PERSONALDOMSTOLENS DOM

(första avdelningen)

den 30 november 2009

Mål F-55/08

Carlo De Nicola

mot

Europeiska investeringsbanken

”Personalmål – Anställda vid Europeiska investeringsbanken – Bedömning – Befordran – Sjukförsäkring – Ersättning av kostnader för sjukvård – Mobbning – Omsorgsplikt – Skadeståndstalan – Personaldomstolens behörighet – Upptagande till sakprövning”

Saken: Talan med stöd av artikel 41 i Europeiska investeringsbankens personalföreskrifter varigenom Carlo De Nicola för det första yrkar ogiltigförklaring av det beslut som överklagandekommittén vid Europeiska investeringsbanken fattade den 14 december 2007 att avslå hans klagomål innehållande en begäran om dels omprövning av det betyg sökanden tilldelats för år 2006, dels ogiltigförklaring av bankens beslut av den 13 juli 2007 avseende befordran för år 2006 i den mån sökanden inte befordras till tjänst D, för det andra ogiltigförklaring av hans utvärderingsrapport för år 2006 och av besluten av den 13 juli 2007 i den mån sökanden inte befordras till nämnda tjänst, för det tredje att personaldomstolen ska konstatera att sökanden utsatts för mobbning, för det fjärde förplikta banken att ersätta de skador han anser sig ha lidit på grund av mobbningen, och slutligen ogiltigförklara beslutet att inte ersätta vissa sjukvårdskostnader för laserbehandling.

Avgörande: Talan ogillas. Sökanden ska ersätta rättegångskostnaderna.

Sammanfattning

1.      Tjänstemän – Europeiska investeringsbankens personal – Talan – Talan riktad mot beslutet att avslå klagomålet – Upptagande till sakprövning

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 90 och 91)

2.      Tjänstemän – Europeiska investeringsbankens personal – Betygsättning

(Europeiska investeringsbankens personalföreskrifter, artikel 22)

3.      Tjänstemän – Europeiska investeringsbankens personal – Årlig bedömningsrapport

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 91)

4.      Tjänstemän – Europeiska investeringsbankens personal – Bedömning – Praktiska riktlinjer för bedömning

5.      Tjänstemän – Talan – Invändning om rättsstridighet – Upptagande till sakprövning

(Artikel  241 EG, tjänsteföreskrifterna, artikel  91)

6.      Tjänstemän – Europeiska investeringsbankens personal – Bedömning – Överklagandekommittén

(Europeiska investeringsbankens personalföreskrifter, artikel  22)

7.      Tjänstemän – Europeiska investeringsbankens personal – Social trygghet – Sjukförsäkring – Sjukvårdskostnader – Ersättning – Beslut om nekad ersättning – Bestridande av förtroendeläkarens yttrande

(Europeiska investeringsbankens personalföreskrifter, artikel 35)

8.      Tjänstemän – Europeiska investeringsbankens personal – Talan – Analog tillämpning av artikel 91.1 i tjänsteföreskrifterna

(Artikel  236 EG, tjänsteföreskrifterna, artikel  91, Europeiska investeringsbankens personalföreskrifter, artikel 41)

1.      Yrkanden som riktas mot ett ställningstagande av en överklagandekommitté som inrättats inom Europeiska investeringsbanken för utvärdering av personalen innebär att de bedömningsrapporter mot vilka det anförts klagomål underställs gemenskapsdomstolen för prövning.

(se punkt 84)

Hänvisning till

Förstainstansrätten: 23 februari 2001, De Nicola mot EIB, T‑7/98, T‑208/98 och T‑109/99, REGP 2001, s. I‑A‑49 och II‑185, punkt 132

2.      Enligt artikel 22 i Europeiska investeringsbankens personalföreskrifter fastställs förfarandet för den årliga bedömningen av varje anställd ”genom ett internt beslut” av banken. I avsaknad av hänvisningar till någon annan text än ett tjänstemeddelande finner personaldomstolen att det var i detta meddelande som banken fastställt det årliga bedömningsförfarandet och att nämnda meddelande samt de praktiska riktlinjerna för bedömning som återfinns i bilagan till meddelandet utgör bindande regler som banken är skyldig att följa med risk för att annars begå ett fel. Även om nämnda tjänstemeddelande inte skulle anses utgöra det ”interna beslut” som avses i personalföreskrifterna, kan det inte anses sakna bindande verkan, då det åtminstone måste betraktas som interna anvisningar varigenom banken åtar sig att iaktta en viss uppföranderegel. Denna regel är förvisso ungefärlig, men banken kan inte frångå den utan att ange skälen härför vid äventyr att annars åsidosätta principen om likabehandling.

