DOMSTOLENS DOM (femte avdelningen)
den 16 maj 2019 (*)
”Begäran om förhandsavgörande – Miljö – Transport av avfall – Förordning (EG) nr 1013/2006 – Avfall som omfattas av förfarandet med skriftlig förhandsanmälan och skriftligt förhandsgodkännande – Transporter inom Europeiska unionen – Artikel 1.3 b – Omfattas inte av tillämpningsområdet – Avfall som uppkommer ombord på ett fartyg – Avfall ombord på ett fartyg till följd av ett haveri”
I mål C‑689/17,
angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Landgericht München I (Regiondomstolen München I, Tyskland) genom beslut av den 29 november 2017, som inkom till domstolen den 8 december 2017, i målet
Conti 11. Container Schiffahrts-GmbH & Co. KG MS ”MSC Flaminia”
mot
Land Niedersachsen,
meddelar
DOMSTOLEN (femte avdelningen)
sammansatt av avdelningsordföranden E. Regan samt domarna C. Lycourgos, E. Juhász (referent), M. Ilešič och I. Jarukaitis,
generaladvokat: H. Saugmandsgaard Øe,
justitiesekreterare: avdelningschefen D. Dittert,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 25 oktober 2018,
med beaktande av de yttranden som avgetts av:
– Conti 11. Container Schiffahrts-GmbH & Co. KG MS ”MSC Flaminia”, genom J.-E. Pötschke och W. Steingröver, Rechtsanwälte,
– Land Niedersachsen, genom R. van der Hout, advocaat, och H. Jacobj, Rechtsanwalt,
– Europeiska kommissionen, genom A. C. Becker, E. Sanfrutos Cano och L. Haasbeek, samtliga i egenskap av ombud,
och efter att den 24 januari 2019 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande
följande
Dom
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 1.3 b i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1013/2006 av den 14 juni 2006 om transport av avfall (EUT L 190, 2006, s. 1).
2 Begäran har framställts i ett mål mellan Conti 11. Container Schiffahr-GmbH & Co. KG MS ”MSC Flaminia” (nedan kallat Conti) och Land Niedersachsen (Delstaten Niedersachsen, Tyskland) om den skyldighet sistnämnda ålagt Conti att genomföra ett anmälningsförfarande för transport av avfall ombord på fartyget MSC Flaminia (nedan kallat Flaminia) till följd av ett haveri.
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
Direktiv om avfall
3 Artikel 1.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/12/EG av den 5 april 2006 om avfall (EGT L 114, 2006, s. 9), föreskrev följande:
”I detta direktiv gäller följande definitioner:
a) avfall: varje föremål, ämne eller substans som ingår i de kategorier som anges i bilaga I och som innehavaren gör sig av med eller avser eller är skyldig att göra sig av med.
…”
4 I artikel 3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/98/EG av den 19 november 2008 om avfall och om upphävande av vissa direktiv (EGT L 312, 2008, s. 3), som upphävde direktiv 2006/12, föreskrivs följande:
”I detta direktiv gäller följande definitioner:
1) avfall: ämne eller föremål som innehavaren gör sig av med eller avser eller är skyldig att göra sig av med,
…”
Förordning nr 1013/2006
5 Skälen 1, 7 och 14 i förordning nr 1013/2006 har följande lydelse:
”(1) Förordningens huvudsakliga och överordnade syfte och innehåll är miljöskydd medan dess följder för den internationella handeln endast är av underordnad betydelse.
…
(7) Det är viktigt att organisera och reglera övervakningen och kontrollen av avfallstransporter på ett sätt som tar hänsyn till behovet av att bevara, skydda och förbättra miljökvaliteten och människors hälsa och som främjar en enhetligare tillämpning av förordningen över hela [unionen].
…
(14) För transporter av avfall avsett för bortskaffningsförfaranden och avfall som inte anges i bilaga III, IIIA eller IIIB avsett för återvinningsförfaranden är det lämpligt att garantera bästa möjliga övervakning och kontroll genom att kräva att sådana transporter på förhand skall godkännas skriftligen. Ett sådant förfarande bör vara förenat med förhandsanmälan, vilket medför att de behöriga myndigheterna blir vederbörligen informerade så att de kan vidta alla åtgärder som behövs för att skydda människors hälsa och miljön. Dessa myndigheter bör på så sätt även få möjlighet att göra motiverade invändningar mot sådana transporter.”
