DOM AV EUROPEISKA UNIONENS PERSONALDOMSTOL (andra avdelningen)
den 21 november 2013 (*)
”Personalmål – Kontraktsanställd – Avtal om tillsvidareanställning – Uppsägning – Tjänsten kräver intyg om säkerhetsprövning – Den nationella säkerhetsmyndigheten har beslutat att inte utfärda intyg – Beslutet har ändrats av överklagandeorganet – Den nationella säkerhetsmyndighetens och överklagandeorganets slutsatser är inte bindande för anställningsmyndigheten”
I mål F‑122/12,
angående en talan enligt artikel 270 FEUF, vilken är tillämplig på Euratomfördraget enligt dess artikel 106a,
Bruno Arguelles Arias, tidigare kontraktsanställd vid Europeiska unionens råd, Awans (Belgien), företrädd av advokaten J. Lecuyer,
sökande,
mot
Europeiska unionens råd, företrätt av M. Bauer och A. Bisch, båda i egenskap av ombud,
svarande,
meddelar
PERSONALDOMSTOLEN (andra avdelningen)
sammansatt av ordföranden M.I. Rofes i Pujol (referent) samt domarna R. Barents och K. Bradley,
justitiesekreterare: W. Hakenberg,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 5 september 2013,
följande
Dom
1 Sökanden, Bruno Arguelles Arias, har genom ansökan som inkom till personaldomstolens kansli den 22 oktober 2012 väckt talan om ogiltigförklaring av det beslut som myndigheten som är behörig att sluta anställningsavtal (nedan kallad anställningsmyndigheten) vid Europeiska unionens råd delgav den 16 januari 2012 om uppsägning av sökandens avtal om kontraktsanställning med verkan den 13 maj 2012, och om ersättning för den ekonomiska och ideella skada sökanden anser sig ha lidit vilken preliminärt uppskattas till 160 181,85 euro respektive 25 000 euro.
Tillämpliga bestämmelser
2 Artikel 3a i anställningsvillkoren för övriga anställda i Europeiska unionen (nedan kallade anställningsvillkoren) har följande lydelse:
”I dessa anställningsvillkor avses med ’kontraktsanställd’ en anställd som inte anställts för någon av de tjänster som finns upptagna i den tjänsteförteckning som är bifogad den berörda institutionens budgetavsnitt och som är anställd för att på deltid eller heltid
a) utföra ett manuellt eller administrativt servicearbete vid en institution,
...”
3 Enligt artikel 119 i anställningsvillkoren ska artiklarna 47–50a, vilka rör anställningens upphörande, tillämpas på motsvarande sätt på kontraktsanställda.
4 I artikel 47 i anställningsvillkoren föreskrivs följande:
”Förutom vid dödsfall skall tillfälligt anställdas anställning upphöra i följande fall:
…
om anställningsavtalet gäller tills vidare
i) vid utgången av den uppsägningstid som anges i avtalet; uppsägningstiden får inte vara kortare än en månad för varje fullgjort tjänsteår, dock minst tre månader och högst tio månader. …
…”
5 Med stöd av artikel 110 i tjänsteföreskrifter för tjänstemän i Europeiska unionen (nedan kallade tjänsteföreskrifterna) samt artikel 79.2 och artikel 85.2 i anställningsvillkoren antog rådet genom beslut av den 16 juni 2011 allmänna genomförandebestämmelser för villkoren för kontraktsanställdas anställning och tjänstgöring vid rådets generalsekretariat (nedan kallade de allmänna genomförandebestämmelserna). Dessa bestämmelser ska tillämpas på kontraktsanställda som anställts med stöd av artikel 3a i anställningsvillkoren.
6 Artikel 5 i de allmänna genomförandebestämmelserna som rör säkerhetsprövning innehåller följande föreskrifter:
”1. Om rådets generalsekretariat anser att den kontraktsanställdes arbetsuppgifter kräver särskilda säkerhetsåtgärder krävs en säkerhetsprövning i enlighet med beslutet om antagande av rådets säkerhetsbestämmelser …
2. Anställningsmyndigheten får säga upp kontraktet om
a) den anställde vägrar att bli föremål för säkerhetsutredning,
b) den anställde inte säkerhetsgodkänns efter utredningen,
c) säkerhetsgodkännandet av den anställde återkallas.
3. I de fall som avses i punkt 2 b och c ska anställningsmyndigheten med beaktande av skälet till uteblivet godkännande först kontrollera om det är möjligt att omplacera den kontraktsanställde på en annan tjänst som inte kräver säkerhetsprövning.
... ”
7 Artikel 8 i de allmänna genomförandebestämmelserna, som rör tjänstegrupper, har följande lydelse:
”[Kontraktsanställda som avses i artikel 3a i anställningsvillkoren] ska anställas av rådets generalsekretariat för att, utan att ha anställts för någon av de tjänster som finns upptagna i tjänsteförteckningen, utföra manuellt eller administrativt servicearbete i tjänstegrupp I.”
8 Den 31 mars 2011 antog rådet beslut 2011/292/EU om säkerhetsbestämmelser för skydd av säkerhetsskyddsklassificerade EU-uppgifter (EUT L 141, s. 17). Genom detta beslut inrättades ett övergripande säkerhetssystem för skydd av säkerhetsskyddsklassificerade uppgifter som omfattar rådet, dess generalsekretariat och medlemsstaterna.
9 Artikel 2.1 i beslut 2011/292 har följande lydelse:
”Säkerhetsskyddsklassificerade EU-uppgifter: uppgifter eller material som placerats på en EU-säkerhetsskyddsklassificeringsnivå och vars obehöriga röjande skulle kunna åsamka Europeiska unionens eller en eller flera av dess medlemsstaters väsentliga intressen olika grader av skada.”
10 I artikel 2.2 i beslut 2011/292 föreskrivs att säkerhetsskyddsklassificerade EU-uppgifter ska placeras in på följande säkerhetsskyddsklassificeringsnivåer: ”TRÈS SECRET UE/EU TOP SECRET”, ”SECRET UE/EU SECRET”, ”CONFIDENTIEL UE/EU CONFIDENTIAL”, ”RESTREINT UE/EU RESTRICTED”.
11 Artikel 7 i beslut 2011/292, som rör personalsäkerhet, har följande lydelse:
”1. Personalsäkerhet innebär tillämpning av åtgärder som ska garantera att tillgång till säkerhetsskyddsklassificerade EU-uppgifter endast beviljas personer
– ...
– som i förekommande fall har säkerhetsprövats för respektive säkerhetsskyddsklassificeringsnivå, och
– ...
2. Förfarandena för personalsäkerhetsgodkännande ska utformas på ett sådant sätt att det kan fastställas om en person med beaktande av vederbörandes lojalitet, tillförlitlighet och pålitlighet kan få tillgång till säkerhetsskyddsklassificerad EU-information.
...”
12 Artikel 15 i beslut 2011/292 rör säkerhetsorganisationen inom rådet och har följande lydelse:
”…
2. Generalsekreteraren ska fungera som generalsekretariatets säkerhetsmyndighet. I den egenskapen ska generalsekreteraren
…
c) bevilja generalsekretariatets tjänstemän och övriga anställda EU‑personalsäkerhetsgodkännanden i enlighet med artikel 7.3, innan de kan beviljas tillgång till uppgifter på säkerhetsskyddsklassificeringsnivån CONFIDENTIEL UE/EU CONFIDENTIAL eller högre
...”
13 Bilaga I till beslut 2011/292 innehåller tillämpningsbestämmelser för artikel 7 i beslutet.
14 Avdelning II i bilaga I till beslut 2011/292 med rubriken ”Beviljande av tillgång till säkerhetsskyddsklassificerade EU-uppgifter” har följande lydelse:
”3. En person får beviljas tillgång till uppgifter på säkerhetsskyddsklassificeringsnivån CONFIDENTIEL UE/EU CONFIDENTIAL eller högre när
...
b) personen har beviljats personalsäkerhetsgodkännande för respektive nivå eller på annat sätt vederbörligen bemyndigats i kraft av sina arbetsuppgifter i enlighet med nationella lagar och andra författningar, …
…
4. Varje medlemsstat och generalsekretariatet ska fastställa vilka befattningar i deras organisationer som kräver tillgång till uppgifter som placerats på säkerhetsskyddsklassificeringsnivån CONFIDENTIEL UE/EU CONFIDENTIAL eller högre och därför kräver säkerhetsgodkännande upp till respektive nivå.”
15 Avdelning III i bilaga I till beslut 2011/292 med rubriken ”Krav för personalsäkerhetsgodkännande” har följande lydelse:
”5. Nationella säkerhetsmyndigheter eller andra behöriga nationella myndigheter ska, efter att ha mottagit en vederbörligen godkänd begäran, ansvara för att de av deras medborgare som behöver ha tillgång till uppgifter på säkerhetsskyddsklassificeringsnivån CONFIDENTIEL UE/EU CONFIDENTIAL eller högre säkerhetsprövas. Prövningsnormerna ska motsvara nationella lagar och andra författningar.
...
Förfaranden för personalsäkerhetsgodkännande vid generalsekretariatet
17. För generalsekretariatets tjänstemän och övriga anställda ska generalsekretariatets säkerhetsmyndighet översända det ifyllda frågeformuläret om personalsäkerhet till den nationella säkerhetsmyndigheten i den medlemsstat där personen är medborgare med en begäran om att en säkerhetsprövning genomförs för den säkerhetsskyddsklassificeringsnivå för säkerhetsskyddsklassificerade EU-uppgifter som personen kommer att behöva ha tillgång till.
18. När generalsekretariatet får kännedom om information som är relevant för en säkerhetsprövning och som avser en person som har ansökt om ett EU-personalsäkerhetsgodkännande, ska det i enlighet med tillämpliga bestämmelser meddela relevant nationell säkerhetsmyndighet detta.
