Mål C‑442/16
Florea Gusa
mot
Minister for Social Protection m.fl.
(begäran om förhandsavgörande från Court of Appeal (Irland))
”Begäran om förhandsavgörande – Direktiv 2004/38/EG – Person som inte längre arbetar som egenföretagare – Behåller sin ställning som egenföretagare – Uppehållsrätt – En medlemsstats lagstiftning enligt vilken bidrag till arbetssökande endast beviljas personer som har rätt att uppehålla sig i den medlemsstaten”
Sammanfattning – Domstolens dom (femte avdelningen) av den 20 december 2017
Unionsmedborgarskap – Rätt att fritt röra sig och uppehålla sig på medlemsstaternas territorium – Direktiv 2004/38 – Uppehållsrätt för längre tid än tre månader – Anställda och egenföretagare – En medborgare i en medlemsstat som, efter att ha arbetat som egenföretagare i den mottagande medlemsstaten under fyra år, har upphört med detta arbete på grund av arbetsbrist i sistnämnda medlemsstat – Behåller sin ställning som egenföretagare
(Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38, artikel 7.1 a och 7.3 b)
Artikel 7.3 b i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG, ska tolkas på så sätt, att en medborgare i en medlemsstat, som, efter att lagligen ha uppehållit sig och arbetat som egenföretagare i en annan medlemsstat under cirka fyra år, har upphört med detta arbete på grund av vederbörligen konstaterad arbetsbrist som orsakats av omständigheter som den berörda personen inte råder över, och som har anmält sig som arbetssökande vid den behöriga arbetsförmedlingen i sistnämnda medlemsstat, behåller sin ställning som egenföretagare vid tillämpningen av artikel 7.1 a i detta direktiv.
För det första framgår det nämligen av skälen 3 och 4 i direktiv 2004/38 att direktivet, för att stärka den grundläggande och individuella rätten för alla unionsmedborgare att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och för att underlätta utövandet av denna rättighet, syftar till att avhjälpa den sektorsuppdelning och planlösa hantering som kännetecknade de unionsinstrument som gällde före direktivet och som behandlade bland annat arbetstagare och egenföretagare var för sig, genom utarbetandet av en gemensam rättsakt för kodifiering och översyn av dessa instrument (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 juni 2014, Saint Prix, C‑507/12, EU:C:2014:2007, punkt 25).
En tolkning av artikel 7.3 b i nämnda direktiv som innebär att bestämmelsen endast avser personer som har varit anställda under mer än ett år, med uteslutande av dem som har arbetat som egenföretagare under en sådan tidsperiod, skulle strida mot denna målsättning.
För det andra skulle en sådan tolkning medföra en omotiverad skillnad i behandling mellan dessa båda personkategorier mot bakgrund av det syfte som eftersträvas med bestämmelsen, vilket är att, genom bevarande av ställningen som arbetstagare, säkerställa uppehållsrätten för personer som upphört med sin yrkesverksamhet på grund av arbetsbrist som orsakats av omständigheter som de inte råder över.
I likhet med en anställd som ofrivilligt kan förlora sin anställning till följd av bland annat en uppsägning, kan nämligen en person som har arbetat som egenföretagare tvingas att upphöra med detta arbete. Denna person kan således befinna sig i en utsatt situation som är jämförbar med situationen för en anställd som har sagts upp. Det kan under sådana omständigheter inte rättfärdigas att nämnda person inte omfattas av samma skydd, med avseende på bevarandet av vederbörandes uppehållsrätt, som det som en person som har upphört med sin anställning åtnjuter.
(se punkterna 40–43 och 46 samt domslutet)