PERSONALDOMSTOLENS DOM (första avdelningen)
den 27 november 2007 (*)
”Personalmål – Tjänstemän – Social trygghet – Gemenskapens sjukförsäkringssystem – Samlevnadsförhållande – Artikel 72 i tjänsteföreskrifterna – Artikel 1 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna – Artikel 12 i de gemensamma reglerna om sjukförsäkring för tjänstemän i Europeiska gemenskaperna”
I mål F‑122/06,
angående en talan med stöd av artiklarna 236 EG och 152 EA, som väckts av
Anton Pieter Roodhuijzen, tjänsteman vid Europeiska gemenskapernas kommission, Luxemburg, företrädd av É. Boigelot, advokat,
sökande,
mot
Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av J. Currall och D. Martin, båda i egenskap av ombud,
svarande,
meddelar
PERSONALDOMSTOLEN (första avdelningen)
sammansatt av ordföranden H. Kreppel samt domarna H. Tagaras (referent) och S. Gervasoni,
justitiesekreterare: handläggaren S. Boni,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 12 juni 2007,
följande
Dom
1 Genom ansökan som inkom till personaldomstolens kansli den 23 oktober 2006 har Roodhuijzen, tjänsteman vid Europeiska gemenskapernas kommission, yrkat att personaldomstolen skall ogiltigförklara kommissionens beslut av den 28 februari 2006, fastställt den 20 mars 2006, att inte erkänna sökandens samlevnadsförhållande med Maria Helena Astrid Hart och, följaktligen, neka den sistnämnda rätten att omfattas av Europeiska gemenskapernas sjukförsäkringssystem (nedan kallat gemenskapens sjukförsäkringssystem), samt ogiltigförklara tillsättningsmyndighetens beslut av den 12 juli 2006 om avslag på det klagomål sökanden framställt.
Tillämpliga bestämmelser
2 Artikel 72.1 i Tjänsteföreskrifter för tjänstemän i Europeiska gemenskaperna (nedan kallade tjänsteföreskrifterna) har följande lydelse:
”En tjänsteman, hans make om maken inte är berättigad till förmåner av samma art och på samma nivå enligt någon annan bestämmelse i lag eller annan författning, hans barn och andra underhållsberättigade enligt artikel 2 i bilaga 7, är försäkrade mot sjukdom upp till 80 % av de faktiska kostnaderna om inte annat följer av de regler som upprättats i samförstånd mellan gemenskapernas institutioner efter samråd med Kommittén för tjänsteföreskrifter. Procentsatsen skall höjas till 85% för följande: utgifter för läkarkonsultation, läkarbesök, operation, sjukhusvistelse, farmaceutiska produkter, röntgenundersökning, analys, laboratorieprover och av läkare föreskrivna proteser med undantag för tandproteser. Den skall höjas till 100 % vid tuberkulos, polio, cancer, mentalsjukdom eller andra sjukdomar som av tillsättningsmyndigheten anses vara av lika allvarlig art samt vid förebyggande undersökningar och vid förlossning. Ersättning till 100 % skall emellertid inte gälla vid sådana fall av yrkessjukdom eller yrkesskador då artikel 73 blir tillämplig.
En ogift partner till en tjänsteman skall ha samma socialförsäkringsförmåner som en tjänstemans make om de tre första villkoren i artikel 1.2 c i bilaga VII är uppfyllda.
…”
3 I artikel 1.2 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna föreskrivs följande:
”Följande skall beviljas hushållstillägg:
a) Tjänsteman som är gift.
b) Tjänsteman som är änkling, skild, lagligt separerad eller ogift och har ett eller flera underhållsberättigade barn enligt artikel 2.2 och 2.3.
c) Tjänsteman som är registrerad i en stabil samlevnadsform, som inte är ett äktenskap, under förutsättning att
i) paret kan uppvisa en officiell handling erkänd av en medlemsstat eller av någon behörig myndighet i en medlemsstat, som bekräftar att de lever tillsammans i ett förhållande utan att vara gifta med varandra,
ii) ingen av dem är gift eller lever i ett förhållande med någon annan,
iii) de inte är släkt i rätt upp- eller nedstigande led, syskon, förälders syskon, syskonbarn, svärsöner eller svärdöttrar,
iv) paret inte har rättslig möjlighet att ingå äktenskap i en medlemsstat; ett par skall anses ha rättslig möjlighet att ingå äktenskap enligt detta led endast om parterna uppfyller samtliga villkor för att ingå äktenskap med varandra enligt lagstiftningen i en medlemsstat.
