Language of document :

Begäran om förhandsavgörande framställd av Administrativen sad Sofia-grad (Bulgarien) den 30 juli 2018 – BT mot Balgarska narodna banka

(Mål C-501/18)

Rättegångsspråk: bulgariska

Hänskjutande domstol

Administrativen sad Sofia-grad

Parter i det nationella målet

Klagande: BT

Motpart: Balgarska narodna banka

Tolkningsfrågor

Följer det av de unionsrättsliga likvärdighets- och effektivitetsprinciperna att en nationell domstol är skyldig att ex officio fastställa att en talan har väckts på grund av underlåtenhet från en medlemsstat att fullgöra en skyldighet enligt artikel 4.3 i fördraget om Europeiska unionen (FEU), när talan avser medlemsstatens utomobligatoriska ansvar för skador på grund av ett åsidosättande av unionsrätten som ska ha orsakats av en myndighet i en medlemsstat, och

det inte uttryckligen har gjorts någon hänvisning i ansökan till att artikel 4.3 FEU skulle utgöra rättslig grund, men det emellertid framgår av motiveringen till talan att skadan görs gällande på grund av ett åsidosättande av unionsrättsliga bestämmelser,

skadeståndsanspråket grundas på en nationell bestämmelse om strikt ansvar för staten för skador som uppkommit vid myndighetsutövning när följande villkor är uppfyllda: det föreligger en rättsstridig rättsakt, handling eller underlåtenhet från en myndighet eller en tjänsteman vid eller med anledning av myndighetsutövning, det har uppkommit en materiell eller immateriell skada, det föreligger ett direkt och omedelbart orsakssamband mellan skadan och myndighetens rättsstridiga agerande,

domstolen enligt medlemsstatens lagstiftning är skyldig att ex officio fastställa den rättsliga grunden för statens ansvar för de rättsliga myndigheternas verksamhet på grundval av de omständigheter som ligger till grund för talan?

Följer det av skäl 27 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1093/201[0]1 av den 24 november 2010 om inrättande av en europeisk tillsynsmyndighet (Europeiska bankmyndigheten), att en rekommendation som har utfärdas på grundval av artikel 17.3 i förordningen, där det fastställs att en centralbank i en medlemsstat har åsidosatt unionsrätten i samband med fristerna för utbetalning av garanterade insättningar till insättare vid det aktuella kreditinstitutet, under omständigheter såsom de i det nationella målet

ger insättare vid detta kreditinstitut rätt att hänvisa till denna rekommendation som stöd för en skadeståndstalan vid en nationell domstol med anledning av detta åsidosättande av unionsrätten, med beaktande av Europeiska bankmyndighetens uttryckliga behörighet att fastställa åsidosättanden av unionsrätten och att rekommendationen inte är, och inte heller kan vara, adresserad till insättarna och inte kan medföra några direkta rättsföljder för dem,

är giltig med avseende på villkoret att den åsidosatta bestämmelsen innehåller klara och entydiga skyldigheter med beaktande av att artikel 1.3 i i direktiv 94/19/EG2 om system för garanti av insättningar, när bestämmelsen tolkas tillsammans med skälen 12 och 13 i detta direktiv, inte kan anses uppfylla alla nödvändiga krav för att utgöra grund för en klar och entydig skyldighet för medlemsstaterna och inte ger insättarna några direkta rättigheter, samt med beaktande av att detta direktiv endast föreskriver en minimiharmonisering som inte omfattar de kriterier med ledning av vilka indisponibla insättningar ska fastställas och att rekommendationen inte har antagits med stöd av andra klara och ovillkorliga unionsrättsliga bestämmelser vad gäller dessa rekvisit, nämligen bland annat bedömningen av den bristande likviditeten och de för närvarande dåliga utsikterna till utbetalning, den befintliga skyldigheten att vidta tidiga interventionsåtgärder och att fortsätta driva kreditinstitutets affärsverksamhet,

är tillämplig på en nationell centralbank som inte har någon anknytning till det nationella systemet för garanti av insättningar och inte är behörig myndighet enligt artikel 4.2 iii i denna förordning, med hänsyn till föremålet, det vill säga insättningsskyddet, och Europeiska bankmyndighetens befogenhet att utfärda rekommendationer enligt artikel 26.2 i förordning (EU) nr 1093/2010 avseende system för garanti av insättningar?