19. Efter det att säkerhetsprövningen har slutförts, ska den relevanta nationella säkerhetsmyndigheten meddela generalsekretariatets säkerhetsmyndighet resultatet av prövningen med användning av det standardformat som säkerhetskommittén föreskriver för detta.
a) När säkerhetsprövningen leder fram till bedömningen att ingenting negativt är känt som skulle kunna ifrågasätta personens lojalitet, tillförlitlighet och pålitlighet, får generalsekretariatets tillsättningsmyndighet bevilja personen i fråga ett EU‑personalsäkerhetsgodkännande och bemyndiga tillgång till säkerhetsskyddsklassificerade EU-uppgifter upp till respektive på säkerhetsskyddsklassificeringsnivå till och med ett angivet datum.
b) När säkerhetsprövningen inte leder fram till en sådan positiv bedömning ska generalsekretariatets tillsättningsmyndighet meddela den berörda personen, som kan begära att bli hörd av tillsättningsmyndigheten. Tillsättningsmyndigheten får anhålla hos den behöriga nationella säkerhetsmyndigheten om eventuella ytterligare förtydliganden som enligt nationella lagar och andra författningar kan lämnas. Om resultatet bekräftas ska ett EU-personalsäkerhetsgodkännande inte beviljas.
20. Säkerhetsprövningen, och de resultat som framkommit, ska omfattas av gällande relevanta lagar och andra författningar i den berörda medlemsstaten, även i fråga om överklagande. Beslut som har fattats av generalsekretariatets tillsättningsmyndighet ska kunna överklagas i enlighet med tjänsteföreskrifterna … och anställningsvillkoren …
...”
16 Den belgiska lagen om säkerhetsskyddsklassificering och om godkännande, intyg och utlåtanden i säkerhetsfrågor (loi du 11 décembre 1998, relative à la classification et aux habilitations, attestations et avis de sécurité) av den 11 december 1998 (Moniteur belge av den 7 maj 1999, s. 15752), i dess lydelse enligt lag av den 3 maj 2005 (Moniteur belge, av den 27 maj 2005, s. 24993) (nedan kallad lagen om säkerhetgodkännanden) har följande lydelse:
”...
Art[ikel] 12. Denna lag ska tillämpas när den myndighet som är behörig att reglera tillträde till en viss anställning, befattning eller lönegrad, eller tillgång till upplysningar, handlingar eller uppgifter, till materiel, material, eller ämnen som omfattas av säkerhetsskydd, till lokaler, byggnader eller anläggningar som kräver ett säkerhetsgodkännande, och att anordna anbudsförfaranden eller genomföra kontrakt eller en offentlig upphandling kräver att det föreligger ett säkerhetsgodkännande. Ett sådant krav får uppställas med hänsyn till skyddet för det nationella territoriet, militära försvarsplaner, genomförandet av försvarets uppdrag, statens inre säkerhet, inbegripet på kärnkraftsområdet, och skyddet för en fortsatt demokratisk och konstitutionell ordning, statens yttre säkerhet och säkerheten i internationella förbindelser, landets vetenskapliga och ekonomiska potential eller varje annat grundläggande statligt intresse, de belgiska medborgarnas säkerhet i utlandet eller de statliga beslutsorganens funktion, eller med tillämpning av fördrag som är bindande för Belgien.
...
Art[ikel] 22. Efter det att säkerhetsprövningen har slutförts ska säkerhetsmyndigheten inom den av Konungen fastställda fristen genom motiverat beslut meddela om godkännande ska beviljas. Beslutet ska fattas på grundval av den utredningsrapport som säkerhetsmyndigheten erhåller från den underrättelse- och säkerhetsenhet som genomfört undersökningen.
Om säkerhetsmyndigheten anser att det är lämpligt får den begära en kopia på undersökningsakten i sin helhet från nämnda enhet. Säkerhetsmyndigheten får även inhämta alla ytterligare uppgifter den anser användbara vid bedömningen av utredningsrapporten från nämnda enhet.
Säkerhetsansvarig tjänsteman ska inom den av Konungen fastställda fristen delge den fysiska eller juridiska person i fråga om vilken godkännande krävs beslutet.
...”
17 I lag av den 11 december 1998 om inrättande av ett överklagandeorgan avseende godkännande, intyg och utlåtanden i säkerhetsfrågor (loi du 11 décembre 1998, portant création d’un organe de recours en matière d’habilitations, d’attestations et d’avis de sécurité) (Moniteur belge av den 7 maj 1999, s. 15758), i dess lydelse enligt lag av den 3 maj 2005 (Moniteur belge av den 27 maj 2005, s. 24989) (nedan kallad lagen om inrättande av ett överklagandeorgan) föreskrivs följande:
”...
Art[ikel] 4.
[1]. När säkerhetsgodkännande nekas i enlighet med artikel 22 i lagen om säkerhetsgodkännanden … kan den person i fråga om vilken godkännande krävs inom 30 dagar från … beslutets delgivande … inge ett överklagande … till överklagandeorganet.
...
Art[ikel] 6. …
Överklagandeorganet ska höra klaganden på dennes begäran eller på eget initiativ. Klaganden kan biträdas av advokat.
…
Art[ikel] 9. …
Överklagandeorganet ska motivera sina beslut. De ska sändas genom rekommenderat brev till klaganden, säkerhetsmyndigheten och till den underrättelse- och säkerhetsenhet som antingen har genomfört säkerhetsundersökningen eller upprättat säkerhetsprövningsakten. Besluten kan verkställas så snart de delgetts.
…
Överklagandeorganets beslut kan inte överklagas.
…
Art[ikel] 11. När överklagandet avser ett beslut att neka säkerhetsintyg får överklagandeorganet om det, efter att ha hört klaganden eller dennes advokat, anser att det saknas grund för de skäl som anförts för det angripna beslutet eller att dessa skäl inte är korrekta anmoda säkerhetsmyndigheten att utfärda det aktuella säkerhetsintyget.
...
Art[ikel] 12. […]
[6] Överklagandeorganets beslut kan verkställas så snart de delgetts och de kan inte överklagas.
[7] Förfarandet vid överklagandeorganet ska inte hindra verkställighet.
...”
Bakgrund till tvisten
18 Sökanden anställdes av rådet som kontraktsanställd i den mening som avses i artikel 3a i anställningsvillkoren för perioden 1 oktober 2007–30 september 2010. Han placerades i tjänstegrupp I, lönegrad 1, löneklass 1. Han tjänsteplacerades vid generalsekretariatets generaldirektorat (GD) ”Personal och administration”, direktoratet ”Konferenser, organisation, infrastruktur”, enheten ”Konferenser”, underenheten ”Vaktmästare”, och skulle där utföra manuellt och administrativt servicearbete i den mening som avses i artikel 80.2 i anställningsvillkoren.
19 I artikel 7 i sökandens anställningsavtal föreskrevs att ”en anställd som kan komma att arbeta inom ett område där det krävs en hög grad av konfidentialitet ska genomgå säkerhetsprövning i enlighet med rådets beslut [2001/264/EG] av den 19 mars 2001 om antagande av rådets säkerhetsbestämmelser (EGT L 101, s. 1)”.
20 Av generalsekretariatets meddelande till personalen nr 58/09 av den 11 mars 2009, vilket upphävde och ersatte meddelandena nr 14/09 och 91/05, framgår bland annat att alla kontorister vid rådet som tjänstgör vid GD ”Personal och administration”, direktoratet ”Konferenser, organisation, infrastruktur” kan behöva få tillgång till sekretessbelagda EU-uppgifter och att de ska genomgå säkerhetsprövning för den lägsta säkerhetsskyddsklassificeringsnivån ”SECRET UE/EU SECRET” för vissa mötesassistenter eller ”CONFIDENTIEL UE/EU CONFIDENTIAL” för alla andra.
21 Rådet och sökanden ingick ett avtal om förlängning av hans anställning avseende en treårsperiod, från 1 oktober 2010–30 september 2013. Förfarandet för begäran om personalsäkerhetsgodkännande inleddes. Sökanden insände relevant formulär den 8 december 2010 och begäran bifölls dagen därpå.
22 Den 16 maj 2011 började sökanden tjänstgöra vid GD ”Personal och administration”, direktoratet ”Protokoll, [k]onferenser”, enheten ”Drift/[t]eknik”, underenhet ”Mottagning/möteslokaler”. Efter det att rådet den 16 juni 2011 antog de allmänna genomförandebestämmelserna förlängdes sökandens avtal om kontraktsanställning den 1 oktober 2011, genom tillägg nr 1 till avtalet om förlängning av anställningen, och gällde då tills vidare.
23 Genom skrivelse daterad den 17 november 2011 underrättade ordföranden för Belgiens nationella säkerhetsmyndighet (nedan kallad den nationella säkerhetsmyndigheten) rådets säkerhetsansvarige om att myndigheten vid prövningen av sökandens akt funnit att personalsäkerhetsgodkännande för säkerhetsklassificeringsnivån ”SECRET UE/EU SECRET” inte kunde beviljas.
24 Den 5 december 2011 kallade rådets säkerhetsansvarige sökanden till ett samtal och delgav honom officiellt beslutet att neka personalsäkerhetsgodkännande. Av de handlingar som rådet bifogat sitt svar på personaldomstolens åtgärder för processledning att sökanden samma dag undertecknat en kopia av skrivelsen av den 17 november 2011 från ordföranden för den nationella säkerhetsmyndigheten, vilken bar påskriften ”för kännedom”.
25 Sökandens enhetschef, som fått kännedom om den nationella säkerhetsmyndighetens beslut, hade likaledes ett samtal med honom den 5 december 2011. Som svar på en fråga från personaldomstolen preciserade enhetschefen vid förhandlingen att det främsta syftet med samtalet var att informera sökanden om att han skulle komma att förflyttas från underenheten ”Mottagning/möteslokaler” till underenheten ”Våningsvaktmästare byggnad Justus Lipsius”. För den underheten krävdes nämligen personalsäkerhetsgodkännande på en lägre nivå. Sökandens enhetschef tillade att denna åtgärd hade vidtagits med omedelbar verkan, eftersom generalsekretariatet måste iaktta försiktighetsprincipen.
26 Den 8 december 2011 ingav sökanden ett överklagande till överklagandeorganet avseende godkännande, intyg och utlåtanden i säkerhetsfrågor (nedan kallat överklagandeorganet).
