PERSONALDOMSTOLENS DOM (andra avdelningen)

den 30 april 2009 (*)

”Personalmål – Extraanställda personer vid parlamentets sessioner – Upptagande till sakprövning – Administrativt förfarande – Artikel 283 EG – Artikel 78 i anställningsvillkoren för övriga anställda – Invändning om rättsstridighet – Likabehandling – Anställningstrygghet – Direktiv 1999/70 – Visstidsanställningar – Möjlighet att åberopa”

I mål F‑65/07,

angående en talan enligt artiklarna 236 EG och 152 EA, som väckts av

Laleh Aayhan, bosatt i Strasbourg (Frankrike), och 79 andra tidigare extraanställda personer vid sessioner vars namn återfinns i bilagan, företrädda av advokaten R. Blindauer,

sökande,

mot

Europaparlamentet, inledningsvis företrätt av M. Mustapha-Pacha och R. Ignătescu, båda i egenskap av ombud, därefter av R. Ignătescu och S. Seyr, båda i egenskap av ombud,

svarande,

meddelar

PERSONALDOMSTOLEN (andra avdelningen)

sammansatt av ordföranden H. Kanninen samt domarna I. Boruta och S. Van Raepenbusch (referent),

justitiesekreterare: handläggaren R. Schiano,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 13 november 2008,

följande

Dom

1        Laleh Aayhan och 79 andra tidigare extraanställda personer vid Europaparlamentets sessioner har, genom ansökan som inkom till personaldomstolens kansli den 29 juni 2007, yrkat att personaldomstolen ska ogiltigförklara det beslut som fattades av den myndighet som är behörig att sluta anställningsavtal (nedan kallad anställningsmyndigheten) den 20 april 2007 att avslå deras påstådda klagomål av den 19 december 2006. I detta påstådda klagomål yrkade sökandena att de på varandra följande avtal om visstidsanställning som ingåtts mellan var och en av dem och parlamentet ska betraktas som ett enda avtal om tillsvidareanställning på deltid, att de berörda ska beredas anställning vid parlamentet i denna egenskap och att de ska tillerkännas ersättning motsvarande den rätt till betald ledighet som de har förvärvat under de perioder de har arbetat.

 Tillämpliga bestämmelser

1.     Anställningsvillkor för övriga anställda i Europeiska gemenskaperna

2        Enligt artikel 52 andra meningen i Anställningsvillkor för övriga anställda i Europeiska gemenskaperna (nedan kallade anställningsvillkoren för övriga anställda) ”[får][i]nga nya extraanställda ... anställas efter den 31 december 2006.”

3        I artikel 58 första stycket i anställningsvillkoren för övriga anställda föreskrivs följande:

”Extraanställda är berättigade till betald ledighet motsvarande två arbetsdagar per tjänstemånad; tjänstgöringstid på mindre än 15 dagar eller en halv månad medför inte rätt till ledighet.”

4        I artikel 78 i anställningsvillkoren för övriga anställda, som ingår i avdelning III ”Extraanställda” föreskrivs följande:

”Trots bestämmelserna i denna avdelning skall extraanställda som tillfälligt anställs av ... [parlamentet] under en sammanträdesperiod omfattas av de rekryterings- och lönevillkor som ingår i överenskommelsen mellan Europaparlamentet, Europarådet och Västeuropeiska unionens församling i fråga om sådan anställning.

Bestämmelserna i denna överenskommelse och eventuella ändringar av denna skall anmälas till den budgetansvariga myndigheten en månad innan de träder i kraft.

Samma rekryterings- och lönevillkor som tillämpas för konferenstolkar som anställs av ... parlamentet skall gälla för extraanställda som anställts av [Europeiska] kommissionen som konferenstolkar för gemenskapsinstitutionernas och gemenskapsorganens räkning.

Bestämmelserna i denna artikel skall tillämpas till och med den 31 december 2006; efter detta datum skall den berörda personalen omfattas av de villkor som fastställts enligt det förfarande som avses i artikel 90”.

5        I artikel 90 i anställningsvillkoren för övriga anställda som återfinns i avdelning IV ”Kontraktsanställda”, kapitel 5 ”Särskilda bestämmelser för sådana kontraktsanställda som avses i artikel 3b” föreskrivs följande:

”Med avvikelse från bestämmelserna i denna avdelning skall konferenstolkar som anställs av ... [parlamentet] eller anställs av kommissionen för gemenskapernas institutioner och organ omfattas av de villkor som föreskrivs i avtalet av den 28 juli 1999 mellan ... [parlamentet], kommissionen och [EG‑]domstolen, på institutionernas vägnar, och de sammanslutningar som representerar yrkeskåren.

Sådana ändringar i det avtalet som krävs på grund av att rådets förordning (EG, Euratom) nr 723/2004 [av den 22 mars 2004 om ändring av tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska gemenskaperna och anställningsvillkoren (EUT L 124, s. 1)] träder i kraft skall antas före den 31 december 2006 i enlighet med förfarandet i artikel 78. Ändringar i avtalet efter den 31 december 2006 skall antas genom överenskommelse mellan institutionerna.”

6        Enligt artikel 91 i anställningsvillkoren, som också återfinns i avdelning IV ”Kontraktsanställda” kapitel 6 ”Arbetsvillkor”, ska ”[a]rtiklarna 16-18 … tillämpas på motsvarande sätt”. Särskilt i artikel 16 första stycket i anställningsvillkoren för övriga anställda hänvisas, framför allt när det gäller arbetstid, till ”artiklarna 55–61 i tjänsteföreskrifterna [för tjänstemän i Europeiska gemenskaperna]”. I artikel 55a.4 i tjänsteföreskrifterna [för tjänstemän i Europeiska gemenskaperna] (nedan kallade tjänsteföreskrifterna) hänvisas med avseende på deltidsarbete till bilaga IVa i tjänsteföreskrifterna. I artikel 1 tredje stycket tredje meningen i denna bilaga föreskrivs följande:

”Vid deltidsarbete får arbetstiden inte underskrida halva den normala arbetstiden.”

2.     Ramavtal om visstidsarbete

7        Av andra och tredje styckena i inledningen och av punkterna 6–8 i de allmänna övervägandena i det ramavtal om visstidsarbete som ingicks den 18 mars 1999 (nedan kallat ramavtalet) och som återfinns som bilaga till rådets direktiv 1999/70/EG av den 28 juni 1999 om ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP (EGT L 175, s. 43) framgår följande:

–        Ramavtalets parter fastslår att tillsvidareanställning är och kommer att fortsätta att vara den generella formen av anställningsförhållande, eftersom den förbättrar arbetstagarnas livskvalitet och ökar prestationer i arbetet men konstaterar också att avtalen om visstidsanställning under vissa förhållanden svarar mot såväl arbetsgivarnas som arbetstagarnas behov.

–        I ramavtalet anges de allmänna principerna och minimikraven för visstidsanställningskontrakt genom att det bland annat anges en allmän ram för att garantera visstidsanställda likabehandling, skydda dem från diskriminering och förhindra missbruk genom att flera visstidsanställningar följer på varandra. Därvid hänskjuts det till medlemsstaterna och arbetsmarknadens parter att ombesörja den mer detaljerade tillämpningen av dessa principer och bestämmelser, så att hänsyn tas till specifika nationella, bransch- och säsongsförhållanden.

–        Tillämpningen av visstidsanställning på objektiva grunder är enligt parterna i ramavtalet ett sätt att förhindra att denna anställningsform missbrukas till nackdel för arbetstagarna.

8        Enligt klausul 1 i ramavtalet är syftet med detta ramavtal

”a)      att förbättra kvaliteten på visstidsarbete genom att garantera att principen om icke-diskriminering tillämpas, och

b)      [att] upprätta ett ramverk för att förhindra missbruk som uppstår vid tillämpningen av på varandra följande anställningskontrakt eller anställningsförhållanden”.

9        I klausul 5 i ramavtalet stadgas följande:

”1. För att förhindra missbruk som uppstår genom användandet av på varandra följande visstidsanställningskontrakt eller visstidsanställningsförhållanden, så skall medlemsstaterna, efter samråd med arbetsmarknadens parter i enlighet med nationell lagstiftning, kollektivavtal eller praxis, och/eller arbetsmarknadens parter, där det inte finns likvärdiga lagliga åtgärder för att förhindra missbruk, på ett sätt som tar hänsyn till behoven i särskilda branscher och/eller till kategorier av arbetstagare, införa en eller fler av följande åtgärder:

a)      Bestämmelser om objektiva grunder för förnyad visstidsanställning.

b)      Bestämmelser om en övre sammanlagd tidsgräns för flera på varandra följande visstidsanställningar.

c)      Bestämmelser om hur många gånger en visstidsanställning får förnyas.

2. Medlemsstaterna [skall], efter samråd med arbetsmarknadens parter, och/eller arbetsmarknadens parter, där så är lämpligt, fastställa under vilka förutsättningar visstidsanställningar

a)      skall betraktas som ’på varandra följande’,

b)      skall betraktas som tillsvidareanställningar.”

 Bakgrund till tvisten

10      Sökandena är alla tidigare extraanställda som vid flera tillfällen anställts av parlamentet, varje gång genom avtal om visstidsanställning, under en sammanträdesperiod i enlighet med artikel 78 i anställningsvillkoren för övriga anställda för arbete som daghemspersonal, barnskötare, maskinskrivare, tekniker, kock, språklärare, garderobiär, flytthjälp, vaktmästare, duplikatoroperatör, assistent mm.

11      Då parlamentet från och med den 1 januari 2007 avsåg att använda sig av tillfällig personal från bemanningsföretag för att täcka sina behov av arbetskraft under sessionsperioderna sände sökandenas ombud den 18 september 2006 en skrivelse till generaldirektören för generaldirektorat (GD) Personal som innehöll en rad invändningar mot de anställningsvillkor som hittills varit tillämpliga på extraanställda vid sessioner, bland annat vad gäller varaktigheten av deras anställningsavtal och rätten till betald ledighet samt mot parlamentets avsikt att från och med den 1 januari 2007 ändra avtalen med extraanställda vid sessioner till tillfälliga anställningsavtal. Sökandenas ombud begärde att visstidsanställningsavtalen som extraanställd vid sessioner skulle omklassificeras till tillsvidareavtal som kontraktsanställd deltid (närmare bestämt 25 procent) och att klienterna i enlighet med artikel 3a eller 3b i anställningsvillkoren för övriga anställa skulle ges betald ledighet retroaktivt och att alla avtalsförbindelser med det bemanningsföretag som parlamentet velat anlita skulle upphöra.