…”
4 Artikel 12 i de gemensamma reglerna om sjukförsäkring för tjänstemän i Europeiska gemenskaperna (nedan kallade de gemensamma reglerna) har följande lydelse:
”Medförsäkrade till den försäkrade är enligt villkoren i artiklarna 13 och 14 följande personer:
– Den försäkrades make, under förutsättning att han själv inte omfattas av systemet.
– Den försäkrades erkända partner, även om villkoret i artikel 1.2 c sista strecksatsen i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna inte är uppfyllt.
– Maken eller den erkända partnern om vederbörande är tjänstledig av personliga skäl enligt tjänsteföreskrifterna.”
5 I Nederländerna, vilket framgår av den broschyr kommissionen har bifogat sitt svaromål och vilken, enligt kommissionen, härrör från den nederländska förvaltningen, erkänns enligt nationell rätt, förutom traditionellt äktenskap, två andra typer av förbund, nämligen registrerat samlevnadsförhållande (”geregistreerd partnerschap”) och samlevnadsavtal (”samenlevingsovereenkomst”). Den förstnämnda typen av förbund innebär rättsverkningar både i förmögenhetsavseende och i personligt avseende, vilka i huvudsak liknar dem som ett äktenskap medför. Den andra typen av förbund är däremot endast ett uttryck för parternas egna fria vilja. Genom ett samlevnadsavtal erhåller parterna i princip bara de rättigheter och skyldigheter som följer av den överenskommelse som partena slutit.
Bakgrund till tvisten
6 Sökanden är nederländsk medborgare och sedan den 15 februari 2006 tjänsteman vid Eurostat. Den 20 februari 2006 ansökte han om att hans samlevnadsförhållande med Maria Helena Astrid Hart, vilket regleras i ett samlevnadsavtal (”samenlevingsovereenkomst”) som upprättats av notarius publicus i Nederländerna den 29 december 2005, skulle erkännas av kommissionen så att hans partner skulle omfattas av gemenskapernas sjukförsäkringssystem.
7 Genom en skrivelse av den 28 februari 2006, avslog Lönekontoret (PMO) Roodhuijzens ansökan med motiveringen att det samlevnadsavtal som sökanden ingått med sin partner inte kunde anses utgöra ett samlevnadsförhållande som godkänns enligt nederländsk lagstiftning (lagen om ”geregistreerd partnerschap”, som trädde i kraft den 1 januari 1998), vilket krävs enligt artikel 1.2 c i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna.
8 Den 13 mars 2006 överklagade sökanden avslaget på sin ansökan. Han lämnade ett intyg från Nederländernas ambassad i Luxemburg, enligt vilket det ”samenlevingsovereenkomst” som han och hans partner, i närvaro av notarius publicus, hade undertecknat var godkänt i Nederländerna och, därmed, utgjorde en bekräftelse på att parterna lever i ett samlevnadsförhållande utan att vara gifta med varandra.
9 Trots detta fastställde kommissionen, genom en skrivelse av den 20 mars 2006, sitt beslut av den 28 februari 2006. Enligt kommissionen kan samlevnadsavtalet, även om det kunde anses utgöra en formell bekräftelse på att sökanden och hans partner lever i ett samlevnadsförhållande utan att vara gifta med varandra, inte utlösa andra rättigheter och skyldigheter än dem som parterna har kommit överens om i skrift. Den omständigheten att avtalet undertecknats i närvaro av en notarius publicus förändrar inte den omständigheten att avtalet är av privat karaktär, att det inte får några rättsverkningar gentemot tredje man och inte är föremål för någon registreringsplikt. I artikel 1.2 c i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna föreskrivs däremot en sådan skyldighet för samlevnadsförhållanden som inte är äktenskap. Sedan ett samlevnadsförhållande registrerats medför det rättigheter och skyldigheter som kan likställas med de rättsverkningar som följer av äktenskap.