27 Enligt artikel 5.3 i de allmänna genomförandebestämmelserna ska anställningsmyndigheten innan den säger upp ett avtal, med beaktande av skälet till uteblivet godkännande, kontrollera om det är möjligt att omplacera den kontraktsanställde på en annan tjänst som inte kräver säkerhetsprövning. I enlighet med dessa föreskrifter utarbetade enheten ”Direktoratets rådgivare” vid GD ”Personal och administration” den 11januari 2012 en promemoria (nedan kallad promemorian av den 11 januari 2012). I denna promemoria konstaterades att det inte var möjligt att omplacera sökanden till någon annan tjänst med hänsyn till hans yrkesprofil, det urvalsförfarande som föregått hans anställning – det vill säga ett förfarande för rekrytering av kontraktsanställda vaktmästare – de omständigheter som den nationella säkerhetsmyndigheten anfört och rådets skyldighet att vidta särskilda försiktighetsåtgärder i säkerhetsfrågor.
28 Chefen för enheten ”Individuella rättigheter” kallade sökanden till ett samtal den 16 januari 2012 och överlämnade personligen en promemoria daterad den 12 januari 2012 samt underrättade honom om anställningsmyndighetens beslut att säga upp hans anställningsavtal med verkan den 31 maj 2012, efter en uppsägningstid på fyra månader som skulle börja löpa den 1 februari 2012 (nedan kallat det angripna beslutet). Det framgår av motiveringen till det angripna beslutet att det grundar sig på artikel 5.2 i de allmänna genomförandebestämmelserna, i vilken det föreskrivs att anställningsmyndigheten får säga upp ett avtal om den anställde inte säkerhetsgodkänns efter genomförd utredning. I detta beslut anmodades sökanden att ta ut sin semester innan uppsägningstiden började löpa och han befriades från sin tjänstgöringsskyldighet från den 16 januari 2012.
29 Sökanden begärde den 17 januari 2012 dels att hans ställning skulle förbli oförändrad till dess att det överklagande han ingett avgjordes, dels att uppsägningen inte skulle verkställas förrän överklagandeorganet meddelat sitt beslut. Rådet avslog denna begäran i skrivelse av den 26 januari 2012. Som skäl för avslaget anfördes för det första att sökanden inte kunde vara kvar på sin tjänst om han inte hade något säkerhetsgodkännande, för det andra att förfarandet vid överklagandeorganet inte hindrar verkställighet, för det tredje hänvisades till de omständigheter som legat till grund för den nationella säkerhetsmyndighetens beslut och, för det fjärde, anfördes att rådets generalsekreterare är skyldig att försäkra sig om att alla personer som har rätt att få tillgång till säkerhetsskyddsklassificerade EU-uppgifter är lojala, pålitliga och seriösa.
30 Den 8 mars 2012 ändrade överklagandeorganet den nationella säkerhetsmyndighetens beslut och förpliktade denna myndighet att bevilja sökanden säkerhetsgodkännande på nivån ”SECRET UE/EU SECRET”. Överklagandeorganets beslut hade följande lydelse:
”... [Sökanden] har i sitt överklagande och vid förhandlingen bestritt de omständigheter som legat till grund för beslutet, med undantag av domarna rörande överträdelser av vägtrafiklagstiftningen. Han har uppgett att han inte har dömts för sådana handlingar som anges i akten och har angett att han inte förekommer i belastningsregistret, förutom vad gäller överträdelser av vägtrafiklagstiftningen. Han har i detta avseende ingett kopior av rapporter i de olika rättsliga undersökningar som angetts i beslutet. I den undersökning som rör de grövsta gärningarna ... konstaterade den federala polisen själv i den sammanfattande rapporten att de gärningar som rörde [sökanden] inte var styrkta och att han endast haft en perifer roll. Vad gäller övriga citerade rapporter har [sökanden], med hänvisning till belastningsregistret, uppgett att han aldrig har åtalats vid brottmålsdomstol.
…
[Sökanden] har inte förnekat att han har vissa skulder, men dessa avser endast låga belopp. …
Överklagandeorganet kan endast konstatera att den berörda personen är känd hos polisen för vissa handlingar som ligger långt tillbaka i tiden, att han inte har åtalats för dessa handlingar och att han inte har några större skulder som skulle kunna försätta honom i en utsatt situation.
... ”
31 Den 30 mars 2012 anförde sökanden klagomål mot det angripna beslutet med stöd av artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna.
32 Den 24 maj 2012 hölls ett möte vid rådet för att granska sökandens klagomål och bedöma hur det skulle bemötas. Sökanden och hans advokat var närvarande vid mötet. Av den skrivelse som rådet sände till sökandens advokat den 11 juni 2012 framgår att det vid mötet hade överenskommits att advokaten skulle tillställa rådet kopia på de handlingar som ingetts till överklagandeorganet och som visade att sökanden inte ens indirekt hade deltagit i de handlingar som nämnts i den nationella säkerhetsmyndighetens beslut att neka honom säkerhetsgodkännande och i överklagandeorganets beslut att upphäva sistnämnda beslut.
33 Den 12 juni 2012 besvarade sökandens advokat rådets skrivelse och anförde därvid bland annat följande:
”I motsats till vad jag först trodde har jag inte längre möjlighet att sända er en kopia av de handlingar som ingetts till överklagandeorganet. Dessa handlingar är konfidentiella och får inte underställas rådets granskning. De avser min klients privatliv och rådet … har inte behörighet att undersöka dem.”
34 Rådet avslog sökandens klagomål genom beslut av den 20 juli 2012. Avslagsbeslutet grundades i första hand på den omständigheten att den tjänst som sökanden innehade krävde tillgång till säkerhetsklassificerade EU-uppgifter, varför han inte kan fullgöra sina uppgifter utan säkerhetsgodkännande. Till grund för beslutet låg vidare den skyldighet att iaktta försiktighetsprincipen som åligger rådets generalsekreterare, vilken ska försäkra sig om att alla personer som har rätt att få tillgång till säkerhetsskyddsklassificerade EU-uppgifter är lojala, pålitliga och seriösa, samt de omständigheter som hade anförts som motivering i den nationella säkerhetsmyndighetens beslut av den 17 mars 2011. I andra hand angavs i rådets beslut att överklagandeorganets beslut inte kan återupprätta den särskilda förtroenderelation mellan sökanden och hans institution som skadats. Även endast en perifer roll i dessa allvarliga handlingar liksom förekomsten av skulder räcker nämligen för att det ska betvivlas att sökanden är så lojal, pålitlig och icke sårbar som krävs för hans arbetsuppgifter. Tvivel uppstår även om han uppfyller de krav på god vandel som ställs för en tjänst vid generalsekretariatet.
Parternas yrkanden
35 Sökanden har yrkat att personaldomstolen ska
– ogiltigförklara det angripna beslutet och, i den mån det är nödvändigt, ogiltigförklara beslutet att avslå hans klagomål,
– förplikta rådet att ersätta den ekonomiska skada han åsamkats, vilken preliminärt uppskattas till 160 181,85 euro,
– förplikta rådet att ersätta den ideella skada han åsamkats, vilken preliminärt uppskattas till 25 000 euro, och
– förplikta rådet att ersätta rättegångskostnaderna.
36 Rådet har yrkat att personaldomstolen ska
– ogilla talan, och
– förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.
Rättslig bedömning
Det första yrkandet: Ogiltigförklaring av det angripna beslutet och, i den mån det är nödvändigt, av beslutet att avslå sökandens klagomål
37 Enligt fast rättspraxis följer det av artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna att en talan som en person som omfattas av tjänsteföreskrifterna har väckt mot ett beslut fattat av tillsättningsmyndigheten eller mot nämnda myndighets beslut att inte vidta en åtgärd som föreskrivs i tjänsteföreskrifterna endast kan tas upp till sakprövning om den berörda personen dessförinnan har riktat ett klagomål mot tillsättningsmyndigheten, och nämnda klagomål, åtminstone delvis, har varit föremål för ett uttryckligt eller underförstått avslag. Enligt artikel 117 i anställningsvillkoren är denna rättspraxis också analogt tillämplig på överklaganden som en anställd riktar mot beslut av anställningsmyndigheten eller mot nämnda myndighets beslut att inte vidta en åtgärd som föreskrivs i anställningsvillkoren.
38 Det administrativa klagomålet och det uttryckliga eller underförstådda avslaget på detsamma utgör således en oskiljaktig del av ett komplext förfarande och utgör endast ett villkor för att ärendet ska kunna anhängiggöras vid domstol. Under dessa omständigheter medför talan vid personaldomstolen, även om den formellt sett riktar sig mot avslaget på det administrativa klagomålet, ändå att personaldomstolen ska pröva den rättsakt som har gått sökanden emot och som är föremål för klagomålet, under förutsättning att avslaget på klagomålet inte har en annan räckvidd än den rättsakt mot vilken nämnda klagomål har riktats. Det har vid flera tillfällen slagits fast att ett uttryckligt beslut om avslag på ett klagomål, med hänsyn till sitt innehåll, kan vara sådant att det inte bekräftar den rättsakt som sökanden har angripit. Så är fallet om beslutet att avslå klagomålet innehåller en omprövning av sökandens situation mot bakgrund av nya rättsliga och faktiska omständigheter, eller om det ändrar eller kompletterar det ursprungliga beslutet. I sådana fall utgör avslaget på klagomålet en rättsakt som är underställd domstolens prövning, vilken ska beakta denna vid bedömningen av den angripna rättsaktens lagenlighet eller rent av betrakta den som en rättsakt som går sökanden emot och som ersätter den angripna rättsakten (tribunalens dom av den 21 september 2011 i mål T‑325/09 P, Adjemian m.fl. mot kommissionen, punkt 32).
