. Eftersom artikel 3 i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna föreskriver att tillsättningsmyndigheten ska höra den berörde med utgångspunkt i byråns rapport ska de rekommendationer som byrån lämnar nödvändigtvis ha tillförts i rapporten innan tillsättningsmyndigheten hör den berörde tjänstemannen med stöd av artikel 3.

(se punkterna 94 och 95)

4.      Även om tjänsteföreskrifterna inte innehåller någon preskriptionsfrist för att inleda ett disciplinförfarande anges emellertid i bilaga IX till föreskrifterna, närmare bestämt i kapitel 5 i denna bilaga, fasta frister för disciplinförfarandet inför disciplinnämnden. Även om dessa frister förvisso inte är definitiva medför regeln om god förvaltningssed, vars syfte är att undvika – i administrationens och tjänstemännens intresse – att det tar orimligt lång tid att fatta det beslut som avslutar disciplinförfarandet.

De disciplinära myndigheterna är därför skyldiga att genomföra det disciplinära förfarandet skyndsamt och handla på ett sådant sätt att varje efterföljande åtgärd vidtas inom en rimlig tidsfrist i förhållande till den föregående åtgärden. Om denna frist åsidosätts, vilket endast kan bedömas utifrån de särskilda omständigheterna i det enskilda fallet, kan det medföra att den rättsakt som antagits efter det att fristen löpt ut ogiltigförklaras.

Denna skyldighet att handla skyndsamt och att iaktta en rimlig tidsfrist gäller även inledandet av ett disciplinärt förfarande, särskilt för det fall, och från och med den tidpunkt då, administrationen fick kännedom om de omständigheter och beteenden som skulle kunna utgöra åsidosättanden av en tjänstemans skyldigheter enligt tjänsteföreskrifterna. Även om det inte föreligger någon preskriptionsfrist ska de myndigheter som har behörighet att vidta disciplinåtgärder nämligen agera så att ett förfarande som kan leda till en sanktion inleds inom en rimlig frist.

Rättssäkerhetsprincipen skulle dessutom kunna ifrågasättas om administrationen dröjde orimligt länge med att inleda det disciplinära förfarandet. Det kan nämligen bli synnerligen svårt för administrationen att bedöma de omständigheter och beteenden som kan utgöra ett fel i tjänsten, vilka kan föranleda disciplinära åtgärder, och svårt för tjänstemannen att utöva sin rätt till försvar om en lång tid har förflutit från det att dessa omständigheter och beteenden förekom till dess att den disciplinära undersökningen inleds. Dels kan vittnen och viktiga handlingar – till tjänstemannens nackdel eller fördel – ha försvunnit, dels blir det svårt för alla inblandade personer och för vittnena att troget återge sina hågkomster av händelserna i det enskilda fallet och omständigheterna då de inträffade.

(se punkterna 124–126)

Hänvisning till

Förstainstansrätten: 17 oktober 1991, de Compte mot parlamentet, T‑26/89, punkt 88; 26 januari 1995, D mot kommissionen, T‑549/93, punkt 25; 10 juni 2004, François mot kommissionen, T‑307/01, punkt 47

5.      Den period som ska beaktas för att bedöma huruvida ett disciplinärt förfarande har tagit rimlig tid i anspråk är således inte bara den period som börjar löpa från och med beslutet att inleda detta förfarande. Frågan huruvida det disciplinära förfarandet, när det väl har inletts, har genomförts med erforderlig skyndsamhet kommer att påverkas av den omständigheten att en mer eller mindre lång tid har förflutit från det att den påstådda disciplinöverträdelsen begicks till dess att beslutet att inleda det disciplinära förfarandet fattades.

Frågan huruvida den fas som föregick disciplinförfarandet och själva disciplinförfarandet har varit rimlig ska bedömas i det enskilda fallet och därvidlag ska avseende fästas vid bland annat hur betydelsefull frågan är för den berörde, hur svårutrett ärendet är samt hur den berörde och behöriga myndigheter har agerat. Ingen särskild omständighet är avgörande. Var och en av dessa ska undersökas separat, och därefter ska deras kumulativa effekt bedömas. Vissa exempel på dröjsmål som kan tillskrivas tillsättningsmyndigheten kan framstå som rimliga om de betraktas var och en för sig, men vara orimliga om de betraktas tillsammans. Kraven på skyndsamhet i förfaranden går dock inte utöver de krav som är förenliga med principen om god förvaltningssed. Även om det inte kan uteslutas att vissa stadier i den fas som föregick disciplinförfarandet hade kunnat utföras mera skyndsamt är ändå tidsfristen rimlig om summan av dessa etapper – vilken inte är orimlig – i varje etapp inte övergripande kan anses oskälig och syfta till att förhindra att preskription inträder med avseende på den berördes disciplinansvar.

När ett förfarande, på grund av beslut som fattats av tillsättningsmyndigheten, har överskridit det som man normalt sett anser utgör en rimlig varaktighet, ankommer det på denna myndighet att visa att det föreligger särskilda omständigheter som kan motivera detta överskridande.

(se punkterna 127–130 och 143)

Hänvisning till

Personaldomstolen: 13 januari 2010, A och G mot kommissionen, F‑124/05 och F‑96/06, punkterna 392–395