PERSONALDOMSTOLENS DOM

(första avdelningen)

den 9 juni 2010

Mål F-56/09

Luigi Marcuccio

mot

Europeiska kommissionen

”Personalmål – Tjänstemän – Skadeståndstalan – Förvaltningens tillträde till en tjänstemans tjänstebostad — Respekt för hem och privatlivet”

Saken: Talan som väckts enligt artiklarna 236 EG och 152 EA, genom vilken Luigi Marcuccio bland annat yrkar dels att personaldomstolen ska fastställa att kommissionens beslut att avslå hans ansökan om ersättning för de skador som han påstår sig ha lidit på grund av att anställda vid kommissionen den 8 april 2002 obehörigen tagit sig in i hans tjänstebostad i Luanda (Angola) och vid detta tillfälle obehörigen tog foton på och förde anteckningar över hans personliga tillhörigheter är en rättslig nullitet eller ogiltigförklara nämnda beslut, dels ersättning för nämnda skador.

Avgörande: Kommissionen ska utge ett belopp på 5 000 euro till sökanden. Kommissionens beslut av den 11 september 2008, i den del som det innebär ett avslag på sökandens ansökan av den 24 april 2008 om utgivande och förstörande av foton samt förmedling av information angående förstörandet, ogiltigförklaras. Talan ogillas såvitt avser övriga yrkanden. Kommissionen ska bära sin rättegångskostnad och ersätta en fjärdedel av sökandens rättegångskostnad. Sökanden ska bära tre fjärdedelar av sin rättegångskostnad.

Sammanfattning

1.      Tjänstemän – Talan – Skadeståndstalan – Yrkande om ogiltigförklaring av det administrativa beslut genom vilket ansökan om ersättning avslogs – Yrkande som inte har någon självständig karaktär i förhållande till yrkandena om skadestånd

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 90 och 91)

2.      Tjänstemän – Talan – Åtgärd som går någon emot – Begrepp – Interna organisationsåtgärder – Omfattas inte – Talan om ersättning för skada till följd av nämnda åtgärder – Upptagande till sakprövning

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 90.2 och 91.1)

3.      Tjänstemän – Principer – Grundläggande rättigheter – Fysiska personers rätt till hemfrid – Skydd mot godtyckliga eller oproportionerliga ingripanden från det allmänna – Förvaltningens tillträde till en tjänstemans tjänstebostad utan iakttagande av ett formellt förfarande – Åsidosättande – Tjänstefel

(Artikel 6.2 FEU)

4.      Tjänstemän – Beslut om ekonomiska skyldigheter – Verkställighetsåtgärder – Kvittning – Villkor

(Artikel 256 EG, tjänsteföreskrifterna, bilaga VIII, artikel 46)

5.      Tjänstemän – Talan – Föremål för talan

(Artikel 266 FEUF, tjänsteföreskrifterna, artikel 91)

6.      Förfarande – Rättegångskostnader – Den vinnande parten förpliktas att bära en del av sin rättegångskostnad

(Personaldomstolens rättegångsregler, artikel 89.2)

1.      En institutions beslut att avslå en ansökan om ersättning utgör en del av det administrativa förfarande som föregår en skadeståndstalan vid personaldomstolen och har endast till syfte att möjliggöra för den berörda tjänstemannen att väcka talan om skadestånd vid nämnda domstol. Yrkandena om att personaldomstolen ska fastställa att beslutet om avslag är en rättslig nullitet och i andra hand ogiltigförklara nämnda beslut kan därför inte prövas självständigt i förhållande till yrkandena om skadestånd.

(se punkt 30)

Hänvisning till

Förstainstansrätten: 18 december 1997, Gill mot kommissionen, T‑90/95, REGP 1997, s. I‑A-471 och II‑1231, punkt 45; 6 mars 2001, Ojha mot kommissionen, T‑77/99, REGP 2001, s. I‑A-61 och II‑293, punkt 68; 5 december 2002, Hoyer mot kommissionen, T‑209/99, REGP 2002, s. I‑A-243 och II‑1211, punkt 32

Personaldomstolen: 25 mars 2010, Marcuccio mot kommissionen, F-102/08, punkt 23

2.      Inom ramen för en skadeståndstalan har en tjänsteman rätt att till stöd för sina skadeståndsyrkanden åberopa oegentligheter beträffande de praktiska åtgärder som inte utgör åtgärder som går någon emot, eftersom syftet inte är att uppnå en ogiltigförklaring av dessa åtgärder utan att erhålla ersättning för skada till följd av åtgärderna.