6 Artikel 1 i denna förordning har följande lydelse:
”1 I denna förordning fastställs de förfaranden och kontrollsystem som skall användas för avfallstransporter, beroende på avfallets ursprung och destination och transportväg, det slags avfall som transporteras samt den typ av behandling som avfallet skall genomgå på destinationsorten.
…
3. Denna förordning omfattar inte
a) ilandförande av avfall, inklusive avloppsvatten och restprodukter, som uppkommit i samband med normal drift av fartyg och havsplattformar, förutsatt att sådant avfall omfattas av kraven i den internationella konventionen till förhindrande av föroreningar från fartyg [undertecknad i London den 2 november 1973, i dess kompletterade lydelse enligt protokoll av den 17 februari 1978] (Marpol 73/78) eller andra bindande internationella instrument,
b) avfall som uppkommit ombord på fordon, tåg, flygplan och fartyg till dess att sådant avfall lastas av för att återvinnas eller bortskaffas,
…”
7 I artikel 2 i den ovannämnda förordningen föreskrivs följande:
”I denna förordning gäller följande definitioner:
1. avfall: avfall enligt definitionen i artikel 1.1 a i direktiv [2006/12].
…
34. transport: befordran av avfall som är avsett att återvinnas eller bortskaffas …,
…”
8 I artikel 3.1 i samma förordning föreskrivs följande:
”Transporter av följande avfall skall omfattas av förfarandet med skriftlig förhandsanmälan och skriftligt förhandsgodkännande i enlighet med bestämmelserna i denna avdelning:
a) För bortskaffande:
Allt avfall.
b) För återvinning:
i) Avfall som anges i förteckningen i bilaga IV, vilket bland annat inbegriper avfall som anges i förteckningarna i bilagorna II och VIII till Baselkonventionen [om kontroll av gränsöverskridande transporter och om slutligt omhändertagande av riskavfall, antagen den 22 mars 1989 och godkänd på gemenskapens vägnar genom rådets beslut 93/98/EEG av den 1 februari 1993 (EGT L 39, 1993, s. 1; svensk specialutgåva, område 1, volym 20, s. 202)].
ii) Avfall som anges i förteckningen i bilaga IVA.
iii) Avfall som inte omfattas av en enskild avfallskod i bilaga III, IIIB, IV eller IVA.
iv) Blandat avfall som inte omfattas av en enskild avfallskod i bilaga III, IIIB, IV eller IVA, med undantag för det som anges i bilaga IIIA.”
9 I artikel 4 i förordning nr 1013/2006 föreskrivs följande:
”Om anmälaren har för avsikt att transportera avfall enligt artikel 3.1 a eller 3.1 b, skall han eller hon på förhand göra en skriftlig anmälan till den behöriga avsändarmyndigheten som skall vidarebefordra denna samt, vid gemensam anmälan, uppfylla artikel 13.
När en anmälan görs skall följande krav uppfyllas:
1. Anmälningsdokument och transportdokument:
Anmälan skall ske med hjälp av följande dokument:
a) Anmälningsdokumentet i bilaga IA, och
b) transportdokumentet i bilaga IB.
När en anmälan görs skall anmälningsdokumentet och, där det är relevant, transportdokumentet fyllas i av anmälaren.
…
Anmälningsdokument och transportdokument skall tillhandahållas anmälaren av den behöriga avsändarmyndigheten.
…”
Tysk lagstiftning
10 Enligt 2 § punkt 2 led 13 är bestämmelserna i Gesetz zur Förderung der Kreislaufwirtschaft und Sicherung der umweltverträglichen Bewirtschaftung von Abfällen (Kreislaufwirtschaftsgesetz – KrWG) (lag om främjande av en cirkulär ekonomi och säkerställande av en ekologisk hantering av avfall) av den 24 februari 2012 (BGBl. 2012 I, s. 212) inte tillämpliga på insamling och överföring av fartygsgenererat avfall och lastrester, i den utsträckning som detta på grundval av internationella eller överstatliga avtal regleras i lagstiftning på förbunds- eller delstatsnivå.