12      Efter att ha träffat sökandenas ombud den 9 oktober 2006 svarade generaldirektören för generaldirektorat (GD) Personal i huvudsak genom skrivelse av den 26 oktober 2006 att det var omöjligt att rekrytera extraanställda vid sessioner som kontraktsanställda enligt artikel 3a eller 3b i anställningsvillkoren för övriga anställda och att användningen av arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag för att garantera att parlamentets sessioner i Strasbourg (Frankrike) förlöper tillfredsställande var lagenlig såväl med beaktande av anställningsvillkoren för övriga anställda som med beaktande av fransk lagstiftning.

13      Genom skrivelse av den 19 december 2006 framförde sökandena ett påstått klagomål mot beslutet av den 26 oktober 2006 att avslå begäran av den 18 september 2006 och begärde att anställningsmyndigheten skulle undanröja ovannämnda beslut och följaktligen ”betrakta samtliga av sökandenas visstidsanställningar vid ... [parlamentet] som en enda tillsvidareanställning som fortsätter att löpa efter den 1 januari 2007, ge samtliga av sökandena tillsvidareanställning och bevilja varje sökande en ersättning motsvarande den rätt till betald semester som han eller hon har förvärvat genom sitt arbete för samtliga de perioder som vederbörande har arbetat sedan han eller hon först trädde i tjänst”.

14      Den 20 april 2007 svarade generaldirektören för generaldirektorat (GD) Personal, efter att ha omklassificerat skrivelsen av den 19 december 2006 till en begäran i den mening som avses i artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna, att denne inte kunde efterkomma begäran.

15      Den 21 juni 2007 framförde sökandena klagomål mot avslagsbeslutet av den 20 april 2007.

16      Anställningsmyndigheten avslog klagomålet genom beslut av den 25 oktober 2007.

 Förfarandet och parternas yrkanden

17      Genom särskild handling som inkom till personaldomstolens kansli den 29 november 2007 gjorde parlamentet gällande en invändning om rättegångshinder med avseende på talan. Invändningen gjordes enligt parlamentet med tillämpning av artikel 114 i rättegångsreglerna för Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt, vilka i tillämpliga delar gäller för personaldomstolen enligt artikel 3.4 i rådets beslut 2004/752/EG, Euratom av den 2 november 2004 om upprättande av Europeiska unionens personaldomstol (EUT L 333, s. 7) till dess att rättegångsreglerna för den sistnämnda domstolen träder i kraft.

18      Sökandena har, genom skrivelse som inkom per fax till personaldomstolens kansli den 21 januari 2008 (originalet inkom den 24 januari 2008), inkommit med yttrande avseende denna invändning om rättegångshinder.

19      Den 13 mars 2008 beslutade personaldomstolen att parlamentets invändning om rättegångshinder skulle prövas tillsammans med sakfrågan i enlighet med artikel 78.3 tredje stycket i personaldomstolens rättegångsregler som är tillämpliga sedan den 1 november 2007, det vill säga innan invändningen om rättegångshinder framfördes.

20      Sökandena yrkar att personaldomstolen ska

–        ogiltigförklara avslagsbeslutet av den 20 april 2007, som parlamentet fattade avseende deras klagomål av den 19 december 2006, och

följaktligen

–        omklassificera samtliga avtal om visstidsanställning genom vilka de har varit bundna till parlamentet, så att de utgör ett enda avtal om tillsvidareanställning,

–        fastställa att parlamentet har en skyldighet att ge dem ett avtal om tillsvidareanställning,

–        slå fast att de anställda vid parlamentet som betecknas som extraanställda personer vid Europaparlamentets sessioner, från anställningens begynnelse och för samtliga perioder under vilka de har arbetat, har rätt till en ersättning motsvarande den rätt till betald ledighet som de har förvärvat genom sitt arbete,

–        förplikta parlamentet att till var och en av dem utge ett belopp på 2 000 euro som ersättning för deras icke ersättningsgilla kostnader för förfarandet, samt

–        förplikta parlamentet att ersätta rättegångskostnaderna i förevarande instans.

21      Parlamentet yrkar att personaldomstolen ska

–        fastställa att det är uppenbart att passivitetstalan inte kan upptas till sakprövning,

–        ogilla talan om ogiltigförklaring,

–        avvisa sökandenas yrkande att omklassificera samtliga avtal om visstidsanställning, genom vilka de har varit bundna till parlamentet, så att de utgör ett enda avtal om tillsvidareanställning,

–        avvisa sökandenas yrkande att samtliga av dem ska omfattas av ett avtal om tillsvidareanställning,

–        ogilla yrkandet att bevilja sökandena en ersättning motsvarande rätten till betald ledighet,

–        avvisa yrkandet att till var och en av sökandena utge ett belopp på 2 000 euro som ersättning för deras icke ersättningsgilla kostnader för förfarandet, och

–        besluta om rättegångskostnaderna i enlighet med gällande rätt.

22      Sökandena har, genom ansökan som inkom per fax till personaldomstolens kansli den 21 januari 2008 (originalet inkom den 28 januari 2008), yrkat att beslutet av den 25 oktober 2007 att avslå deras klagomål av den 27 juni 2007 (mål som registrerats under nummer F‑10/08) ska ogiltigförklaras.

23      Vid förhandlingen uppmanade personaldomstolen sökandena att förete det sista avtal om anställning som extraanställd som de slutit med parlamentet innan det påstådda klagomålet av den 19 december 2006 framfördes. De efterkom föreläggandet i en skrivelse som inkom per telefax till personaldomstolen den 26 november 2008 (originalet inkom den 1 december 2008). Parlamentet inkom med yttrande avseende denna skrivelse den 12 december 2008, det datum vid vilket det muntliga förfarandet avslutades och överläggningen i målet inleddes.

 Upptagande till sakprövning

1.     Parternas argument

24      Parlamentet anser att det är uppenbart att talan inte kan tas upp till prövning.

25      Enligt parlamentet innehåller nämligen den första skrivelsen av den 18 september 2006 som sökandenas ombud inkommit med endast en rad överväganden om lagenligheten av artikel 78 i anställningsvillkoren för övriga anställda, den rättsliga ställning som extraanställda vid sessioner har och den lösning som parlamentet valt, nämligen att från och med den 1 januari 2007 anlita personal från bemanningsföretag.

26      Denna skrivelse innehöll inte någon klar eller formell anmodan till anställningsmyndigheten att fatta ett beslut med avseende på sökandena och avslutades med ett förslag till möte med generaldirektören för generaldirektoratet (GD) Personal för att diskutera ärendet. Ett sådant möte kom till stånd den 9 oktober 2006.

27      Det svar som generaldirektören för generaldirektoratet (GD) Personal lämnade den 26 oktober 2006 kan på intet sätt anses som ett beslut och sammanfattade endast parlamentets ståndpunkt avseende de huvudsakliga frågor som togs upp under mötet.

28      Sökandenas skrivelse av den 19 december 2006 innehöll däremot tydligt formulerade yrkanden och kunde anses som en begäran i den mening som avses i artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna och inte som ett klagomål då parlamentet vid detta tillfälle inte hade fattat något beslut som gick sökandena emot.

29      Parlamentet anser därför att sökandena med giltig verkan den 21 juni 2007 hade kunnat framföra klagomål mot anställningsmyndighetens beslut av den 20 april 2007 att avslå ovannämnda begäran. Detta klagomål avslogs genom beslut av samma myndighet den 25 oktober 2007.

30      Under dessa omständigheter ska den talan som väcktes den 29 juni 2007 anses ha väckts för tidigt, eftersom det administrativa förfarandet inte hade avslutats vid den tidpunkten och den kan följaktligen inte tas upp till sakprövning.

31      Parlamentet har följaktligen gjort gällande att yrkandena att samtliga avtal om visstidsanställning som sökandena slutit med parlamentet ska omklassificeras, så att de utgör ett enda avtal om tillsvidareanställning, och att personaldomstolen ska fastställa att parlamentet har en skyldighet att ge samtliga berörda anställda en tillsvidareanställning ska avvisas.

32      Parlamentet anser att endast anställningsmyndigheten har rätt att anställa en tillfälligt anställd eller extraanställd. Gemenskapsdomstolarna har inte heller, inom ramen för sin behörighet att ogiltigförklara en rättsakt enligt artikel 230 EG, rätt att rikta förelägganden till gemenskapens institutioner. Parlamentet har tillagt att det i artikel 233 EG föreskrivs en kompetensfördelning mellan domstolarna och de administrativa myndigheterna enligt vilken det åligger den institution vars rättsakt har förklarats ogiltig att avgöra vilka åtgärder som ska vidtas för att följa en dom om ogiltigförklaring. Den berörda institutionen ska, med förbehåll för gemenskapsdomstolarnas kontroll, använda sig av det bedömningsutrymme som den innehar i detta hänseende och härvid rätta sig efter såväl domslutet och domskälen i den dom den ska följa som bestämmelserna i gemenskapsrätten.

33      Parlamentet har vid förhandlingen anfört att talan inte heller kan tas upp till prövning av det skälet att talan mot de avtal om tillfällig och tidsbegränsad anställning genom vilka sökandena har varit bundna till parlamentet inte hade väckts inom de frister som anges i artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna.

34      Sökandena anser tvärtom att skrivelsen av den 18 september 2006 utgör en begäran i den mening som avses i artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna. De har likväl gjort gällande att de har väckt en ny talan mot beslutet av den 25 oktober 2007 för det fall skrivelsen av den 18 september 2006 skulle anses som en begäran.

2.     Personaldomstolens bedömning

35      Det ska i detta avseende inledningsvis erinras om att det enligt fast rättspraxis uteslutande ankommer på förstainstansrätten och inte på parterna själva att bestämma innebörden av en skrivelse eller en begäran i den mening som avses i artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna (förstainstansrättens beslut av den 15 juli 1993 i mål T‑115/92, Hogan mot parlamentet, REG 1993, s. II‑895, punkt 36, och av den 20 augusti 1998 i mål T‑132/97, Collins mot regionkommittén, REGP 1998, s. I‑A‑469 och s. II‑1379, punkterna 12–16).