När det fastställs en senaste tidpunkt för att hålla utvecklingssamtal i de praktiska riktlinjerna för bedömning ska denna frist hållas. På samma sätt gäller att om det i föreskrifterna föreskrivs att den berörde anställde, innan utvecklingssamtalet hålls, ska fylla i vissa avsnitt i utkastet till bedömningsrapport som betygssättaren tillhandahåller vederbörande, krävs det en viss minimitid för reflektion för att han eller hon ska kunna analysera rubrikerna och fylla i relevanta uppgifter. Således ska vederbörande medges rimlig tid från det att han har emottagit utkastet till bedömningsrapport till dess att utvecklingssamtalet hålls. Några minuter kan i detta sammanhang inte anses som en rimlig tid.

Fel avseende tidpunkten för utvecklingssamtalet och den tidsfrist tjänstemannen getts för att inkomma med kommentarer på utkastet till bedömningsrapport kan emellertid inte i sig motivera att den omtvistade rapporten anses felaktig då betygssättningsförfarandets längd och ackumulerade förseningar under detta nämligen inte i sig påverkar betygrapportens lagenlighet och då tjänstemannen dessutom har beretts tillfälle att yttra sig, analysera och kommentera utkastet till den omtvistade rapporten vid ett andra utvecklingssamtal.

(se punkterna 105, 106, 109, 112, 113 och 121–124)

Hänvisning till

Domstolen: 13 december 1984, Lux mot revisionsrätten, 129/82 och 274/82, REG 1984, s. 4127, punkt 20

Förstainstansrätten : 26 oktober 1994, Marcato mot kommissionen, T‑18/93, REGP 1994, s. I‑A‑215 och II‑681, punkt 36, 10 september 2003, McAuley mot rådet, T‑165/01, REGP 2003, s. I‑A‑193 och II‑963, punkt 44,  25 oktober 2005, Micha mot kommissionen, T‑50/04, REGP 2005, s. I‑A‑339 och II‑1499, punkt 45,  13 december 2005, Cwik mot kommissionen, T‑155/03, T‑157/03 och T‑331/03, REGP 2005, s. I‑A‑411 och II‑1865, punkterna 159–161

3.      Det ankommer inte på gemenskapsdomstolen att ersätta den bedömning som gjorts av personer med uppdrag att bedöma personalen vid Europeiska investeringsbanken med sin egen bedömning. Banken har i likhet med andra institutioner och organ i gemenskapen ett stort utrymme för skönsmässig bedömning för att utvärdera sin personals arbete. Den legalitetskontroll som gemenskapsdomstolarna gör av de bedömningar som återfinns i en årlig bedömningsrapport avser endast eventuella formfel, uppenbara faktafel i bedömningarna samt eventuellt maktmissbruk.

(se punkt 126)

Hänvisning till

Förstainstansrätten : 22 oktober 2002, Pflugradt mot ECB, T‑178/00 och T‑341/00, REG 2002, s. II‑4035, punkt 69

4.      Den bestämmelse i de praktiska riktlinjerna för bedömning som återfinns i bilagan till meddelandet om fastställande av bedömningsförfarandet inom Europeiska investeringsbanken, enligt vilken målsättningen ska ha ”accepterats av den person som bedömningen gäller”, kan inte tolkas så att om den bedömde inte gett sitt godkännande är bedömningsrapporten behäftad med fel. Om en sådan tolkning godtogs skulle bestämmelsen innebära att administrationen var tvungen att i samtliga fall erhålla personalens godkännande av de arbetsuppgifter de anförtros och ge personalen möjlighet att välja vilka mål de ska eftersträva, vilket skulle stå i uppenbar strid med reglerna om god förvaltning och principen om hierarki.

(se punkt 131)

5.      En tjänsteman har i princip möjlighet att, medelst en invändning, bestrida lagenligheten av bestämmelser med allmän räckvidd som antagits av en av gemenskapens institutioner eller organ. Ett sådant bestridande kan inte betraktas som en begäran om föreläggande. Det dubbla villkoret för ett sådant bestridande är att det individuella beslut som begärs ogiltigförklarat har fattats med direkt tillämpning av dessa bestämmelser och att invändningen om rättsstridighet, genom sitt resultat, kan ge vederbörande en fördel.

