Language of document :

Överklagande ingett den 6 augusti 2019 2019 av Europeiska kommissionen av den dom som tribunalen (nionde avdelningen) meddelade den 27 juni 2019 i mål T-20/17, Ungern mot Europeiska kommissionen

(Mål C-596/19 P)

Rättegångsspråk: ungerska

Parter

Klagande: Europeiska kommissionen (ombud: Bottka V. och P -J. Loewenthal,)

Övriga parter i målet: Ungern och Republiken Polen

Klagandens yrkanden

Klaganden yrkar att domstolen ska

upphäva tribunalens dom (nionde avdelningen) av den 27 juni 2019 i mål T-20/17, Ungern/ kommissionen,

slå fast att Ungerns talan vid tribunalen inte kan bifallas på den andra och den tredje grunden som åberopats till stöd för nämnda talan, avseende åsidosättande av motiveringsskyldigheten och maktmissbruk samt förplikta Ungern att ersätta rättegångskostnaderna i målet vid tribunalen och i målet om överklagande,

alternativt återförvisa målet till tribunalen för prövning av de grunder som ännu inte prövats samt besluta att frågan om rättegångskostnader i målet vid tribunalen och i målet om överklagande anstår.

Grunder och huvudargument

Den första grund som kommissionen har åberopat till stöd för sitt överklagande avser att tribunalen åsidosatte artikel 107.1 FEUF när den fann att strukturen på de progressiva skattesatser som gällde för den ungerska reklamskatten inte var selektiv. Till utveckling av den första grunden har kommissionen anfört följande tre argument:

För det första gjorde tribunalen en oriktig bedömning när den i punkterna 78–83 i den överklagade domen fann att kommissionen, vid fastställandet av referenssystemet, felaktigt hade undantagit den ungerska reklamskattens progressiva skattesatser. I motsats till vad tribunalen fann var kommissionens synsätt i det omtvistade beslutet förenligt med unionsdomstolens praxis. Tribunalen gjorde således en felaktig rättstillämpning vid fastställandet av referenssystemet.

För det andra gjorde tribunalen en oriktig bedömning när den i punkterna 84–90 i den överklagade domen fann att kommissionen på ett felaktigt sätt hade fastställt reklamskattens syfte, mot bakgrund av vilket jämförbarhetsbedömningen ska göras. Det följer av domstolens fasta praxis att det som är relevant vid jämförbarhetsbedömningen endast är det beskattningsföremål som avses med åtgärden, det vill säga det beskattningssyfte som bestäms genom den beskattningsgrundande händelsen. Andra syften, som till exempel skatteförmåga, är endast relevanta för bedömningen av huruvida det finns sakliga skäl för den åtskillnad som skatten innebär, förutsatt att dessa syften är kopplade till skattens art. Tribunalen gjorde således en felaktig rättstillämpning när den vid jämförbarhetsbedömningen hänvisade till ett påstått fördelningspolitiskt syfte med reklamskatten.

För det tredje gjorde tribunalen en oriktig bedömning när den i punkterna 91–105 i den överklagade domen fann att det var fel av kommissionen att i det omtvistade beslutet slå fast att det fördelningspolitiska syftet inte kunde rättfärdigas av omsättningsskattens progressivitet. Tribunalens bedömning att den ungerska reklamskatten inte utgör diskriminering och att den eftersträvar ett omfördelningssyfte bygger på ett felaktigt antagande om att företag med hög omsättning nödvändigtvis har en högre vinst än företag med lägre omsättning. På grundval av detta felaktiga antagande gjorde tribunalen en felaktig rättstillämpning när den fann att den diskriminering som reklamskatten ger upphov till kan rättfärdigas av ett syfte som inte är en del av skattens karaktär. Genom att utgå från detta felaktiga antagande vände tribunalen dessutom på ett otillbörligt sätt på bevisbördan och ålade kommissionen att visa att den ungerska reklamskattens progressiva skattesatser inte kunde rättfärdigas av dess påstådda fördelningspolitiska syfte.

Den andra grund som kommissionen har åberopat till stöd för sitt överklagande avser att tribunalen åsidosatte artikel 107.1 FEUF när den fann att möjligheten att dra av procent av förlusterna inte var selektiv. För det första är nämnda åtgärd oförenlig med det referenssystem som den påstås vara en del av, eftersom den innebär att skattskyldiga personer som är skyldiga att betala en skatt som baseras på deras omsättning har rätt att dra av överförda förluster, vilket inte återspeglar företagets vinst. I motsats till vad tribunalen fann är åtgärden inte heller av allmän karaktär och beror inte på en godtycklig omständighet. Tvärtom kunde de personer som gynnades av åtgärden avseende det föregående beskattningsåret identifieras vid tidpunkten för skattens införande.

____________