PERSONALDOMSTOLENS DOM
(andra avdelningen)
den 15 september 2011
Mål F-102/09
Kelly-Marie Bennett m.fl.
mot
Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller) (harmoniseringsbyrån)
”Personalmål – Tillfälligt anställda – Avtal om tillsvidareanställning innehållande en uppsägningsklausul – Allmänna uttagningsprov – Upptagande till sakprövning – Rättsakt som går någon emot – Artiklarna 8 och 47 i anställningsvillkoren för övriga anställda – Motiveringsskyldighet – Omsorgsplikt – Principen om god förvaltningssed – Skydd för berättigade förväntningar – Principen om tro och heder vid fullgörande av avtal – Maktmissbruk”
Saken: Talan enligt artikel 270 FEUF, som är tillämplig på Euratomfördraget enligt dess artikel 106a, genom vilken Kelly-Marie Bennett och tretton andra tillfälligt anställda eller före detta tillfälligt anställda i harmoniseringsbyrån yrkat, bland annat, ogiltigförklaring av harmoniseringsbyråns beslut av den 12 mars 2009 om uppsägning av deras anställningsavtal och ersättning för den ideella skada de påstår sig ha lidit.
Avgörande: Maria Infante Seco Herreras talan avskrivs. Harmoniseringsbyråns beslut av den 12 mars 2009 att säga upp avtalen om tillfällig anställning med Kelly-Maria Bennett, Martie Galle, Stefania Nuti, Suzy Scardocchia, Nicole Schmidt, Eric Chertier González, Tomás Guarinos Viňals och Mariano Ramirez Battistig ogiltigförklaras. Harmoniseringsbyrån ska betala ersättning till Kelly-Maria Bennet, Martie Galle, Stefania Nuti, Suzy Scardocchia, Nicole Schmidt, Eric Chertier González, Tomás Guarinos Viňals och Mariano Ramirez Battistig med ett belopp uppgående till skillnaden mellan den lön som de hade haft rätt till om de fortsatt hade varit i tjänst och den lön, arbetslöshetsersättning och övrig ersättning som de rent faktiskt har haft rätt till sedan den 15 oktober 2009. Talan ogillas i övrigt. Harmoniseringsbyrån ska bära tre fjärdedelar av sina rättegångskostnader och ersätta tre fjärdedelar av de rättegångskostnader som åsamkats Kelly-Maria Bennet, Martie Galle, Stefania Nuti, Suzy Scardocchia, Nicole Schmidt, Eric Chertier González, Tomás Guarinos Viňals och Mariano Ramirez Battistig. Sigrid Dickmanns, Carine Forzy, Richard Bianchi, José Luis Ruiz Molina och Jorge Zaragoza Gomez ska bära sina rättegångskostnader och ersätta en fjärdedel av harmoniseringsbyråns rättegångskostnader. Maria Infante Seco ska bära sina rättegångskostnader.
Sammanfattning
1. Tjänstemän – Talan – Rättsakt som går någon emot – Begrepp – Skrivelse till en tillfälligt anställd, varigenom denne erinras om det datum då anställningsavtalet löper ut – Omfattas inte – Ändring av ett avtal – Beslut att inte förlänga ett avtal – Omfattas
(Tjänsteföreskrifterna, artikel 90.2)
2. Tjänstemän – Talan – Rättsakt som går någon emot – Begrepp – Klausul i ett avtal om tillfällig anställning, enligt vilken anställningen endast upprätthålls om den anställde upptas i förteckningen över godkända sökande vid ett allmänt uttagningsprov – Administrationens beslut, varigenom det konstateras att den anställde inte har upptagits i nämnda förteckning och varigenom uppsägningsklausulen tillämpas – Omfattas
(Tjänsteföreskrifterna, artikel 90.2)
3. Tjänstemän – Tillfälligt anställda – Rekrytering – Ändring av ett avtal om tidsbegränsad anställning till ett avtal om tillsvidareanställning och intagande av en uppsägningsklausul för det fall att den anställde inte upptas i förteckningen över godkända sökande vid ett allmänt uttagningsprov – Ändringen anses utgöra en förnyelse av ett avtal om tidsbegränsad anställning
(Anställningsvillkoren för övriga anställda, artikel 2 a, b och d samt artikel 8 första och andra styckena; rådets direktiv 1999/70, bilaga, klausulerna 1 b, 3.1 samt 5.1 b och c)
4. Förfarande – Ansökan genom vilken talan väckts – Formkrav
(Personaldomstolens rättegångsregler, artikel 35.1 e)
5. Tjänstemän – Talan – Obegränsad behörighet – Tvister av ekonomisk art i den mening som avses i artikel 91.1 i tjänsteföreskrifterna – Begrepp
(Tjänsteföreskrifterna, artikel 91.1)
1. En rättsakt som inte innehåller några nya omständigheter i förhållande till en tidigare rättsakt utgör enbart en bekräftelse av denna och kan inte ge upphov till en ny tidsfrist för att väcka talan. En skrivelse varigenom en anställd endast erinras om villkoren i vederbörandes anställningsavtal med avseende på det datum då avtalet löper ut och som således inte innehåller några nya omständigheter i förhållande till dessa villkor utgör inte en rättsakt som går någon emot.
