Language of document : ECLI:EU:C:2016:418

DOMSTOLENS DOM (fjärde avdelningen)

den 9 juni 2016 (*)

[Rättad lydelse enligt beslut av den 7 september 2016]

”Begäran om förhandsavgörande – Immateriell och industriell äganderätt – Upphovsrätt och närstående rättigheter – Direktiv 2001/29/EG – Artikel 5.2 b – Rätten till mångfaldigande – Undantag och inskränkningar – Privatkopiering – Rimlig kompensation – Finansiering via den allmänna statsbudgeten – Tillåtet – Villkor”

I mål C‑470/14,

angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Tribunal Supremo (Högsta domstolen, Spanien) genom beslut av den 10 september 2014, som inkom till domstolen den 14 oktober 2014, i målet

Entidad de Gestión de Derechos de los Productores Audiovisuales (EGEDA),

Derechos de Autor de Medios Audiovisuales (DAMA),

Visual Entidad de Gestión de Artistas Plásticos (VEGAP)

mot

Administración del Estado, sy

Asociación Multisectorial de Empresas de la Electrónica, las Tecnologías de la Información y la Comunicación, de las Telecomunicaciones y de los contenidos Digitales (Ametic),

ytterligare deltagare i rättegången:

Artistas Intérpretes, Sociedad de Gestión (AISGE),

Centro Español de Derechos Reprográficos (CEDRO),

Asociación de Gestión de Derechos Intelectuales (AGEDI),

Entidad de Gestión, Artistas, Intérpretes o Ejecutantes, Sociedad de Gestión de España (AIE),

Sociedad General de Autores y Editores (SGAE),

meddelar

DOMSTOLEN (fjärde avdelningen)

sammansatt av den tillförordnade avdelningsordföranden J. Malenovský (referent) samt domarna M. Safjan, A. Prechal, S. Rodin och K. Jürimäe,

generaladvokat: M. Szpunar,

justitiesekreterare: handläggaren M. Ferreira,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 1 oktober 2015,

med beaktande av de yttranden som avgetts av:

–        Entidad de Gestión de Derechos de los Productores Audiovisuales (EGEDA), Derechos de Autor de Medios Audiovisuales (DAMA) och Visual Entidad de Gestión de Artistas Plásticos (VEGAP), genom J. Suárez Lozano, abogado,

–        Asociación Multisectorial de Empresas de la Electrónica, las Tecnologías de la Información y la Comunicación, de las Telecomunicaciones y de los contenidos Digitales (Ametic), genom A. González García och D. Sarmiento Ramirez-Escudero, abogados,

–        Artistas Intérpretes, Sociedad de Gestión (AISGE), genom J. Montes Relazón, abogado,

–        Centro Español de Derechos Reprográficos (CEDRO), genom S. Vázquez Senin, procuradora, biträdd av I. Aramburu Muñoz och J. de Fuentes Bardají, abogados,

–        Asociación de Gestión de Derechos Intelectuales (AGEDI), Entidad de Gestión, Artistas, Intérpretes o Ejecutantes, Sociedad de Gestión de España (AIE) och Sociedad General de Autores y Editores (SGAE), genom J. Marín López och R. Blanco Martínez, abogados,

–        Spaniens regering, genom M. Sampol Pucurull, i egenskap av ombud,

–        Greklands regering, genom A. Magrippi och S. Charitaki, båda i egenskap av ombud,

–        Frankrikes regering, genom D. Colas och D. Segoin, båda i egenskap av ombud,

–        [Rättad lydelse enligt beslut av den 7 september 2016] Finlands regering, genom J. Heliskoski, i egenskap av ombud,

–        Norges regering, genom E. Leonhardsen och M. Schei, båda i egenskap av ombud,

–        Europeiska kommissionen, genom É. Gippini Fournier och J. Samnadda, båda i egenskap av ombud,

och efter att den 19 januari 2016 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1        Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 5.2 b i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/29/EG av den 22 maj 2001 om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället (EGT L 167, 2001, s. 10).

2        Begäran har framställts i ett mål mellan å ena sidan Entidad de Gestión de Derechos de los Productores Audiovisuales (EGEDA), Derechos de Autor de Medios Audiovisuales (DAMA) och Visual Entidad de Gestión de Artistas Plásticos (VEGAP), och å andra sidan Administración del Estado (statsförvaltningen, Spanien) och Asociación Multisectorial de Empresas de la Electrónica, las Tecnologías de la Información y la Comunicación, de las Telecomunicaciones y de los contenidos Digitales (Ametic). Målet rör nationell lagstiftning avseende ett system för rimlig kompensation för privatkopiering som finansieras via statsbudgeten.

