Language of document : ECLI:EU:F:2010:120

DOM MEDDELAD AV EUROPEISKA UNIONENS PERSONALDOMSTOL (tredje avdelningen)

den 30 september 2010 (*)

”Personalmål – Tjänstemän – Lön – Artikel 64 i tjänsteföreskrifterna – Artikel 3.5 första stycket och artikel 9 i bilaga XI till tjänsteföreskrifterna – Korrigeringskoefficient – Likabehandling”

I mål F‑29/09,

angående en talan enligt artikel 236 EG och artikel 152 EA,

Giorgio Lebedef och Trevor Jones, tjänstemän vid Europeiska kommissionen, Senningerberg (Luxemburg) respektive Ernzen (Luxemburg), företrädda av advokaterna F. Frabetti och J.-Y. Vergnaud,

sökande,

mot

Europeiska kommissionen, företrädd av J. Currall och D. Martin, båda i egenskap av ombud,

svarande,

med stöd av

Europeiska unionens råd, företrädd av K. Zieleśkiewicz och M. Bauer, båda i egenskap av ombud,

intervenient,

meddelar

PERSONALDOMSTOLEN (tredje avdelningen),

sammansatt av ordföranden P. Mahoney samt domarna H. Kreppel och S. Van Raepenbusch (referent),

justitiesekreterare: handläggaren R. Schiano,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 10 mars 2010,

följande

Dom

1        Giorgio Lebedef och Trevor Jones har genom ansökan som inkom till personaldomstolens kansli den 30 mars 2009 väckt talan om ogiltigförklaring av ett tyst beslut av Europeiska gemenskapernas kommission att inte anpassa köpkraften för tjänstemän som är anställda i Luxembourg (Luxemburg) så att den motsvarar köpkraften för tjänstemän som är anställda i Bryssel (Belgien) och, i andra hand, ogiltigförklaring av deras lönebesked från och med juni 2008.

 Tillämpliga bestämmelser

2        I artikel 64 i tjänsteföreskrifterna för Europeiska gemenskapernas tjänstemän (nedan kallade tjänsteföreskrifterna) anges följande:

”En tjänstemans lön i euro skall efter avdrag för obligatoriska avdrag som anges i dessa tjänsteföreskrifter eller i genomförandeförordningar till dessa, korrigeras med en koefficient som är över, under eller lika med 100% beroende på levnadskostnaderna på de olika anställningsorterna.

... Den korrigeringskoefficient som skall tillämpas på lönen till tjänstemän som är anställda vid de orter där gemenskaperna har sina tillfälliga säten skall vara lika med 100% den 1 januari 1962.”

3        I artikel 1 i bilaga XI till tjänsteföreskrifterna, som har rubriken ”Regler för genomförande av artiklarna 64 och 65 i tjänsteföreskrifterna”, anges följande:

”1. Rapport från Europeiska gemenskapernas statistikkontor (Eurostat)

Med avseende på den översyn som föreskrivs i artikel 65.1 i tjänsteföreskrifterna skall Eurostat varje år före utgången av oktober månad utarbeta en rapport om förändringarna av levnadskostnaderna i Bryssel, de ekonomiska pariteterna mellan Bryssel och vissa orter i medlemsstaterna samt utvecklingen av köpkraften för lönerna för nationella tjänstemän i central statsförvaltning.

...

3. Förändringar av levnadskostnader utanför Bryssel (ekonomiska pariteter och implicita index)

...

d)      Förändringarna av levnadskostnaderna utanför Belgien och Luxemburg under referensperioden skall mätas med implicita index. Dessa index beräknas genom att det internationella indexet för Bryssel multipliceras med förändringen av den ekonomiska pariteten.

...”

4        I artikel 3.5 första stycket i bilaga XI till tjänsteföreskrifterna föreskrivs följande:

”Ingen korrigeringskoefficient skall tillämpas i Belgien och Luxemburg.”

5        I artikel 5.3 i bilaga XI till tjänsteföreskrifterna anges följande:

”För var och en av de anställningsorter för vilka en korrigeringskoefficient har fastställts (utom Belgien och Luxemburg) skall en uppskattning av de ekonomiska pariteter som avses i artikel 1.3 göras för december. Förändringar av levnadskostnader skall beräknas enligt artikel 1.3.”

6        Slutligen anges i artikel 9.1 i bilaga XI till tjänsteföreskrifterna följande:

”En behörig myndighet i den berörda medlemsstaten, förvaltningen vid en institution [i Europeiska unionen] eller representanter för tjänstemän [i Europeiska unionen] på en viss anställningsort får begära att en särskild korrigeringskoefficient fastställs för den orten.

Denna begäran bör styrkas av objektiva faktorer som visar på en flerårig väsentlig skillnad i levnadskostnader mellan anställningsorten i fråga och huvudstaden i den berörda medlemsstaten (utom för Nederländerna, där Haag används i stället för Amsterdam). Om Eurostat bekräftar att skillnaden är väsentlig (över 5%) och bestående bör kommissionen lägga fram ett förslag om fastställande av en korrigeringskoefficient för den orten.”

 Bakgrund till tvisten

7        Ordföranden för fackföreningen Solidarité européenne, Martial Ott, ansåg att köpkraften för tjänstemän som är anställda i Luxemburg visade tecken på stadig minskning sedan några år tillbaka i förhållande till köpkraften för tjänstemän som är anställda i Bryssel och sände därför en skrivelse till kommissionens vice ordförande, Siim Kallas, den 28 oktober 2005, i vilken han anmodade denne att inleda en undersökning angående möjligheten att tilldela Luxemburg en korrigeringskoefficient.

8        Siim Kallas svarade i en skrivelse av den 29 november 2005 att det inte låg i personalens intresse att påbörja ett arbete för att fastställa en korrigeringskoefficient för Luxemburg, bland annat därför att en sådan åtgärd skulle kräva en ändring av tjänsteföreskrifterna, vilket skulle medföra en risk för att den beräkningsmetod för den årliga lönejusteringen, som man kommit fram till ”efter långa och besvärliga förhandlingar i samband med reformen”, skulle behöva omförhandlas.

9        Den 3 april 2007 sände det interinstitutionella fackföreningskollektivet, som består av flera fackföreningar och yrkessammanslutningar inom Europaparlamentet, kommissionen och Europeiska unionens domstol, en skrivelse till Eurostats generaldirektör och anmodade denne att inleda en undersökning för att fastställa hur pass påtaglig skillnaden i köpkraft är för tjänstemän som är anställda i Luxemburg jämfört med köpkraften för tjänstemän som är anställda i Bryssel, och för att inleda ett förfarande enligt artikel 9 i bilaga XI till tjänsteföreskrifterna för att fastställa en egen korrigeringskoefficient för Luxemburg.

