Mål T‑562/10
HTTS Hanseatic Trade Trust & Shipping GmbH
mot
Europeiska unionens råd
”Gemensam utrikes‑ och säkerhetspolitik – Restriktiva åtgärder mot Iran i syfte att hindra kärnvapenspridning – Frysning av penningmedel – Talan om ogiltigförklaring – Motiveringsskyldighet – Tredskodomsförfarande – Interventionsansökan – Anledning saknas att pröva ansökan”
Sammanfattning av domen
1. Institutionernas rättsakter – Motivering – Skyldighet – Omfattning – Restriktiva åtgärder mot Iran
(Artikel 296 andra stycket FEUF; rådets förordning nr 961/2010)
2. Talan om ogiltigförklaring – Dom om ogiltigförklaring – Verkningar – Domstolens begränsning – Förordning om restriktiva åtgärder mot Iran – Delvis ogiltigförklaring på grund av åsidosättande av motiveringsskyldigheten – Nödvändigheten av att beakta att det i sak eventuellt finns grund för åtgärderna – Upprätthållande av verkningarna av nämnda förordning under en period som gör det möjligt att ersätta förordningen
(Artikel 264 FEUF; domstolens stadga, artikel 41; rådets förordning nr 961/2010)
1. Den skyldighet att motivera en rättsakt som går någon emot vilken föreskrivs i artikel 296 andra stycket FEUF och – mer specifikt, vid beslut om frysning av penningmedel enligt artikel 16.2 i förordning nr 961/2010 om restriktiva åtgärder mot Iran och om upphävande av förordning nr 423/2007 – i artikel 36.3 i nämnda förordning, syftar dels till att ge den som berörs av rättsakten tillräckliga upplysningar för att kunna bedöma om den är välgrundad eller om den eventuellt är behäftad med ett fel som innebär att dess giltighet kan ifrågasättas vid unionsdomstolen, dels till att göra det möjligt för unionsdomstolen att pröva rättsaktens lagenlighet. Denna motiveringsskyldighet utgör en grundläggande princip i unionsrätten från vilken undantag endast får göras på grund av tvingande hänsyn. Den berörde ska därför i princip underrättas om skälen samtidigt som den underrättas om den rättsakt som går vederbörande emot, och en brist i detta avseende kan inte rättas till genom att den berörde underrättas om skälen för rättsakten under förfarandet vid unionsdomstolen.
Om inte tvingande hänsyn hänförliga till unionens eller dess medlemsstaters säkerhet eller till upprätthållandet av deras internationella relationer utgör hinder för att uppge vissa omständigheter, är rådet således enligt artikel 36.3 i förordning nr 961/2010 skyldigt att underrätta en enhet som omfattas av en åtgärd enligt artikel 16.2 i nämnda förordning om de specifika och konkreta skäl som enligt rådet innebär att sistnämnda bestämmelse är tillämplig på den berörda enheten. Rådet ska därvid ange de faktiska och rättsliga omständigheter som utgör den rättsliga grunden för åtgärden samt de överväganden som fått rådet att vidta densamma.
Motiveringen ska dessutom vara anpassad till rättsaktens beskaffenhet och till det sammanhang i vilket den antagits. Frågan huruvida kravet på motivering är uppfyllt ska bedömas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, särskilt rättsaktens innehåll, de anförda skälen och det intresse av att få förklaringar som de till vilka rättsakten är riktad, eller andra personer som direkt eller personligen berörs av den, kan ha. Det krävs inte att alla relevanta faktiska och rättsliga omständigheter anges i motiveringen, eftersom bedömningen av huruvida en motivering är tillräcklig inte ska ske endast utifrån rättsaktens ordalydelse, utan även utifrån sammanhanget och samtliga rättsregler på det ifrågavarande området. En rättsakt som går någon emot ska anses vara tillräckligt motiverad om den har tillkommit i ett sammanhang som är känt för den berörde, så att denne har möjlighet att förstå innebörden av den åtgärd som vidtas gentemot honom eller henne.
Eftersom den motivering som rådet har tillhandahållit med avseende på beslutet att föra upp en enhet på den förteckning över de personer, enheter och organ som omfattas av en åtgärd i form av frysning av penningmedel enligt artikel 16.2 i förordning nr 961/2010 inte är tillräcklig mot bakgrund av dessa krav, ska rådet anses ha åsidosatt motiveringsskyldigheten enligt artikel 296 andra stycket FEUF och artikel 36.3 i nämnda förordning. Förordning nr 961/2010 ska alltså ogiltigförklaras i den del den avser nämnda enhet.
(se punkterna 32–34, 36, 39 och 40)
2. Även om förordning nr 961/2010 om restriktiva åtgärder mot Iran och om upphävande av förordning nr 423/2007 ska ogiltigförklaras i den del den avser en enhet som omfattas av ett beslut om frysning av penningmedel enligt artikel 16.2 i nämnda förordning på den grunden att rådet har åsidosatt sin motiveringsskyldighet, kan det inte uteslutas att det i sak kan visa sig att det finns grund för att besluta om restriktiva åtgärder mot nämnda enhet.
En ogiltigförklaring med omedelbar verkan av förordning nr 961/2010 i den del den avser denna enhet kan således allvarligt och oåterkalleligt påverka effektiviteten av de restriktiva åtgärder som vidtagits genom förordningen, eftersom enheten under den period som föregår tidpunkten för en eventuell ny rättsakt skulle kunna agera på ett sätt som syftar till att kringgå verkan av framtida restriktiva åtgärder.
Tribunalen finner därför, med tillämpning av artikel 264 FEUF och artikel 41 i stadgan för domstolen, att verkningarna av förordning nr 961/2010, i den del denna enhets namn finns upptaget på den förteckning som utgör bilaga VIII till förordningen, ska bestå under en period som inte får överstiga två månader räknat från dagen för meddelandet av domen.
(se punkterna 41–43)