 Tillämpliga bestämmelser

 Unionsrätt

3        Skälen 4, 9, 31, 35 och 38 i direktiv 2001/29 har följande lydelse:

”(4)      Harmoniserade rättsliga ramar för upphovsrätt och närstående rättigheter kommer genom ökad klarhet i rättsligt hänseende och genom att en hög skyddsnivå skapas inom området för immaterialrätt att uppmuntra till betydande investeringar i kreativ och innovativ verksamhet, bl.a. då det gäller nätinfrastruktur, vilket i sin tur leder till tillväxt och ökad konkurrenskraft för europeisk industri inom såväl innehållsskapande som informationsteknik och mer allmänt inom ett brett område av industri- och kultursektorer. Detta kommer att säkerställa sysselsättningen och främja skapandet av nya arbetstillfällen.

(9)      Utgångspunkten för en harmonisering av upphovsrätt och närstående rättigheter måste vara en hög skyddsnivå, eftersom dessa rättigheter har en avgörande betydelse för det intellektuella skapandet. Skyddet av dem bidrar till att bevara och utveckla kreativiteten och gagnar upphovsmän, utövande konstnärer, producenter, konsumenter, kultur, näringsliv och allmänhet. Immaterialrätt har därför erkänts som en integrerad del av äganderätten.

(31)      En skälig avvägning mellan rättigheter och intressen hos de olika kategorierna av rättsinnehavare samt mellan de olika kategorierna av rättsinnehavare och användarna av skyddade alster måste upprätthållas. De befintliga undantag och inskränkningar från rättigheterna som fastställts av medlemsstaterna måste bli föremål för en ny bedömning där hänsyn tas till den nya elektroniska miljön. De skillnader som finns i fråga om undantag och inskränkningar, då det gäller vissa handlingar som omfattas av ensamrättigheter, har en direkt negativ inverkan på hur den inre marknaden för upphovsrätt och närstående rättigheter fungerar. Sådana skillnader kan mycket väl bli mer uttalade på grund av den vidare utvecklingen av gränsöverskridande utnyttjande av verk samt av verksamheter som sker över nationsgränser. För att säkerställa en väl fungerande inre marknad bör dessa undantag och inskränkningar ges en mer harmoniserad definition. Harmoniseringsgraden bör vara beroende av undantagens effekter på den inre marknadens förmåga att fungera väl.

(35)      När det gäller vissa undantag eller inskränkningar bör rättsinnehavarna få rimlig kompensation för att ge dem skälig ersättning för användningen av deras skyddade verk eller andra alster. Vid fastställande av formen, de närmare bestämmelserna om och den eventuella nivån på denna rimliga kompensation bör de särskilda förhållandena i varje enskilt fall beaktas. …

(38)      Medlemsstaterna bör ges möjlighet att besluta om undantag eller inskränkningar, förutsatt att rimlig kompensation säkerställs, från mångfaldiganderätten för vissa former av mångfaldigande av ljudmaterial, bildmaterial och audiovisuellt material för privat bruk. Detta kan omfatta införande eller förlängning av ersättningssystem som kompensation för förfånget för rättsinnehavarna. …”

4        I artikel 2 i detta direktiv, med rubriken ”Rätten till mångfaldigande”, föreskrivs bland annat följande:

"Medlemsstaterna skall föreskriva en ensamrätt att tillåta eller förbjuda direkt eller indirekt, tillfälligt eller permanent, mångfaldigande, oavsett metod och form, helt eller delvis

a)      för upphovsmän: av deras verk,

b)      för utövande konstnärer: av upptagningar av deras framföranden,

…”

5        Artikel 5 i direktivet har rubriken ”Undantag och inskränkningar”. I artikel 5.2 föreskrivs bland annat följande:

"Medlemsstaterna får föreskriva undantag eller inskränkningar från den rätt till mångfaldigande som avses i artikel 2 i följande fall:

b)      För mångfaldigande på alla typer av medier utfört av en fysisk person för privat bruk och där syftet varken direkt eller indirekt är kommersiellt, under förutsättning att rättsinnehavarna får rimlig kompensation varvid hänsyn skall tas till huruvida de tekniska åtgärder som avses i artikel 6 har tillämpats på det berörda verket eller alstret eller inte.