39 Inom det system som inrättas genom tjänsteföreskrifterna och anställningsvillkoren måste den berörda personen anföra klagomål mot det beslut som vederbörande bestrider och väcka talan mot det beslut genom vilket nämnda klagomål avslås. Mot denna bakgrund har domstolen slagit fast att talan kan tas upp till sakprövning oberoende av om den endast riktas mot det beslut som utgör föremål för klagomålet eller mot beslutet om avslag på klagomålet eller mot båda besluten, under förutsättning att klagomålet och ansökan genom vilken talan väcks har ingetts inom de frister som föreskrivs i artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna. I enlighet med principen om processekonomi kan domstolen emellertid fastställa att det saknas anledning att särskilt besluta om de yrkanden som avser beslutet att avslå klagomålet när den konstaterar att nämnda yrkanden saknar självständigt innehåll och i själva verket sammanfaller med yrkandena avseende det beslut mot vilket klagomålet riktas (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 17 januari 1989 i mål 293/87, Vainker mot parlamentet, punkterna 7 och 8). Så kan till exempel vara fallet när domstolen konstaterar att beslutet om avslag på klagomålet, eventuellt på grund av att det är underförstått, uteslutande bekräftar det beslut som var föremål för klagomålet, vilket innebär att en ogiltigförklaring av det ena beslutet i princip inte skulle få några andra följder för den berördas rättsliga situation än en ogiltigförklaring av det andra (domen i det ovannämnda målet Adjemian m.fl. mot kommissionen, punkt 33).
40 I förevarande fall sades sökandens avtal om tillsvidareanställning upp i januari 2012 med verkan den 31 maj samma år på grundval av resultatet av den nationella säkerhetsmyndighetens prövning, vilket blev känt i november 2011. Överklagandeorganets beslut att ändra den nationella säkerhetsmyndighetens beslut är daterat den 8 mars 2012 och sökanden anförde klagomål mot det angripna beslutet den 30 mars 2012. Det framgår av punkt 32 ovan att rådet, i maj 2012, anordnade ett möte i vilket sökanden deltog, och att rådet den 11 juni samma år bad sökandens advokat att översända ytterligare handlingar, vilket denne inte gick med på.
41 Under dessa omständigheter innehåller beslutet av den 20 juli 2012 om avslag på klagomålet en omprövning av sökandens situation mot bakgrund av nya rättsliga och faktiska omständigheter, närmare bestämt överklagandeorganets beslut av den 8 mars 2012 och sökandens vägran att tillhandahålla rådet de begärda handlingarna. Av detta följer att beslutet om avslag på klagomålet utgör en rättsakt som är underställd personaldomstolens prövning, vilken ska beakta denna vid bedömningen av det angripna beslutets lagenlighet.
42 Sökanden har åberopat fem grunder till stöd för sin talan om ogiltigförklaring av det angripna beslutet. Genom den första grunden har sökanden åberopat åsidosättande av beslut 2011/292 och av de allmänna genomförandebestämmelserna samt av lagen om säkerhetgodkännanden och lagen om inrättande av ett överklagandeorgan samt de kungliga tillämpningsförordningarna till dessa lagar. Den andra grunden avser avsaknad av motivering av den rättsakt som går honom emot. Såvitt avser den tredje grunden har sökanden åberopat åsidosättande av rätten till försvar, av den kontradiktoriska principen, och rätten att yttra sig. Den fjärde grunden avser uppenbart oriktig bedömning. Såvitt avser den femte grunden har sökanden gjort gällande att uppsägningen var en oproportionerlig åtgärd och att anställningsmyndigheten inte har iakttagit sin skyldighet att undersöka huruvida sökanden kunde omplaceras eller kvarstå på sin ursprungliga tjänst. Personaldomstolen kommer att pröva grunderna i nämnd ordning.
Den första grunden: Åsidosättande av artikel 7 i beslut 2011/292 och bilaga I till beslutet (särskilt punkt 20), av de allmänna genomförandebestämmelserna, samt av lagen om säkerhetgodkännanden och lagen om inrättande av ett överklagandeorgan samt de kungliga tillämpningsförordningarna till dessa lagar
43 Sökanden har delat in denna grund i två delar. Den första delgrunden rör avsaknaden av rättslig grund för uppsägningen, vilken därmed är rättsstridig. Genom den andra delgrunden har sökanden gjort gällande att rådet har gjort sig skyldigt till maktmissbruk genom att försöka ersätta den nationella säkerhetsmyndighetens och överklagandeorganets bedömning med sin egen.
– Parternas argument såvitt avser den första delgrunden
44 Sökanden anser att uppsägningen av honom strider mot artikel 7 i beslut 2011/292 och bilaga I till beslutet (särskilt punkt 20) och mot lagen om säkerhetsgodkännanden samt lagen om inrättande av ett överklagandeorgan jämte de kungliga tillämpningsförordningarna till dessa lagar liksom de allmänna genomförandebestämmelserna.
45 Sökanden har hävdat att i och med att lagstiftaren har infört en möjlighet att överklaga i förfarandet för säkerhetsgodkännanden har det ingen betydelse att ett överklagande inte hindrar verkställighet. Eftersom den nationella säkerhetsmyndighetens beslut kunde ändras vid överklagande kunde inte rådet verkställa det angripna beslutet utan att invänta utgången av det förfarandet. I och med att sökanden erhållit säkerhetsgodkännande fanns det inte någon rättslig grund för beslutet att säga upp honom och det beslutet var följaktligen rättsstridigt.
46 Sökanden har tillagt att institutionen enligt artikel 5.2 b i de allmänna genomförandebestämmelserna har rätt att säga upp anställningsavtalet för en anställd som nekas säkerhetsgodkännande men bestämmelsen innebär inte någon skyldighet i det avseendet, i motsats till vad rådet tycks hävda.
47 Rådet har yrkat att talan ska ogillas såvitt avser den första grundens första del.
– Personaldomstolens bedömning
48 Personaldomstolen erinrar inledningsvis om att ansökan enligt artikel 35.1 e i rättegångsreglerna ska innehålla uppgifter om de grunder samt faktiska och rättsliga omständigheter som åberopas.
49 I syfte att garantera rättssäkerhet och god rättskipning krävs det nämligen, för att en grund eller anmärkning ska kunna upptas till sakprövning, att alla väsentliga faktiska och rättsliga omständigheter som ligger till grund för talan framgår på ett sammanhängande och begripligt sätt av lydelsen i själva ansökan så att svaranden ges möjlighet att förbereda sitt försvar och så att personaldomstolen kan avgöra tvisten, i förekommande fall utan att förfoga över ytterligare uppgifter (personaldomstolens dom av den 10 november 2011 i mål F‑18/09, Merhzaoui mot rådet, punkterna 42 och 43).
50 Det är visserligen riktigt att sökanden genom den första grundens första del har gjort gällande att rådet, genom antagandet av det angripna beslutet, har åsidosatt artikel 7 i beslut 2011/292, lagen om säkerhetsgodkännanden och lagen om inrättande av ett överklagandeorgan jämte de kungliga tillämpningsförordningarna till dessa lagar. Dessa anmärkningar har dock endast framförts utan att underbyggas av några argument, i motsats till vad som krävs enligt artikel 35.1 e i rättegångsreglerna. De ska följaktligen avvisas.
51 I och med att sökanden inte har angett vari överträdelsen av punkt 20 i bilaga I till beslut 2011/292 består ska även anmärkningen rörande åsidosättande av dessa bestämmelser avvisas. För övrigt syftar dessa bestämmelser endast till att fastställa den lagstiftning som är tillämplig, för det första, på den säkerhetsprövning som medlemsstaterna utför, inbegripet överklaganden av resultaten av prövningen, det vill säga lagstiftningen i den berörda medlemsstaten, och, för det andra, på överklaganden av tillsättningsmyndighetens, anställningsmyndighetens eller generalsekretariatets beslut, det vill säga tjänsteföreskrifterna.
52 Såvitt avser den första grundens första del ska personaldomstolen således pröva huruvida det angripna beslutet, såsom sökanden har gjort gällande, dels har antagits i strid med artikel 5.2 b i de allmänna genomförandebestämmelserna som endast föreskriver en möjlighet men ingen skyldighet för anställningsmyndigheten att säga upp avtalet med den anställde om han eller hon inte säkerhetsgodkänns efter utredningen, dels saknar rättslig grund, eftersom överklagandeorganet beviljat sökanden säkerhetsgodkännande på nivån ”SECRET UE/EU SECRET”.
53 Av artikel 7.1 i beslut 2011/292 framgår för det första att personalsäkerhet innebär tillämpning av åtgärder som ska garantera att tillgång till säkerhetsskyddsklassificerade EU-uppgifter endast beviljas personer som har behov av informationen för arbetet, som i förekommande fall har EU-personalsäkerhetsgodkännande för respektive säkerhetsskyddsklassificeringsnivå och som har upplysts om sitt ansvar.
54 I artikel 15.2 c i beslut 2011/292 föreskrivs vidare att rådets generalsekreterare ska fungera som generalsekretariatets säkerhetsmyndighet och ska i den egenskapen bevilja tjänstemän och övriga anställda EU‑personalsäkerhetsgodkännanden i enlighet med artikel 7.3 i beslutet, innan de kan beviljas tillgång till uppgifter på säkerhetsskyddsklassificeringsnivån ”CONFIDENTIEL UE/EU CONFIDENTIAL” eller högre.
55 EU-personalsäkerhetsgodkännande för tillgång till säkerhetsskyddsklassificerade EU-uppgifter definieras i tillägg A till beslut 2011/292 som ”ett bemyndigande från generalsekretariatets tillsättningsmyndighet vilket görs i enlighet med detta beslut efter genomförande av en säkerhetsprövning som utförs av en medlemsstats behöriga myndigheter och i vilket det intygas att en person, under förutsättning av att den behovsenliga behörigheten fastställts, får tillgång till säkerhetsskyddsklassificerade EU-uppgifter upp till en angiven nivå … till och med ett angivet datum; den person som beslutet avser sägs vara säkerhetsprövad”.
56 Av ovannämnda bestämmelser följer således att det endast är rådets generalsekreterare som har befogenhet att bevilja eller neka generalsekretariatets personal EU-personalsäkerhetsgodkännanden.
57 Det är riktigt att det enligt punkt 5 i avdelning III i bilaga I till beslut 2011/292 är nationella säkerhetsmyndigheter eller andra behöriga nationella myndigheter som ska ansvara för att deras medborgare säkerhetsprövas, eftersom det är lättare för dem än för rådets generalsekreterare att få tillgång till uppgifter i de olika medlemsstaterna.