(se punkt 172)

Hänvisning till

Domstolen : 5 oktober 2000, rådet mot Chvatal m.fl., C‑432/98 P och C‑433/98 P, REG 2000, s. I‑8535, punkt 33

Förstainstansrätten: 29 november 2006, Campoli mot kommissionen, T‑135/05, REGP 2006, s. I‑A‑2‑297 och II‑A‑2‑1527, punkt 132

6.      En anställd vid Europeiska investeringsbanken har möjlighet att överklaga sin årliga bedömning till överklagandekommittén. Nämnda överklagandekommitté agerar inte i likhet med en överordnad inom bankens behöriga organ. Överklagandekommitténs beslut ersätter inte nämnda organs beslut. Kommittén utövar en domstolsliknande kontroll av att de beslut som underställs den är lagenliga. Kontrollen sker på grundval av överväganden som påminner om dem som gemenskapsdomstolarna gör. Kommittén kontrollerar särskilt att förfarandet för att utarbeta bedömningsrapporterna har skett på ett korrekt sätt och att banken inte på ett uppenbart sätt har överskridit sitt utrymme för skönsmässig bedömning, vilket är särskilt omfattande vad gäller bedömning och befordran.

När gemenskapsdomstolen, efter att ha prövat lagenligheten av samma beslut som underställts överklagandekommittén, når samma slutsats som kommittén, det vill säga att de invändningar som gjorts mot beslutet ska avslås, saknas det anledning för gemenskapsdomstolen att pröva de yrkanden som riktats mot kommitténs beslut. Dessa yrkanden är desamma som dem som gäller ogiltigförklaring av bankens beslut, vilket utgör tvisteföremålet.

Även om lagenligheten av överklagandekommitténs beslut kunde prövas självständigt och beslutet ogiltigförklaras, skulle en sådan ogiltigförklaring innebära att den omtvistade rapporten kvarstår då beslutet inte ersatt rapporten. Den kan inte leda till att banken tvingas att ånyo föra ärendet inför överklagandekommittén angående sökandens bestridande av den omtvistade rapporten, eftersom gemenskapsdomstolen själv redan har prövat bestridandet.

(se punkterna 196, 197 och 199)

7.      Det följer av punkt III i bilaga II till de interna bestämmelserna avseende sjukförsäkring, vilka antagits med tillämpning av artikel 35 i Europeiska investeringsbankens personalföreskrifter, att en anställd vid banken som avser att bestrida nekad ersättning för sjukvårdskostnader som vederbörande har haft ska använda sig av det särskilda rättsmedel som finns tillgängligt för detta ändamål. Det skulle strida mot syftet med dessa bestämmelser – som är att ge en oberoende läkare i uppdrag att bidra till att avgöra tvister av medicinsk art – om en anställd med framgång kunde ifrågasätta en förtroendeläkares yttrande utanför de förfaranden som särskilt inrättats härför.

(se punkt 212)

Hänvisning till

Personaldomstolen: 17 juni 2008, De Fays mot kommissionen, F‑97/07, REGP 2008, s. I‑A‑1‑0000 och II‑A‑1‑0000, punkt 56

8.      Banken är behörig att fastställa de regler som är tillämpliga på dess anställda, med stöd av protokollet om Europeiska investeringsbankens stadga, och därmed att fastställa under vilka villkor dess personal får väcka talan vid domstolen enligt artikel 236 EG.

I Europeiska investeringsbankens personalföreskrifter erinras i artikel 41 beträffande rättsmedel endast att domstolen är behörig. Genom denna bestämmelse införs även ett medlingsförfarande. Föreskrifterna innehåller således inga särskilda regler som inskränker eller utvidgar domstolens behörighet, såsom denna följer för tjänstemän av artikel 91 i tjänsteföreskrifterna och av fast rättspraxis.

Då någon ledning inte ges i nämnda personalföreskrifter, ska reglerna i tjänsteföreskrifterna inte tillämpas direkt, vilket skulle strida mot den särskilda typen av reglering som är tillämplig på Europeiska investeringsbankens personal. I stället kommer personaldomstolen att låta sig inspireras av tjänsteföreskrifternas regler och tillämpa dem analogt, eftersom rent interna tvister mellan banken och dess anställda till sin natur påminner om tvister mellan gemenskapsinstitutionerna och deras tjänstemän eller anställda.

Följaktligen ska den bestämmelse som följer av artikel 91.1 i tjänsteföreskrifterna tillämpas analogt då talan väcks av Europeiska investeringsbankens personal. Enligt nämnda artikel 91.1 saknar gemenskapsdomstolarna behörighet att pröva en talan om denna inte riktas mot en rättsakt som administrationen antagit för att avslå sökandens yrkanden.

(se punkterna 233–236 och 239)

Hänvisning till

Förstainstansrätten: domen i det ovannämnda målet De Nicola mot EIB, punkt 100, 101 et 107