11 I 32 § Niedersächsites Abfallgesetz (avfallslagen för Niedersachsen) föreskrivs följande:
”I bestämmelserna i denna lag avses med
…
6. fartygsgenererat avfall:
a) allt avfall (inbegripet avfallsvatten och annat avfall än lastrester) som uppkommer i samband med driften av ett fartyg och som omfattas av bilagorna I, IV och V till [Marpol-konventionen 73/78]), och
b) lastavfall enligt definitionen i punkt 1.7.5 i riktlinjerna för tillämpningen av [Marpol-konventionen 73/78],
7. lastrester: sådana rester av lastmaterial ombord, i lastrum eller tankrar som finns kvar efter avslutad lossning och rengöring, och omfattar också överskott och spill som uppkommer i samband med lastning och lossning.”
12 Enligt 35 § punkt 1 i Niedersachsens avfallslag ska fartygets befälhavare innan fartyget lämnar hamnen deponera allt fartygsgenererat avfall i en mottagningsanordning i hamnen. I 36 § punkt 1 i denna lag föreskrivs samma skyldighet när det gäller lastrester.
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan
13 Flaminia är ett containerfartyg som ägs av Conti och som under den aktuella perioden i det nationella målet seglade under tysk flagg.
14 Den 14 juli 2012 uppstod en brand och explosioner på fartyget under en resa från Charleston (Förenta staterna) till Antwerpen (Belgien). Vid händelsen transporterade fartyget 4 808 containrar, varav 151 ansågs vara ”farligt material”. Efter det att branden ställts under kontroll fick Conti den 21 augusti 2012 tillstånd att bogsera fartyget i tyskt vatten. I enlighet med skrivelse av den 25 augusti 2012 från Havariekommando (ledningscentral för maritima nödsituationer, Tyskland) förpliktades Conti att upprätta en handlingsplan för vidare åtgärder samt redogöra för eventuella avtalsparter som anlitades för att genomföra åtgärderna i handlingsplanen.
15 Den 9 september 2012 bogserades fartyget till Wilhelmshaven (Tyskland).
16 Conti åtog sig gentemot de tyska myndigheterna att bland annat säkerställa en säker transport av fartyget till ett reparationsvarv i Mangalia (Rumänien) och att se till att de ämnen som fanns ombord på fartyget behandlades på lämpligt sätt.
17 Genom skrivelse av den 30 november 2012 informerade Niedersächsische Umweltministerium (Miljöministeriet i Niedersachsen, Tyskland) Conti om att själva fartyget, ”samt brandsläckningsvattnet ombord samt slam och metallskrot, [skulle] klassificeras som avfall” och det därför krävdes ett anmälningsförfarande. Conti invände mot denna bedömning genom skrivelse av den 3 december 2012.
18 Genom beslut av den 4 december 2012 ålade Gewerbeaufsichtsamt Oldenburg (Arbetsinspektionen i Oldenburg, Tyskland) Conti att genomföra ett anmälningsförfarande på grund av att det fanns metallskrot och brandsläckningsvatten blandat med slam och lastrester ombord på fartyget. Dessutom förbjöds Conti att flytta fartyget innan anmälningsförfarandet slutförts och Conti presenterat en verifierbar plan för avfallshantering som avfattats på tyska.
19 Den 21 december 2012 hade den intakta lasten lossats och fartygets sjöduglighet vid våghöjder på upp till 6 meter kunnat fastställas.
20 Ett anmälningsförfarande för transport av brandsläckningsvatten till Danmark inleddes och avslutades. Utpumpningen av brandsläckningsvattnet inleddes den 18 februari 2013. När det blivit möjligt att avgöra hur mycket av slammet från brandsläckningsvattnet som inte kunde pumpas ut, inleddes ett ytterligare anmälningsförfarande med Rumänien den 26 februari 2013.