…”

 Spansk rätt

6        Real Decreto-Ley 20/2011 sobre medidas urgentes en materia presupuestaria, tributaria y financiera para la corrección del déficit público (kungligt lagdekret 20/2011 om brådskande åtgärder på budget-, skatte- och finansområdet för att korrigera det offentliga underskottet) av den 30 december 2011 (BOE nr 315, av den 31 december 2011, s. 146574) innehåller en tionde tilläggsföreskrift med rubriken ”Ändring av systemet för rimlig kompensation för privatkopiering” (nedan kallad den tionde tilläggsföreskriften). Där föreskrivs bland annat följande:

”1.      Den rimliga kompensation för privatkopiering, som föreskrivs i artikel 25 i [Texto Refundido de la Ley de Propiedad Intelectual (den omarbetade versionen av lagen om immateriella rättigheter)] godkänd genom [Real Decreto Legislativo 1/1996 (kungligt lagstiftningsdekret 1/1996)] av den 12 april 1996, som definieras i artikel 31.2 i den lagen, avskaffas härmed.

2.      Regeringen fastställer genom förordning det förfarande som ska tillämpas vid betalningen till mottagarna av den via statsbudgeten finansierade rimliga kompensationen för privatkopiering.

…”

7        Real Decreto 1657/2012 que regula el procedimiento para el pago de la compensación por copia privada con cargo a los Presupuestos Generales del Estado (kungligt dekret 1657/2012 om förfarandet för betalningen av den via statsbudgeten finansierade rimliga kompensationen för privatkopiering) av den 7 december 2012 (BOE nr 295, av den 8 december 2012, s. 84141), syftar till att genomföra den tionde tilläggsföreskriften.

8        Artikel 1 i det kungliga dekretet har rubriken ”Syfte” och lyder på följande sätt:

”Detta kungliga dekret ska reglera följande:

a)      Förfarandet och de objektiva kriterierna för fastställandet av årsbeloppet för den rimliga kompensationen för privatkopiering på grundval av den uppkomna skadan.

b)      Förfarandet för avräkning och betalning av den via statsbudgeten finansierade rimliga kompensationen för privatkopiering.”

9        Artikel 3 i det kungliga dekretet har rubriken ”Storleken på kompensationen”. I artikel 3.1 anges bland annat följande:

”Det belopp som ska utgå för att kompensera den skada som innehavare av mångfaldiganderätt lidit på grund av införandet av undantaget för privatkopiering enligt artikel 31 i den omarbetade versionen av lagen om immateriella rättigheter, som godkänts genom kungligt lagstiftningsdekret 1/1996 av den 12 april 1996, bestäms inom de budgetramar som fastställs för varje budgetår, genom ett beslut från ministeriet för utbildning, kultur och idrott i enlighet med förfarandet i artikel 4.”

 Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

10      Talan i det nationella målet har väckts av ett antal organisationer som företräder upphovsrättsinnehavare och som har befogenhet att ta emot den rimliga kompensation som rättsinnehavarna ska erhålla när deras sistnämndas skyddade verk eller alster har blivit föremål för privatkopiering.

11      Den 7 februari 2013 väckte dessa organisationer talan om ogiltigförklaring av kungligt dekret 1657/2012 vid Tribunal Supremo (Högsta domstolen, Spanien), avdelningen för förvaltningsrättsliga mål.

12      Nämnda domstol tillät genom ett senare beslut en rad andra upphovsrättsorganisationer att intervenera i målet. Dessa var Artistas Intérpretes, Sociedad de Gestión (AISGE), Centro Español de Derechos Reprográficos (CEDRO) och Asociación de Gestión de Derechos Intelectuales (AGEDI), Entidad de Gestión, Artistas, Intérpretes o Ejecutantes, Sociedad de Gestión de España (AIE) samt Sociedad General de Autores y Editores (SGAE). Vissa av dessa organisationer väckte själva talan mot kungligt dekret 1657/2012.