10 Sökanden ingav den 31 mars 2006 ett klagomål, i vilket han invände mot kommissionens, enligt hans mening, alltför strikta tolkning av bestämmelserna i artikel 1.2 i bilaga VII i tjänsteföreskrifterna. I klagomålet framhöll han att den registrering av avtalet som skett hos notarius publicus skall betraktas som tillräcklig. Sökanden framhöll också en rad omständigheter för att visa att hans samlevnadsförhållande endast i liten omfattning skilde sig från ett äktenskap. Sökanden betonade särskilt att hans förhållande med partnern hade varat längre än två år, att de tillsammans hade ett barn som han officiellt hade erkänt faderskapet till samt att de väntade ett andra barn. Sökanden tillade att han och hans partner hade upprättat inbördes testamenten samt att sökanden tecknat en livförsäkring med sin partner som förmånstagare.
11 I sitt utlåtande av den 1 juni 2006 fastslog förvaltningskommittén för gemensamma sjukförsäkringssystemet (nedan kallad förvaltningskommittén), på grundval av de handlingar sökanden hade åberopat, och särskilt hans samlevnadsavtal som upprättats av notarius publicus samt det intyg som upprättats av Nederländernas ambassad i Luxemburg, att det ifrågavarande samlevnadsförhållandet uppfyllde de villkor som uppställs i artikel 12 i de gemensamma reglerna, och i synnerhet det villkor som uppställs i artikel 1.2 c i i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna.
12 Trots detta positiva utlåtande från förvaltningskommittén avslog tillsättningsmyndigheten genom sitt beslut av den 12 juli 2006 sökandens klagomål. Tillsättningsmyndigheten slog fast att syftet med bestämmelserna i tjänsteföreskrifterna var att inskränka omfattningen av gemenskapens sjukförsäkringssystem till att endast gälla partners som lever i förhållanden som liknar äktenskap och innebär ömsesidiga rättigheter och skyldigheter föreskrivna i lag. Tillsättningsmyndigheten fastställde att samlevnadsavtalet endast utgör en privat överenskommelse som skulle kunna ingås mellan fler än två personer och vars innehåll bestäms av parterna. Vidare slog myndigheten fast att samlevnadsförhållandet, trots att det registrerats av en notarius publicus, inte medför några rättsverkningar och följaktligen inte kan anses utgöra ett samlevnadsförhållande som inte är ett äktenskap i den mening som avses i artikel 1.2 c i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna.
13 Tillsättningsmyndigheten meddelade sökanden sitt beslut den 13 juli 2006.
Parternas yrkanden
14 Sökanden yrkar att personaldomstolen skall:
– ogiltigförklara beslutet av den 28 februari 2006, fastställt den 20 mars 2006, att inte erkänna sökandens samlevnadsförhållande med Maria Helena Astrid Hart som en samlevnadsform som inte är äktenskap med avseende på gemenskapens sjukförsäkringssystem,
– ogiltigförklara beslutet av den 12 juli 2006, som delgavs den 13 juli 2006 att avslå det klagomål som sökanden med stöd av artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna ingav den 27 mars 2006,
– under alla omständigheter förplikta kommissionen att, i enlighet med artikel 87.2 i förstainstansrättens rättegångsregler, ersätta samtliga rättegångskostnader.
15 Kommissionen yrkar att personaldomstolen skall:
– lämna talan utan bifall,
– besluta om rättegångskostnader enligt lag.