21 Det ursprungliga tillståndet, som begärdes för den 4 mars 2013, utfärdades den 1 mars 2013. Innan fartyget tilläts lämna hamnen, behövde 30 containrar med avfall lastas av och avlastningen förlängdes till och med den 7 mars 2013. Efter det att anmälningsförfarandet med Rumänien hade avslutats kunde fartyget genomföra resan den 15 mars 2013. I Rumänien konstaterades det att det fanns cirka 24 000 ton avfall ombord.
22 Den 4 januari 2013 begärde Conti omprövning av beslutet av den 4 december 2012 hos yrkesinspektionen. Företaget hävdade att det inte borde ha omfattats av anmälningsförfarandet enligt förordning nr 1013/2006 eftersom det inte omfattades av förordningens tillämpningsområde, och angav att det lät sig omfattas av det förfarandet endast för att undvika förseningar. Yrkesinspektionen förklarade genom skrivelse av den 3 april 2013 att det inte längre fanns anledning att genomföra omprövningsförfarandet.
23 Conti väckte därefter talan vid den hänskjutande domstolen och yrkade att Land Niedersachsen skulle förpliktas att utge skadestånd för den skada som Conti hade förorsakats, särskilt till följd av kostnaderna för de anmälningsförfaranden som Conti hade burit. Conti anser att klassificeringen av materialet som fanns på fartyget som avfall och det påföljande föreläggandet om genomförande av ett anmälningsförfarande var rättsstridiga. Bolaget hävdar i detta avseende att ett projekt för bortskaffande av avfall enligt nationell lagstiftning inte kunde krävas, eftersom förordning nr 1013/2006 utgör hinder för tillämpningen av nationell rätt när avfall som finns ombord på ett fartyg är avsett för återvinning eller bortskaffande i en annan medlemsstat.
24 Den hänskjutande domstolen anser att i den del som den skada Conti gör gällande avser kostnaderna för att genomföra anmälningsförfarandet, krävs det för att en rätt till ersättning ska uppkomma att förordning nr 1013/2006 inte är tillämplig på restprodukterna från haveriet i det nationella målet. Kostnaderna har nämligen uppstått endast till följd av att yrkesinspektionen bedömde att det var nödvändigt att genomföra ett anmälningsförfarande.
25 Den domstolen anser att det var nödvändigt med ett anmälningsförfarande i den mening som avses i artikel 3.1 i förordning nr 1013/2006, i den mån avfall skulle överföras från Tyskland till Rumänien. Den ifrågasätter dock huruvida undantaget i artikel 1.3 b i den förordningen var tillämpligt och påpekar att om så var fallet skulle transporten av de restprodukter som var i fråga i det nationella målet ha legat utanför förordningens tillämpningsområde. I detta avseende anser domstolen att det inte framgår av ordalydelsen i den sistnämnda bestämmelsen, i vilken återfinns uttrycket ”avfall som uppkommit ombord på … fartyg”, av förarbetena till förordning nr 1013/2006, av skälen i nämnda förordning eller av den nämnda förordningens systematik, att avfall och restprodukter som uppkommer till följd av haverier ska omfattas av denna undantagsbestämmelse.
26 Mot denna bakgrund beslutade Landgericht München I (Regiondomstolen München I, Tyskland) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EU-domstolen:
”Är haverigenererade rester bestående av metallskrot och släckningsvatten blandat med slam och lastrester ombord på ett fartyg ’avfall som uppkommit ombord på fordon, tåg, flygplan och fartyg’ i den mening som avses i artikel 1.3 b i förordning (EG) nr 1013/2006?”
Begäran om återupptagande av det muntliga förfarandet
27 Land Niedersachsen har, efter det att generaladvokaten föredragit sitt förslag till avgörande, genom skrivelse som inkom till domstolens kansli den 5 april 2019, begärt att domstolen ska återuppta det muntliga förfarandet.