10      Eurostats generaldirektör svarade i en skrivelse av den 6 juni 2007 att krav på att fastställa en korrigeringskoefficient inte omfattades av Eurostats behörighet och skulle tillställas kommissionens generaldirektorat (GD) för personal och administration.

11      Flera fackföreningar och yrkessammanslutningar, som samlats i en enad facklig front, begärde av generaldirektören för personal och administration i en skrivelse av den 12 april 2008 att det skulle hållas ett interinstitutionellt samråd angående den förlorade köpkraften för institutionernas personal.

12      Genom skrivelse av den 12 september 2008, som registrerades av administrationen den 15 september samma år, framställde sökandena ett klagomål gällande sina lönebesked för juni 2008, vilka innehöll en rättelse av de lönejusteringar som hade gjorts i slutet av år 2007, dock utan att innehålla någon korrigeringskoefficient för deras anställningsort, samt gällande lönebeskeden för de efterföljande månaderna.

13      Genom beslut av den 17 december 2008, som registrerades den 18 december samma år, avvisade tillsättningsmyndigheten (nedan kallad tillsättningsmyndigheten) detta klagomål.

 Parternas yrkanden och förfarandet

14      Sökandena har yrkat att personaldomstolen ska

”–      i första hand, ogiltigförklara det underförstådda beslutet att inte anpassa köpkraften för lönerna i Luxemburg så att den motsvarar köpkraften för lönerna i Bryssel,

–        i andra hand, ogiltigförklara de av sökandenas lönebesked som utställts från och med den 15 juni 2008”, och

–        förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

15      Kommissionen har yrkat att personaldomstolen ska

–        ogilla talan, och

–        förplikta sökandena att ersätta rättegångskostnaderna.

16      Genom en skrivelse som inkom per fax till personaldomstolens kansli den 25 juni 2009 (originalet inkom den 29 juni 2009), ansökte Europeiska unionens råd om att få intervenera i målet till stöd för kommissionens yrkanden. Ordföranden för personaldomstolens tredje avdelning biföll denna ansökan genom beslut av den 7 september 2009.

17      Genom sin interventionsansökan, som inkom per fax till personaldomstolens kansli den 16 oktober 2009, yrkade rådet att personaldomstolen skulle avvisa talan då det var uppenbart att den inte kunde tas upp till sakprövning, och, i andra hand, att den skulle anses vara ogrundad i den del den gällde en invändning om rättsstridighet som sökandena hade anfört till stöd för sin talan.

 Upptagande till sakprövning

 Parternas argument

18      Kommissionen anser att talan inte kan tas upp till sakprövning, vare sig vad gäller den påstådda vägran att fastställa en korrigeringskoefficient för Luxemburg eller vad gäller sökandenas lönebesked från och med juni 2008.

19      För det första har den noterat att alla åtgärder som vidtagits innan klagomålet lämnades in har varit fackliga och politiska, och inte hänfört sig till tjänsteföreskrifterna. Det har aldrig funnits någon individuell ansökan enligt artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna från en tjänsteman.

20      I alla händelser har talan, såvitt den avser den tysta vägran att fastställa en korrigeringskoefficient för Luxemburg, väckts för sent, eftersom det inte har ingetts något klagomål inom tre månader efter det att Siim Kallas avslog begäran från oktober 2005, och inte heller inom tre månader efter avvisandet från Eurostats generaldirektör att göra de efterfrågade beräkningarna. Kommissionen har även noterat att det inte var sökandena som var upphovsmän till begärandena i fråga.

21      Vidare har ansökan inte samma föremål som de tidigare vidtagna åtgärderna. Det huvudsakliga syftet med ansökan är att kritisera att det saknas en korrigeringskoefficient för Luxemburg, vilken enligt sökandena absolut borde vara högre än den för Bryssel, medan de tidigare vidtagna åtgärderna avsåg att det inte hade gjorts några beräkningar eller skett något samråd.

22      För det andra har kommissionen medgett att en tjänsteman får ifrågasätta sitt lönebesked om detta inte innehåller någon tillämpning av den korrigeringskoefficient som tjänstemannen anser sig ha rätt till (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 27 oktober 1994 i mål T‑64/92, Chavane de Dalmassy m.fl. mot kommissionen, REGP 1994, s. I‑A-227 och II‑723). En sådan möjlighet förutsätter emellertid att det aktuella lönebeskedet visar att det föreligger en förändrad situation eller ett nytt beslut – vilket inte var fallet i juni 2008.

23      Vid förhandlingen gjorde sökandena först och främst gällande att de hade rätt att föra talan direkt vid personaldomstolen mot det underförstådda beslutet att inte fastställa en särskild korrigeringskoefficient för att anpassa köpkraften för tjänstemän som är anställda i Luxemburg så att den motsvarar köpkraften för tjänstemän som är anställda i Bryssel, och vidare att lönebeskedet för juni 2008 visade på en förändrad situation på så sätt att det innehöll en rättelse av den lönejustering som hade ägt rum till följd av den årliga översynen i slutet av 2007, utan att den därigenom innehöll någon korrigeringskoefficient för Luxemburg, och slutligen att tidsfristen för att anföra ett klagomål eller för att väcka talan till fullo hade respekterats.

 Personaldomstolens bedömning

 Talan i den del den avser det tysta beslutet att inte anpassa köpkraften för tjänstemän som är anställda i Luxemburg så att den motsvarar köpkraften för tjänstemän som är anställda i Bryssel

24      I det överklagandesystem som inrättats genom artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna krävs det för att väcka talan mot ett tyst beslut följande:

–        antingen har den berörda tjänstemannen först lämnat in en ansökan, enligt artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna, vilken ska anses ha avslagits tyst om tillsättningsmyndigheten inte har lämnat något svar inom fyra månader, och då kan tjänstemannen vända sig till tillsättningsmyndigheten med ett klagomål med en ny tidsfrist på tre månader, enligt artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna, eller

–        att det först har anförts ett klagomål mot en åtgärd som går tjänstemannen emot, enligt artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna, och då kan ett uteblivet svar efter en tidsfrist på fyra månader från och med den dag klagomålet anförts, i enlighet med andra stycket i samma punkt, anses vara ett tyst avslag som kan överklagas enligt artikel 91 i tjänsteföreskrifterna.

25      Det kan i förevarande mål konstateras att sökandena inte har följt det administrativa förfarandet på ett korrekt sätt. För det första har sökandena inte inkommit med någon ansökan först, i enlighet med artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna, om att det ska fattas ett beslut om anpassning av köpkraften för de tjänstemän som är anställda i Luxemburg, så att den motsvarar köpkraften för de tjänstemän som är anställda i Bryssel, eftersom skrivelserna av den 28 oktober 2005, den 3 april 2007 och den 12 april 2008 inte kommer från sökandena själva, även om dessa kan betraktas som ansökningar i den mening som avses i artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna.