13      Till stöd för sina yrkanden har sökandena i det nationella målet bland annat anfört att kungligt dekret 1657/2012 i två avseenden är oförenligt med artikel 5.2 b i direktiv 2001/29. För det första har de, i huvudsak, gjort gällande att den sistnämnda bestämmelsen kräver att det är de fysiska personer som orsakat den skada som privatkopiering innebär för rättsinnehavarnas ensamrätt till mångfaldigande, som – åtminstone i slutändan – ska stå för den rimliga kompensation som rättsinnehavarna tillerkänns vid privatkopiering. Den ordning som införts genom den tionde tilläggsföreskriften och kungligt lagdekret 1657/2012 medför däremot att kostnaden för kompensationen övervältras på statsbudgeten, och därmed på alla skattebetalare. För det andra har de anfört att man genom denna lagstiftning inte garanterar att det är fråga om en ”rimlig” kompensation.

14      Motparterna i det nationella målet har å sin sida anfört att artikel 5.2 b i direktiv 2001/29 inte hindrar att en medlemsstat inför en sådan ordning som den som föreskrivs i den tionde tilläggsföreskriften och i kungligt dekret 1657/2012.

15      Den hänskjutande domstolen har i begäran om förhandsavgörande inledningsvis gett en beskrivning av bakgrunden till de spanska myndigheternas beslut att byta ut det system med digitala avgifter som gällde fram till år 2011 mot ett system där den rimliga kompensationen för privatkopiering finansieras via statsbudgeten. Därefter har den angett att denna nya ordning, i enlighet med principen om icke öronmärkta budgetmedel, till skillnad från den tidigare ordningen finansieras av Spaniens samtliga skattebetalare, oavsett om dessa har möjlighet att framställa privata kopior eller inte. Den hänskjutande domstolen frågar sig vidare huruvida direktiv 2001/29 ska tolkas så, att de medlemsstater som har valt en sådan ordning, är skyldiga att – på samma sätt som när de väljer att införa en avgift – säkerställa att det endast är de personer som anses vålla rättsinnehavarna skada genom att framställa, eller ha möjlighet att framställa, privata kopior som får bära kostnaden. Om så inte är fallet undrar den hänskjutande domstolen huruvida det är möjligt att garantera att kompensationen blir rimlig, när det belopp som avsätts för betalning av den rimliga kompensationen till rättsinnehavarna fastställs på förhand för varje budgetår.

16      Mot denna bakgrund beslutade Tribunal Supremo (Högsta domstolen) att vilandeförklara målet och att ställa följande frågor till domstolen:

”1)      Är det förenligt med artikel 5.2 b i direktiv 2001/29 att tillämpa ett system för rimlig kompensation för privatkopiering som bygger på en uppskattning av den faktiskt uppkomna skadan och som finansieras via statsbudgeten, utan att det därigenom kan garanteras att det är användarna av de privata kopiorna som får bära kostnaden för nämnda kompensation?

2)       Om föregående fråga besvaras jakande, är det då förenligt med artikel 5.2 b i direktiv 2001/29 att det totala belopp av statsbudgeten som är avsatt för att användas för den rimliga kompensationen för privatkopiering, även om det beräknas på grundval av den faktiskt uppkomna skadan, måste rymmas inom de budgetramar som fastställs för varje budgetår?”

 Prövning av tolkningsfrågorna

17      Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 5.2 b i direktiv 2001/29 ska tolkas så, att den utgör hinder för ett system för rimlig kompensation för privatkopiering vilket, liksom systemet i det nationella målet, finansieras via den allmänna statsbudgeten, vilket betyder att det inte är möjligt att garantera att det är användarna av de privata kopiorna som får bära kostnaden för den rimliga kompensationen.

18      Det ska för det första påpekas att det anges i artikel 5.2 b i direktiv 2001/29 att medlemsstaterna får föreskriva undantag eller inskränkningar från den ensamrätt till mångfaldigande som avses i artikel 2 i direktivet, och att detta gäller för mångfaldigande på alla typer av medier utfört av fysiska personer för privat bruk och där syftet varken direkt eller indirekt är kommersiellt, under förutsättning att rättsinnehavarna får rimlig kompensation varvid hänsyn ska tas till de tekniska åtgärder som avses i artikel 6 i direktivet (nedan kallat undantaget för privatkopiering).

19      Såsom framgår av skälen 35 och 38 i direktiv 2001/29 är denna bestämmelse ett uttryck för unionslagstiftarens vilja att införa ett särskilt kompensationssystem, där det som utlöser att kompensation ska betalas är att rättsinnehavarna tillfogas en skada, vilken i princip ger upphov till en skyldighet att ge dessa ”ersättning” eller ”kompensation” (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 oktober 2010, Padawan, C‑467/08, EU:C:2010:620, punkt 41).