Föremålet för talan
16 Sökanden har yrkat ogiltigförklaring av beslutet av den 28 februari 2006, fastställt den 20 mars 2006, att inte erkänna sökandens samlevnadsförhållande med sin partner (vilket får till följd att partnern utesluts från det gemensamma sjukförsäkringssystemet) och av tillsättningsmyndighetens beslut av den 12 juli 2006 att avslå sökandens klagomål. I detta avseende bör det påpekas att personaldomstolen, enligt fast praxis, under sådana omständigheter endast har att ta ställning till de rättsakter som går en person emot och som klagomålet riktas mot (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 17 januari 1989 i mål C‑293/87, Vainker mot parlamentet, REG 1989, s. 23, punkt 8, personaldomstolens dom av den 14 november 2006, i mål F‑100/05, Chatziioannidou mot kommissionen, REG 2006, s. I‑0000, punkt 24). Av detta följer att sökandens yrkande skall förstås så att det åsyftar en ogiltigförklaring av beslutet av den 28 februari 2006, fastställt den 20 mars 2006.
Rättslig bedömning
17 Till stöd för sina yrkanden har sökanden åberopat åsidosättande av artikel 72 i tjänsteföreskrifterna, artikel 1.2 c i i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna samt av artikel 12 i de gemensamma reglerna, uppenbart oriktig bedömning, åsidosättande av motiveringsskyldigheten, åsidosättande av sådana allmänna rättsprinciper som principen om att alla tjänstemän skall behandlas lika, principen om god förvaltningssed och omsorgsplikt samt åsidosättande av de principer, enligt vilka tillsättningsmyndigheten endast får fatta beslut på lagliga grunder, det vill säga grunder som är relevanta och inte är ett resultat av uppenbart oriktig faktisk eller rättslig bedömning.
18 Personaldomstolen finner det lämpligt att först pröva de grunder som avser åsidosättande av artikel 72 i tjänsteföreskrifterna, artikel 1.2 c i i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna samt av artikel 12 i de gemensamma reglerna.
Parternas argument
19 Sökanden anser att det av en samlad och konsekvent läsning av artikel 72 i tjänsteföreskrifterna, artikel 1.2 c i i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna samt artikel 12 i de gemensamma reglerna framgår att det enligt artikel 72 i tjänsteföreskrifterna och artikel 12 i de gemensamma reglerna, för att en ogift partner till en tjänsteman skall täckas av gemenskapens sjukförsäkringssystem, räcker att partnern uppfyller de tre första villkor som uppställs i artikel 1.2 c i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna, nämligen de villkor som uppställs under i, ii och iii. Under den muntliga förhandlingen betonade sökanden att en bokstavlig tolkning av de ifrågavarande bestämmelserna också bekräftar denna ståndpunkt. Av detta följer, i motsats till vad PMO har anfört i sitt beslut att avslå en ansökan om erkännande av sökandens samlevnadsförhållande, och senare också tillsättningsmyndigheten i sitt beslut att avslå klagomålet, att samlevnadsförhållanden som inte är äktenskap kan erkännas med avseende på gemenskapens sjukförsäkringssystem utan att med nödvändighet vara registrerade på annat sätt än genom en handling som upprättats hos notarius publicus. Kommissionen får därför inte uppställa andra villkor än dem som föreskrivs enligt de ovan nämnda artiklarna. Följaktligen torde partners som inte är gifta och vars status i denna egenskap erkänns av en medlemsstat, vilket uppenbarligen är fallet vad gäller det samlevnadsförhållande som råder mellan sökanden och hans partner, kunna åtnjuta de förmåner som följer av tjänsteföreskrifterna.
20 Sökanden har, i detta avseende, gjort gällande att han förutom de villkor som uppställs i ii och iii, vilka för hans del inte utgör något problem, också uppfyller det villkor som uppställs i artikel 1.2 c i i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna. Han har förebringat en officiell handling, det vill säga i förevarande fall det samlevnadsavtal som upprättats hos notarius publicus som bekräftar sökandens erkända ställning som ogift partner. Förutom nämnda officiella handling som, enligt sökanden i sig är tillräcklig, ingår i handlingarna i målet ett intyg från Nederländernas ambassad i Luxemburg, där det intygas att samlevnadsförhållandet är erkänt. Kommissionen borde, under alla omständigheter, ha beaktat det samlevnadsavtal som ingår i handlingarna i målet och borde inte ha bortsett från de verkningar som i sökandens situation följer av dennes ställning som erkänd partner. Kommissionen borde slutligen heller inte ha gjort någon rättslig bedömning vad gäller Nederländernas interna lagstiftning.