Däremot utgör alla ändringar i ett avtal en rättsakt som går någon emot. Detta gäller dock endast de villkor i avtalet som har ändrats, såvida inte ändringarna innebär att hela systematiken i avtalet har kullkastats. Om avtalet kan förnyas utgör administrationens beslut att inte förnya det likaledes en rättsakt som går någon emot. Denna rättsakt är fristående från det aktuella avtalet och det kan riktas klagomål eller väckas talan mot den inom de föreskrivna fristerna. Ett sådant beslut, som fattas efter det att tjänstens intresse och den berördes situation prövats på nytt, innehåller nämligen en ny omständighet i förhållande till det ursprungliga avtalet och kan inte anses utgöra endast en bekräftelse av avtalet.
(se punkterna 56–59)
Hänvisning till
Domstolen: 10 december 1980, Grasselli mot kommissionen, 23/80, punkt 18; 9 juli 1987, Castagnoli mot kommissionen, 329/85, punkterna 10 och 11; 14 september 2006, kommissionen moy Fernández Gómez, C‑417/05 P, punkt 46
Förstainstansrätten: 2 februari 2001, Vakalopoulou mot kommissionen, T‑97/00, punkt 14; 1 april 2003, Mascetti mot kommissionen, T‑11/01, punkt 41; 15 oktober 2008, Potamianos mot kommissionen, T‑160/04, punkt 21
Personaldomstolen: 15 april 2011, Daake mot harmoniseringsbyrån, F‑72/09 och F‑17/10, punkt 36
2. En skrivelse i vilken administrationen konstaterar en ny händelse eller situation och tillämpar en rättsföljd som föreskrivs i en bestämmelse eller ett avtalsvillkor gentemot de berörda personerna utgör en rättsakt som går någon emot, eftersom den ändrar rättsställningen för mottagarna.
Så är fallet med ett beslut från administrationen, varigenom den konstaterar att en tillfälligt anställd inte har upptagits i förteckningen över godkända sökande vid ett visst allmänt uttagningsprov och tillämpar uppsägningsklausulen i vederbörandes anställningsavtal, av vilken det framgår att avtalet kan sägas upp om en viss händelse inträffar – det vill säga upprättandet av en förteckning över godkända sökande vid det uttagningsprov som anges i klausulen – som det av naturliga skäl inte gick att fastställa datumet för när klausulen intogs i avtalet. Detta beslut ändrar rättsställningen för den anställde och utgör en rättsakt som går någon emot. Det kan riktas klagomål och, i förkommande fall, väckas talan mot rättsakten.
Den anställde är inte heller skyldig att angripa den aktuella klausulen när avtalet ingås, trots att villkoren för klausulens tillämpning är osäkra. Eftersom uppsägningsklausulen upptas i avtalet inom ramen för ett komplicerat förfarande måste den anställde indirekt kunna bestrida klausulens lagenlighet, även när det gäller dess individuella räckvidd, när administrationen i det sista skedet i förfarandet beslutar sig för att tillämpa den.
(se punkterna 63, 64 och 80)
Hänvisning till
Personaldomstolen: ovannämnda målet Daake mot harmoniseringsbyrån, punkt 34 och följande punkter
3. Klausul 1 b i ramavtalet om visstidsarbete, vilket återfinns som bilaga till rådets direktiv 1999/70/EG om ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP, har till syfte att upprätta ett ramverk för att förhindra missbruk som uppstår vid tillämpningen av på varandra följande tidsbegränsade anställningskontrakt eller anställningsförhållanden. I enlighet med detta synsätt syftar ramavtalet till att begränsa möjligheterna att använda på varandra följande tidsbegränsade anställningsförhållanden, vilka anses vara en potentiell källa till missbruk till arbetstagarnas nackdel. I ramavtalet har det därför föreskrivits vissa minimiskyddsbestämmelser för att undvika försämringar av arbetstagarnas situation. Artikel 8 första och andra styckena i anställningsvillkoren för övriga anställda syftar mer precist till att begränsa möjligheten att använda på varandra följande avtal om tillfällig anställning. Ett avtal om tillfällig anställning i den mening som avses i artikel 2 a i anställningsvillkoren kan endast förnyas en gång för en tidsbegränsad period. Om avtalen därefter förnyas skall de gälla tills vidare. Dessutom får ett avtal om tillfällig anställning i den mening som avses i artikel 2 b eller d i anställningsvillkoren, vilket inte får vara i mer än fyra år, endast förnyas en gång och då med högst två år, förutsatt att det fanns en bestämmelse om möjlighet till förnyelse i det ursprungliga avtalet, varvid den anställde endast kan behålla sin tjänst vid utgången av avtalet om vederbörande tillsätts som tjänsteman. Dessa bestämmelser motsvarar de åtgärder som avses i klausul 5.1 b och c i ramavtalet och som kan förhindra missbruk som uppstår vid tillämpningen av på varandra följande tidsbegränsade anställningskontrakt eller anställningsförhållanden.