20      Det innebär att när medlemsstaterna beslutar sig för att genomföra undantaget för privatkopiering enligt artikel 5.2 b i direktiv 2001/29 i nationell rätt är de bland annat skyldiga att införa en rimlig kompensation för rättsinnehavarna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 oktober 2010, Padawan, C‑467/08, EU:C:2010:620, punkt 30, och dom av den 5 mars 2015, Copydan Båndkopi, C‑463/12, EU:C:2015:144, punkt 19).

21      Dessutom har domstolen redan framhållit att denna bestämmelse – för att den inte ska förlora sin ändamålsenliga verkan – måste anses innebära att de medlemsstater som genomför undantaget för privatkopiering har en skyldighet att uppnå ett visst resultat, i den meningen att de är skyldiga att, inom ramen för sina befogenheter, säkerställa en effektiv uppbörd av den rimliga kompensation som är avsedd som ersättning till rättsinnehavarna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juni 2011, Stichting de Thuiskopie, C‑462/09, EU:C:2011:397, punkt 34, och dom av den 11 juli 2013, Amazon.com International Sales m.fl., C‑521/11, EU:C:2013:515, punkt 57).

22      Domstolen finner emellertid att, eftersom tillämpningen av denna bestämmelse är frivillig och då den inte innehåller någon närmare beskrivning av de olika beståndsdelarna i det system för rimlig kompensation som den föreskriver, måste medlemsstaterna anses förfoga över ett stort utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller att definiera dessa beståndsdelar i nationell rätt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 oktober 2010, Padawan, C‑467/08, EU:C:2010:620, punkt 37, dom av den 11 juli 2013, Amazon.com International Sales m.fl., C‑521/11, EU:C:2013:515, punkt 20, och dom av den 5 mars 2015, Copydan Båndkopi, C‑463/12, EU:C:2015:144, punkt 20).

23      Bland annat ankommer det på medlemsstaterna att besluta om vilka personer som ska betala den rimliga kompensationen samt att fastställa formen, de närmare bestämmelserna om och nivån på kompensationen, vilket ska ske i enlighet med direktiv 2001/29 och, mer allmänt, med unionsrätten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juni 2011, Stichting de Thuiskopie, C‑462/09, EU:C:2011:397, punkt 23, dom av den 11 juli 2013, Amazon.com International Sales m.fl., C‑521/11, EU:C:2013:515, punkt 20, och dom av den 5 mars 2015, Copydan Båndkopi, C‑463/12, EU:C:2015:144, punkt 20).

24      Med hänsyn till detta vida utrymme för skönsmässig bedömning finner domstolen att artikel 5.2 b i direktiv 2001/29, trots att den rättspraxis som nämns ovan i punkterna 19–23 har tillkommit i situationer där det rört sig om system där den rimliga kompensationen varit avgiftsfinansierad, i princip inte kan betraktas som ett hinder för att de medlemsstater som har beslutat att tillämpa undantaget för privatkopiering väljer att göra det genom att införa ett system för rimlig kompensation som inte finansieras via en avgift, utan via den allmänna budgeten.

25      Så länge ett sådant alternativt system säkerställer att en rimlig kompensation betalas ut till rättsinnehavarna och de närmare bestämmelserna för dess tillämpning garanterar en effektiv uppbörd ska detta nämligen i princip anses vara förenligt med huvudsyftet med direktiv 2001/29, som – vilket framgår av skälen 4 och 9 – är att säkra en hög skyddsnivå för immaterialrätten och upphovsrätten.

26      För det andra framgår det av skälen 35 och 38 i direktiv 2001/29 att den rimliga kompensation som föreskrivs i artikel 5.2 b i direktivet syftar till att ge rättsinnehavarna skälig ersättning för otillåten användning av deras skyddade verk eller alster. Den skada som den berörda rättsinnehavaren har lidit till följd av det aktuella mångfaldigandet är ett värdefullt kriterium som ska beaktas vid fastställandet av kompensationsnivån (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 oktober 2010, Padawan, C‑467/08, EU:C:2010:620, punkt 39).

27      Av detta följer att det i princip är de personer som mångfaldigar skyddade verk eller alster utan föregående tillstånd från berörda rättsinnehavare, och som därigenom tillfogar dem skada, som är skyldiga att gottgöra rättsinnehavarna genom att finansiera den rimliga kompensation som har införts för detta ändamål (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 oktober 2010, Padawan, C‑467/08, EU:C:2010:620, punkt 45, och dom av den 12 november 2015, Hewlett-Packard Belgium, C‑572/13, EU:C:2015:750, punkt 69).