26      För det andra har Siim Kallas svar av den 29 november 2005 och svaret från Eurostats generaldirektör av den 6 juni 2007 lämnats utan vidare åtgärder inom fristerna för att inge klagomål och väcka talan. Det har inte heller vidtagits någon åtgärd från fackföreningarnas eller yrkessammanslutningarnas sida efter det att deras begäran av den 12 april 2008 om ett interinstitutionellt samråd inte uttryckligen har besvarats av generaldirektören för GD personal och administration.

27      Talan ska således avvisas såvitt den avser det påstått tysta beslutet att inte anpassa köpkraften för tjänstemän som är anställda i Luxemburg så att den motsvarar köpkraften för tjänstemän som är anställda i Bryssel.

 Talan i den del den avser sökandenas lönebesked från och med juni 2008

28      Det framgår av ansökan att sökandena till stöd för sin talan i den del den avser lönebeskeden från och med juni månad 2008 i huvudsak har anfört grunder mot artikel 3.5 första stycket i bilaga XI till tjänsteföreskrifterna, för att inför personaldomstolen göra gällande att artikel 3.5 första stycket inte ska tillämpas.

29      Personaldomstolen erinrar inledningsvis om att det i artikel 241 EG, som var tillämplig den dag då talan väcktes, nu artikel 277 FEUF, föreskrivs att parterna i en tvist om en förordning i den bestämmelsen får, särskilt till stöd för en talan mot en tillämpningsåtgärd, använda förfarandena enligt artikel 230 andra stycket EG, nu artikel 263 andra stycket FEUF, även efter det att fristen för att väcka talan mot förordningen har löpt ut. Det framgår av fast rättspraxis att denna accessoriska möjlighet är ett uttryck för en allmän princip som ska garantera att varje person har eller har haft en möjlighet att ifrågasätta en unionsrättsakt som utgör grund för ett beslut som går honom emot (domstolens dom av den 6 mars 1979 i mål 92/78, Simmenthal mot kommissionen, REG 1979, s. 777, av den 19 januari 1984 i mål 262/80, Andersen m.fl. mot parlamentet, REG 1984, s. 195, och av den 10 juli 2003 i mål C‑11/00, kommissionen mot ECB, REG 2003, s. 7147, punkterna 74–78). Regeln i artikel 241 EG ska utan tvekan tillämpas i samband med den tvist som är anhängiggjord vid personaldomstolen enligt artikel 236 EG, nu artikel 270 FEUF.

30      Det framgår emellertid också av rättspraxis att möjligheten att med stöd av artikel 241 EG åberopa att en förordning inte ska tillämpas inte utgör en fristående rätt att väcka talan och endast kan utövas accessoriskt, på så sätt att invändningen om rättsstridighet inte kan tas upp till prövning om det inte föreligger en rätt att väcka talan i sak eller talan i sak inte kan tas upp till prövning (domstolens dom av den 16 juli 1981 i mål 33/80, Albini mot rådet och kommissionen, REG 1981, s. 2141, punkt 17, och av den 7 juli 1987 i de förenade målen 89/86 och 91/86, Étoile commerciale och CNTA mot kommissionen, REG 1987, s. 3005, punkt 22).

31      Enligt artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna kan klagomålet, och därmed även talan, endast riktas mot en rättsakt som tillsättningsmyndigheten har antagit och som går någon emot. Det är också fastslaget att rättsakter som går någon emot, i den mening som avses i artikel 90.2 och i artikel 91.1 i tjänsteföreskrifterna, endast är sådana som har bindande rättsverkningar som direkt och omedelbart kan påverka sökandens intressen genom att väsentligt förändra dennes rättsliga ställning (personaldomstolens dom av den 28 juni 2006 i mål F-101/05, Grünheid mot kommissionen, REGP 2006, s. I‑A-1-55 och II‑A-1-199, punkt 33 och där angiven rättspraxis).

32      Personaldomstolen ska därför pröva om talan, i den del den avser sökandenas lönebesked från och med juni 2008, uppfyller villkoren i artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna.

33      Det ska i detta sammanhang påpekas att ett lönebesked, genom sin utformning och sitt syfte, inte uppvisar de kännetecken som utmärker en rättsakt som går någon emot, eftersom det endast i ekonomiska termer ger uttryck för räckvidden av tidigare fattade förvaltningsbeslut avseende tjänstemannens personliga och rättsliga situation (personaldomstolens dom av den 23 april 2008 i mål F-103/05, Pickering mot kommissionen, REGP 2008, s. I‑A-1-101 och II-A-1-527, punkt 72, och i mål F-112/05, Bain m.fl. mot kommissionen, REGP 2008, s. I‑A-1-111 och II-A-1-579, punkt 73). Om förekomsten av ett förvaltningsbeslut som har individuell räckvidd och innehållet i detta klart framgår av lönebeskedet, vilket dittills passerat obemärkt eftersom det inte har delgivits den berörda parten formellt, kan lönebeskedet, som innehåller en sammanställning av de ekonomiska ersättningarna, emellertid betraktas som en rättsakt som går någon emot och kan bli föremål för ett klagomål och eventuellt en talan (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 16 februari 2005 i mål T‑354/03, Reggimenti mot parlamentet, REGP 2005, s. I‑A-33 och II‑147, punkterna 38 och 39, när det gäller ersättning för resekostnader, eller förstainstansrättens beslut av den 24 mars 1998 i mål T‑181/97, Meyer m.fl. mot domstolen, REGP 1998, s. I‑A-151 och II‑481, när det gäller avdrag för familjebidrag som har uppburits från annat håll). Under sådana omständigheter har utskicket av lönebeskedet den verkan att fristerna för att inge klagomål och väcka talan mot det administrativa beslut som har fattats gentemot den berörda tjänstemannen, och som återspeglas i lönebeskedet, börjar löpa (domarna i de ovannämnda målen Pickering mot kommissionen, punkt 75, och Bain m.fl. mot kommissionen, punkt 76).