Följer det av EU-domstolens dom av den 12 oktober 2004, Paul m.fl. (C-222/02, EU:C:2004:606, punkterna 38, 39, 43 och 49–51), dom av den 5 mars 1996, Brasserie du pêcheur och Factortame (C-46/93 och C-48/93, EU:C:1996:79, punkterna 42 och 51), dom av den 15 juni 2000, Dorsch Consult/rådet och kommissionen (C-237/98 P, EU:C:2000:321, punkt 19) och dom av den 2 december 1971, Zuckerfabrik Schöppenstedt/rådet (5/71, EU:C:1971:116, punkt 11), samt även med beaktande av de unionsrättsliga bestämmelser som numera är tillämpliga och relevanta för det nationella målet, att

bestämmelserna i direktiv 94/19, särskilt artikel 7.6 ger insättarna rätt att framställa skadeståndsanspråk mot en medlemsstat på grund av otillräcklig tillsyn över det kreditinstitut som förvaltar deras insättningar och är denna rätt begränsad till det garanterade beloppet för insättningarna eller ska begreppet ”rätt till kompensation” i denna bestämmelse tolkas extensivt?

B)    de tillsynsåtgärder som en medlemsstats centralbank har föreskrivit för att sanera ett kreditinstitut såsom det i det nationella målet, däribland inställandet av betalningar, vilket särskilt regleras i artikel 2 sjunde strecksatsen i direktiv 2001/24/EG3 , medför ett orättvist och oproportionerligt ingrepp i insättarnas äganderätt som medför ett utomobligatoriskt ansvar för skador som orsakats av ett åsidosättande av unionsrätten om det – med beaktande av artikel 116.5 i lagen om kreditinstitut samt artiklarna 4.2 punkt 1 och 94.1 punkt 4 i bankinsolvenslagen – i den aktuella medlemsstatens lagstiftning föreskrivs att avtalad ränta ska beräknas under den tid åtgärderna pågår och att den del av fordringarna som överstiger de garanterade insättningarna ska betalas vid det allmänna insolvensförfarandet samt att ränta kan betalas ut?

C)    de villkor som föreskrivs i en medlemsstats nationella rätt för utomobligatoriskt ansvar för skador som uppkommer på grund av handlande och underlåtenhet i samband med att en medlemsstats centralbank utövar tillsynsbefogenheter på vilka artikel 65.1 b FEUF är tillämplig inte får strida mot de villkor och principer för detta ansvar som är tillämpliga enligt unionsrätten, nämligen konkret principen om skadeståndstalans oberoende från talan om ogiltigförklaring, att ett villkor enligt nationell rätt inte är tillåtet, enligt vilket det krävs att en rättslig handling eller underlåtenhet på grund av vilken skadestånd yrkas först måste ogiltigförklaras, att ett villkor enligt nationell rätt inte är tillåtet enligt vilket det krävs vållande från myndigheter eller tjänstemän för att skadeståndskrav ska kunna framställas avseende deras agerande, samt kravet på att klaganden vid den tidpunkt talan väcks har lidit en faktisk och säker skada för att kunna väcka en talan om ersättning för den materiella skadan?

D)    det enligt den unionsrättsliga principen om skadeståndstalans oberoende från talan om ogiltigförklaring krävs att villkoret att det motsvarande agerandet från myndigheten är rättsstridigt är uppfyllt, vilket kan likställas med villkoret i medlemsstatens nationella rätt, enligt vilket den rättsliga handling eller underlåtenhet på grund av vilken skadestånd begärs – nämligen åtgärder för att sanera ett kreditinstitut – måste upphävas. om man beaktar omständigheterna i det nationella målet samt följande omständigheter:

åtgärderna inte är riktade mot BT i egenskap av insättare vid ett kreditinstitut samt att hon enligt nationell rätt och nationell rättspraxis inte har rätt att kräva att de enskilda beslut genom vilka dessa åtgärder har vidtagits ska upphävas och att dessa beslut har vunnit laga kraft,

medlemsstaterna enligt unionsrätten, inom detta område konkret direktiv 2001/24, inte åläggs någon uttrycklig skyldighet att förskriva en möjlighet att överklaga tillsynsåtgärder för samtliga borgenärer för att det ska kunna fastställas att åtgärderna är giltiga,

det i en medlemsstats lagstiftning föreskrivs att det inte föreligger något utomobligatoriskt ansvar för skador som uppkommit på grund av ett rättsenligt agerande från myndigheter eller tjänstemän?