Den omständigheten att en uppsägningsklausul har tagits in i den anställdes avtal, vilken ger administrationen möjlighet att säga upp anställningen för det fall den berörde inte godkänns i ett uttagningsprov som meddelats inom en viss tid innebär inte, oavsett vad som står i avtalet, att avtalet kan kvalificeras som ett avtal om tillsvidareanställning, vilket karaktäriseras av att det är fråga om en fast tjänst. Avtalets varaktighet kan nämligen, såsom framgår av punkt 3.1 i ramavtalet, fastställas inte bara genom att det anges ”att det gäller fram till ett visst datum”, utan även genom att det anges ”att det gäller … till dess en viss uppgift har utförts eller [att det upphör] med anledning av en särskild händelse”, såsom upprättandet av en förteckning över godkända sökande i ett visst uttagningsprov, vilken kan få flera möjliga följder beroende på vad som föreskrivs i anställningsavtalet. Om den anställde inte upptas i förteckningen framgår det således av anställningsavtalet att det upphör. Detsamma sker vanligtvis om den anställde blir godkänd i uttagningsprovet, eftersom denne då erbjuds att bli tjänsteman, och om vederbörande inte antar erbjudandet upphör avtalet även här i enlighet med dess lydelse.
Denna omständighet innebär emellertid inte att bestämmelsen i artikel 8 första stycket i anställningsvillkoren för övriga anställda – enligt vilken avtal om tillfällig anställning endast kan förnyas en gång för en tidsbegränsad period och att avtalen, om de ”därefter förnyas”, ska ”gälla tills vidare” – inte är tillämplig, eftersom en sådan omkvalificering av avtalet sker automatiskt. Denna bestämmelse gäller nämligen alla tillfälligt anställda i den mening som avses i artikel 2 a som, efter att ha ingått två på varandra följande tidsbegränsade avtal, utan avbrott fortsätter sitt anställningsförhållande med en viss institution eller ett visst organ. Om en period under vilken den berörde arbetat som extraanställd kunde avbryta detta anställningsförhållande och således innebära att artikel 8 första stycket i anställningsvillkoren för övriga anställda inte var tillämplig skulle detta medföra att bestämmelsen på ett lagenligt sätt kunde fråntas dess betydelse, nämligen att skydda arbetstagarna mot missbruk när det gäller användning av tidsbegränsade anställningsavtal.
(se punkterna 85, 86, 104–106, 110 och 112)
Hänvisning till
Domstolen: 4 juli 2006, Adeneler m.fl., C‑212/04, punkt 63
Personaldomstolen: 26 oktober 2006, Landgren mot ETF, F‑1/05, punkt 66
4. Enligt artikel 35.1 e i personaldomstolens rättegångsregler ska sökandens uppgifter i ansökan för grunderna för talan vara tillräckligt klara och precisa för att ge svaranden möjlighet att förbereda sitt försvar och för att personaldomstolen ska kunna avgöra tvisten, i förekommande fall utan att förfoga över ytterligare uppgifter. Med hänsyn till säkerställandet av rättssäkerhet och god rättskipning krävs det, för att en talan ska kunna upptas till sakprövning, att alla väsentliga faktiska och rättsliga omständigheter som ligger till grund för talan framgår, åtminstone kortfattat, på ett sammanhängande och begripligt sätt av lydelsen i själva ansökan.
(se punkt 115)
Hänvisning till
Förstainstansrätten: 14 december 2005, Honeywell mot kommissionen, T‑209/01, punkterna 55 och 56 samt där angiven rättspraxis
Tribunalen: 6 maj 2010, Kerelov mot kommissionen, T‑100/08 P, punkt 16
5. Ett yrkande om att harmoniseringsbyrån ska betala ut ett belopp till den anställde som denne anser sig ha rätt till enligt anställningsvillkoren för övriga anställda omfattas av begreppet tvister av ekonomisk art i den mening som avses i artikel 91.1 i tjänsteföreskrifterna. Enligt artikel 91.1 i tjänsteföreskrifterna har unionsdomstolen i dessa tvister en obegränsad behörighet som innebär att den ska avgöra den tvist som den har att pröva fullständigt, det vill säga i fråga om den anställdes samtliga rättigheter och skyldigheter, såvida inte domstolen överlåter åt den aktuella institutionen eller organet att verkställa en viss del av domen. I det sistnämnda fallet utövar domstolen kontroll och fastställer de exakta villkoren för verkställandet.
(se punkt 184)
Hänvisning till
Domstolen: 18 december 2007, Weißenfels mot parlamentet, C‑135/06 P, punkterna 65, 67 och 68
Personaldomstolen: 2 juli 2009, Giannini mot kommissionen, F‑49/08, punkterna 39–42