34      Detsamma gäller när lönebeskedet för första gången visar att det har införts en ny rättsakt med allmän räckvidd som avser fastställande av ekonomiska ersättningar, som exempelvis ett beslut genom vilket beräkningsmetoden för reseersättningar ändras (förstainstansrättens dom av den 18 september 2003 i mål T‑221/02, Lebedef m.fl. mot kommissionen, REGP 2003, s. I‑A-211 och II‑1037, punkterna 24 och 25), ett beslut genom vilket storleken på föräldrarnas avgifter för barnens daghemsplacering ändras (förstainstansrättens dom av den 29 januari 1997 i mål T‑297/94, Vanderhaegen mot kommissionen, REGP 1997, s. I‑A-7 och II‑13), en förordning genom vilken korrigeringskoefficienter ändras (förstainstansrättens dom av den 8 november 2000 i mål T‑175/97, Bareyt m.fl. mot kommissionen, REGP 2000, s. I‑A-229 och II‑1053, domarna i de ovannämnda målen Pickering mot kommissionen och Bain m.fl. mot kommissionen), en förordning genom vilken ersättningsbeloppet anpassas (förstainstansrättens dom av den 22 juni 1994 i de förenade målen T‑98/92 och T‑99/92, Di Marzio och Lebedef mot kommissionen, REGP 1994, s. I‑A-167 och II‑541) eller en förordning genom vilken ett särskilt krisbidrag eller tillfälligt bidrag införs (domstolens dom av den 3 juli 1985 i mål 3/83, Abrias m.fl. mot kommissionen, REG 1985, s. 1995, förstainstansrättens dom av den 22 juni 1994 i de förenade målen T‑97/92 och T‑111/92, Rijnoudt och Hocken mot kommissionen, REGP 1994, s. I‑A-159 och II‑511).

35      I de sistnämnda fallen är det uppenbart för mottagaren att det första lönebeskedet efter ikraftträdandet av en rättsakt med allmän räckvidd som innehåller en ändring av de ekonomiska ersättningarna för en obestämd tjänstemannakategori, speglar att det har fattats ett förvaltningsbeslut med allmän räckvidd, vilket har bindande rättsverkningar som direkt och omedelbart kan påverka den berörda tjänstemannens intressen. Även om det kan antas att tillsättningsmyndigheten ska anses ha fattat ett nytt beslut med allmän räckvidd, som månatligen fastställer tjänstemannens ekonomiska ersättningar, vilket återspeglas i dithörande lönebesked, bekräftar sådana på varandra följande beslut endast det första beslutet som väsentligen har förändrat den berörda personens rättsliga ställning genom tillämpningen av den nya rättsakten med allmän räckvidd.

36      Följaktligen kan en tjänsteman – som inte inom fristerna för att inge klagomål och väcka talan har klagat på det lönebesked som för första gången visar att det har införts en rättsakt med allmän räckvidd som avser fastställande av ekonomiska ersättningar – inte med framgång klaga på senare lönebesked, efter det att angivna tidsfrister har löpt ut, genom att hävda att dessa skulle vara rättsstridiga av samma anledning som det första lönebeskedet (domarna i de ovannämnda målen Pickering mot kommissionen, punkterna 75–89, och Bain m.fl. mot kommissionen, punkterna 76–89).

37      Situationen i förevarande fall är emellertid inte densamma som i fallen ovan. Det framgår nämligen vid en genomgång av sökandenas argument, att sökandena huvudsakligen har kritiserat att kommissionen bestämt håller fast vid att artikel 3.5 första stycket i bilaga XI till tjänsteföreskrifterna ska tillämpas utan att ha undersökt om det råder någon obalans mellan Bryssel och Luxemburg vad gäller köpkraften, samtidigt som sökandena gör gällande att det föreligger nya ekonomiska omständigheter som utgör skäl för att denna bestämmelse inte längre ska tillämpas, bland annat med hänsyn till likabehandlingsprincipen.

38      Personaldomstolen erinrar i detta sammanhang om att lagstiftaren är skyldig att iaktta principen om likabehandling, vilket kommissionen också har medgett, och att syftet med att fastställa korrigeringskoefficienter, i enlighet med artiklarna 64 och 65 i tjänsteföreskrifterna, just är att genomföra denna princip genom att garantera en fortsatt likvärdig köpkraft för alla tjänstemän, oavsett deras anställningsort (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 november 1981 i mål 194/80, Benassi mot kommissionen, REG 1981, s. 2815, punkt 5, av den 23 januari 1992 i mål C‑301/90, kommissionen mot rådet, REG 1992, s. I‑221, punkt 19, och domstolens beslut av den 29 april 2004 i mål C‑187/03 P, Drouvis mot kommissionen, ej publicerat i rättsfallssamlingen, punkt 25 och där angiven rättspraxis).

39      I ett fall som detta, då en enskild anser att Europeiska unionen på grund av nya omständigheter är skyldig att vidta nya lagstiftningsåtgärder, ska denna i princip iaktta de förfaranden som föreskrivs i fördraget samt i unionens rättsakter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 oktober 2002 i mål C‑241/01, National Farmers’ Union, REG 2002, s. I‑9079, punkt 38).

40      Det ska emellertid konstateras att tjänstemän, enligt artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna, endast ges rätt att begära att administrationen i egenskap av tillsättningsmyndighet ska fatta ett beslut i en fråga som angår dessa. Så är inte fallet i detta mål, eftersom sökandena huvudsakligen har kritiserat kommissionen för att inte ha tagit sådana politiska initiativ som krävs för driva igenom en särskild korrigeringskoefficient för Luxemburg, vilket förutsätter att artikel 3.5 första stycket i bilaga XI till tjänsteföreskrifterna upphävs. En sådan begäran faller utanför tillämpningsområdet för artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna, eftersom ett politiskt initiativ inte kan betraktas som ”ett beslut som fattats i en fråga som rör en tjänsteman”.

41      Mot bakgrund av dessa omständigheter och med hänsyn till eventuella processuella svårigheter för den enskilde som har för avsikt att väcka passivitetstalan mot en institution, enligt artikel 265 FEUF, i syfte att få en bestämmelse i en förordning som har antagits av unionslagstiftaren upphävd (se, för ett liknande resonemang, bland annat domstolens dom av den 16 februari 1993 i mål C‑107/91, ENU mot kommissionen, REG 1993, s. I‑599, punkterna 16 och 17), hindras en tjänsteman med tillämpning av den rättspraxis som nämnts i punkterna 33–36 ovan från att ifrågasätta sitt lönebesked på grund av ändrade omständigheter, som exempelvis ändrade ekonomiska villkor, genom att vid samma tillfälle framställa en invändning om rättsstridighet avseende en bestämmelse i tjänsteföreskrifterna, vilken, även om den föreföll giltig när den antogs, därefter, enligt den berörda tjänstemannen, har blivit rättstridig på grund av dessa ändrade omständigheter. Detta medför att det blir praktiskt taget omöjligt att väcka talan som syftar till att säkerställa efterlevnaden av den i unionsrätten erkända allmänna likabehandlingsprincipen, vilket därmed innebär en oproportionerlig inskränkning av rätten till ett verksamt domstolsskydd.

42      Mot bakgrund av de mycket speciella omständigheter som råder i förevarande mål måste tjänstemännen, för en bibehållen rätt att väcka talan, tillåtas att ifrågasätta sina lönebesked genom att gentemot en bestämmelse i tjänsteföreskrifterna som fastställer deras ekonomiska ersättningar framställa en invändning om rättsstridighet som främst avser åsidosättande av likabehandlingsprincipen, trots de begränsningar som följer av den rättspraxis som åberopats i punkterna 33–36 ovan.