E)    Om kravet att myndighetens aktuella agerande är rättsstridig under sådana omständigheter som de som är för handen i det nationella målet inte anses kunna tillämpas på skadeståndskrav från insättare vid ett kreditinstitut på grund av handlingar eller underlåtenhet från en medlemsstats centralbank, och särskilt på betalning av ränta för insättningar som inte betalats ut inom föreskriven frist samt utbetalning av de insättningar som överstiger det garanterade beloppet, vilka yrkas som ersättning på grund av ett åsidosättande av artiklarna 63–65 och 120 FEUF, artikel 3 FEU och artikel 17 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, är de villkor tillämpliga som fastställts av EU-domstolen för utomobligatoriskt ansvar för skador

som har uppkommit på grund av ett rättsenligt agerande från en myndighet, och närmare bestämt tre kumulativa villkor, nämligen att det föreligger en faktisk skada samt ett orsakssamband mellan denna och det aktuella agerandet och att skadan är av onormal och speciell karaktär, särskilt i frågan om klagomål avseende betalning av ränta på grund av att de garanterade insättningarna inte har betalats ut i tid, eller

inom det finanspolitiska området särskilt villkoret ”endast om det föreligger en tillräckligt klar överträdelse av en överordnad rättsregel som har till syfte att ge enskilda rättigheter” framför allt vad gäller klagomål från insättare om utbetalning av de insättningar som överstiger det garanterade beloppet vilka åberopas som skada och på vilka det förfarande som föreskrivs i nationell rätt är tillämpligt, med beaktande av det stora utrymme för skönsmässig bedömning som medlemsstaterna har vad gäller artikel 65.1 b FEUF och åtgärderna enligt direktiv 2001/24, och om de förhållanden som rör kreditinstitutet och den person som begär skadestånd endast har anknytning till en medlemsstat, men samma bestämmelser och den konstitutionella principen om likhet inför lagen gäller för alla insättare?

Följer det av tolkningen av artikel 10.1 jämförd med artiklarna 1.3 i och 7.6 i direktiv 94/19 samt det rättsliga resonemanget i EU-domstolens dom av den 21 december 2016, Vervloet m.fl. (C-76/15, EU:C:2016:975, punkterna 82–84), att direktivet är tillämpligt på insättare

vars insättningar inte har förfallit till betalning på grund av avtal eller lagbestämmelser mellan det att kreditinstitutet ställde in sina betalningar och auktorisationen för att bedriva bankverksamhet återkallades och den aktuella insättaren inte har gett uttryck för att denne begär återbetalning,

som har godkänt en klausul enligt vilken insättningar ska betalas ut upp till det garanterade beloppet, även konkret efter återkallandet av auktorisationen från det kreditinstitut som förvaltar insättningarna, i enlighet med ett förfarande som regleras i en medlemsstats lagstiftning och detta villkor är uppfyllt, och

nämnda klausul i insättningsavtalet enligt medlemsstatens lagstiftning är rättsligt bindande mellan avtalsparterna?

Följer det av bestämmelserna i detta direktiv eller av andra unionsrättsliga bestämmelser att en nationell domstol inte får beakta en sådan klausul i insättningsavtalet och att en talan från en insättare om betalning av ränta på grund av att insättningar upp till det garanterade beloppet inte har betalats ut inom föreskriven frist enligt detta avtal inte får prövas i enlighet med villkoren för utomobligatoriskt ansvar för skador vid ett åsidosättande av unionsrätten och på grundval av artikel 7.6 i direktiv 94/19?

____________

1 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1093/2010 av den 24 november 2010 om inrättande av en europeisk tillsynsmyndighet (Europeiska bankmyndigheten), om ändring av beslut nr 716/2009/EG och om upphävande av kommissionens beslut 2009/78/EG (EUT L 331, 2010, 12).

2 Europaparlamentets och rådets direktiv 94/19/EG av den 30 maj 1994 om system för garanti av insättningar (EGT L 135, 1994, s. 5; svensk specialutgåva, område 6, volym 4, s. 227).

3 Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG av den 4 april 2001 om rekonstruktion och likvidation av kreditinstitut (EGT L 125, 2001, s. 15).