36      Det är klart att sökandena i förevarande mål genom skrivelse av den 18 september 2006 har begärt att deras avtal som extraanställda vid sessioner ska omklassificeras, så att de utgör avtal om tillsvidareanställning som kontraktsanställd på deltid i den mening som avses i artikel 3a eller 3b i anställningsvillkoren för övriga anställda, att kompensationsersättning för betald ledighet för de perioder under vilka de har arbetat ska utbetalas och att alla avtalsförhållanden med det bemanningsföretag som parlamentet velat anlita ska upphöra. En sådan skrivelse ska anses som en begäran i den mening som avses i artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna.

37      Den omständigheten att begäran innehöll en anmodan att diskutera ärendet med chefen för personalavdelningen vid parlamentet kan inte föranleda en annan slutsats avseende dess rättsliga klassificering.

38      Under dessa omständigheter ska skrivelsen av den 19 december 2006 anses som ett klagomål mot beslutet av den 26 oktober 2006 att avslå begäran av den 18 september 2006. Detta klagomål avslogs av anställningsmyndigheten den 20 april 2007.

39      Därefter ska frågan huruvida sökandena, genom att framställa en begäran i den mening som avses i artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna, på ett korrekt sätt inledde det administrativa förfarandet såsom det föreskrivs i artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna, till vilka artikel 46 i anställningsvillkoren för övriga anställda hänvisar.

40      I detta hänseende framgår det av fast rättspraxis att en tjänsteman i samband med ett beslut av tillsättningsmyndigheten som utgör en rättsakt som går tjänstemannen emot inte, när han avser att uppnå att denna rättsakt ogiltigförklaras, ändras eller återkallas, får framställa en begäran i den mening som avses i artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna, men får tillämpa det förfarande för klagomål som föreskrivs i artikel 90.2 (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens beslut av den 7 juni 1991 i mål T‑14/91, Weyrich mot kommissionen, REG 1991, s. II‑235, punkterna 32 och 34, av den 1 april 2003 i mål T‑11/01, Mascetti mot kommissionen, REGP 2003, s. I‑A‑117 och s. II‑579, punkt 33, och förstainstansrättens dom av den 28 juni 2006 i mål F‑27/05, Le Maire mot kommissionen, REGP 2006, s. I‑A‑1‑47 och s. II‑A‑1‑159, punkt 36).

41      Såsom framgår av punkt 36 i förevarande dom och av sökandenas begäran av den 18 september 2006 avsåg sökandena å ena sidan att få myndigheten att ändra deras på varandra följande kontrakt som extraanställda vid sessioner, så att de utgjorde ett enda avtal om kontraktsanställning utan tidsbegränsning enligt artiklarna 3a eller 3b i anställningsvillkoren för övriga anställda och å andra sidan erhålla skadestånd för den skada som sökandena lidit till följd av att de inte erhållit betald ledighet för de perioder under vilka de arbetat.

42      Beträffande det första argumentet har parlamentet gjort gällande att det vid förhandlingen ålåg sökandena att inom de föreskrivna tidsfristerna tillämpa det förfarande för klagomål som föreskrivs i artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna, åtminstone med avseende på deras sista kontrakt som extraanställda vid sessioner, eftersom det inte rörde sig om ett avtal om tillsvidareanställning.

43      Det är korrekt att ett avtal normalt sett har verkningar från det att det undertecknats. Fristen för att anföra klagomål inom utsatt frist enligt artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna ska således beräknas från och med det datum då avtalet undertecknas (förstainstansrättens dom av den 11 juli 2002 i de förenade målen T‑137/99 och T‑18/00, Martínez Páramo m.fl. mot kommissionen, REGP 2002, s. I‑A‑119 och s. II‑639, punkt 56). Det hade i förevarande fall säkerligen varit tänkbart för sökandena att anföra ett formellt klagomål mot ett av de sistnämnda avtalen som extraanställd vid sessioner, eftersom det inte rörde sig om ett avtal om tillsvidareanställning eller avtal som grundade sig på artiklarna 3a eller 3b i anställningsvillkoren för övriga anställda.

44      Med avseende på beskaffenheten av de invändningar som framförts av sökandena och de argument som åberopats till stöd för dessa samt de perioder under vilka de sammanlagt utövat verksamhet vid parlamentet som extraanställda vid sessioner kunde de med avseende på det förfarande som föreskrivs i artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna anmoda parlamentet, genom att framställa en begäran i den mening som avses i artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna, att använda sitt utrymme för skönsmässig bedömning med fullständig kännedom om de invändningar och argument som framförts och att fatta ett formellt beslut vad gäller möjligheten att klassificera samtliga omtvistade avtal som avtal om tillsvidareanställning. Ett sådant beslut kan angripas genom ett klagomål och därefter i förekommande fall genom en talan.

45      För det fall parlamentets uppfattning godtas kan emellertid det klagomål som sökandena anförde den 19 december 2006, med hänseende till dess syfte och innehåll, tolkas så att det avser de sistnämnda avtalen som extraanställd vid sessioner som ingåtts tre månader tidigare mellan parlamentet och sökandena. På personaldomstolens uppmaning framlade sökandena en kopia av dessa avtal. Den omständigheten att avtalen framlades under det sista skedet av den muntliga förhandlingen, utan att motparten har framfört invändningar i detta hänseende, medför inte att talan inte kan prövas.

46      Beträffande det andra argumentet i begäran av den 18 september 2006 ålåg det sökandena att anmoda anställningsmyndigheten, genom en begäran i enlighet med artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna, att ersätta den påstådda skadan och att i förekommande fall fullfölja förfarandet genom ett klagomål mot beslutet att avslå begäran, eftersom sökandenas yrkande om ersättning grundar sig på parlamentets påstått felaktiga beteende i form av att denna under flera år berövat sökandena all rätt till betald ledighet genom att ingå avtal om extraanställning vid sessioner med mycket kort löptid. Det är emellertid just det som skedde i förevarande fall, vilket framgår av punkterna 41–44 i förevarande dom.

47      Förevarande talan riktar sig således mot beslutet av den 26 oktober 2006 (nedan kallat det angripna beslutet), genom vilket begäran av den 18 september 2006 avslogs, såväl vad gäller begäran om omklassificering för vart och ett av sökandenas på varandra följande visstidsanställningsavtal som extraanställd vid sessioner, så att de utgör tillsvidareanställningsavtal som kontraktsanställd i enlighet med artiklarna 3a och 3b i anställningsvillkoren för övriga anställda, som vad gäller yrkandet om ersättning.

48      Slutligen finns anledning att behandla räckvidden av vissa yrkanden som framställts inom ramen för talan och frågan huruvida de kan tas upp till sakprövning.

49      Sökandena har anmodat personaldomstolen att

” –      ogiltigförklara det uttryckliga avslagsbeslutet av den 20 april 2007 som parlamentet fattade avseende [deras] klagomål av den 19 december 2006, och

följaktligen

–        omklassificera samtliga avtal om visstidsanställning genom vilka [de] har varit bundna till parlamentet, så att de utgör ett enda avtal om tillsvidareanställning,

–        fastställa att parlamentet har en skyldighet att ge [dem] ett avtal om tillsvidareanställning,

–        slå fast att de anställda vid parlamentet som betecknas [som] extraanställda personer vid Europaparlamentets sessioner, från anställningens begynnelse och för samtliga perioder under vilka de har arbetat, har rätt till en ersättning motsvarande den rätt till betald ledighet som de har förvärvat genom sitt arbete.”

50      Sökandena har genom sitt första yrkande begärt att beslutet av den 20 april 2007, genom vilket deras klagomål avslogs, ska ogiltigförklaras. Det ska i detta avseende erinras om att ett administrativt klagomål och myndighetens (uttryckliga eller underförstådda) avslag vad gäller detta klagomål enligt fast rättspraxis är en del av ett komplicerat förfarande. Under dessa omständigheter medför talan vid personaldomstolen, även om den formellt sett riktar sig mot avslaget på det administrativa klagomålet, ändå att personaldomstolen ska pröva den rättsakt som har gått sökanden emot och som är föremål för hans klagomål (domstolens dom av den 17 januari 1989 i mål 293/87, Vainker mot parlamentet, REG 1989, s. 23, punkt 8, och av den 7 februari 1990 i mål C‑343/87, Culin mot kommissionen, REG 1990, s. I‑225, punkt 7, samt förstainstansrättens dom av den 16 oktober 1996 i mål T‑36/94, Capitanio mot kommissionen, REGP 1996, s. I‑A‑449 och s. II‑1279, punkt 33, och av den 7 juni 2005 i mål T‑375/02, Cavallaro mot kommissionen, REGP 2005, s. I‑A‑151 och s. II‑673, punkt 59). I förevarande fall kan talan följaktligen anses rikta sig mot beslutet av den 26 oktober 2006, genom vilket sökandenas begäran av den 18 september 2006 avslogs.

51      Sökandena har genom det andra och det tredje yrkandet i själva verket begärt att personaldomstolen ska rikta förelägganden till den berörda institutionen eller göra olika fastställanden.

52      Gemenskapsdomstolarna kan inom ramen för en talan enligt artikel 91 i tjänsteföreskrifterna emellertid inte utan att inkräkta på den administrativa myndighetens befogenheter göra principiella förklaringar eller fastställanden eller rikta förelägganden till en gemenskapsinstitution (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 27 juni 1991 i mål T‑156/89, Valverde Mordt mot domstolen, REG 1991, s. II‑407, punkt 150, och av den 8 juni 1995 i mål T‑583/93, P mot kommissionen, REGP 1995, s. I‑A‑137 och s. II‑433, punkterna 17 och 18, förstainstansrättens beslut av den 16 maj 2006 i mål F‑55/05, Voigt mot kommissionen, REGP 2006, s. I‑A‑1‑15 och s. II‑A‑1‑51, punkt 25).

53      Det andra och det tredje yrkandet ska således avvisas.

54      Vad slutligen gäller det fjärde yrkandet kan det konstateras att det endast upprepar innehållet i det andra argumentet i begäran av den 18 september 2006 som avses ovan i punkterna 36 och 46 i förevarande dom, som avslogs genom beslutet av den 26 oktober 2006, som talan riktar sig mot. Det fjärde yrkandet sammanfaller alltså med det första yrkandet, som nämnts ovan.

 Begäran om ogiltigförklaring

1.     Parternas argument

55      Sökandenas argumentation till stöd för deras talan om ogiltigförklaring kan anses grunda sig på en invändning om att artikel 78 i anställningsvillkoren för övriga anställda är rättsstridig.