58 Av punkt 19 a i avdelning III i bilaga I till beslut 2011/292 framgår likväl att när säkerhetsprövningen leder fram till bedömningen att ingenting negativt är känt som skulle kunna ifrågasätta personens lojalitet, tillförlitlighet och pålitlighet, får generalsekretariatets tillsättningsmyndighet, eller anställningsmyndighet när det rör sig om övriga anställda, bevilja personen i fråga ett EU‑personalsäkerhetsgodkännande och bemyndiga tillgång till säkerhetsskyddsklassificerade EU-uppgifter upp till respektive på säkerhetsskyddsklassificeringsnivå till och med ett angivet datum.
59 Det framgår av lydelsen av den bestämmelse som nämnts i föregående punkt att generalsekretariatets tillsättningsmyndighet, eller anställningsmyndighet när det rör sig om övriga anställda, inte är bunden av resultatet av den nationella säkerhetsmyndighetens säkerhetsprövning, eller ens av ett överklagandeorgans slutsatser. Inte ens när utgången är fördelaktig för den berörda personen är nämnda tillsättnings- eller anställningsmyndighet skyldig att bevilja honom eller henne ett EU‑personalsäkerhetsgodkännande utan får neka sådant godkännande.
60 Eftersom syftet med förfarandet för personalsäkerhetsgodkännande såsom det definieras i artikel 7.2 i beslut 2011/292 är att fastställa om en person med beaktande av vederbörandes lojalitet, tillförlitlighet och pålitlighet kan få tillgång till säkerhetsskyddsklassificerad EU‑information kunde anställningsmyndigheten, med hänsyn till de negativa uppgifter som framkommit angående sökanden efter den nationella myndighetens säkerhetsprövning och som tillställts rådet i skrivelse av den 17 november 2011, betvivla bland annat att det saknades risk för att sökanden var sårbar och besluta att han inte skulle beviljas det personalsäkerhetsgodkännande som han behövde.
61 Det är i förevarande fall ostridigt att sökanden hade en tjänst vid generalsekretariat för vilken personalsäkerhetsgodkännande krävdes. Anställningsmyndigheten hade i enlighet med artikel 5.3 i de allmänna genomförandebestämmelserna kontrollerat om det var möjligt att omplacera sökanden på en annan tjänst som inte krävde säkerhetsprövning och fann med utgångspunkt i promemorian av den 11 januari 2012, vars innehåll återges i punkt 27 ovan, att en sådan omplacering inte var möjlig. Följaktligen kunde anställningsmyndigheten, utan att åsidosätta artikel 5.2 b i de allmänna genomförandebestämmelserna, besluta om uppsägning av sökandens anställningsavtal, efter uppsägningstiden på fyra månader enligt artikel 47 c i i anställningsvillkoren.
62 Denna slutsats påverkas inte av sökandens argument att överklagandeorganet hade förpliktat den nationella säkerhetsmyndigheten att bevilja sökanden säkerhetsgodkännande på nivån ”SECRET UE/EU SECRET”, en omständighet som skulle kunna medföra att beslutet att säga upp hans avtal om kontraktsanställning saknar rättslig grund.
63 Det framgår nämligen av punkt 20 i avdelning III i bilaga I till beslut 2011/292 att säkerhetsprövningen, och de resultat som framkommit, ska omfattas av gällande relevanta lagar och andra författningar i den berörda medlemsstaten, även i fråga om överklagande. I belgisk rätt föreskrivs i artikel 11 första stycket i lagen om inrättande av ett överklagandeorgan att det för det fall detta organ, efter att ha hört den sökande eller dennes advokat anser att det saknas grund för de skäl som anförts för beslutet att neka säkerhetsgodkännande eller att dessa skäl inte är korrekta, så får det anmoda säkerhetsmyndigheten att utfärda det aktuella säkerhetsintyget.
64 I förevarande fall fattade den nationella säkerhetsmyndigheten beslut att bevilja sökanden säkerhetsgodkännande på nivån ”SECRET UE/EU SECRET” efter det att överklagandeorganet meddelat sitt beslut enligt lagen om säkerhetsgodkännanden och godkännandet gäller tillgång till uppgifter som omfattas av denna lags tillämpningsområde och tillgång till säkerhetsskyddsklassificerade EU-uppgifter, när det gäller medlemsstaternas personal enligt artikel 14.3 i beslut 2011/292.
65 När det gäller tillgång till säkerhetsskyddsklassificerade EU-uppgifter för generalsekretariatets personal framgår det däremot av punkterna 56 och 59 ovan att det är tillsättningsmyndigheten, eller anställningsmyndigheten när det rör sig om övriga anställda, som efter den säkerhetsprövning som de nationella säkerhetsmyndigheterna genomför, som ensam har befogenhet att bevilja eller neka EU‑personalsäkerhetsgodkännanden, utan att därvid vara bunden av resultaten av nämnda säkerhetsprövning, i förevarande fall överklagandeorganets slutsatser.
66 Följaktligen kan talan inte bifallas såvitt avser den första grundens första del.
– Sökandens argument avseende den första grundens andra del
67 Sökanden har gjort gällande att rådet har försökt att ersätta den nationella säkerhetsmyndighetens och överklagandeorganets bedömning med sin egen genom att använda sig av begreppet förtroenderelation. Rådet har härmed gjort sig skyldigt till maktmissbruk. Enligt sökanden hade nämligen överklagandeorganet insett att den nationella säkerhetsmyndigheten hade begått fel i så måtto att sökanden inte alls hade varit skyldig pengar och att han genom att förete ett utdrag ur belastningsregistret hade visat att den nationella säkerhetsmyndighetens slutsatser var oriktiga. Eftersom sökanden hade beviljats säkerhetsgodkännande var rådet skyldigt att rätta sig efter det beslutet.
– Personaldomstolens bedömning
68 Personaldomstolen gör följande bedömning i denna del. Förfarandet för personalsäkerhetsgodkännande ska utformas på ett sådant sätt att det kan fastställas om en person med beaktande av vederbörandes lojalitet, tillförlitlighet och pålitlighet kan få tillgång till säkerhetsskyddsklassificerad EU-information. Vidare innehåller punkt 8 i avdelning III i bilaga I till beslut 2011/292 inte någon uttömmande förteckning över kriterierna för säkerhetsprövningen. Utöver de kriterier som räknas upp i nämnda punkt 8 a–k kan dessutom enligt punkterna 9 och 10 en persons ekonomiska och medicinska bakgrund, makes eller makas, sambos eller nära familjemedlems personlighet, beteende och situation beaktas.
69 I samband med antagandet av det angripna beslutet förfogade rådet endast över den nationella säkerhetsmyndighetens slutsatser. Med hänsyn till de negativa uppgifter som framkommit angående sökanden vid säkerhetsprövningen hade det i synnerhet inte kunnat fastställas att det inte fanns någon risk för att han var sårbar. Såsom framgår av punkt 61 ovan kunde således anställningsmyndigheten i januari 2012 neka sökanden EU-personalsäkerhetsgodkännande och besluta om uppsägning av hans anställningsavtal.
70 Mot bakgrund av överklagandeorganets beslut av den 8 mars 2012 gjorde rådet, i samband med prövningen av sökandens klagomål, en ny bedömning av om det var möjligt att bevilja honom EU‑personalsäkerhetsgodkännande. I detta sammanhang arrangerade rådet bland annat mötet av den 24 maj 2012 i närvaro av sökanden som biträddes av sin advokat. Rådet begärde vid detta tillfälle att sökandens advokat skulle tillhandahålla en kopia av de handlingar som ingetts till överklagandeorganet, vilket han till en början accepterade. Därefter meddelade dock advokaten att handlingarna inte kunde översändas, eftersom de var konfidentiella och avsåg hans klients privatliv.
71 Överklagandeorganet ändrade förvisso den nationella säkerhetsmyndighetens beslut på ett sätt som var fördelaktigt för sökanden. Överklagandeorganets slutsats, det vill säga att ”den berörda personen är känd hos polisen för vissa handlingar som ligger långt tillbaka i tiden, att han inte har åtalats för dessa handlingar och att han inte har några större skulder som skulle kunna försätta honom i en utsatt situation” ska dock vägas mot andra mindre fördelaktiga konstateranden i samma beslut, exempelvis att ”[sökanden] har inte förnekat att han har vissa skulder”, eller att ”[i] den undersökning som rör de grövsta gärningarna ... konstaterade den federala polisen själv i den sammanfattande rapporten att de gärningar som rörde [sökanden] inte var styrkta och att han endast haft en perifer roll ”.
72 Under förhandlingen framkom att rådet hade tolkat slutsatsen i den nationella säkerhetsmyndighetens beslut att sökanden haft ”en perifer roll” vad gäller de grövsta gärningarna på så sätt att sökanden hade medverkat i dessa grova gärningar, om än i mycket liten omfattning, och att han hade rört sig i tvivelaktiga kretsar. Enligt rådet motiverade dessa omständigheter i sig att sökanden nekades säkerhetsgodkännande med hänsyn till rådets skyldighet att iaktta försiktighetsprincipen. Sökanden angav däremot att nämnda slutsats endast anger att han har hörts som vittne av den federala polisen i ett ärende rörande utomstående personer. Enligt sökanden framgår det inte av förhörsprotokollen att han över huvudtaget skulle ha medverkat i de gärningar som var föremål för utredning.
73 Mot bakgrund av de upplysningar som sökanden sålunda lämnat, vilka inte förekom i akten i målet, frågade personaldomstolen rådet om det var berett att ompröva det angripna beslutet med beaktande av de ovannämnda förhörsprotokollen som ingetts till överklagandeorganet och som sökanden i så fall skulle behöva sända till rådet vilket annars inte kan få tillgång till dem. Vidare frågade personaldomstolen om han nu var beredd att översända dessa protokoll till rådet, vilket han slutligen inte hade gjort i maj 2012. Rådet besvarade frågan jakande medan sökanden återigen vägrade och angav att han inte var intresserad av att eventuellt återinträda i sin tidigare tjänst vid rådet utan hans talan var numera endast inriktad på att utverka ersättning för den ekonomiska och ideella skada han lidit.
