EUROPEISKA UNIONENS PERSONALDOMSTOLS BESLUT

(första avdelningen)

den 20 juli 2016

Mål F-67/11 DEP

Luigi Marcuccio

mot

Europeiska kommissionen

”Personalmål – Förfarande – Fastställande av rättegångskostnader”

Angående:      Begäran om fastställande av rättegångskostnader, framställd av Europeiska kommissionen efter personaldomstolens beslut av den 28 maj 2013, Marcuccio/kommissionen (F-67/11, EU:F:2013:65) och beslut av personaldomstolens ordförande den 16 november 2011, Marcuccio/kommissionen (F-67/11 R, EU:F:2011:184).

Avgörande:      Det sammanlagda belopp som Luigi Marcuccio ska betala till Europeiska kommissionen som ersättning för rättegångskostnaderna i mål F-67/11, inklusive kostnaderna för det interimistiska förfarandet i mål F-67/11 R, fastställs till 6 500 euro. Det beloppet ska påföras dröjsmålsränta från och med den tidpunkt då detta beslut delges tills räntan faktiskt har betalats, med den räntesats som tillämpades av Europeiska centralbanken vid dess refinansieringsaktioner den första dagen i den kalendermånad under vilken betalningen förföll till betalning, ökad med 3,5 punkter.

Sammanfattning

1.      Domstolsförfarande – Rättegångskostnader – Fastställande – Ersättningsgilla kostnader – Nödvändiga kostnader för parterna – Begrepp – Arvode som en institution betalat sin advokat – Omfattas

(Domstolens stadga, artikel 19 första stycket, och bilaga I, artikel 7.1; personaldomstolens rättegångsregler, artikel 105 c)

2.      Domstolsförfarande – Rättegångskostnader – Fastställande – Fastställande som grundar sig på preciserade uppgifter från sökanden eller, i avsaknad av sådana uppgifter, på en skälighetsbedömning av unionsdomstolen – En schablonmässigt bestämd ersättning till advokaten – Påverkar inte unionsdomstolens bedömning

(Personaldomstolens rättegångsregler, artikel 105 c)

1.      Av artikel 105 b i personaldomstolens rättegångsregler följer att de ersättningsgilla kostnaderna endast omfattar utgifter för förfarandet vid personaldomstolen och att dessa måste ha varit nödvändiga i detta avseende.

När personaldomstolen fastställer de ersättningsgilla kostnaderna ska den beakta alla omständigheter i målet fram till dess att beslutet om fastställande av rättegångskostnader meddelas, vilket inbegriper de nödvändiga kostnaderna i förfarandet för fastställande av rättegångskostnader.

Som följer av artikel 19 första stycket i domstolens stadga, vilken ska tillämpas på förfarandet vid personaldomstolen enligt artikel 7.1 i bilaga I till stadgan, får unionens institutioner biträdas av en advokat. Ersättning till advokat kan således utgöra en nödvändig kostnad med anledning av förfarandet, och institutionen är inte skyldig att visa att biträde av advokat var objektivt motiverat. Att kommissionen använt sig av två ombud plus en extern advokat i målet i huvudsaken samt i det interimistiska förfarandet har således ingen betydelse för om de kostnaderna kan vara ersättningsgilla, och de kan inte principiellt uteslutas från att vara ersättningsgilla. Den omständigheten kan emellertid ha inverkan på fastställandet av beloppet för de kostnader med anledning av förfarandet som är ersättningsgilla in fine.

(se punkterna 25, 28 och 29)

Hänvisning till

Tribunalen: dom av den 23 mars 2012, Kerstens/kommissionen, T-498/09 P-DEP, EU:T:2012:147, punkterna 15 och 20, och dom av den 28 maj 2013, Marcuccio/kommissionen, T-278/07 P-DEP, EU:T:2013:269, punkt 14

Personaldomstolen: 26 april 2010, Schönberg/parlamentet, F-7/08 DEP, EU:F:2010:32, punkt 23

2.      Unionsdomstolen saknar behörighet att besluta om storleken på de arvoden som parterna ska utge till de egna ombuden men ska avgöra storleken på det arvodesbelopp som ska ersättas av den part som förpliktats att ersätta rättegångskostnaderna. När unionsdomstolen fastställer rättegångskostnaderna ska den varken beakta en nationell taxa för advokatarvoden eller en eventuell överenskommelse som den berörda parten och dennes ombud eller rådgivare har ingått i detta avseende.

Eftersom det inte finns några taxebestämmelser i unionsrätten, ska unionsdomstolen göra en fri bedömning av omständigheterna med beaktande av saken i målet och målets art, målets betydelse ur ett unionsrättsligt perspektiv samt dess svårighetsgrad, omfattningen av det arbete som domstolsförfarandet har kunnat föranleda för ombuden och målets ekonomiska betydelse för parterna.

För att personaldomstolen mot bakgrund av dessa kriterier, ska kunna bedöma huruvida kostnaderna med anledning av förfarandet var nödvändiga, krävs det att den som ingett begäran inkommer med preciserade uppgifter. På samma sätt har den omständigheten att det är fråga om en schablonmässigt bestämd ersättning inte någon inverkan på personaldomstolens bedömning av omfattningen av de ersättningsgilla rättegångskostnaderna, då den grundar sig på väl etablerade kriterier och de preciserade uppgifter som parterna har att inkomma med. Det är visserligen inte omöjligt för personaldomstolen att, efter en skälighetsbedömning, fastställa de ersättningsgilla kostnaderna även om några sådana preciserade uppgifter inte lämnats in. Om så är fallet ska den dock med nödvändighet göra en restriktiv bedömning av sökandens anspråk.

(se punkterna 26, 27, 32 och 37)

Hänvisning till

Domstolen: dom av den 17 februari 2004, DAI/ARAP m.fl., C-321/99 P-DEP, EU:C:2004:103, punkt 23

Tribunalen: dom av den 31 mars 2011, Tetra Laval/kommissionen, T-5/02 DEP och T‑80/02 DEP, EU:T:2011:129, punkt 68 och dom av den 28 maj 2013, Marcuccio mot kommissionen, T-278/07 P-DEP, EU:T:2013:269, punkt 16

Personaldomstolen: dom av den 10 november 2009, X/parlamentet, F-14/08 DEP, EU:F:2009:149, punkt 22; dom av den 26 april 2010, Schönberger/parlamentet, F-7/08 DEP, EU:F:2010:32, punkt 24, och dom av den 27 september 2011, De Nicola/EIB, F-55/08 DEP, EU:F:2011:155, punkterna 40 och 41