28 Till stöd för sin begäran har Land Niedersachsen i huvudsak gjort gällande att en avgörande fråga för tvistens utgång i det nationella målet ännu inte har avhandlats vid EU-domstolen. Frågan gäller huruvida förordning nr 1013/2006, mot bakgrund av artikel 1.3 b i denna, tillämpas även när det berörda fartyget befinner sig på det fria havet. Enligt Land Niedersachsen skulle, om denna förordning skulle tillämpas på den första delen av Flaminias resa på det fria havet, frågan uppkomma huruvida denna förordning är förenlig med folkrätten, närmare bestämt Baselkonventionen. Land Niedersachsen har tillagt att en ny begäran om förhandsavgörande kan bli nödvändig i framtiden för det fall det muntliga förfarandet inte skulle återupptas.
29 Enligt artikel 83 i domstolens rättegångsregler får domstolen efter att ha hört generaladvokaten, när som helst, besluta att den muntliga delen av förfarandet ska återupptas, bland annat om domstolen anser att den inte har tillräcklig kännedom om omständigheterna i målet, eller om en part, efter det att den muntliga delen har förklarats avslutad, har lagt fram en ny omständighet som kan ha ett avgörande inflytande på målets utgång, eller om målet ska avgöras på grundval av ett argument som inte har avhandlats mellan parterna eller de berörda personer som avses i artikel 23 i stadgan för Europeiska unionens domstol.
30 Land Niedersachsens begäran om att återuppta det muntliga förfarandet innehåller emellertid ingen ny omständighet och efterfrågar i huvudsak att domstolen prövar två frågor som den hänskjutande domstolen inte har ställt. Dessa frågor avser dels tillämpligheten av förordning nr 1013/2006 när det berörda fartyget befinner sig på det fria havet, dels giltigheten av undantaget i artikel 1.3 b i förordningen mot bakgrund av Baselkonventionen.
31 Vidare har domstolen alla de uppgifter som krävs för att meddela ett avgörande och behöver inte avgöra målet på grundval av ett argument som inte har avhandlats mellan parterna och de berörda personer som avses i artikel 23 i stadgan för Europeiska unionens domstol.
32 Under dessa omständigheter finner domstolen, efter att ha hört generaladvokaten, att det saknas skäl att besluta om återupptagande av den muntliga delen av förfarandet.
Prövning av tolkningsfrågan
33 Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artikel 1.3 b i förordning nr 1013/2006 ska tolkas så, att restprodukter i form av metallskrot och brandsläckningsvatten blandat med slam och lastrester, såsom de som är i fråga i det nationella målet, till följd av ett haveri ombord på ett fartyg, ska anses utgöra avfall som uppkommit ombord på fartyg i den mening som avses i den bestämmelsen.
34 Det bör inledningsvis noteras att det framgår av beslutet om hänskjutande att de restprodukter som är i fråga i det nationella målet, i det att de utgör substanser eller föremål som innehavaren har för avsikt att göra sig av med omfattas av begreppet ”avfall” i den mening som avses i artikel 2 led 1 i förordning (EG) nr 1013/2006, som hänvisar till definitionen av begreppet i artikel 1.1 a i direktiv 2006/12, som sedan dess har ersatts av artikel 3.1 i direktiv 2008/98, vilken innehåller en definition som i huvudsak motsvarar detta begrepp.
35 Det ska härefter erinras om att artikel 1.3 b i förordning nr 1013/2006 undantar avfall som uppkommit ombord på fordon, tåg, flygplan och fartyg till dess att sådant avfall lastas av för att återvinnas eller bortskaffas, från förordningens tillämpningsområde.
36 I likhet med vad den hänskjutande domstolen har angett, skulle följaktligen förordning nr 1013/2006 inte ha varit tillämplig på avfallet i det nationella målet, för det fall avfallet ska anses omfattas av nämnda bestämmelse, förrän det lämnat fartyget för återvinning eller bortskaffande.
37 Vid tolkningen av en unionsbestämmelse ska, enligt domstolens fasta praxis, inte bara lydelsen beaktas, utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelsen ingår i (dom av den 17 oktober 2018, Günter Hartmann Tabakvertrieb, C‑425/17, EU:C:2018:830, punkt 18 och där angiven rättspraxis).