74 Mot bakgrund av den tillgängliga dokumentation och den ståndpunkt som intagits av sökanden – som ensam kunde tillhandahålla rådet de handlingar som ingetts till överklagandeorganet – finner personaldomstolen att generalsekretariatets anställningsmyndighet har handlat inom gränserna för sina befogenheter och att det inte har ersatt överklagandeorganets bedömning med sin egen då den i beslutet om avslag på klagomålet slog fast att det angripna beslutet inte skulle ändras.
75 Sökanden kan således inte vinna framgång med den första grundens andra del varför talan inte kan bifallas såvitt avser den första grunden.
Den andra grunden: Den rättsakt som går sökanden emot saknar motivering
– Parternas argument
76 Sökanden har gjort gällande att det angripna beslutet saknar motivering och att det inte hänvisar till någon handling som gör det möjligt att förstå varför han blev uppsagd. Rådet har således åsidosatt skyldigheten att motivera beslut som åligger institutionen enligt artikel 41 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.
77 Rådet har yrkat att talan ska ogillas såvitt avser denna grund.
– Personaldomstolens bedömning
78 Vad gäller skyldigheten att motivera beslut som går någon emot erinrar personaldomstolen om att principen om god förvaltningssed återfinns bland unionsrättens skyddsregler för administrativa förfaranden och fastslås i artikel 41 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, i vilken det särskilt fastslås att ”förvaltningen är skyldig att motivera sina beslut” (personaldomstolens dom av den 11 juli 2013, i mål F-46/11, Tzirani mot kommissionen, punkt 136 och där angiven rättspraxis).
79 Skyldigheten att motivera beslut som går någon emot är dessutom en grundläggande unionsrättslig princip från vilken avsteg endast får göras när tvingande skäl föreligger (domen i det ovannämnda målet Tzirani mot kommissionen, punkt 137 och där angiven rättspraxis).
80 Vidare följer av fast rättspraxis att det av den motivering som krävs enligt artikel 296 FEUF klart och tydligt ska framgå hur den institution som har antagit rättsakten har resonerat (domen i det ovannämnda målet Tzirani mot kommissionen, punkt 138 och där angiven rättspraxis).
81 Skyldigheten enligt artikel 25 andra stycket i tjänsteföreskrifterna att motivera ett beslut som går någon emot syftar till att ge den som berörs av ett sådant beslut tillräckliga upplysningar för att kunna bedöma om beslutet är välgrundat, eller om det eventuellt är behäftat med ett fel som gör att dess giltighet kan ifrågasättas vid unionsdomstolen, och till att göra det möjligt för unionsdomstolen att pröva beslutets lagenlighet. Den berörde ska därför i princip underrättas om skälen samtidigt som den underrättas om den rättsakt som går vederbörande emot, och en brist i detta avseende kan inte rättas till genom att den berörda personen underrättas om skälen för rättsakten under förfarandet vid unionsdomstolen (se, för ett liknande resonemang, tribunalens dom av den 7 december 2011 i mål T‑562/10, HTTS mot rådet, punkt 32).
82 Det finns inte något tvingande skäl för att förvägra personer som är kontraktsanställda skydd mot oberättigade uppsägningar, särskilt om de har en tillsvidareanställning eller om de har en tidsbegränsad anställning och sägs upp före anställningstidens utgång. För att de berörda ska kunna garanteras ett tillräckligt skydd i detta avseende måste dels de berörda kunna säkert bedöma huruvida deras berättigade intressen har respekterats eller åsidosatts och avgöra om det finns skäl för dem att väcka talan, dels måste domstolen kunna göra sin prövning, vilket tillsammans leder till en motiveringsskyldighet för den berörda myndigheten (se, för ett liknande resonemang, personaldomstolens dom av den 24 april 2008 i mål F-74/06, Longinidis mot Cedefop, punkt 49).
83 Av rättspraxis följer även att omfattningen av motiveringsskyldigheten ska bedömas med hänsyn till de konkreta omständigheterna, bland annat rättsaktens innehåll, de anförda skälen och det intresse som den berörde kan ha av att få en förklaring. Vid bedömningen av huruvida en motivering är tillräcklig är det viktigt att betrakta denna i det faktiska och rättsliga sammanhang där den överklagade rättsakten antogs (domen i det ovannämnda målet Longinidis mot Cedefop, punkt 50 och där angiven rättspraxis).
84 När en anställd med tillsvidareanställning sägs upp är det särskilt viktigt att skälen till detta beslut, som en allmän regel, är klart uttryckta i skrift, helst i själva det aktuella beslutet. Det är nämligen endast denna rättsakt, vars lagenlighet ska bedömas med avseende på den tidpunkt då den antogs, som materialiserar institutionens beslut. Det kan emellertid anses att skyldigheten att ange skälen till uppsägningen även har iakttagits om den berörde på ett korrekt sätt har informerats om skälen vid möten med sina överordnade och om anställningsmyndigheten fattar sitt beslut kort tid efter dessa möten. I förekommande fall kan anställningsmyndigheten även komplettera motiveringen när den svarar på ett klagomål från den berörde (domen i det ovannämnda målet Longinidis mot Cedefop, punkt 51).
85 Vad gäller det aktuella fallet konstaterar personaldomstolen följande. För det första grundas det angripna beslutet på bestämmelserna i artikel 5.2 b i de allmänna genomförandebestämmelserna. Enligt dessa bestämmelser får anställningsmyndigheten säga upp en anställd om vederbörande inte säkerhetsgodkänns efter utredningen. För det andra är det klarlagt att sökanden kände till det negativa resultatet av den nationella säkerhetsmyndighetens utredning angående honom, eftersom han den 8 december 2011 ifrågasatte slutsatserna vid överklagandeorganet. För det tredje hade sökanden den 5 december 2011 samtal först med rådets säkerhetsansvarige och därefter med sin enhetschef, vilken upplyste honom om att han skulle omplaceras till en tjänst där det krävdes säkerhetsgodkännande på en lägre nivå. Han hade också, den 16 januari 2012, ett samtal med chefen för enheten ”Individuella rättigheter” under vilket uppsägningsbeslutet överlämnades. Sökanden kunde således inte missta sig vad gäller skälen till att generalsekretariatets anställningsmyndighet antog det angripna beslutet.
86 Denna slutsats bekräftas av innehållet i den skrivelse som sökanden sände till rådet den 17 januari 2012 i vilken han kritiserade institutionen för att den inte hade inväntat utgången av förfarandet vid överklagandeorganet innan den sade upp hans anställningsavtal. Rådet besvarade sökandens skrivelse i skrivelse av den 26 januari 2012 och tillbakavisade därvid sökandens argument.
87 Med hjälp av svaret på klagomålet, i vilket det angripna beslutet blev föremål för omprövning inte endast mot bakgrund av den nationella säkerhetsmyndighetens slutsatser utan även med beaktande av överklagandeorganets beslut, kunde sökanden bedöma huruvida det angripna beslutet var välgrundat och huruvida det var lämpligt att väcka talan vid personaldomstolen.
88 Följaktligen kan talan inte bifallas såvitt avser den andra grunden.
Den tredje grunden: Åsidosättande av rätten till försvar, av den kontradiktoriska principen, och av rätten att yttra sig
– Parternas argument
89 Sökanden har gjort gällande att hans rätt att yttra sig i den mening som avses i artikel 41.2 i stadgan har åsidosatts, eftersom han inte hördes förrän den 12 januari 2012, det vill säga den dag då det angripna beslutet antogs.
90 Rådet har yrkat att talan ska ogillas såvitt avser denna grund. Sökanden hördes nämligen flera gånger av sina överordnade innan han delgavs beslutet om uppsägning av hans anställningsavtal. Rådet har härvid hänvisat till sökandens samtal med rådets säkerhetsansvarige och med sin enhetschef den 5 december 2011 samt samtalet med chefen för enheten ”Individuella rättigheter” den 16 januari 2012.
– Personaldomstolens bedömning
91 Det följer av fast rättspraxis att rätten till försvar ska iakttas i alla förfaranden som inleds mot en person och som kan leda till en rättsakt som går denne emot. Detta är en grundläggande princip i unionsrätten som ska säkerställas även när det saknas regler för det aktuella förfarandet. Enligt denna princip, som motsvarar kraven på god förvaltning, krävs att den berörda personen lämnas tillfälle att på ett ändamålsenligt sätt framföra sina synpunkter rörande de omständigheter som kan göras gällande mot honom eller i den rättsakt som kommer att antas (förstainstansrättens dom av den 8 mars 2005 i mål T‑277/03, Vlachaki mot kommissionen, punkt 64).
92 I förevarande fall har rådet inte visat, med hjälp av exempelvis en skriftlig kallelse från sökandens överordnade, att han har getts tillfälle att yttra sig innan det angripna beslutet antogs.
93 Däremot har sökanden inkommit med den nationella säkerhetsmyndighetens skrivelse av den 17 november 2011 som sänts till rådets säkerhetsansvarige. Denna handling utgör ett indicium på att sökanden i rätt tid underrättats om den nationella säkerhetsmyndighetens beslut och att han således har getts tillfälle att på ett ändamålsenligt sätt framföra sina synpunkter innan det angripna beslutet antogs.
94 I denna skrivelse uppmanas nämligen adressaten att underrätta den berörda personen om den nationella säkerhetsmyndighetens beslut och om hans rätt att överklaga beslutet. Adressaten uppmanas också att skicka en kontrasignerad och daterad kopia av skrivelsen till den nationella säkerhetsmyndigheten. Det är klarlagt att denna skriftväxling har ägt rum i och med att rådet som svar på personaldomstolens åtgärder för processledning har ingett en kopia på nämnda skrivelse, som sökanden undertecknat den 5 december 2011 med påskriften ”för kännedom” och sökanden den 8 december 2011 ingav sitt överklagande till överklagandeorganet.
