PERSONALDOMSTOLENS DOM (tredje avdelningen)

den 15 februari 2011

Mål F-68/09

Florence Barbin

mot

Europaparlamentet

”Personalmål – Tjänstemän – Befordringsförfarandet 2006 – Åtgärder för att följa tribunalens dom – Jämförelse av kvalifikationer – Principen om likabehandling – Föräldraledighet på halvtid”

Saken:      Talan väckt med stöd av artikel 236 EG och artikel 152 EA genom vilken Florence Barbin yrkar ogiltigförklaring av Europaparlamentets beslut att inte befordra henne till lönegrad AD 12 vid befordringsförfarandet år 2006.

Avgörande: Talan ogillas. Sökanden ska ersätta rättegångskostnaderna.

Sammanfattning

1.      Tjänstemän – Befordran – Skyldigheten att motivera beslut att inte befordra tjänstemän som har nått upp till referensnivån – Föreligger inte

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 45)

2.      Tjänstemän – Befordran – Jämförelse av kvalifikationer – Tilldelning av meritpoäng och fastställelse av en referensnivå

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 45)

3.      Tjänstemän – Befordran – Jämförelse av kvalifikationer – Procedur

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 45)

4.      Tjänstemän – Likabehandling – Begrepp – Gränser

5.      Tjänstemän – Befordran – Jämförelse av kvalifikationer – Beslut om befordran

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 45)

6.      Tjänstemän – Talan – Grunder – Grund avseende att diskriminering föreligger – Skyldighet att beakta samtliga relevanta faktiska omständigheter

1.      Enligt punkt I.3.4 i det beslut som parlamentets presidium fattade den 13 februari 2006 om policy för befordran och karriärplanering, vilken i huvudsak återgavs i punkt II.2 b andra stycket i det beslut som Europaparlamentets generalsekreterare fattade den 10 maj 2006 om tillämpningsföreskrifter för tilldelning av meritpoäng och befordran, måste administrationen motivera beslut om befordran av tjänstemän som inte nått upp till referensnivån. Även om det i de ovannämnda bestämmelserna inte preciseras med avseende på vem tillsättningsmyndigheten ska motivera sina beslut, skulle det medföra en onödig arbetsbörda för administrationen om varje tjänsteman som inte befordrats när denne nått upp till referensnivån avsågs med denna skyldighet. Detta skulle även stå i strid med rättspraxis, enligt vilken motiveringen i ett beslut om befordran ska hänföra sig till den individuella situationen för den tjänsteman som inte har befordrats. Det är därför inte riktigt när tjänstemannen gör gällande att en skyldighet för administrationen att motivera befordran av de av hennes kollegor som inte nått upp till referensnivån gäller henne.

Den skyldighet som följer av dessa bestämmelser kan anses vara uppfylld när administrationen har sänt en motivering för befordran av de tjänstemän som inte nått upp till referensnivån till befordringskommittén, som är ett partssammansatt organ i vilket tjänstemännen är företrädda.

(se punkterna 59 och 61)

Hänvisning till

Förstainstansrätten: 4 juli 2007, Lopparelli mot kommissionen, T‑502/04, punkt 75

2.      Enligt det beslut som parlamentets presidium fattade den 13 februari 2006 om policy för befordran och karriärplanering ska meritpoäng inte tilldelas efter en jämförande bedömning av samtliga befordringsbara tjänstemän som kan uppfylla fordringarna i artikel 45 i tjänsteföreskrifterna. Varje tjänsteman som kan befordras konkurrerar nämligen endast med övriga tjänstemän på samma avdelning eller enhet om ett begränsat antal meritpoäng. Referensnivån fastställs emellertid inte med relativa värden, det vill säga med beaktande av de genomsnittliga meritpoängen för de berörda tjänstemännen, utan som ett absolut värde som motsvarar två gånger den genomsnittliga tiden i en lönegrad, det vill säga fyra år för lönegrad AD 11. Den omständigheten att referensnivån uppnås kan därför inte likställas med en direkt eller indirekt jämförelse av de befordringsbara tjänstemännens meriter. Administrationen kan därför inte befordra en tjänsteman endast på grundval av att denne har nått upp till referensnivån, eftersom dennes meriter därvid inte vid något tillfälle skulle jämföras med var och en av de övriga befordringsbara tjänstemännens meriter.