56      Sökandena anser att artikel 78 i anställningsvillkoren för övriga anställda, genom att föreskriva att extraanställda under en sammanträdesperiod omfattas av de rekryterings- och lönevillkor som ingår i överenskommelsen mellan Europaparlamentet, Europarådet och Västeuropeiska unionens församling (nedan kallad överenskommelsen), får till följd att den gemenskapslagstiftning som är tillämplig på tjänstemän, kontraktsanställda och extraanställda inte är tillämplig på denna kategori av anställda och att dessa inte omfattas av några rättskällor, vare sig nationella eller gemenskapsrättsliga.

57      Enligt sökandena innebär detta att extraanställda vid sessioner under flera år har arbetat under oreglerade förhållanden.

58      Det hade emellertid ålegat Europeiska unionens råd i enlighet med artikel 283 EG att fastställa att berörda anställda ska omfattas av tjänsteföreskrifter som anpassats till de särskilda arbetsvillkoren i stället för att undanta dem från alla tjänsteföreskrifter, såsom följer av artikel 78 i anställningsvillkoren för övriga anställda.

59      Sökandena har vidare anfört att den omständigheten att cirka 300 anställda är underställda ensidiga beslut fattade av tre arbetsgivare är en juridisk abnormitet, även om dessa arbetsgivare är offentliga, eftersom överenskommelsen mellan Europaparlamentet, Europarådet och Västeuropeiska unionens församling inte är en rättskälla. Denna överenskommelse utgör endast en kontraktuell rättskälla vad gäller förhållandet mellan de tre institutionerna, men inte vad gäller förhållandet mellan institutionerna och deras anställda. Överenskommelserna har inte verkan av vare sig lag, tjänsteföreskrifter eller avtal.

60      Bestämmelserna i artikel 78 i anställningsvillkoren för övriga anställda ska följaktligen inte tillämpas och i avsaknad av tillämplig nationell lagstiftning ska de principer som ligger till grund för Europeiska unionen tillämpas.

61      Sökandena har i detta avseende i första hand åberopat den Europeiska sociala stadgan, som undertecknades i Turin den 18 oktober 1961, som garanterar rättvisa arbetsvillkor vad gäller ersättning och arbetstider och förbjuder all diskriminering.

62      De har i detta avseende gjort gällande att den enda objektiva skillnad som kunnat fastställas mellan extraanställda vid sessioner och andra kategorier av anställda med tillsvidareanställning är den som följer av det särskilda sätt på vilket Europaparlamentets plenarsession i Strasbourg fungerar. Parlamentet har således endast rätt att anställa extraanställda vid sessioner fem dagar i månaden på grund av den särskilda karaktären av deras tjänst. Men parlamentet kan inte för den skull försätta dem i en prekär situation och underställa dem ensidiga beslut, trots att enighet föreligger, fattade av tre offentliga arbetsgivare.

63      Parlamentet har således gjort en skillnad i behandling mellan anställda som utför exakt samma typ av arbetsuppgifter. Denna skillnad i behandling var emellertid inte motiverad av objektiva skäl och enligt artikel 283 EG var det inte heller möjligt att frånta en kategori av anställda rätten att omfattas av tjänsteföreskrifter.

64      Sökandena har vidare påpekat att extraanställda vid sessioner rekryteras på fasta tjänster enligt en särskild arbetscykel och inte på tillfälliga anställningar.

65      Sökandena har för det andra åberopat Internationella arbetsorganisationens (ILO) konvention (nr 111) angående diskriminering i fråga om anställning och yrkesutövning, antagen den 25 juni 1958, och ILO:s konvention (nr 158) om uppsägning av anställningsavtal på arbetsgivarens initiativ, antagen den 22 juni 1982, särskilt artikel 4 i den sistnämnda konventionen enligt vilken ”[e]n arbetstagare … inte [får] sägas upp annat än om det finns ett giltigt skäl för uppsägning som beror av arbetstagarens duglighet eller uppförande eller som har sin grund i [de krav som verksamheten ställer] i företaget eller förvaltningen”.

66      I förevarande fall kunde parlamentet emellertid, genom det system som det har inrättat med avseende på extraanställda vid sessioner, åtminstone göra sig av med dessa anställda då varje femdagarsavtal löpte ut utan att de berörda hade ett verksamt rättsligt skydd. Den omständigheten att deras tjänster överfördes till ett bemanningsföretag utgjorde dessutom en uppsägning utan uttrycklig saklig grund till den del detta innebar att anställningsförhållandet med parlamentet upphörde.

67      Sökandena har för det tredje åberopat ramavtalet av vilket det i andra strecksatsen i inledningen följer att tillsvidareanställning är den generella formen av anställningsförhållande mellan arbetsgivare och arbetstagare. Sökandena har betonat att arbetstagare enbart genom tillsvidareanställning garanteras en rättsligt reglerad situation, anställningstrygghet och att deras grundläggande rättigheter beaktas.

68      Sökandena har slutligen anfört att förstainstansrättens dom av den 16 juli 1998 i mål T‑109/96, Gebhard mot parlamentet (REG 1998, s. II‑2785), meddelades innan direktiv 1999/70 antogs och inte avser anställningsformen extraanställd vid sessioner. I strid med vad som följer av punkt 41 i ovannämnda dom tillgodoser anställningen som extraanställd inte tillfälliga behov.

69      Parlamentet har anfört att sökandena genom sin talan har gjort gällande att gemenskapslagstiftaren inte har uppfyllt sin skyldighet enligt artikel 283 EG att skapa tjänsteföreskrifter för extraanställda. Talan kan därför anses som en passivitetstalan. Parlamentet anser emellertid att en sådan talan ska avvisas av de skäl som anförs nedan.

70      Talan borde för det första ha riktats mot rådet, som enligt artikel 283 EG lagstiftar på det berörda området.

71      För det andra är det enligt fast rättspraxis endast möjligt att väcka passivitetstalan om den berörda institutionen efter anmodan om åtgärder fortsätter att göra sig skyldig till passivitet och om institutionen följaktligen inte svarar eller ger ett preliminärt svar. En passivitetstalan kan inte väckas när institutionen intar en annan inställning än den som begärts av den. I det fallet kan den berörda parten väcka talan om ogiltigförklaring.

72      Eftersom parlamentet i förevarande fall, efter det att skrivelsen av den 19 december 2006 hade avsänts och klagomål av den 21 juni 2007 hade anförts, emellertid varken underlät att svara eller lämnade ett preliminärt svar, hade sökandena endast rätt att väcka talan om ogiltigförklaring.

73      För det tredje kan en passivitetstalan enligt artikel 230 fjärde stycket EG endast prövas i sak om rättsakten riktar sig till sökanden. Enligt fast rättspraxis framgår det att en passivitetstalan genom vilken sökanden avser att uppnå en allmänt utformad bestämmelse som har normativ karaktär och inte en rättsakt som direkt och personligen berör sökanden ska avvisas.

74      I förevarande fall är syftet med talan att nya anställningsvillkor ska antas som är tillämpliga på samtliga extraanställda vid sessioner.

75      För det fjärde tvivlar parlamentet på att det är möjligt att väcka en passivitetstalan vid personaldomstolen. Enligt artikel 3.1 c i rådets beslut 88/591/EKSG, EEG, Euratom av den 24 oktober 1988 om upprättandet av Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt (EGT L 319, s. 1; svensk specialutgåva, område 1, volym 2, s. 89) har förstainstansrätten befogenhet då passivitetstalan väcks av en fysisk eller juridisk person mot en institution. Denna kompetensfördelning förefaller emellertid inte ha ändrats vid den tidpunkt då personaldomstolen upprättades.

76      Parlamentet har i andra hand anfört att lagstiftaren, för det fall personaldomstolen fastställer att passivitetstalan kan tas upp till sakprövning, inte har gjort sig skyldig till passivitet och att talan således ska ogillas. Artikel 283 EG genomfördes genom att rådet antog anställningsvillkoren för övriga anställda, som innehåller artikel 78, som särskilt avser den situation som extraanställda befinner sig i vid sessioner.

77      Sökandenas påstående att extraanställda vid sessioner har försatts i en icke rättsligt reglerad situation vederläggs av omständigheterna i målet. Enligt parlamentet ingår dessa anställda i den kategori extraanställda som omfattas av avdelning III i anställningsvillkoren för övriga anställda, och förutom undantagsbestämmelserna avseende deras rekrytering och deras ersättning åtnjuter de alla de rättigheter och har alla de skyldigheter som extraanställda har. De har således socialförsäkringsskydd, betalar skatt och om de så önskar kan de, såsom andra extraanställda, registrera sig hos arbetslöshetsförsäkringskassan.

78      Vad gäller invändningen om att rättsstridighet som framförts av sökandena och som grundar sig på att artikel 78 i anställningsvillkoren för övriga anställda är oförenliga med vissa internationella instrument tvivlar parlamentet på att denna invändning kan godtas, eftersom det inte finns något juridiskt samband mellan de enskilda beslut som angripits och den allmänna rättsakt som påståtts vara rättsstridig. I de enskilda beslut som talan avser vägrade anställningsmyndigheten den 20 april 2007 att omklassificera sökandenas avtal. Vid denna tidpunkt fanns det emellertid inte längre något samband mellan myndighetens beslut och artikel 78 i anställningsvillkoren för övriga anställda, som inte längre är tillämplig sedan den 1 januari 2007.

79      Dessutom är anställningsvillkoren för övriga anställda, som är föreskrifter som har antagits av gemenskapslagstiftaren, tillämpliga på alla rättssubjekt, däribland institutionerna. Parlamentet var följaktligen skyldigt att genomföra bestämmelserna i anställningsvillkoren för övriga anställda vid rekrytering av extraanställda vid sessioner. Det ska härvid erinras om att gemenskapsrättsakter enligt fast rättspraxis presumeras vara giltiga fram till dess att de ogiltigförklaras av en gemenskapsdomstol eller innan de sistnämnda fastställer att de är rättsstridiga.

80      Parlamentet har under alla omständigheter anfört att den Europeiska sociala stadgan, som undertecknades i Turin den 18 oktober 1961, står under kontroll av Europarådets europeiska kommitté för sociala rättigheter och att ILO:s konventioner, som grundar sig på den allmänna internationella rätten, inte utgör en rättskälla för gemenskapen, eftersom dessa konventioner inte ingåtts på gemenskapsnivå. Eftersom gemenskapen inte är bunden av dessa konventioner, hade sökandena inte rätt att åberopa att artikel 78 i anställningsvillkoren för övriga anställda inte är förenlig med dess bestämmelser. De åberopade konventionerna kan inte heller tillerkänna sökandena rättigheter i deras förhållande till parlamentet, eftersom de inte omfattas av gemenskapens rättsordning.