95 Enligt punkt 19 b I i avdelning III i bilaga I till beslut 2011/292 hade sökanden vidare kunnat begära att bli hörd av anställningsmyndigheten. Rådet har i sina inlagor angett att den säkerhetsansvarige upplyste sökanden om detta när han, den 5 december 2011, underrättade sökanden om resultatet av den nationella säkerhetsmyndighetens prövning. Som svar på personaldomstolens fråga bekräftade den säkerhetsansvarige under förhandlingen att rådets uppgifter stämde. Sökanden har i sitt svar på personaldomstolens åtgärder för processledning uppgett att han inte hade haft tid att framställa en sådan begäran om att bli hörd innan hans anställningsavtal sades upp. Under förhandlingen angav sökanden att han, mot bakgrund av resultatet av den nationella säkerhetsmyndighetens prövning, hade föredragit att koncentrera sig på att inge ett överklagande till överklagandeorganet, eftersom han trodde att rådet skulle vara skyldigt att återkalla sitt uppsägningsbeslut för det fall den nationella säkerhetsmyndighetens beslut ändrades.
96 I och med att anställningsmyndigheten med hänsyn till överklagandeorganets beslut omprövade det angripna beslutet ska det prövas huruvida sökandens rätt till försvar iakttogs innan beslutet att avslå klagomålet antogs.
97 Såsom framgår av punkt 32 ovan hölls ett möte vid rådet vid vilket sökanden var närvarande biträdd av sin advokat. Avsikten med mötet var att granska sökandens klagomål och bedöma hur det skulle bemötas. Genom skrivelse av den 11 juni 2012 gavs sökanden tillfälle att tillhandahålla rådet protokoll från de olika rättsliga ärenden som nämnts i den nationella säkerhetsmyndighetens beslut och det sammanfattande protokollet från den federala polisen, vilka samtliga är handlingar som han ingett till överklagandeorganet och vilka, i enlighet med vad sökanden hävdade vid förhandlingen, skulle kunna visa att han endast hade hörts som vittne och således inte personligen hade varit inblandad i de grövsta gärningarna som redovisats i resultatet av den nationella säkerhetsmyndighetens prövning. Det är dock utrett att sökanden först gick med på att tillhandahålla rådet dessa handlingar men att han sedan vägrade göra detta.
98 Ett sådant beteende från sökandens sida i samband med rådets prövning av hans klagomål av den 30 mars 2012, i vilket han yrkade att det angripna beslutet skulle upphävas mot bakgrund av att överklagandeorganet den 8 mars 2012 ändrade den nationella säkerhetsmyndighetens beslut, är inte förenligt med den grundläggande sökandens skyldighet att vara lojal mot och samarbeta med den institution vid vilken han var anställd. Denna skyldighet åligger alla tjänstemän enligt artikel 11 i tjänsteföreskrifterna, vilken enligt artikel 81 i anställningsvillkoren är analogt tillämplig på kontraktsanställda. Denna skyldighet att vara lojal och samarbeta gäller inte bara då tjänstemannen utför sina specifika arbetsuppgifter, utan den omfattar alla existerande förhållanden mellan tjänstemannen och institutionen (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 26 november 1991 i mål T‑146/89, Williams mot revisionsrätten, punkt 72).
99 Trots att rådet inte anordnade något möte mellan anställningsmyndigheten och sökanden uteslutande i syfte att inhämta hans synpunkter rörande den planerade uppsägningen av hans anställningsavtal innan det angripna beslutet antogs, finner personaldomstolen följaktligen att sökanden, mot bakgrund av omständigheterna i samband med antagandet och delgivningen av nämnda beslut liksom rådets förfaringssätt vid prövningen av klagomålet då anställningsmyndigheten omprövade det angripna beslutet, har haft möjlighet att på ett ändamålsenligt sätt framföra sina synpunkter rörande de omständigheter som gjordes gällande mot honom.
100 Talan kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den tredje grunden.
Den fjärde grunden: Uppenbart oriktig bedömning
– Parternas argument
101 Till stöd för denna grund har sökanden gjort gällande att rådet gjorde en uppenbart oriktig bedömning genom att säga upp honom utan att ta hänsyn till att den nationella säkerhetsmyndighetens beslut eventuellt skulle komma att ändras. Rådet borde ha upprätthållit sökandens ställning till dess att överklagandeorganet fattade sitt beslut. Dessutom gjorde rådet ett uppenbart och allvarligt bedömningsfel genom att anse att det förelåg en skyldighet att säga upp sökanden medan det enligt artikel 5.2 b i de allmänna genomförandebestämmelserna endast rör sig om en möjlighet för rådet.
102 Rådet har yrkat att talan ska ogillas såvitt avser denna grund
– Personaldomstolens bedömning
103 Av artikel 47 c i anställningsvillkoren, vilken enligt artikel 119 i anställningsvillkoren är analogt tillämplig på kontraktsanställda, framgår att behörig myndighet skönsmässigt får besluta om uppsägning av ett anställningsavtal som gäller tills vidare förutsatt att den uppsägningstid som föreskrivs i avtalet iakttas och att uppsägningen sker enligt bestämmelserna i nämnda artikel. Personaldomstolen får inte pröva huruvida denna bedömning var välgrundad om det inte visas att det har gjorts en uppenbart oriktig bedömning eller att det har förekommit maktmissbruk (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 14 juli 1997 i mål T‑123/95, B mot parlamentet, punkt 70).
104 Det ankommer på personaldomstolen att, inom ramen för de grunder som sökanden har anfört, kontrollera att rådet inte har gjort en uppenbart oriktig bedömning av de uppgifter som den beaktade för att fatta det angripna beslutet. När administrationen, såsom i förevarande mål, har tillerkänts ett stort utrymme för skönsmässig bedömning krävs det, för att styrka att administrationen har gjort en sådan uppenbart oriktig bedömning av de faktiska omständigheterna som skulle kunna motivera att det beslut som fattats på grundval av denna bedömning ogiltigförklaras, att den bevisning som det ankommer på sökanden att inge är tillräcklig för att administrationens bedömningar ska förlora sin trovärdighet (personaldomstolens dom av den 19 februari 2013 i mål F‑17/11 BB mot kommissionen, punkt 60).
105 När det gäller att definiera begreppet uppenbart oriktig bedömning i de fall då anställningsmyndigheten har utrymme för skönsmässig bedömning, har personaldomstolen redan tidigare slagit fast att ett uppenbart fel föreligger när felet lätt kan urskiljas och går att upptäcka utan svårighet (personaldomstolens dom av den 24 mars 2011 i mål F‑104/09, Canga Fano mot rådet, punkt 35). Det är mot bakgrund av denna definition som det ska prövas huruvida det angripna beslutet bygger på en uppenbart oriktig bedömning
106 Personaldomstolen gör följande bedömning i denna del. Med hänsyn till resultatet av den säkerhetsprövning som den nationella säkerhetsmyndigheten utfört kunde sökanden inte vara kvar på sin tjänst. Av promemorian av den 11 januari 2012, vars innehåll återges ovan i punkt 27, framgår vidare att det inte var möjligt att omplacera sökanden på en annan tjänst. Det framgår också av artikel 12 i lagen om inrättande av ett överklagandeorgan att förfarandet vid överklagandeorganet inte hindrar verkställighet. I och med att rådets generalsekreterare inte var bunden av resultatet av den nationella säkerhetsmyndighetens prövning var han inte heller bunden av överklagandeorganets beslut, eftersom det organets beslut endast är bindande inom tillämpningsområdet för lagen om säkerhetgodkännanden och inte kan påverka lagenligheten av det angripna beslutet. Under dessa omständigheter gjorde rådet inte en uppenbart oriktig bedömning när det beslutade att det angripna beslutet skulle verkställas utan att invänta utgången av överklagandet.
107 Sökandens påstående att rådet gjorde ett uppenbart och allvarligt bedömningsfel genom att anse att artikel 5.2.b i de allmänna genomförandebestämmelserna innebar en skyldighet att säga upp sökanden bygger dessutom på en felaktig tolkning av handlingarna i målet. Anställningsmyndigheten tog nämligen ställning till huruvida sökanden kunde omplaceras på en annan tjänst som inte krävde EU‑personalsäkerhetsgodkännande innan den beslutade att säga upp hans anställningsavtal. Mot bakgrund av överklagandeorganets slutsatser kallade vidare anställningsmyndigheten sökanden till ett möte i maj 2012, vid vilket han var närvarande tillsammans med sin advokat. Anställningsmyndigheten gav därvid sökanden tillfälle att visa att de negativa uppgifter som framkommit angående honom under den nationella säkerhetsmyndighetens prövning var grundlösa.
108 Av detta följer att talan inte heller kan vinna bifall såvitt avser den fjärde grunden.
Den femte grunden: Uppsägningen var en oproportionerlig åtgärd och anställningsmyndigheten har inte iakttagit sin skyldighet att undersöka huruvida sökanden kunde omplaceras eller kvarstå på sin ursprungliga tjänst
– Parternas argument
109 Sökanden har gjort gällande att det av hans senaste betygsrapport framgår att han har en enastående yrkesprofil. Han var nämligen en av de bästa mötesassistenterna i och med att det vid vart och ett av de tretton bedömningskriterierna anges ”god” eller ”mycket god”, och samma gäller hans språkkunskaper.
110 Med hänsyn till överklagandeorganets beslut i vilket den nationella säkerhetsmyndigheten förpliktades att bevilja sökanden säkerhetsgodkännandet borde rådet ha gjort en förnyad bedömning av det angripna beslutet, eftersom sökanden uppfyller alla kriterier för att kunna kvarstå på sin tjänst, eller åtminstone återinsättas på sin tidigare tjänst som våningsvaktmästare. På den tjänsten krävdes nämligen inte något godkännande och något säkerhetsförfarande var inte obligatoriskt.
111 Rådet har yrkat att talan ska ogillas såvitt avser denna grund.
– Personaldomstolens bedömning
112 Enligt fast rättspraxis innebär omsorgsplikten och principen om god förvaltningssed bland annat att den behöriga myndigheten, när den ska fatta beslut rörande en tjänstemans eller en anställds situation, ska beakta alla de omständigheter som kan inverka på beslutet, och detta gäller även vid utövandet av ett stort utrymme för skönsmässig bedömning. Det ankommer därvid på myndigheten att förutom tjänstens intresse även beakta den berörde tjänstemannens eller anställdes intressen. Med hänsyn till just omfattningen av institutionernas utrymme för skönsmässig bedömning vid bedömningen av tjänstens intresse, ska dock unionsdomstolens prövning begränsas till en prövning av huruvida den behöriga myndigheten har hållit sig inom skäliga gränser och inte har använt sitt utrymme för skönsmässig bedömning på ett felaktigt sätt (personaldomstolens dom av den 13 juni 2012 i mål F-63/11, Macchia mot kommissionen, punkt 50 och där angiven rättspraxis, överklagad till tribunalen i mål T‑368/12 P som för närvarande är under prövning).