(se punkt 83)

Hänvisning till

Personaldomstolen: 8 oktober 2008, Barbin mot parlamentet, F-44/07, punkt 44

3.      Enligt artikel 45 i tjänsteföreskrifterna kan tillsättningsmyndigheten inte begränsa sig till att bedöma varje tjänstemans individuella situation, utan måste jämföra samtliga tjänstemäns meriter för att besluta om befordran. Tjänstgöringstiden kan härvid beaktas endast i andra hand. Ett beslut om att befordra en tjänsteman med den enda motiveringen att denne inte har handlat klandervärt eller har arbetat en viss tjänstgöringstid i samma lönegrad, men utan beaktande av övriga tjänstemäns situation skulle innebära åsidosättande av principen om jämförelse av meriterna för samtliga tjänstemän som kan befordras enligt den ovannämnda artikeln. I det beslut som parlamentets presidium fattade den 13 februari 2006 om policy för befordran och karriärplanering, föreskrivs att referensnivån ska fastställas i förhållande till genomsnittliga tiden i en lönegrad, uttryckt i år. Härav kan inte den slutsatsen dras att det föreligger en princip som innebär att en tjänsteman ska befordras när denne inte har handlat klandervärt, eller att det föreligger en princip om regelbunden karriärutveckling som skulle medföra att administrationen är tvungen att automatiskt befordra en tjänsteman endast på grund av att denne har arbetat en viss tjänstgöringstid i samma lönegrad.

(se punkterna 90 och 91)

Hänvisning till

Tribunalen: det ovannämnda målet Lopparelli mot kommissionen, punkt 75

Personaldomstolen: 10 september 2009, Behmer mot parlamentet, F-124/07, punkt 106

4.      För att iaktta icke-diskrimineringsprincipen och principen om likabehandling, ska administrationen säkerställa att lika situationer inte behandlas olika och att olika situationer inte behandlas lika, såvida det inte finns sakliga skäl för en sådan behandling. När en tjänsteman utnyttjar en rättighet enligt tjänsteföreskrifterna, kan administrationen inte utan att sätta i fråga huruvida denna rättighet verkligen föreligger, finna att denne tjänstemans situation skiljer sig från situationen för en tjänsteman som inte har utnyttjat samma rättighet. Administrationen kan därvid inte behandla denne på ett annat sätt, såvida det för det första inte finns sakliga skäl för en sådan behandling, bland annat att administrationen drar slutsatser av att den berörde tjänstemannan inte har utfört något arbete under den aktuella tiden, och behandlingen för det andra står i strikt proportion till motiveringen.

(se punkt 100)

Hänvisning till

Domstolen: 16 oktober 1980, Hochstrass mot domstolen, 147/79, punkt 7

förstainstansrätten: 25 oktober 2005, De Bustamante Tello mot rådet, T‑368/03, punkt 69

5.      Även om ett beslut om befordran formellt har fattats med beaktande av det antal meritpoäng som den ifrågavarande tjänstemannan har tilldelats, kan det inte bortses ifrån att beslutet kan ha fattats av mindre hedervärda skäl, till exempel att tjänstemannens föräldraledighet har beaktats. Detta gäller emellertid under förutsättning att det föreligger uppgifter som ger anledning att betvivla tillförlitligheten i den ovannämnda motiveringen.

(se punkterna 102 och 103)

6.      Vid bedömningen av en grund avseende diskriminering ska samtliga relevanta faktiska omständigheter beaktas, inklusive de bedömningar som ligger till grund för tidigare beslut som vunnit laga kraft. Detta innebär att ett lagakraftvunnet beslut, utan att det sker en omprövning av lagenligheten i detta, kan utgöra en av de uppgifter som ska beaktas för att slå fast huruvida administrationens agerande och bland annat om detta varit diskriminerande. Detta gäller så mycket mer som det är möjligt att diskriminering uppdagas först sedan tidsfristen för överklagande av ett beslut i vilket diskrimineringen framgår har löpt ut.

(se punkt 109)