81      Parlamentet har slutligen åberopat den ovannämnda domen i målet Gebhard mot parlamentet, av vilken det framgår att ”[s]yftet med artikel 78 i anställningsvillkoren för övriga anställda ... således [är] att ge Europeiska gemenskapernas parlamentariska institution möjlighet att tillgodose de tillfälliga och stora behov av extra arbetskraft som krävs för att dess olika beslutande organs sessioner skall förlöpa tillfredsställande” (punkt 41). Parlamentet har betonat att förstainstansrätten i denna dom fastställde att det inte föreföll ”som om parlamentet har överskridit gränserna för det undantag som rådet har beviljat det i artikel 78 i anställningsvillkoren för övriga anställda när det, med stöd av denna bestämmelse, fastställde de interna föreskrifter som är tillämpliga på sessionstolkar” (punkt 43).

82      En sådan slutsats är även tillämplig på föreskrifter om extraanställda vid sessioner i allmänhet i den mån som undantaget i artikel 78 i anställningsvillkoren för övriga anställda omfattar samtliga extraanställda som anställs av parlamentet under den tid som sessionerna varar.

83      Parlamentet har vidare anfört att den ovannämnda domen i målet Gebhard mot parlamentet har bekräftats genom fast rättspraxis som härrör från tiden efter det att direktiv 1999/70 antogs (förstainstansrättens dom av den 10 juni 2004 i mål T‑275/01 Alvarez Moreno mot parlamentet, REGP 2004, s. I‑A‑171 och s. II‑765, och i mål T‑276/01, Garroni mot parlamentet, REGP 2004, s. I‑A‑177 och s. II‑795, samt personaldomstolens dom av den 14 december 2006 i mål F‑10/06, André mot kommissionen, REGP 2006, s. I‑A‑1‑183 och s. II‑A‑1‑755).

2.     Personaldomstolens bedömning

84      Sökandena har till stöd för sin talan om ogiltigförklaring av det angripna beslutet, i den mån de omtvistade avtalen inte omklassificerades, så att de utgör avtal om tillsvidareanställning på deltid eller grundade sig på artiklarna 3a eller 3b i anställningsvillkoren för övriga anställda, invänt att artikel 78 i anställningsvillkoren för övriga anställda är rättsstridig.

85      Det ska inledningsvis erinras om att artikel 78 i anställningsvillkoren för övriga anställda medger ett undantag från anställningsvillkoren för extraanställda, såsom dessa definieras i avdelning III i anställningsvillkoren för övriga anställda, genom att parlamentet ges möjlighet att begränsa anställningstiden för den extra personal som behövs under den tid som sessionerna varar. Såsom domstolen konstaterade i dom av den 11 juli 1985 i mål 43/84, Maag mot kommissionen, REG 1985, s. 2581, punkt 19, med avseende på frilanstolkar som rekryterats av kommissionen kan anställningsvillkoren för extraanställda i princip inte tillämpas på anställningar som är kortvariga men som ofta upprepas från år till år. Detta hade även varit fallet om artikel 78 i anställningsvillkoren för övriga anställda inte hade innehållit något undantag för anställning av personer endast för den tid som parlamentets sessioner varar.

86      Såsom även förstainstansrätten har påpekat i den ovannämnda domen i målet Gebhard mot parlamentet (punkterna 40 och 41) är syftet med artikel 78 i anställningsvillkoren för övriga anställda att ge parlamentet möjlighet att tillgodose de tillfälliga och stora behov av extra arbetskraft som krävs för att dess olika beslutande organs sessioner ska förlöpa tillfredsställande. I detta avseende hänvisas det i bestämmelsen i fråga till de rekryteringsvillkor för den extra personal som behövs för parlamentsarbetet som tidigare har överenskommits mellan de tre europeiska institutionerna eller organisationerna som har ett särskilt intresse av detta. I artikel 78 andra stycket i anställningsvillkoren för övriga anställda föreskrivs att bestämmelserna i överenskommelsen och eventuella ändringar ska anmälas till den budgetansvariga myndigheten en månad innan de träder i kraft.

 Huruvida invändningen om rättsstridighet kan tas upp till sakprövning

87      Det ska i detta avseende erinras om att det enligt fast rättspraxis måste finnas ett tillräckligt nära samband mellan den enskilda rättsakt som är föremål för tvisten och den bestämmelse som invändningen avser för att en invändning om rättsstridighet ska kunna tas upp till sakprövning. Den omständigheten att den ena inte är tillämplig får således betydelse för den andras lagenlighet (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 13 juli 1966 i mål 32/65, Italien mot rådet och kommissionen, REG 1966, sidorna 563 och 594, och av den 5 oktober 2000 i de förenade målen C‑432/98 P och C‑433/98 P, rådet mot Chvatal m.fl., REG 2000, s. I‑8535, punkt 33).

88      Eftersom talan i förevarande fall riktar sig mot beslutet att avslå sökandenas begäran av den 18 september 2006 om att deras på varandra följande tidsbegränsade avtal som extraanställda vid sessioner ska omklassificeras, så att de utgör ett enda avtal om tillsvidareanställning som kontraktsanställd på deltid enligt artiklarna 3a eller 3b i anställningsvillkoren för övriga anställda, kan det konstateras att det angripna beslutet har fattats på grundval av artikel 78 i anställningsvillkoren för övriga anställda, så att den omständigheten att artikeln är rättsstridig, om det skulle styrkas av något skäl, får således betydelse för beslutet att avslå sökandenas begäran.

89      För det fall artikel 78 i anställningsvillkoren för övriga anställda var rättsstridig och inte kunde tillämpas i förevarande fall skulle sökandenas invändning om rättsstridighet emellertid inte kunna leda till att det angripna beslutet ogiltigförklarades om det visade sig att anställningsvillkoren för övriga anställda inte innehöll någon särskild bestämmelse som kunde utgöra en giltig rättslig grund för att tillmötesgå sökandenas begäran om att tilldelas ett avtal om tillsvidareanställning på deltid. Sökandena har i förevarande fall grundat sin begäran i detta avseende på artiklarna 3a eller 3b i anställningsvillkoren för övriga anställda. Även om denna fråga snarare avser huruvida den invändning om rättsstridighet som sökandena åberopat är verksam och således välgrundad än huruvida den kan tas upp till sakprövning, ska det i samband med prövningen av denna fråga undersökas huruvida artiklarna 3a och 3b vid första anblicken kan utgöra giltig rättslig grund för att avgränsa kärnfrågan för förevarande tvist.

90      Enligt anställningsvillkoren för övriga anställda kan endast ett avtal som tillfälligt anställd i den mening som avses i artikel 2 a eller c eller ett avtal som kontraktsanställd i den mening som avses i artikel 3a ingås på obestämd tid enligt de villkor som anges i artiklarna 8 och 85 i anställningsvillkoren för övriga anställda. Det är emellertid uppenbart att sökandena inte hade rätt till ett kontrakt i den mening som avses i artikel 2 c i anställningsvillkoren för övriga anställda som avser anställning av en tillfälligt anställd som tjänstgör hos en person som fullgör ett uppdrag enligt fördragen. Sökandena kunde inte heller på grund av karaktären av deras tjänster, som tillgodoser tillfälliga kortvariga behov som återkommer varje månad, anses som tillfälligt anställda i den mening som avses i artikel 2 a i anställningsvillkoren för övriga anställda då tillfälligt anställda inom gemenskapsadministrationen har ”en tjänst som är upptagen i den tjänsteförteckning som är bifogad varje institutions budgetavsnitt och som den budgetansvariga myndigheten har klassificerat som tillfällig” och då, såsom domstolen påpekat i den ovan punkt 17 nämnda domen i målet Maag mot kommissionen, denna ställning är oförenlig med de uppgifter som extra personal utför.

91      Artikel 3a i anställningsvillkoren för övriga anställda, vilken även ger möjlighet att ingå avtal om tillsvidareanställning på deltid, avser däremot anställning av en person som inte anställts för någon av de tjänster ”som finns upptagna i den tjänsteförteckning som är bifogad den berörda institutionens budgetavsnitt” för att bland annat ”utföra ett manuellt eller administrativt servicearbete”. För det fall det fastställs att artikel 78 i anställningsvillkoren för övriga anställda inte kan tillämpas på grund av att den är rättsstridig, kan det inte vid den första anblicken uteslutas att sökandenas begäran att tilldelas ett avtal om tillsvidareanställning på 25 procent kan tillmötesgås genom en tillämpning av artikel 3a i anställningsvillkoren för övriga anställda.

92      Parlamentet har emellertid gjort gällande att arbetstiden för kontraktsanställda vid deltidsarbete enligt artikel 1 tredje stycket i bilaga IVa i tjänsteföreskrifterna, till vilka artikel 55a.4 i tjänsteföreskrifterna hänvisar, vilken är analogt tillämplig på kontraktsanställda (och på tillfälligt anställda), enligt artiklarna 16 och 91 i anställningsvillkoren för övriga anställda inte får underskrida halva den normala arbetstiden. Det är enligt denna bestämmelse således inte möjligt för parlamentet att ingå anställningsavtal för kontraktsanställda på 25 procent med personal som endast tjänstgör under den tid som sessionerna varar.

93      Denna tolkning av artikel 1 tredje stycket i bilaga IVa i tjänsteföreskrifterna kan inte godtas. Artikel 55a i tjänsteföreskrifterna, till vilken ovannämnda bilaga innehåller tillämpningsföreskrifter, avser endast behandlingen av en begäran av en tjänsteman om att beredas möjlighet att arbeta på deltid. Den reglerar inte de förhållanden under vilka en institution kan ta initiativ till att sluta ett deltidsavtal på grund av karaktären av det arbete som detta avser.

94      Av det anförda följer att syftet med den invändning om rättsstridighet som sökandena har åberopat inte endast är att ifrågasätta lagenligheten av artikel 78 i anställningsvillkoren för övriga anställda, utan även att, på grund av att denna artikel inte är tillämplig, få parlamentet att använda andra avtalsmässiga lösningar för att tillgodose de tillfälliga och stora behov av extra arbetskraft under den tid då sessionerna varar. Bland dessa lösningar kan vid första anblicken inte en tillämpning av artikel 3a i anställningsvillkoren för övriga anställda uteslutas.