28      Domstolen har på denna punkt preciserat att det inte på något sätt krävs att dessa personer verkligen har framställt några privata kopior. Det räcker nämligen med att apparater och medier har ställts till dessa personers förfogande för att det ska vara motiverat att låta dem bidra till finansieringen av den rimliga kompensation som har införts för att gottgöra rättsinnehavarna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 oktober 2010, Padawan, C‑467/08, EU:C:2010:620, punkterna 54–56, och dom av den 5 mars 2015, Copydan Båndkopi, C‑463/12, EU:C:2015:144, punkterna 24, 25 et 64).

29      Det framgår av den tydliga skrivningen i artikel 5.2 b i direktiv 2001/29 att undantaget för privatkopiering har utformats på så sätt att det endast gäller fysiska personer som mångfaldigar eller har möjlighet att mångfaldiga skyddade verk eller andra alster för privat bruk och utan vare sig direkt eller indirekt kommersiellt syfte (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 oktober 2010, Padawan, C‑467/08, EU:C:2010:620, punkterna 43–45 och 54–56, och dom av den 5 mars 2015, Copydan Båndkopi, C‑463/12, EU:C:2015:144, punkterna 22–25 och 64).

30      Av detta framgår att juridiska personer – till skillnad från fysiska personer, vilka under de villkor som anges i direktiv 2001/29 omfattas av undantaget för privatkopiering – under alla omständigheter faller utanför undantagets tillämpningsområde. Det betyder att de inte har rätt att framställa privata kopior utan föregående tillstånd från dem som innehar rättigheterna till de berörda verken eller alstren.

31      Domstolen har i detta avseende redan slagit fast att det inte är förenligt med artikel 5.2 i direktiv 2001/29 att tillämpa avgiften för privatkopiering på bland annat utrustning, apparater och medier för digitalt mångfaldigande när dessa förvärvas av andra personer än fysiska personer och det är uppenbart att de ska användas för andra syften än privatkopiering (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 oktober 2010, Padawan, C‑467/08, EU:C:2010:620, punkt 53, och dom av den 11 juli 2013, Amazon.com International Sales m.fl., C‑521/11, EU:C:2013:515, punkt 28).

32      En sådan tolkning av artikel 5.2 b i direktiv 2001/29 hindrar emellertid inte att juridiska personer eventuellt kan vara skyldiga att finansiera den rimliga kompensation som är avsedd för rättsinnehavarna som vederlag för privatkopieringen.

33      Domstolen har sålunda funnit att medlemsstaterna – med tanke på de praktiska svårigheter som kan uppkomma vid genomförandet av en sådan finansiering – har rätt att finansiera den rimliga kompensationen genom en avgift som tas ut före det att privatkopieringen äger rum av de personer som förfogar över utrustning, apparater och medier för digitalt mångfaldigande och som ställer sådan utrustning till privatpersoners förfogande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 oktober 2010, Padawan, C‑467/08, EU:C:2010:620, punkt 46, dom av den 16 juni 2011, Stichting de Thuiskopie, C‑462/09, EU:C:2011:397, punkt 27, dom av den 11 juli 2013, Amazon.com International Sales m.fl., C‑521/11, EU:C:2013:515, punkt 24, och dom av den 5 mars 2015, Copydan Båndkopi, C‑463/12, EU:C:2015:144, punkt 46).

34      Det finns nämligen inget som hindrar att dessa avgiftsskyldiga låter kostnaden för privatkopieringsavgiften få genomslag på priset för att tillhandahålla nämnda utrustning, apparater och medier för mångfaldigande eller på priset för den tillhandahållna mångfaldigandetjänsten. Kostnaden för en sådan avgift hamnar på detta sätt slutligen på de privatanvändare som betalar nämnda pris. Under dessa omständigheter är det privatanvändare som tillhandahålls utrustning, apparater och medier för mångfaldigande eller som utnyttjar en mångfaldigandetjänst som ska anses vara de i realiteten ”indirekt betalningsskyldiga” för den rimliga kompensationen, det vill säga de verkliga gäldenärerna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 oktober 2010, Padawan, C‑467/08, EU:C:2010:620, punkt 48).