43      Mot bakgrund av det ovan anförda ska invändningen om att talan inte kan tas upp till prövning avvisas i den del den är riktad mot sökandenas lönebesked från och med juni 2008.

 Prövning i sak

44      Sökandena åberopar fyra grunder till stöd för sin talan, varav de tre första framställts tillsammans i ansökan och avser åsidosättande av principen om likabehandling, principen om icke-diskriminering, principen om god förvaltningssed samt principen om skydd för berättigade förväntningar. Den fjärde grunden avser åsidosättande av artikel 64 i tjänsteföreskrifterna.

 De tre första grunderna

 Parternas argument

45      Sökandena har hävdat att levnadskostnaderna i Luxemburg är högre än i Bryssel. De har till stöd för detta påstående åberopat den nationella minimilönen och boendekostnaden samt uppgifter från banktjänsteföretaget UBS, informella beräkningar från statistiker vid Eurostat och uppskattningar från kolleger som har flyttat från Luxemburg till Bryssel eller tvärtom.

46      Luxemburg är den enda av anställningsorterna som saknar korrigeringskoefficient, och därför anser sökandena att det är uppenbart att likabehandlingsprincipen och icke-diskrimineringsprincipen har åsidosatts.

47      Enligt sökandena är det svårt, eller rent av omöjligt, att beräkna en korrigeringskoefficient för Luxemburg, eftersom det saknas ett internationellt index för levnadskostnaderna i denna stad. Ett sådant index borde ha fastställts med hjälp av en undersökning från Eurostat, vilket aldrig har gjorts.

48      Genom att inte fästa något avseende vid personalföreträdarnas begäranden angående detta, vilket framgår av lönebeskeden för juni månad 2008 och månaderna därefter, har kommissionen handlat i strid med artikel 9 i bilaga XI till tjänsteföreskrifterna och har åsidosatt principen om god förvaltningssed. Sökandena anser att nämnda artikel, genom att hänvisa till ”en väsentlig skillnad i levnadskostnader mellan anställningsorten i fråga och huvudstaden i den berörda medlemsstaten”, egentligen avser ”en väsentlig skillnad i levnadskostnader mellan anställningsorten i fråga och den anställningsort som beskattar lönerna även på denna bestämda anställningsort”.

49      Sökandena har slutligen gjort gällande att enligt fast rättspraxis tillkommer rätten att göra anspråk på skydd för berättigade förväntningar varje enskild hos vilken administrationen har väckt grundade förhoppningar. I detta fall har sökandena förletts att tro att kommissionen hade gjort de kontroller som krävdes för att kunna fastställa att det inte behövdes någon sådan koefficient och att det därför saknades korrigeringskoefficient för Luxemburg.

50      Kommissionen har svarat att sökandena inte på något sätt har förklarat på vilket sätt artikel 9 i bilaga XI till tjänsteföreskrifterna har åsidosatts, när det gäller Luxemburg, eftersom det i artikel 3.5 första stycket i nämnda bilaga, som har samma rättsliga värde, anges att det inte ska tillämpas någon korrigeringskoefficient för Luxemburg.

51      Kommissionen har visserligen inte bestridit att lagstiftaren rent allmänt är bunden av principen om likabehandling, men när det gäller artikel 3.5 första stycket i bilaga XI till tjänsteföreskrifterna fordras det för att göra en sådan anmärkning gällande en mycket utförligare bevisning för att det finns en faktisk och bestående skillnad mellan Bryssel och Luxemburg. Detta följer av den rättspraxis som avser ifrågasättandet av en koefficient som rådet har fastställt tillfälligt för en bestämd anställningsort. Samma beviskrav gäller med desto större skäl när det gäller att bevisa att lagstiftaren själv i tjänsteföreskrifterna har åsidosatt likabehandlingsprincipen genom att anse att två anställningsorter ska behandlas lika.

52      Kommissionen erinrar också om institutionernas stora utrymme för skönsmässig bedömning beträffande vilka faktorer de ska ta hänsyn till när de fastställer korrigeringskoefficienter och att det endast är en uppenbart oriktig bedömning eller maktmissbruk som kan ge anledning till kritik från domstolen (se särskilt förstainstansrättens dom av den 25 september 2002 i de förenade målen T‑201/00 och T‑384/00, Ajour m.fl. mot kommissionen, REGP 2002, s. I‑A-167 och II‑885, punkterna 47–49, och domen i det ovannämnda målet Bareyt m.fl. mot kommissionen, punkterna 57 och 64).

53      Sökandena har emellertid inte ingett några bevis som tyder på att det har förekommit en uppenbart oriktig bedömning vad gäller avsaknaden av korrigeringskoefficient för Luxemburg.

54      Först och främst har ordföranden för fackföreningen Solidarité européenne begärt, år 2005, att kommissionen skulle göra en genomförbarhetsstudie angående fastställandet av en särskild koefficient samtidigt som denne helt enkelt utgick ifrån att det är dyrare att leva i Luxemburg än i Bryssel. Det är emellertid omöjligt för Eurostat att göra en undersökning av familjebudgetarna för tjänstemän som är anställda i Luxemburg i syfte att fastställa en sådan koefficient, eftersom det rättsligt sett inte kan finnas någon sådan koefficient enligt artikel 3.5 första stycket i bilaga XI till tjänsteföreskrifterna.

55      Vidare anser kommissionen att sökandena endast har lagt fram allmänna och vaga synpunkter utan att ge några belägg vad gäller priser, något som skulle göra det möjligt att fastställa att levnadskostnaderna i Luxemburg faktiskt är påtagligt och konstant högre än i Bryssel.

56      I övrigt har kommissionen ansett att det i förevarande fall är fel att åberopa artikel 9 i bilaga XI till tjänsteföreskrifterna, eftersom den artikeln handlar om fastställandet av en koefficient för en annan ort än huvudstaden i en stat och inte för huvudstaden själv, för vilken det i fråga om Luxemburg finns en särskild bestämmelse i artikel 3.5 första stycket i nämnda bilaga.

57      Kommissionen har tillagt att långt ifrån alla tillgängliga uppgifter om levnadskostnaderna i Luxemburg stämmer överens med de uppgifter som sökandena lämnat. Den har hämtat ett exempel ur Mercer’s Cost of Living Survey, av vilket det framgår att levnadskostnaderna var lägre i Luxemburg (91,3) i mars 2008 än i Bryssel (92,9), då index för New York låg på 100.