38 Det bör även noteras att eftersom artikel 1.3 b i förordning nr 1013/2006 föreskriver ett undantag från tillämpningen av bestämmelserna i samma förordning, ska den i princip tolkas restriktivt. Detta innebär emellertid inte att principen om restriktiv tolkning ska medföra att den definition som används för att fastställa räckvidden av undantaget i nämnda bestämmelse ska tolkas på ett sådant sätt att undantaget förlorar sin effekt (se, analogt, dom av den 11 september 2014, Fastweb, C‑19/13, EU:C:2014:2194, punkt 40 och där angiven rättspraxis).
39 Vad avser ordalydelsen i artikel 1.3 b i förordning nr 1013/2006, följer det för det första av den bestämmelsen att avfallet ska ha uppkommit ombord på, exempelvis, ett fartyg och inte ha lastats av från detsamma för att omfattas av undantaget från förordningens tillämpningsområde.
40 I detta avseende är det viktigt att betona att denna bestämmelse inte anger något beträffande avfallets ursprung eller det sätt på vilket det uppkommer ombord på det berörda fartyget.
41 Såsom generaladvokaten påpekade i punkt 47 i sitt förslag till avgörande, har unionslagstiftaren begränsat sig till att i artikel 1.3 b i förordning nr 1013/2006 precisera den plats där avfallet ska uppkomma, det vill säga ombord på exempelvis ett fartyg, utan att fastställa några särskilda krav vad gäller de omständigheter under vilka sådant avfall uppkommer.
42 Vidare följer det av den vanliga betydelsen av orden ”till dess att sådant avfall lastas av', som används i artikel 1.3 b i förordning nr 1013/2006, att bestämmelsen, när det gäller ett fartyg, endast gäller så länge som det berörda avfallet inte har lämnat fartyget för att transporteras för återvinning eller bortskaffande.
43 Det framgår således av ordalydelsen i artikel 1.3 b i förordning nr 1013/2006 att det undantag från förordningens tillämpningsområde som bestämmelsen föreskriver ska tillämpas på avfall som uppkommer ombord på ett fartyg, oberoende av de omständigheter under vilka sådant avfall uppkommer, fram till dess att avfallet lämnar fartyget för återvinning eller bortskaffande.
44 För det andra stöds denna slutsats av bestämmelsens sammanhang. Artikel 1.3 a i förordning nr 1013/2006 avser nämligen ilandförande av avfall, inklusive avloppsvatten och restprodukter, som uppkommit i samband med normal drift av exempelvis fartyg, förutsatt att sådant avfall omfattas av kraven i Marpol-konventionen 73/78 eller andra bindande internationella instrument.
45 Till skillnad från ordalydelsen i artikel 1.3 b i förordning nr 1013/2006 avser således artikel 1.3 a i den förordningen uttryckligen avfall som uppkommit i samband med normal drift av exempelvis ett fartyg, vilket bekräftar att undantaget i den förstnämnda bestämmelsen, som inte innehåller någon sådan precisering, omfattar avfall som uppkommer ombord på ett fartyg, oavsett under vilka omständigheter avfallet uppkommer.
46 För det tredje strider tolkningen av artikel 1.3 b i förordning nr 1013/2006, som följer av ordalydelsen i den bestämmelsen och det sammanhang i vilket den utgör en del, inte mot syftet med den förordningen.
47 Det framgår visserligen av artikel 1.1 och skäl 7 i förordning nr 1013/2006 att denna inför förfaranden och system för kontroll av avfallstransporter på ett sätt som tar hänsyn till behovet av att bevara, skydda och förbättra miljökvaliteten och människors hälsa. Det framgår särskilt av artiklarna 3.1 och 4.1 i förordningen, jämförda med skäl 14 i förordningen, att transport mellan medlemsstater av avfall för bortskaffande eller farligt avfall för återvinning ska anmälas skriftligen i förväg till de behöriga myndigheterna så att dessa kan vidta nödvändiga åtgärder för att skydda människors hälsa och miljön (dom av den 26 november 2015, Total Waste Recycling, C‑487/14, EU:C:2015:780, punkt 29 och där angiven rättspraxis).