113 När anställningsmyndigheten skulle besluta om huruvida det fanns skäl att säga upp sökanden var den skyldig att ta ställning till inte endast sökandens uppenbara intresse av att anställningsförhållandet med institutionen bevarades utan även tjänstens intresse, vilket utgörs av de behov som rådet – i egenskap av institution med ansvar för hanteringen av säkerhetsskyddsklassificerade EU-uppgifter – har av att institutionens personal är lojal, tillförlitlig och pålitlig.
114 Vad gäller den intresseavvägning som ska göras i förevarande fall framgår det av promemorian av den 11 januari 2012, vars innehåll återges ovan i punkt 27, att rådets generalsekreterare i enlighet med artikel 5.3 i de allmänna genomförandebestämmelserna verkligen har undersökt huruvida det var möjligt att omplacera sökanden på en annan tjänst. Någon omplacering av sökanden genomfördes emellertid inte med hänsyn till hans yrkesprofil, det urvalsförfarande som föregått hans anställning, de negativa uppgifter angående honom som framkommit efter den nationella myndighetens säkerhetsprövning och rådets skyldighet att vidta särskilda försiktighetsåtgärder i säkerhetsfrågor.
115 Personaldomstolen godtar i detta avseende inte sökandens tolkning av promemorian av den 11 januari 2012, innebärande att han, med hänsyn till hans senaste betygsrappport, hade rätt yrkesprofil för att kvarstå i tjänsten som mötesassistent eller åtminstone i hans tidigare tjänst som våningsvaktmästare.
116 När det gäller möjligheten att sökanden kvarstod på sin tjänst eller omplacerades till sin tidigare tjänst framgår det nämligen av artikel 7.3 i beslut 2011/292 jämförd med meddelande till personalen nr 58/09, vars relevanta innehåll återges ovan i punkt 20, att samtliga mötesassistenter för sina arbetsuppgifter kan behöva ha tillgång till säkerhetsskyddsklassificerade EU-uppgifter på säkerhetsskyddsklassificeringsnivån ”CONFIDENTIEL UE/EU [CONFIDENTIAL]” eller ”[SECRET] UE/EU [SECRET]”, ska säkerhetsprövas. Eftersom sökanden inte säkerhetsgodkänts kunde han inte utföra de arbetsuppgifter för vilka han anställts år 2007. Dessa uppgifter var av samma slag som de som han – enligt vad som framgår av den senaste betygsrapporten till sina överordnades belåtenhet – fullgjorde innan hans anställningsavtal sades upp.
117 Vad gäller möjligheten att omplacera sökanden på en annan tjänst ankom det på anställningsmyndigheten att, före antagandet av det angripna beslutet, beakta de krav som den tänkbara tjänsten ställer med hänsyn till sökandens kvalifikationer och potential. I och med att sökanden anställts efter ett urvalsförfarande för rekrytering av vaktmästare för att utföra ett manuellt eller administrativt servicearbete, vilket motsvarar tjänstegrupp I, skulle han endast ha kunnat omplaceras på en tjänst med motsvarande arbetsuppgifter vilken enligt artikel 8 i de allmänna genomförandebestämmelserna måste vara en tjänst som inte finns upptagen i tjänsteförteckningen. Av meddelande till personalen nr 58/09 framgår dock att den personal som ska utföra de arbetsuppgifter som detta slags tjänst innebär måste genomgå säkerhetsprövning för åtminstone säkerhetsskyddsklassificeringsnivån ”CONFIDENTIEL UE”.
118 Sökanden kan inte heller vinna framgång med argumentet att han, i likhet med andra kolleger, skulle ha kunnat inneha en tjänst som vaktmästare trots att han inte hade EU‑personalsäkerhetsgodkännande. Rådet angav visserligen vid förhandlingen att 3 av de 120 personer som anställts som vaktmästare – däribland 88 mötesassistenter – saknade säkerhetsgodkännande. Enligt de uppgifter som sökandens enhetschef lämnade vid förhandlingen har dock dessa 3 personer, vilka beviljats undantag av rådets generalsekreterare, alltid visat sig tillförlitliga, närmar sig pensionsåldern, är placerade på icke känsliga områden och omfattas inte av mobilitetsförfarandet. Rådet har tillagt att det inte under några omständigheter finns några kontraktsanställda på den aktuella avdelningen som inte har säkerhetsgodkännande.
119 Vad gäller beaktandet av de skäl som ledde till att anställningsmyndigheten inte beviljade sökanden EU‑personalsäkerhetsgodkännande räcker det att konstatera att de skäl som låg till grund för den nationella säkerhetsmyndighetens beslut, med hänsyn till rådets skyldighet att iaktta försiktighetsprincipen, på goda grunder kunde motivera anställningsmyndighetens farhågor att det eventuellt fanns en risk för att sökanden var sårbar.
120 Personaldomstolen godtar inte heller sökandens tolkning att överklagandeorganet hade underkänt de negativa uppgifter som framkommit angående honom efter den nationella myndighetens säkerhetsprövning.
121 I det avseendet räcker det nämligen att konstatera att eftersom rådet inte hade kunnat utverka en kopia av de förhörsprotokoll som ingetts till överklagandeorganet räckte inte motiveringen av överklagandeorganets beslut för att skingra de tvivel angående sökandens eventuella sårbarhet som slutsatserna i den nationella säkerhetsmyndighetens beslut gett upphov till.
122 Trots att överklagandeorganet hade förpliktat den nationella säkerhetsmyndigheten att bevilja sökanden säkerhetsgodkännande på nivån ”secret” kunde anställningsmyndigheten under förevarande omständigheter, utan att åsidosätta sina arbetsgivarskyldigheter gentemot sökanden, besluta dels att han inte kunde tillåtas få tillgång till säkerhetsklassificerade EU-uppgifter, dels att hans anställningsavtal skulle sägas upp eftersom det inte fanns någon annan tjänst som han kunde omplaceras på och slutligen att hans klagomål mot det angripna beslutet skulle avslås mot bakgrund av överklagandeorganets beslut.
123 Talan kan således inte heller vinna bifall såvitt avser den femte grunden och följaktligen ogillar personaldomstolen det första yrkandet om ogiltigförklaring av det angripna beslutet och, i den mån det är nödvändigt, av beslutet att avslå klagomålet.
Det andra och det tredje yrkandet om ersättning för ekonomisk och ideell skada
Parternas argument
124 Sökanden anser att den ekonomiska skada som han åsamkats genom det angripna beslutet skulle kunna gottgöras genom att rådet betalar ett belopp på 160 181,85 euro, jämte ränta, med förbehåll för eventuell höjning eller sänkning under förfarandet.
125 Vad gäller den ideella skadan anser han att enbart ogiltigförklaring av det angripna beslutet inte räcker som ersättning utan har yrkat att rådet ska förpliktas att betala ett belopp som i överensstämmelse med rätt och billighet (ex æquo et bono) beräknas uppgå till 25 000 euro, med förbehåll för eventuell höjning eller sänkning under förfarandet.
126 Rådet har yrkat att skadeståndsyrkandet ska ogillas.
Personaldomstolens bedömning
127 När en åberopad skada har sitt ursprung i antagandet av ett beslut mot vilket talan om ogiltigförklaring väckts leder, enligt fast rättspraxis, ett beslut att ogilla yrkandet om ogiltigförklaring i princip till att skadeståndsyrkandet ogillas eftersom yrkandena är nära förbundna (personaldomstolens dom av den 29 september 2011 i mål F-121/10, Heath mot ECB, punkt 129).
128 När skadan inte har sitt ursprung i antagandet av ett beslut eller när yrkandet om ogiltigförklaring inte ogillas förutsätter däremot administrationens skadeståndsansvar att sökanden visar att det föreligger en oegentlighet, en verklig skada och ett orsakssamband mellan beteendet och den åberopade skadan. Samtliga dessa villkor måste vara uppfyllda, varför det räcker att ett av dem inte är uppfyllt för att en skadeståndstalan ska ogillas (domen i det ovannämnda målet BB mot kommissionen, punkt 82 och där angiven rättspraxis).
129 I förevarande fall har den skada som sökanden åberopat sitt ursprung i rådets beteende i samband med att det antog beslutet att säga upp sökandens avtal om tillsvidareanställning. I och med att personaldomstolen har ogillat yrkandet om ogiltigförklaring utan att finna att anställningsmyndighetens beteende i samband med antagandet av det angripna beslutet är behäftat med någon egentlighet ska sökandens skadeståndsyrkande ogillas.
130 Av det ovan anförda följer att talan ska ogillas i sin helhet.
Rättegångskostnader
131 Om inte annat följer av bestämmelserna i kapitel 8 i avdelning II i rättegångsreglerna, ska enligt artikel 87.1 i dessa rättegångsregler tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Enligt artikel 87.2 får personaldomstolen, om så anses skäligt, besluta att en tappande part endast delvis, eller inte alls, ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.
132 Av skälen i förevarande dom följer att sökanden har tappat målet. Rådet har dessutom uttryckligen yrkat att sökanden ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom omständigheterna i förevarande mål inte motiverar en tillämpning av bestämmelserna i artikel 87.2 i rättegångsreglerna ska sökanden bära sina rättegångskostnader och förpliktas att ersätta rådets rättegångskostnader.
Mot denna bakgrund beslutar
PERSONALDOMSTOLEN (andra avdelningen)
följande:
1) Talan ogillas.
2) Bruno Arguelles Arias ska bära sina rättegångskostnader och ersätta de kostnader som Europeiska unionens råd har haft.
Rofes i Pujol | Barents | Bradley |
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 21 november 2013.
W. Hakenberg | | M. I. Rofes i Pujol |
Justitiesekreterare | | Ordförande |