58      När det gäller det påstådda åsidosättandet av principen om god förvaltningssed, har kommissionen konstaterat att en bestämmelse i tjänsteföreskrifterna inte kan ifrågasättas av det skälet, enligt rättspraxis (förstainstansrättens dom av den 29 november 2006 i mål T‑135/05, Campoli mot kommissionen, REGP 2006, s. I‑A-2-297 och II‑A-1527, punkt 149).

59      Vad beträffar det påstådda åsidosättandet av principen om skydd för berättigade förväntningar anser kommissionen att sökandenas ståndpunkt är osammanhängande. Det hade varit begripligare om sökandena hade gjort gällande att administrationen faktiskt hade lovat dem att fastställa en särskild korrigeringskoefficient för Luxemburg utan att detta hade gjorts. Det är i vart fall i rättsligt hänseende uteslutet att sökandena ska ha haft minsta lilla hopp om att få till stånd en korrigeringskoefficient för Luxemburg, eftersom en sådan uttryckligen förbjuds enligt artikel 3.5 första stycket i bilaga XI till tjänsteföreskrifterna. Om det hade funnits något sådant löfte skulle det ha stridit mot gällande bestämmelser, och av det skälet kan det inte skapas några berättigade förväntningar (förstainstansrättens dom av den 27 mars 1990 i mål T‑123/89, Chomel mot kommissionen, REG 1990, s. II‑131, punkterna 26–30).

 Personaldomstolens bedömning

60      Sökandena har huvudsakligen kritiserat kommissionen för att, trots vad som sägs i artikel 3.5 första stycket i bilaga XI till tjänsteföreskrifterna, inte ha gett Eurostat i uppdrag att statistiskt undersöka huruvida det föreligger en väsentlig skillnad i köpkraften till nackdel för tjänstemän och anställda i Luxemburg i förhållande till den konstaterade köpkraften i Bryssel. De anser att kommissionen genom sin passivitet, och trots de uppgifter som sökandena har inkommit med, vilka tyder på att det under de senaste åren skett en väsentlig ökning av levnadskostnaderna i Luxemburg, har åsidosatt principerna om likabehandling, god förvaltningssed och skydd för berättigade förväntningar.

61      Sökandenas resonemang ska således uppfattas så, att de ifrågasätter lagenligheten av artikel 3.5 första stycket i bilaga XI till tjänsteföreskrifterna, på så sätt att bestämmelsen utgör ett hinder både för att fastställa en korrigeringskoefficient för Luxemburg och för kommissionen att uppdra åt Eurostat att företa sådana statistiska undersökningar som krävs för att bevisa att det eventuellt finns en skillnad i levnadskostnader mellan Bryssel och Luxemburg, trots att de uppgifter som sökandena lagt fram motiverar ett inledande av sådana undersökningar.

62      Personaldomstolen erinrar i detta avseende om att syftet, enligt fast rättspraxis, med korrigeringskoefficienter som inverkar på tjänstemännens löner, och som föreskrivs i artiklarna 64 och 65 i tjänsteföreskrifterna, är att garantera att alla tjänstemän ges en fortsatt likvärdig köpkraft, oavsett deras anställningsort, i enlighet med likabehandlingsprincipen (se, för ett liknande resonemang, domarna i de ovannämnda målen Benassi mot kommissionen, punkt 5, kommissionen mot rådet, punkt 19, samt det ovannämnda beslutet i målet Drouvis mot kommissionen, punkt 25 och där angiven rättspraxis). Rådet har enligt artikel 65.2 i tjänsteföreskrifterna skyldighet att när väsentliga förändringar av levnadskostnaderna konstateras ta konsekvenserna av detta genom att anta korrigeringskoefficienter (domen i det ovannämnda målet kommissionen mot rådet, punkt 24). Domstolen har apropå sådana bevisade väsentliga förändringar av levnadskostnaderna mellan en anställningsort, som inte är huvudstaden, och denna, tillagt att rådet inte har något utrymme för skönsmässig bedömning i fråga om behovet av att införa en särskild korrigeringskoefficient för en anställningsort (domen i det ovannämnda målet kommissionen mot rådet, punkt 25).

63      Det ska också erinras om att principen om likabehandling, som fastställandet av korrigeringskoefficienter enligt artiklarna 64 och 65 i tjänsteföreskrifterna syftar till att säkerställa, även ska beaktas av lagstiftaren, vilket kommissionen också har medgett.

64      I förevarande mål står det klart att sökandena, som hävdar att de tjänstemän som är anställda i Luxemburg utsätts för en diskriminerande behandling på grund av att det saknas en särskild korrigeringskoefficient för den medlemsstaten, enligt artikel 3.5 första stycket i bilaga XI till tjänsteföreskrifterna, befinner sig i en mycket besvärlig situation inför personaldomstolen när det gäller att framlägga bevisning, vilket beror på de tekniska problem som hänger samman med framtagandet och sammanställningen av tillräckligt tillförlitliga statistiska uppgifter.

65      Kommissionen kan mot bakgrund av dessa omständigheter inte enbart göra gällande att sökandena inte har bevisat att det föreligger en väsentlig och bestående skillnad mellan Luxemburg och Bryssel, till stöd för deras grund om åsidosättande av principen om likabehandling, och samtidigt hävda att den inte kan begära att Eurostat ska undersöka detta statistiskt på grund av att det enligt artikel 3.5 första stycket i bilaga XI till tjänsteföreskrifterna är förbjudet att fastställa en särskild korrigeringskoefficient för Luxemburg. Om ett sådant cirkelresonemang följdes av domstolen skulle inte en likabehandling mellan tjänstemän i fråga om löner kunna garanteras, och framför allt inte kravet på fortsatt likvärdig köpkraft för alla tjänstemän.

66      Med hänsyn till de tekniska problem som hänger samman med att fastställa och välja statistiska metoder, kan det i detta fall inte begäras att sökandena inför personaldomstolen ska framlägga tillräcklig bevisning för att levnadskostnaderna i Luxemburg har ökat väsentligt och på ett varaktigt sätt jämfört med Bryssel, så att det går att fastställa att tjänstemän behandlas olika beroende på anställningsort. Det åligger dem endast, såsom rådet medgav vid förhandlingen, att lägga fram en rad indicier som är tillräckligt starka och som talar för att det finns skillnader i köpkraften som är av sådant slag att bevisbördan läggs på kommissionen och som kan motivera att Eurostat ska inleda administrativa undersökningar.