(se punkt 41)

3.      Den grundläggande rätten till hemfrid för fysiska personer, vilken är en allmän princip som är gemensam för medlemsstaternas rättsordningar och som fastställs i artikel 8 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna dit en hänvisning görs i artikel 6.2 FEU, säkerställer ett skydd mot godtyckliga eller oproportionerliga ingripanden från det allmänna i en persons privata verksamhetssfär. Sådana åtgärder ska ha stöd i lag och motiveras av förhållanden som anges i lag i alla medlemsstaters rättsordningar.

En tjänstebostad som förvaltningen tillhandahåller en tjänsteman endast för boendeändamål på den ort där vederbörande utövar sin yrkesverksamhet ska anses utgöra ett ”hem”. Den omständigheten att den berörda parten tillfälligt vistas i en annan stat under sjukskrivning saknar betydelse, eftersom en sådan frånvaro inte kan anses innebära en förflyttning av tjänstemannens intressecentrum.

Om förvaltningen tar sig in i tjänstemannens tjänstebostad utan att vederbörande har underrättats och i synnerhet då förvaltningen inte har efterhört om vederbörande eventuellt motsatte sig tillträdet, har den således kränkt tjänstemannens rätt till respekt för egendom, hem och privatliv och begår ett tjänstefel som kan medföra skadeståndsansvar. Denna slutsats kan varken ifrågasättas genom den omständigheten att ett beslut om ändrad tjänsteplacering för tjänstemannen har fattats eller genom skäl som kan hänföras till tjänstens intresse, såsom behovet av säkerställa bostadens skick efter dåligt väder. Dessa omständigheter kan nämligen inte befria förvaltningen från skyldigheten att iaktta formaliteter och åtminstone underrätta tjänstemannen i förväg om behovet av att genast kontrollera bostadens skick.

(se punkterna 51–55, 57 och 61–66)

Hänvisning till

Domstolen: 21 september 1989, Hoechst mot kommissionen, 46/87 och 227/88, REG 1989, s. 2859, punkterna 17 och 19

4.      Det framgår av artikel 256 EG att verkställigheten av kommissionens beslut ska följa de civilprocessrättsliga regler som gäller i den medlemsstat inom vars territorium den sker och att domstolarna i de berörda staterna ska vara behöriga beträffande klagomål om att verkställigheten inte genomförs på regelrätt sätt. Det utesluter inte att en institution kan tillgripa verkställighetsförfaranden såsom kvittning, under förutsättning att det sker med uttryckligt rättsligt stöd, exempelvis artikel 46 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna, som möjliggör ett innehållande av belopp avseende en tjänstemans avgångspension eller invaliditetsersättning, som vederbörande är skyldig gemenskaperna.

(se punkt 59)

Hänvisning till:

Förstainstansrätten: 27 juni 2001, X mot kommissionen, T‑214/00, REGP 2001, s. I‑A-143 och II‑663, punkterna 21–23

5.      Eftersom det saknas rättsligt stöd som ger personaldomstolen behörighet att förelägga en institution vid dagligt vite att vidta de åtgärder som den är skyldig att vidta enligt en dom från nämnda domstol, ska yrkandena om att ett sådant vite ska föreläggas avvisas.

I avsaknad av omständigheter som ger anledning att tro att institutionen inte kommer att fullgöra sina skyldigheter i förhållande till den berörda parten, enligt artikel 266 FEUF, är tillgripandet av vite, som syftar till att utöva påtryckning på institutionen, under alla förhållanden uteslutet.

(se punkterna 80–82)

Hänvisning till

Förstainstansrätten: 8 oktober 1992, Meskens mot parlamentet, T‑84/91, REG 1992, s. II‑2335, punkt 31; 12 december 1995, Connolly mot kommissionen, T‑203/95 R, REG 1995, s. II‑2919, punkt 45

6.      Om parterna ömsom tappar målet på en eller flera punkter kan personaldomstolen med stöd av artikel 89.2 i rättegångsreglerna fördela rättegångskostnaderna eller besluta att vardera parten ska bära sin kostnad.

I detta hänseende, när den vinnande parten har framställt ett tämligen stort antal yrkanden som personaldomstolen avvisat och har framställt skadeståndsyrkanden som är uppenbart överdrivna, ska motparten förpliktas att bära sin egen rättegångskostnad och endast en del av den vinnande partens rättegångskostnad.

(se punkterna 86–88)