95      Eftersom det finns ett tillräckligt nära samband mellan det angripna beslutet, å ena sidan, och artikel 78 i anställningsvillkoren för övriga anställda, å andra sidan, mot vilken invändningen om rättsstridighet åberopades, måste sökandena anses ha rätt att invända att artikel 78 i anställningsvillkoren för övriga anställda är rättsstridig.

 Huruvida invändningen om rättsstridighet är välgrundad

96      Sökandena har inom ramen för sin invändning om att artikel 78 i anställningsvillkoren för övriga anställda är rättsstridig invänt mot att gemenskapslagstiftaren inte har antagit särskilda bestämmelser för extraanställda vid sessioner som anpassats till deras särskilda arbetsvillkor och att gemenskapslagstiftaren inte antagit tjänsteföreskrifter utan hänvisat till en avtalsmässig överenskommelse som ingåtts mellan parlamentet, Europarådet och Västeuropeiska unionens församling. Sökandena befinner sig således i en icke rättsligt reglerad situation och arbetar under prekära anställningsförhållanden trots att de rekryterats för att tillgodose tillfälliga men konstanta behov. Artikel 78 i anställningsvillkoren för övriga anställda är således rättsstridig av flera skäl.

–        För det första har gemenskapslagstiftaren avsagt sig sitt ansvar i fråga om tjänsteföreskrifterna i strid med artikel 283 EG,

–        för det andra har gemenskapslagstiftaren, i strid med den europeiska sociala stadgan, som undertecknades i Turin den 18 oktober 1961, och ILO:s konvention nr 111, diskriminerat extraanställda vid sessioner i förhållande till anställda som omfattas av ett fullständigt och stabilt regelverk, och

–        för det tredje har den, i strid med ILO:s konvention nr 158 och direktiv 1999/70, skapat hinder för den anställningstrygghet som sökandena hade rätt till.

 Huruvida artikel 283 EG har åsidosatts

97      Det ska härvid påpekas att extraanställda vid sessioner omfattas av avdelning III i anställningsvillkoren för övriga anställda avseende extraanställda, från vilken undantag endast görs vad gäller deras rekryterings- och lönevillkor, som föreskrivs i överenskommelsen. Detta innebär att de andra bestämmelserna i avdelning III, som bland annat avser anställningsvillkor och socialförsäkring, fortsätter att gälla oberoende av interna särskilda bestämmelser som antagits av parlamentets presidium eller generalsekreterare i syfte att genomföra eller komplettera bestämmelserna i anställningsvillkoren för övriga anställda.

98      Den personal som fram till den 31 december 2006 anställdes av parlamentet för att tillgodose dess behov av extra arbetskraft under sessionsperioderna omfattades av tillämpningsområdet för bestämmelserna i anställningsvillkoren för övriga anställda. Det är således inte riktigt att påstå att gemenskapslagstiftaren inte fullgjort sitt lagstiftningsansvar i fråga om tjänsteföreskrifter.

99      Den omständigheten att lagstiftaren med avseende på rekryterings- och lönevillkor för extraanställda vid sessioner hänvisat till överenskommelsen kan inte anses innebära att den inte utövat den behörighet som denne har anförtrotts genom artikel 283 EG för att fastställa tjänsteföreskrifter och anställningsvillkor för övriga anställda. Det är tvärtom i samband med utövningen av denna behörighet som rådet med beaktande av de gemensamma intressen och behov som de tre europeiska organisationerna har av att sessionerna i dess beslutande organ förlöper tillfredsställande ansåg att rekryterings- och lönevillkor för anställda som rekryterats för den tid arbetet vid parlamentets sessioner pågår ska anpassas till dem som överenskommits mellan de tre institutionerna eller organisationerna i fråga, med förbehåll för den kontroll av budgeten som avses i artikel 78 andra stycket i anställningsvillkoren för övriga anställda. Det krävs vidare att den överensstämmelse till vilken artikel 78 i anställningsvillkoren för övriga anställda hänvisar inte strider mot en gemenskapsrättslig bestämmelse av högre rang, vilket kommer att prövas i det följande med avseende på de övriga invändningar som sökandena har framfört.

100    Invändningen att artikel 283 EG har åsidosatts är således ogrundad och kan följaktligen inte godtas.

 Huruvida principen om icke-diskriminering har åsidosatts

101    När det gäller invändningen att principen om icke-diskriminering såsom denna garanteras genom den europeiska sociala stadgan, som undertecknades i Turin den 18 oktober 1961, och ILO:s konvention nr 111 har åsidosatts, bör det, utan att det är nödvändigt att uttala sig i frågan huruvida de två internationella instrument som åberopats av sökandena är tillämpliga eller uttala sig om omfattningen av dessa, erinras om att principerna om likabehandling och icke-diskriminering utgör en grundläggande princip inom gemenskapens rättssystem.

102    Enligt fast rättspraxis har likhetsprincipen bland annat åsidosatts när två kategorier av personer vars situation inte påtagligt skiljer sig åt i vare sig faktiskt eller rättsligt hänseende tycks behandlas olika och det inte finns sakliga skäl för en sådan behandling (domstolens dom av den 11 januari 2001 i mål C‑389/98 P, Gevaert mot kommissionen, REG 2001, s. I‑65, punkt 54, förstainstansrättens dom av den 15 mars 1994 i mål T‑100/92, La Pietra mot kommissionen, REGP 1994, s. I‑A‑83 och s. II‑275, punkt 50, av den 16 april 1997 i mål T‑66/95, Kuchlenz-Winter mot kommissionen, REG 1997, s. II‑637, punkt 55, och av den 21 juli 1998 i de förenade målen T‑66/96 och T‑221/97, Mellett mot domstolen, REGP 1998, s. I‑A‑449 och s. II‑1305, punkt 129, samt förstainstansrättens beslut av den 9 juli 2007 i mål T‑415/06 P, De Smedt mot kommissionen, REG 2007, s. I‑0000, punkt 52).

103    Den situation som anställda som rekryterats för att tillgodose de tillfälliga och stora behov av extra arbetskraft som parlamentet enbart har under den tid då sessionerna varar befinner sig i är inte en situation som är jämförbar med den som anställda som rekryterats för att tillgodose kontinuerliga och dagliga behov som kräver att det finns personal som består av tjänstemän och, i förekommande fall, tillfälligt anställda eller kontraktsanställda, i den mening som avses i artiklarna 3a och 3b i anställningsvillkoren för övriga anställda, befinner sig i.

104    Det ska tilläggas att de skillnader som finns i tjänsteföreskrifterna mellan olika kategorier av personer som är anställda av gemenskapen inte kan ifrågasättas i den mån som vissa av dessa kategorier kan ha fördelar som andra inte har. Var och en av gemenskapens olika kategorier av anställda har fastställts med hänsyn till gemenskapens institutioners legitima behov och arten av de uppgifter som dessa har att utföra (domstolens dom av den 6 oktober 1983 i de förenade målen 118/82–123/82, Celant m.fl. mot kommissionen, REG 1983, s. 2995, punkt 22, och det ovannämnda beslutet De Smedt, punkt 55).

105    Rådet har genom att upprätta den särskilda kategorin extraanställda vid sessioner i synnerhet använt sig av sin frihet att på ett specifikt sätt styra över denna kategori av anställda med hänsyn till parlamentets särskilda behov och arten av de uppgifter som det har att utföra på samma sätt som det har använt sig av denna frihet med hänsyn till den särskilda kategorin konferenstolkar som också kan inkallas för att arbeta under korta perioder och för att tillfredsställa tillfälliga behov.

106    Talan kan således inte vinna bifall såvitt avser invändningen att principen om icke-diskriminering har åsidosatts.

 Anställningstrygghet

107    Inledningsvis kan det konstateras att invändningen att anställningstryggheten har påverkats genom att artikel 78 i anställningsvillkoren för övriga anställda gör det möjligt för parlamentet att göra sig av med en extraanställd vid sessioner vid upphörandet av varje avtal genom att inte använda den generella formen av anställningsförhållande mellan arbetsgivare och arbetstagare som är tillsvidareanställning, i själva verket ger upphov till frågan huruvida en bestämmelse eller en princip av högre rang medför att parlamentet när det fastställer rekryteringsvillkor för extraanställda vid sessioner måste använda avtal om tillsvidareanställning men på deltid.

108    Sökandena har i detta avseende åberopat

–        artikel 4 i ILO:s konvention nr 158, enligt vilken ”[e]n arbetstagare … inte [får] sägas upp annat än om det finns ett giltigt skäl för uppsägning som beror av arbetstagarens duglighet eller uppförande eller som har sin grund i [de krav som verksamheten ställer] i företaget eller förvaltningen”, och

–        ramavtalet och särskilt det andra stycket i inledningen till och punkt 6 i de allmänna övervägandena i ramavtalet, där det framgår att tillsvidareanställning är ”den generella formen av anställningsförhållande mellan arbetsgivare och arbetstagare” som kännetecknas av anställningstrygghet medan avtal om visstidsanställning endast under vissa omständigheter kan tillgodose såväl arbetsgivarnas som arbetstagarnas behov.

109    Artikel 4 i ILO:s konvention nr 158 har som sådan ingen betydelse i förevarande fall, eftersom den i sig inte gör det möjligt att avgöra huruvida parlamentet har rätt eller inte att ingå ett avtal för extraanställda endast under den tid då parlamentets session varar. Även om svaret på denna fråga är jakande kan inte utgången av varje avtal om visstidsanställning bedömas som en uppsägning som måste motiveras särskilt med hänsyn till den anställdes duglighet eller uppförande eller behov hänförliga till arbetet vid parlamentet, eftersom ett avtal upphör till följd av att det löper ut.

110    Prövningen av argumentet att ramavtalet har åsidosatts förutsätter att frågan huruvida direktiv 1999/70 kan åberopas gentemot en gemenskapsinstitution först prövas.