67      Det är riktigt att det framgår av artikel 65.2 i tjänsteföreskrifterna och av artikel 9.1 i bilaga XI till dessa att det endast är väsentligt ökade levnadskostnader i Luxemburg, jämfört med Bryssel, som skulle kunna motivera att det vidtas anpassningsåtgärder för att säkerställa likvärdigheten i köpkraft mellan de tjänstemän som är anställda i Luxemburg och deras kollegor som arbetar i Bryssel. Principen om likabehandling kan nämligen inte innebära att tjänstemännens köpkraft måste vara absolut identisk, oavsett deras anställningsort, utan att levnadskostnaderna mellan de berörda anställningsorterna ska överensstämma i stort. Eftersom frågan är komplex har lagstiftaren i detta avseende ett stort utrymme för skönsmässig bedömning, och domstolens ingripande bör begränsas till en prövning av huruvida institutionerna har hållit sig inom rimliga gränser i förhållande till de överväganden som de har utgått ifrån, och inte har använt sitt utrymme för eget skön på ett uppenbart felaktigt sätt (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 7 december 1995 i de förenade målen T‑544/93 och T‑566/93, Abello m.fl. mot kommissionen, REGP 1995, s. I‑A-271 och II‑815, punkt 76).

68      Även om sökandens inlagor inte är tydliga i detta avseende förefaller det ändå som om den huvudsakliga anmärkning som lagts fram till stöd för förevarande talan ändå är att kommissionen bestämt håller fast vid att artikel 3.5 första stycket i bilaga XI till tjänsteföreskrifterna ska tillämpas utan att ha undersökt om det råder någon obalans i köpkraften mellan Bryssel och Luxemburg. I ett sådant läge är domstolsprövningen inte begränsad till en kontroll av om det har gjorts en uppenbart oriktig bedömning utan handlar snarare om frågan huruvida de berörda parterna har eller inte har företett tillräcklig bevisning, som exempelvis studier som baserar sig på sifferuppgifter eller annat, från en auktoriserad källa, vilka är tillräckligt underbyggda för att motivera att en undersökning inleds.

69      I förevarande fall har sökandena endast gjort vissa i det närmaste substanslösa påpekanden utan att förebringa någon bevisning som åtminstone skulle kunna styrka att det föreligger en väsentlig skillnad som kan motivera att Eurostat inleder statistiska undersökningar. I sin ansökan har sökandena gjort följande gällande:

–        ”uppgifter från banktjänsteföretaget UBS ”, utan att dessa uppgifter varken har förtydligats eller lagts fram,

–        ostyrkta påståenden om den nationella minimilönen, bostadspriser och priser för att hyra kontor i Luxemburg,

–        ”uppgifter från kolleger som har flyttat från Luxemburg till Bryssel eller från Bryssel till Luxemburg och som har konstaterat att deras köpkraft är lägre i Luxemburg än i Bryssel”, utan närmare kommentarer,

–        ”informella beräkningar från statistiker vid Eurostat”, också detta utan kommentarer,

–        en skrivelse av den 6 mars 2006 från personaldirektören hos Natos underhålls- och försörjningsbyrå, i vilken denne endast har uttryckt sin oro över ”det växande gapet mellan levnadskostnaderna i Bryssel och i Luxemburg”, samt

–        andra påståenden i skrivelser och flygblad från fackföreningen, vilka bilagts ansökan.

70      Indicier av detta slag är inte tillräckliga för att det ska kunna styrkas att det föreligger en väsentlig och bestående skillnad i levnadskostnaderna mellan de båda anställningsorterna i fråga, som på grund av att det saknas en särskild korrigeringskoefficient för Luxemburg påtagligt skulle minska köpkraften för tjänstemän som är anställda i Luxemburg i förhållande till köpkraften för deras kolleger som arbetar i Bryssel, i synnerhet som kommissionen, å sin sida, har lagt fram uppgifter som tvärtom visar på att levnadskostnaden är lägre i Luxemburg än i Bryssel (se punkt 57 ovan).

71      Vad beträffar det påstådda åsidosättandet av principen om god förvaltningssed är det tillräckligt att erinra om att en bestämmelse i tjänsteföreskrifterna som i vederbörlig ordning har antagits av rådet inte med framgång kan ifrågasättas under föregivande av att en sådan princip påstås ha åsidosatts (förstainstansrättens dom av den 15 februari 2005 i mål T‑256/01, Pyres mot kommissionen, REGP 2005, s. I‑A-23 och II‑99, punkt 66, och domen i det ovannämnda målet Campoli mot kommissionen, punkt 149).

72      När det slutligen gäller det påstådda åsidosättandet av principen om skydd för berättigade förväntningar är det också tillräckligt att konstatera att sökandena inte har kunnat visa att de har fått tydliga försäkringar från administrationen att köpkraften för tjänstemän skiljer sig påtagligt mellan Bryssel och Luxemburg, eller till och med att en korrigeringskoefficient ska fastställas för Luxemburg. En tjänsteman kan under alla omständigheter inte åberopa principen om skydd för berättigade förväntningar för att ifrågasätta lagenligheten av en bestämmelse i tjänsteföreskrifterna, i detta fall artikel 3.5 första stycket i bilaga XI till tjänsteföreskrifterna, och invända mot att den tillämpas, eftersom löften från administrationen, i vilka det inte har tagits hänsyn till bestämmelserna i tjänsteföreskrifterna, inte kan skapa berättigade förväntningar hos den som de riktar sig till (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet Chomel mot kommissionen, punkterna 26–30, och förstainstansrättens dom av den 7 juli 2004 i mål T‑175/03, Schmitt mot AER, REGP 2004, s. I‑A-211 och II‑939, punkterna 46 och 47).

73      I detta hänseende bör det också noteras att talan inte är riktad mot vägran att efterkomma en begäran om att inleda en statistisk undersökning utan mot lönebesked, på grundval av en invändning om rättsstridighet som avser en bestämmelse i tjänsteföreskrifterna.

74      Mot bakgrund av det anförda kan inte talan bifallas med stöd av de tre första grunderna.

 Den fjärde grunden

 Parternas argument

75      Sökandena har påpekat att den korrigeringskoefficient ”som skall tillämpas på lönen till tjänstemän som är anställda vid de orter där gemenskaperna har sina tillfälliga säten skall vara lika med 100% den 1 januari 1962”, enligt artikel 64 andra stycket i tjänsteföreskrifterna. Detta innebär att koefficienten för Luxemburg kan ändras med åren. Sökandena anser att bilaga XI inte kan begränsa räckvidden av artikel 64 och har därför ifrågasatt lagenligheten av artikel 1.3 d, artikel 3.5 och artikel 5.3 i bilaga XI till tjänsteföreskrifterna som hänvisar till Luxemburg.

76      Sökandena anser att det föreligger ett rättsligt samband mellan det individuella beslut som ifrågasätts, det vill säga kommissionens beslut att inte anpassa köpkraften för lönerna i Luxemburg så att den motsvarar köpkraften för lönerna i Bryssel, och den ifrågasatta allmänna rättsakten, och att invändningen om rättsstridighet är begränsad till vad som är nödvändigt för att lösa tvisten.