48 Detta miljöskyddsmål som eftersträvas genom förordning nr 1013/2006 kan emellertid inte kräva, trots det tydliga undantag som föreskrivs i artikel 1.3 b i den förordningen, att förflyttningen av avfall som oförutsett uppkommer ombord ett fartyg ska omfattas av reglerna i den förordningen och, i synnerhet, i enlighet med artikel 3.1 i den förordningen, av kravet på skriftlig förhandsanmälan och skriftligt förhandsgodkännande. Med hänsyn till att denna typ av avfall uppkommer plötsligt och oförutsett skulle det nämligen i praktiken vara omöjligt eller orimligt svårt för den person som bär ansvaret för det berörda fartyget att i god tid ta del av information som är nödvändig för en korrekt tillämpning av dessa regler, vilka syftar till att säkerställa en effektiv tillsyn och kontroll av transporten av sådant avfall i den mening som avses i den förordningen.
49 I händelse av avfall som härrör från ett haveri, såsom det som är i fråga i det nationella målet, skulle den anvariga personen innan den lägger till vid hamn, således med all sannolikhet inte kunna veta och lämna alla uppgifter som krävs enligt formulären i bilagorna I A och I B till förordning nr 1013/2006, beträffande bland annat avfallets beteckning, sammansättning och identifiering, samt vilken typ av bortskaffande eller återvinning som planeras.
50 Vidare bör det, som generaladvokaten har påpekat i punkt 65 i sitt förslag till avgörande, noteras att en tillämpning av bestämmelserna i förordning nr 1013/2006 på avfall som uppkommer ombord på ett fartyg till följd av ett haveri på det fria havet skulle kunna leda till att fartygets ankomst till en säker hamn försenas och därmed öka risken för förorening av haven och därigenom undergräva förordningens syfte.
51 Det är dock viktigt att påpeka att det undantag som föreskrivs i artikel 1.3 b i förordning nr 1013/2006 inte kan tillämpas i händelse av missbruk som tillskrivs de ansvariga för det berörda fartyget. Sådant missbruk kan bland annat bestå av metoder som syftar till att försena avlastningen av avfall för återvinning eller bortskaffande onödigt länge och utan motivering. En sådan försening bör särskilt bedömas med hänsyn till avfallets art och omfattningen av den fara som avfallet utgör för miljön och människors hälsa.
52 I det aktuella fallet ska, i den mån avfallet i fråga i det nationella målet har orsakats av det haveri som har uppstått ombord på Flaminia på det fria havet, avfallet anses ha uppkommit ombord på ett fartyg i den mening som avses i artikel 1.3 b i förordning nr 1013/2006. Denna bestämmelse ska således tillämpas på sådant avfall till dess avfallet lämnar fartyget för återvinning eller bortskaffande.
53 Mot bakgrund av det ovan anförda ska tolkningsfrågan besvaras enligt följande. Artikel 1.3 b i förordning nr 1013/2006 ska tolkas så, att restprodukter i form av metallskrot och brandsläckningsvatten blandat med slam och lastrester, såsom de som är i fråga i det nationella målet, till följd av ett haveri ombord på ett fartyg, ska anses utgöra avfall som uppkommit ombord på fartyg i den mening som avses i den bestämmelsen, vilka följaktligen inte omfattas av den förordningens tillämpningsområde till dess att de har lastats av för att återvinnas eller bortskaffas.
Rättegångskostnader
54 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (femte avdelningen) följande:
Artikel 1.3 b i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1013/2006 av den 14 juni 2006 om transport av avfall, ska tolkas så, att restprodukter i form av metallskrot och brandsläckningsvatten blandat med slam och lastrester, såsom de som är i fråga i det nationella målet, till följd av ett haveri ombord på ett fartyg, ska anses utgöra avfall som uppkommit ombord på fartyg i den mening som avses i den bestämmelsen, vilka följaktligen inte omfattas av den förordningens tillämpningsområde till dess att de har lastats av för att återvinnas eller bortskaffas.
Underskrifter