–       Huruvida direktiv 1999/70 kan åberopas av en tjänsteman eller en anställd gentemot en gemenskapsinstitution

111    Det ska inledningsvis påpekas att direktiven riktar sig till medlemsstaterna och inte till gemenskapens institutioner. Bestämmelserna i direktiv 1999/70 och det ramavtal som bifogats detta kan följaktligen inte i sig anses innebära några skyldigheter för institutionerna när det gäller förhållandet till deras personal (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 9 september 2003 i mål C‑25/02, Rinke, REG 2003, s. I‑8349, punkt 24, förstainstansrättens dom av den 21 maj 2008 i mål T‑495/04, Belfass mot rådet, REG 2008, s. I‑0000, punkt 43).

112    Det nu sagda innebär emellertid inte att ett direktiv överhuvudtaget inte kan åberopas i förhållanden mellan institutionerna och deras tjänstemän eller anställda.

113    Bestämmelserna i ett direktiv kan indirekt vara bindande för en institution om de ger uttryck för en allmän gemenskapsrättslig princip som institutionen är tvungen att tillämpa (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet Rinke, punkterna 25–28, avseende rådets direktiv 76/207/EEG av den 9 februari 1976 om genomförandet av principen om likabehandling av kvinnor och män i fråga om tillgång till anställning, yrkesutbildning och befordran samt arbetsvillkor, EGT L 39, s. 40; svensk specialutgåva, område 5, volym 1, s. 191).

114    Även om anställningstryggheten i förevarande fall är utformad som en betydande del av skyddet för arbetstagare (se domstolens dom av den 22 november 2005 i mål C–144/04, Mangold, REG 2005, s. I–9981, punkt 64, och av den 15 april 2008 i mål C–268/06, Impact, REG 2008, s. I–0000, punkt 87) utgör den emellertid inte en allmän rättslig princip mot bakgrund av vilken lagenligheten av institutionernas rättsakter kan bedömas. Det finns ingenting i direktiv 1999/70 eller ramavtalet som tyder på att anställningstryggheten ska användas som en tvingande rättsregel. I skälen 6 och 7 i direktivet liksom i det första stycket i inledningen till och punkt 5 i övervägandena i ramavtalet betonas behovet av att uppnå en jämvikt mellan flexibilitet och trygghet.

115    Anställningstryggheten utgör däremot ett mål som parterna i ramavtalet eftersträvar. I klausul 1b i ramavtalet föreskrivs att syftet med detta ramavtal är att ”upprätta ett ramverk för att förhindra missbruk som uppstår vid tillämpningen av på varandra följande anställningskontrakt eller anställningsförhållanden”.

116    Ett direktiv kan även binda en institution när denna inom ramen för sin organisatoriska självständighet och inom tjänsteföreskrifternas gränser avsett att fullgöra en särskild förpliktelse som följer av ett direktiv eller när en intern tillämpningsrättsakt med allmän giltighet uttryckligen hänvisar till åtgärder som har beslutats av gemenskapslagstiftaren med tillämpning av fördragen. I artikel 1e.2 i tjänsteföreskrifterna föreskrivs att tjänstemän ”skall ha arbetsvillkor som uppfyller lämpliga hälso- och säkerhetsnormer som åtminstone uppfyller de minimikrav som gäller enligt bestämmelser som har antagits på dessa områden enligt fördragen”. Den sistnämnda bestämmelsen är analogt tillämplig på tillfälligt anställda och kontraktsanställda i enlighet med artikel 10 första stycket och artikel 80.4 i anställningsvillkoren för övriga anställda.

117    Det kan emellertid konstateras att syftet med direktiv 1999/70 inte är att förbättra arbetsmiljön genom att förstärka hälsoskyddet och säkerheten för arbetstagare, utan att tillnärma medlemsstaternas lagstiftningar och praxis när det gäller arbetsvillkor avseende giltighetstid för anställningsförhållanden.

118    Det ska vidare erinras om att principen om lojalt samarbete som föreskrivs i artikel 10 EG inte bara innebär att medlemsstaterna ska vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa gemenskapsrättens räckvidd och verkan (domstolens dom av den 26 september 2000 i mål C‑262/97, Engelbrecht, REG 2000, s. I‑7321, punkt 38), utan även att gemenskapsinstitutionerna ska ha motsvarande skyldighet att lojalt samarbeta med medlemsstaterna (domstolens dom av den 10 februari 1983 i mål 230/81, Luxemburg mot parlamentet, REG 1983, s. 255; svensk specialutgåva, volym 7, s. 17, punkt  37, av den 14 maj 2002 i mål C‑383/00, kommissionen mot Tyskland, REG 2002, s. I‑4219, punkt 18, av den 26 november 2002 i mål C‑275/00, First och Franex, REG 2002, s. I‑10943), punkt 49, av den 4 mars 2004 i mål C‑344/01, Tyskland mot kommissionen, REG 2004, s. I‑2081, punkt 79, och av den 20 oktober 2005 i mål C‑511/03, Ten Kate Holding Musselkanaal m.fl., REG 2005, s. I‑8979, punkt 28) och sinsemellan (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 30 mars 1995 i mål C‑65/93, parlamentet mot rådet, REG 1995, s. I‑643, punkt 23).

119    Härvid åligger det institutionerna att i möjligaste mån säkerställa enhetlighet mellan deras interna politik och deras lagstiftningsåtgärder på gemenskapsnivå, som bland annat riktar sig till medlemsstaterna. Institutionerna ska i egenskap av arbetsgivare således bland annat ta hänsyn till lagstiftning som inför minimikrav i syfte att främja förbättringar av arbetstagares levnadsstandard och arbetsvillkor i medlemsstaterna genom tillnärmning av nationella bestämmelser och praxis och särskilt gemenskapslagstiftarens avsikt att målet att säkerställa anställningstrygghet ska ges företräde i fråga om anställningsförhållanden inom Europeiska unionen. Denna skyldighet är ännu viktigare då den administrativa reformen genom förordning nr 723/2004 har förstärkt en tendens till reglering av gemenskapens offentliga sektor genom avtal.

120    Särskilt när det gäller ramavtalet, som avser att tillnärma medlemsstaternas lagstiftning och praxis genom att fastställa minimikrav för visstidsanställningskontrakt, åligger det parlamentet att i enlighet med dess lojalitetsplikt i möjligaste mån tolka bestämmelserna i anställningsvillkoren för övriga anställda i ljuset av lydelsen och målet med ramavtalet för att uppnå det resultat som avses i ramavtalet.

121    De ovannämnda konsekvenserna av lojalitetsplikten följer även av fast rättspraxis, enligt vilken inte bara bestämmelsens lydelse ska beaktas vid tolkningen av en gemenskapsrättslig bestämmelse, utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som den ingår i samt bestämmelserna i gemenskapsrätten som helhet (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 6 oktober 1982 i mål 283/81, Cilfit m.fl., REG 1982, s. 3415; svensk specialutgåva, volym 6, s. 513, punkt 20, och av den 17 november 1983 i mål 292/82, Merck, REG 1983, s. 3781, punkt 12, samt förstainstansrättens dom av den 6 oktober 2005 i de förenade målen T‑22/02 och T‑23/02, Sumitomo Chemical och Sumika Fine Chemicals mot kommissionen, REG 2005, s. II‑4065, punkt 47). Det är således uteslutet att en institution vid tolkning och tillämpning av bestämmelserna i anställningsvillkoren för övriga anställda avseende varaktigheten av avtal underlåter att beakta minimikrav för visstidsanställning som fastställts på gemenskapsnivå.

122    Mot bakgrund av vad som anförts ovan ska sökandenas invändning om rättsstridighet avseende artikel 78 i anställningsvillkoren för övriga anställda ogillas, eftersom direktiv 1999/70 inte kan utgöra grund för en invändning om rättsstridighet avseende en bestämmelse i rådets förordning som innehåller tjänsteföreskrifterna och anställningsvillkoren för övriga anställda, som visar sig vara oförenliga med ramavtalet.

123    Ovannämnda direktiv och det ramavtal som det avser att genomföra kan under omständigheterna i förevarande fall och inom de gränser som fastställs ovan i punkterna 118–121 emellertid inte åberopas av sökandena gentemot parlamentet för att i möjligaste mån säkerställa en tolkning av bestämmelserna i tjänsteföreskrifterna och anställningsvillkoren för övriga anställda som är förenlig med kraven i ramavtalet.

124    Den prövning som kommer att göras i det följande av de bestämmelser i ramavtalet som sökandena åberopat gör det inte möjligt att dra slutsatsen att parlamentet har åsidosatt artikel 78 i anställningsvillkoren för övriga anställda, tolkad i ljuset av de syften och de minimikrav som de innehåller.

–       Innehållet i ramavtalet

125    Det ska först och främst påpekas att direktiv 1999/70 och ramavtalet är tillämpliga på tidsbegränsade anställningsavtal och anställningsförhållanden mellan arbetstagare och myndigheter eller andra organ inom den offentliga sektorn (domstolens dom av den 4 juli 2006 i mål C‑212/04, Adeneler m.fl., REG 2006, s. I‑6057, punkt 54, av den 7 september 2006 i mål C‑53/04, Marrosu och Sardino, REG 2006, s. I‑7213, punkt 39, och i mål C‑180/04, Vassallo, REG 2006, s. I‑7251, punkt 32).

126    Utgångspunkten i ramavtalet är att tillsvidareanställning är det generella anställningsförhållandet, medan det medges att avtal om visstidsanställning är en kännetecknande anställningsform inom vissa branscher, yrken och verksamheter (se punkterna 6 och 8 i de allmänna övervägandena i ramavtalet samt domen i det ovannämnda målet Adeneler m.fl., punkt 61).

127    Anställningstryggheten anses följaktligen utgöra en betydande del av skyddet för arbetstagare (se domen i det ovannämnda målet Mangold, punkt 64), medan visstidsanställningar endast under vissa omständigheter svarar mot både arbetsgivarnas och arbetstagarnas behov (se andra stycket i inledningen till ramavtalet och punkt 8 i de allmänna övervägandena i ramavtalet samt domen i det ovannämnda målet Adeneler m.fl., punkt 62).

128    I enlighet med detta synsätt syftar ramavtalet till att begränsa möjligheterna att använda på varandra följande tidsbegränsade anställningsförhållanden, vilka anses vara en potentiell källa till missbruk till arbetstagarnas nackdel. I ramavtalet har det därför föreskrivits vissa minimiskyddsbestämmelser för att undvika försämringar av arbetstagarnas situation (se domen i det ovannämnda målet Adeneler m.fl., punkt 63).

129    Det särskilda syftet med klausul 5.1 i ramavtalet är sålunda att ”förhindra missbruk som uppstår genom användandet av på varandra följande visstidsanställningskontrakt eller visstidsanställningsförhållanden”.