77      Kommissionen och rådet har invänt att sökandena inte har anfört några argument till stöd för sin fjärde grund, vilket innebär att talan inte kan vinna bifall på den grunden enligt artikel 35.1 d och e i rättegångsreglerna.

78      I sak är, enligt kommissionen, artikel 64 i tjänsteföreskrifterna inte överordnad bestämmelserna i bilaga XI, i motsats till vad sökandena har antytt. Det går således inte att hävda att dessa strider mot artikel 64.

79      Samtliga bestämmelser som åberopats har i själva verket samma rättsliga värde och måste därför jämföras med varandra för att en samstämmig tolkning ska kunna garanteras. Det kan inte vara meningen att artikel 64 i tjänsteföreskrifterna ska förstås så, att en särskild koefficient ska fastställas för Luxemburg, eftersom detta skulle innebära att den artikeln tolkas så, att den avviker från den klara lydelsen av artikel 3.3 eller 3.5 i bilaga XI. Tvärtom ska artikel 64 förstås så, att den omfattar andra fall än de som utgör föremål för särskilda bestämmelser, såsom bestämmelserna för Luxemburg.

80      Rådet delar kommissionens uppfattning i detta avseende och har lagt till att det framgår av bilaga XI, och särskilt av dess artikel 9.1, att lagstiftaren inte har haft för avsikt att garantera en ständigt identisk köpkraft för tjänstemän som är anställda på olika orter, om det nu är så att sökandena vill ifrågasätta de aktuella bestämmelserna med hänsyn till principen om likabehandling. I ovannämnda bestämmelse föreskrivs nämligen att en begäran om fastställelse av en ny korrigeringskoefficient ”bör styrkas av objektiva faktorer som visar på en flerårig väsentlig skillnad i levnadskostnader mellan anställningsorten i fråga och huvudstaden i den berörda medlemsstaten”. I likhet med vad generaladvokat Capotorti påpekade i sitt förslag till avgörande av den 30 september 1982 i mål 158/79, Roumengous Carpentier mot kommissionen, i vilket domstolen meddelade dom den 15 december 1982 (REG 1982, s. 4379), behöver ”anpassning av korrigeringskoefficienter ... endast ske när levnadskostnaderna har ökat påtagligt, [av vilket slutsatsen kan dras] att gemenskapslagstiftarens avsikt inte är en exakt likadan behandling (identisk köpkraft oavsett anställningsort), utan att behandlingen ska vara förnuftsbaserad och överensstämma i stort, [med] eventuella skillnader av mindre betydelse”. Om det antas att artikel 9.1 i bilaga XI till tjänsteföreskrifterna analogt skulle vara tillämplig i detta fall, skulle det innebära att lagenligheten av de aktuella bestämmelserna gällande Luxemburg endast skulle kunna ifrågasättas, med stöd av principen om likabehandling, om det förelåg objektiva faktorer som visar på en väsentlig och bestående skillnad i levnadskostnader mellan Bryssel och Luxemburg.

81      Sökandena har emellertid inte lyft fram någon objektiv faktor som visar på att det finns en sådan skillnad mellan de båda huvudstäderna och än mindre att skillnaden skulle vara betydande och bestående.

 Personaldomstolens bedömning

82      Sökandena har i huvudsak gjort gällande att bestämmelserna i bilaga XI till tjänsteföreskrifterna, och särskilt dess artikel 3.5 första stycket, inte kan åtskiljas från artikel 64 i tjänsteföreskrifterna, vars ordalydelse och andemening med nödvändighet innebär att det går att ändra de korrigeringskoefficienter som inverkar på tjänstemännens löner beroende på levnadskostnaderna på de olika anställningsorterna.

83      Det är riktigt att ”det föreskrivs i artikel 65a i tjänsteföreskrifterna att tillämpningsföreskrifter till artiklarna 64 och 65 fastställs i bilaga XI”. Av detta kan slutsatsen dras att dessa tillämpningsföreskrifter inte kan åtskiljas från grundreglerna i artiklarna 64 och 65 i tjänsteföreskrifterna. Vidare kan det rent allmänt sägas att det, även om det i egentlig mening inte finns någon bestämd hierarki mellan de grundläggande bestämmelserna i tjänsteföreskrifterna och dess bilagor, eftersom båda kategorierna av bestämmelser har antagits av rådet, skulle kunna finnas en faktisk hierarki mellan dessa, beroende på omständigheterna, eftersom bilagorna ska tolkas med hänsyn till grundvalarna och systemet för Europeiska unionens personalpolitik, såsom de har fastställts i själva tjänsteföreskrifterna.

84      Sökandena har emellertid i förevarande fall inte visat att bestämmelserna i bilaga XI och särskilt i dess artikel 3.5 första stycket strider mot en grundläggande regel i artikel 64 i tjänsteföreskrifterna, eftersom de inte har styrkt att lagstiftaren olagligen ansett att levnadskostnaderna i Bryssel och i Luxemburg inte motiverade att det skulle fastställas olika korrigeringskoefficienter. Frågan huruvida en sådan bedömning strider mot principen om likabehandling eller har gjorts på ett uppenbart oriktigt sätt har prövats inom ramen för de tre första grunderna som åberopats till stöd för talan.

85      Mot bakgrund av det ovanstående kan talan inte vinna bifall på den fjärde grunden. Talan ogillas således i sin helhet.

 Rättegångskostnader

86      Enligt artikel 87.1 i rättegångsreglerna ska, om inte annat följer av bestämmelserna i kapitel 8 i avdelning II i rättegångsreglerna, tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Enligt artikel 87.2 får personaldomstolen, om så anses skäligt, besluta att en tappande part endast delvis, eller inte alls, ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.

87      Sökandena har tappat förevarande mål. Kommissionen har i sina yrkanden uttryckligen begärt att sökandena ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Då det inte föreligger några skäl att tillämpa artikel 87.2 i rättegångsreglerna ska sökandena förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.

88      Enligt artikel 89.4 i rättegångsreglerna ska intervenienten bära sin rättegångskostnad.

Mot denna bakgrund beslutar

PERSONALDOMSTOLEN (tredje avdelningen)

följande:

1)      Talan ogillas.

2)      Giorgio Lebedef och Trevor Jones ska ersätta rättegångskostnaderna, med undantag för de kostnader som åsamkats Europeiska unionens råd.

3)      Intervenienten, Europeiska unionens råd, ska bära sina egna rättegångskostnader.

Mahoney

Kreppel

Van Raepenbusch

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 30 september 2010.

W. Hakenberg

 

      P. Mahoney

Justitiesekreterare

 

      Ordförande

Det här avgörandet och däri angivna avgöranden från Europeiska unionens domstolar finns tillgängliga på webbplatsen www.curia.europa.eu


* Rättegångsspråk: franska.