35      En sådan finansiering som den som avses ovan i punkt 33 ska således anses uppfylla kravet på den ”skäliga avvägning” som enligt skäl 31 i direktiv 2001/29 ska göras mellan upphovsmännens och användarnas intressen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 oktober 2010, Padawan, C‑467/08, EU:C:2010:620, punkt 49, dom av den 16 juni 2011, Stichting de Thuiskopie, C‑462/09, EU:C:2011:397, punkterna 28 och 29, och dom av den 5 mars 2015, Copydan Båndkopi, C‑463/12, EU:C:2015:144, punkt 53).

36      Det framgår av denna rättspraxis att även om medlemsstaterna på unionsrättens nuvarande stadium visserligen har rätt att införa ett system som innebär att juridiska personer, under vissa villkor, kan bli skyldiga att betala den avgift som är avsedd för finansieringen av den rimliga kompensation som avses i artikel 5.2 b i direktiv 2001/29, får det inte under några omständigheter vara så att det blir dessa juridiska personer som i slutändan får bära kostnaden och därmed blir att betrakta som de verkliga gäldenärerna.

37      De överväganden som ligger till grund för denna rättspraxis gäller för samtliga fall där en medlemsstat har infört undantaget för privatkopiering, oberoende av huruvida det system för rimlig kompensation som den har inrättat finansieras genom en avgift, eller såsom i det nationella målet, via medlemsstatens allmänna budget.

38      Begreppet rimlig kompensation definieras nämligen inte med hänvisning till nationell rätt. Det ska därför betraktas som ett självständigt unionsrättsrättsligt begrepp och tolkas enhetligt inom hela unionen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 oktober 2010, Padawan, C‑467/08, EU:C:2010:620, punkterna 31–33 och 37, och dom av den 12 november 2015, Hewlett-Packard Belgium, C‑572/13, EU:C:2015:750, punkt 35).

39      I det nu aktuella fallet framgår det av beslutet om hänskjutande att det inte förhåller sig så att vissa konkreta budgetmedel – till exempel medel som härrör från uttaget av en särskild avgift – anslås för bestämda utgifter. Den budgetpost som används för betalningen av den rimliga kompensationen ska således anses finansieras via samtliga medel som ingår i den allmänna statsbudgeten, och därmed även via alla skattebetalare, inklusive juridiska personer.

40      Vidare framgår det inte av handlingarna i målet att det i det nu aktuella fallet skulle föreligga någon ordning som gör att juridiska personer, vilka inte under några omständigheter omfattas av artikel 5.2 b i direktiv 2001/29, kan begära att undantas från skyldigheten att bidra till finansieringen av denna kompensation eller, åtminstone, kan begära återbetalning av den (se dom av den 11 juli 2013, Amazon.com International Sales m.fl., C‑521/11, EU:C:2013:515, punkterna 25–31 och 37, och dom av den 5 mars 2015, Copydan Båndkopi, C‑463/12, EU:C:2015:144, punkt 45) i enlighet med närmare bestämmelser som det ankommer på medlemsstaterna själva att fastställa.

41      Under dessa omständigheter finner domstolen att ett sådant system för finansiering av den rimliga kompensationen via den berörda medlemsstatens allmänna statsbudget – såsom den hänskjutande domstolen har understrukit i formuleringen av själva frågan – inte kan garantera att det i slutändan är enbart användarna av de privata kopiorna som får bära kostnaden för kompensationen.

42      Med hänsyn till det ovan anförda ska den första frågan besvaras enligt följande: Artikel 5.2 b i direktiv 2001/29 ska tolkas på så sätt att den utgör hinder för ett system för rimlig kompensation för privatkopiering som, liksom systemet i det nationella målet, finansieras via statsbudgeten, vilket betyder att det inte är möjligt att garantera att det blir användarna av de privata kopiorna som får bära kostnaden för den rimliga kompensationen.

43      Med beaktande av svaret på den första frågan behöver den andra frågan till domstolen inte besvaras.

 Rättegångskostnader

44      Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (fjärde avdelningen) följande:

Artikel 5.2 b i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/29/EG av den 22 maj 2001 om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället, ska tolkas på så sätt att den utgör hinder för ett system för rimlig kompensation för privatkopiering som, liksom systemet i det nationella målet, finansieras via statsbudgeten, vilket betyder att det inte är möjligt att garantera att det blir användarna av de privata kopiorna som får bära kostnaden för den rimliga kompensationen.

Underskrifter


* Rättegångsspråk: spanska.