130    I klausulen åläggs medlemsstaterna i enlighet med ovannämnda syfte att i sin rättsordning införa en eller flera av de åtgärder som finns uppräknade i klausul 5.1 a–c om den berörda medlemsstaten inte redan har likvärdiga lagbestämmelser för att effektivt förhindra missbruk vid användandet av på varandra följande avtal om tidsbegränsad anställning (se domen i det ovannämnda målet Adeneler m.fl., punkt 65). Däremot föreskrivs i ramavtalet varken någon allmän skyldighet för medlemsstaterna att efter ett visst antal förnyelser av avtal om visstidsanställning eller fullgörande av en viss arbetsperiod föreskriva att anställningsförhållanden ska övergå i avtal om tillsvidareanställning eller några exakta villkor för när förstnämnda typ av avtal får användas (se domen i det ovannämnda målet Adeneler m.fl., punkt  91, och domen i det ovannämnda målet Marrosu och Sardino, punkt 47).

131    Bland de åtgärder som anges i klausul 5.1 återfinns under punkt a ”[b]estämmelser om objektiva grunder för förnyad visstidsanställning”.

132    Ramavtalets parter ansåg nämligen att användandet av visstidsanställning på objektiva grunder är ett sätt att förhindra att denna anställningsform missbrukas (se punkt 7 i ramavtalets allmänna överväganden).

133    I förevarande fall framgår emellertid av samtliga handlingar att parlamentet har åberopat objektiva grunder för att motivera förnyelsen av avtalen för extraanställda vid sessioner vid varje parlamentssession.

134    Domstolen slog i domen i det ovannämnda målet Adeneler m.fl., punkt 69, fast att begreppet objektiva grunder i klausul 5.1 a i ramavtalet ska förstås så, att det avser precisa och konkreta omständigheter som är kännetecknande för en viss verksamhet och som därför kan motivera att på varandra följande avtal om tidsbegränsad anställning används i det särskilda sammanhanget. Dessa omständigheter kan till exempel följa av den särskilda beskaffenheten hos de arbetsuppgifter som har föranlett avtalens ingående och av dessa uppgifters natur eller, i förekommande fall, av en medlemsstats strävan efter att uppnå ett berättigat socialpolitiskt mål (se domen i det ovannämnda målet Adeneler m.fl., punkt 70).

135    Parlamentet har i förevarande fall med rätta gjort gällande att förnyelsen av de omtvistade avtalen om visstidsanställning tillgodoser ett verkligt behov, försåvitt den var nödvändig för utförandet av de särskilda uppgifter som ålagts parlamentet. Den omständigheten att artikel 78 i anställningsvillkoren för övriga anställda kunde tillämpas fram till den 1 januari 2007 gav parlamentet möjlighet att tillgodose de tillfälliga och stora behov av extra arbetskraft endast för den tid då sessionerna vid parlamentet varade. Det är ostridigt att den väsentliga ökningen av verksamheten vid parlamentet i Strasbourg under en begränsad period på fyra eller fem dagar i månaden medför en betydande förändring av behovet av arbetskraft som används för precisa och diversifierade arbetsuppgifter som utförs av daghemspersonal, barnskötare, maskinskrivare, tekniker, kock, språklärare, översättare, vaktmästare, flytthjälp m.m. Även om sådana behov kunde förutses så var inte den höga arbetsbelastningen varaktig eller konstant. Sådana omständigheter har med giltig verkan med hänsyn till klausul 5.1 a i ramavtalet kunnat motivera en användning av på varandra följande avtal om visstidsanställning för extraanställda.

136    Såsom sökandena har påpekat börjar extraanställda enligt artikel 58 första stycket i anställningsvillkoren för övriga anställda inte förvärva någon rätt till betald ledighet förrän de har fullgjort en oavbruten anställningsperiod av minst 15 dagar eller en halv månad per tjänstemånad. Extraanställda vid sessioner saknar därmed rätt till sådan ledighet enbart på grund av att de har anställts genom avtal med kort varaktighetstid, vilken understiger minimiperioden.

137    Sökandena har emellertid inte framfört någon invändning om att artikel 58 första stycket i anställningsvillkoren är rättsstridig. Det finns således inget skäl för personaldomstolen att pröva denna fråga, eftersom det skulle innebära att den går utöver ramen för rättegången såsom sökandena har fastställt.

138    Mot bakgrund av vad som anförts ovan kan inte den invändning som framförts av sökandena om att artikel 78 i anställningsvillkoren är rättsstridig godtas, eftersom parlamentet inte har gjort en felaktig bedömning av räckvidden av ovannämnda artikel i ljuset av direktiv 1999/70. Yrkandet om ogiltigförklaring ska följaktligen ogillas.

 Yrkandet om ersättning

1.     Parternas argument

139    Sökandena har begärt att parlamentet ska förpliktas att betala kompensationsersättning för betald ledighet för de perioder under vilka de arbetat och att till var och en av dem utge ett belopp på 2 000 euro som ersättning för icke ersättningsgilla kostnader för förfarandet.

140    Parlamentet har genmält att extraanställda enligt artikel 58 i anställningsvillkoren för övriga anställda är berättigade till betald ledighet motsvarande två arbetsdagar per tjänstemånad. Tjänstgöringstid som är kortare än 15 dagar eller en halv månad medför inte rätt till ledighet. Under dessa omständigheter kan extraanställda vid sessioner som arbetar maximalt fem dagar per månad inte göra anspråk på betald ledighet. Sökandena har följaktligen inte rätt till någon kompensationsersättning.

141    Parlamentet har dessutom anfört att förfarandet vid personaldomstolen är kostnadsfritt enligt artikel 94 i rättegångsreglerna. I denna bestämmelse föreskrivs inte att den felande parten ska förpliktas att ersätta ”icke ersättningsgilla” kostnader för förfarandet. Yrkande om ersättning för sådana kostnader ska följaktligen avvisas.

2.     Personaldomstolens bedömning

142    Enligt fast rättspraxis krävs för att gemenskapen ska bli skadeståndsansvarig att ett antal villkor är uppfyllda. Det beteende som institutionerna klandras för ska vara rättsstridigt, skadan ska vara verklig och det ska föreligga ett orsakssamband mellan beteendet och den åberopade skadan (domstolens dom av den 16 december 1987 i mål 111/86, Delauche mot kommissionen, REG 1987, s. 5345, punkt 30, förstainstansrättens dom av den 27 november 2003 i de förenade målen T‑331/00 och T‑115/01, Bories m.fl. mot kommissionen, REGP 2003, s. I‑A‑309 och s. II‑1479, punkt 192, och förstainstansrättens dom av den 10 oktober 2007 i mål F‑107/06, Berrisford mot kommissionen, REG 2007, s. I‑0000, punkt 109). När ett av dessa villkor inte är uppfyllt ska skadeståndstalan ogillas i dess helhet utan att det är nödvändigt att pröva huruvida de övriga villkoren är uppfyllda.

143    När det gäller det beteende som parlamentet klandras för har sökandena i sin talan inte anfört någon annan argumentation än den som anförts till stöd för deras invändning att artikel 78 i anställningsvillkoren för övriga anställda är rättsstridig inom ramen för yrkandet om ogiltigförklaring. Såsom framgår av punkt 96 i förevarande dom har tre grunder åberopats till stöd för denna invändning, nämligen åsidosättande av artikel 283 EG och principen om icke-diskriminering samt att anställningstryggheten har påverkats. Invändningen om rättsstridighet har emellertid ogillats, eftersom ingen av de grunder som åberopats till stöd för invändningen godtagits.

144    Yrkandet om ersättning ska följaktligen ogillas, eftersom sökandena inte i tillräcklig grad har visat att det beteende som parlamentet klandras för är rättsstridigt.

 Rättegångskostnader

145    Enligt artikel 122 i rättegångsreglerna ska bestämmelserna i kapitel 8 i avdelning II i nämnda rättegångsregler om rättegångskostnader och domstolskostnader endast tillämpas på mål som väckts vid personaldomstolen från och med ikraftträdandet av dessa rättegångsregler, det vill säga den 1 november 2007. För mål som var anhängiga vid personaldomstolen före detta datum ska bestämmelserna i förstainstansrättens rättegångsregler fortsätta att gälla i tillämpliga delar.

146    Enligt artikel 87.2 i förstainstansrättens rättegångsregler ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Enligt artikel 88 i rättegångsreglerna ska institutionerna emellertid bära sina kostnader i tvister mellan gemenskaperna och deras anställda. Eftersom sökandena har tappat målet, ska vardera parten bära sin rättegångskostnad.

Mot denna bakgrund beslutar

PERSONALDOMSTOLEN (andra avdelningen)

följande:

1)      Talan ogillas.

2)      Vardera parten ska bära sin rättegångskostnad.

Kanninen Boruta Van Raepenbusch

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 30 april 2009.

W. Hakenberg       H. Kanninen

Justitiesekreterare        Ordförande

Innehållsförteckning

Tillämpliga bestämmelser2

1.  Anställningsvillkor för övriga anställda i Europeiska gemenskaperna2

2.  Ramavtal om visstidsarbete6

Bakgrund till tvisten8

Förfarandet och parternas yrkanden11

Upptagande till sakprövning14

1.  Parternas argument14

2.  Personaldomstolens bedömning17

Begäran om ogiltigförklaring25

1.  Parternas argument25

2.  Personaldomstolens bedömning33

Huruvida invändningen om rättsstridighet kan tas upp till sakprövning35

Huruvida invändningen om rättsstridighet är välgrundad39

Huruvida artikel 283 EG har åsidosatts40

Huruvida principen om icke-diskriminering har åsidosatts41

Anställningstrygghet44

–  Huruvida direktiv 1999/70 kan åberopas av en tjänsteman eller en anställd gentemot en gemenskapsinstitution45

–  Innehållet i ramavtalet51

Yrkandet om ersättning55

1.  Parternas argument55

2.  Personaldomstolens bedömning56

Rättegångskostnader57

Detta avgörande och däri angivna avgöranden från gemenskapsdomstolarna som ännu inte har publicerats i rättsfallssamlingen finns tillgängliga på domstolens webbplats www.curia.europa.eu

BILAGA

Med hänsyn till det stora antalet sökande i förevarande mål återges deras namn inte i denna bilaga.

* Rättegångsspråk: franska.