21 Sökanden har också påpekat att kommissionen själv, i sin skrivelse av den 20 mars 2006, fastställde att samlevnadsavtalet mellan sökanden och hans partner utgör en formell bekräftelse av parternas ställning som ogifta partners. Mot denna bakgrund skulle det vara förvånande om kommissionen skulle envisas med att neka sökanden och hans partner de rättigheter som följer av en sådan fastställelse. Om det i bestämmelserna i tjänsteföreskrifterna hänvisas till erkännande av en handling eller en situation i en medlemsstat, kan kommissionen inte förskansa sig bakom principen om gemenskapsrättens självständiga tolkning och vägra beakta framställda handlingar och den situation dessa intygar om. Dessutom är det avtal sökanden har ingått med sin partner en handling som upprättats av notarius publicus, det vill säga en handling upprättad av en person som tilldelats vissa offentliga befogenheter och också en behörighet att upprätta verkställbara officiella handlingar.
22 För övrigt har sökanden påpekat att det villkor som uppställs i artikel 1.2 c iv i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna, och som avser omständigheten att paret inte har rättslig möjlighet att ingå äktenskap i en medlemsstat, avsiktligen tagits bort i artikel 72 i tjänsteföreskrifterna och i artikel 12 i de gemensamma reglerna. Sökanden menar att det mot denna bakgrund, och i motsats till vad kommissionen har hävdat, framstår som klart att frågan om äktenskap inte är av avgörande betydelse för huruvida ett samlevnadsförhållande kan godkännas och de förmåner som gäller enligt gemenskapens sjukförsäkringssystem utsträckas till att också omfatta en tjänstemans partner. Eftersom de två instituten inte är identiska och det enda de har gemensamt är att det sker en offentlig förklaring och att det därefter följer ett erkännande, skall parterna, oavsett om det finns en möjlighet att ingå äktenskap eller inte, kunna välja eller föredra ett samlevnadsförhållande.
23 Slutligen hävdar sökanden med hänvisning till domstolens dom av den 17 april 1986 i mål C‑59/85, Reed (REG 1986, s. 1283), punkt 15, att det mot bakgrund av den samhällsutveckling som i en rad medlemsstater har skett i fråga om seder och bruk, är än mer motiverat att tillämpa en extensiv tolkning av begreppen ”make” och ”ogift partner”, så att också partners av olika kön som lever i ett stabilt och erkänt förhållande omfattas.
24 Kommissionen har genmält att det, i motsats till vad sökanden hävdar, inte varit lagstiftarens avsikt att utvidga gemenskapens sjukförsäkringssystem till att omfatta varje stabil partner till en tjänsteman, så snart samlevnadsförhållandet var ”erkänt”, utan att endast de partners vars samlevnadsförhållande i den medlemsstat där samlevnadsförhållandet ingåtts i hög grad kan likställas med ett ”äktenskap” åsyftats.
25 Inledningsvis har kommissionen erinrat om att det av fast rättspraxis framgår att man vid tolkningen av en gemenskapsrättslig bestämmelse skall beakta inte bara bestämmelsens lydelse utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelsen ingår i. Kommissionen anser för det första att det knappast kan ifrågasättas att syftet med såväl artikel 72 i tjänsteföreskrifterna som med artikel 1 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna, är att inkludera personer som kan ”likställas” med tjänstemäns ”makar”. Enligt kommissionen, kan detta syfte för övrigt utläsas ur bestämmelserna i artikel 72 i tjänsteföreskrifterna, där en ogift partner till en tjänsteman som kan ”betraktas” som tjänstemannens make omnämns. För det andra, hävdar kommissionen att den ”neutrala” lydelsen av artikel 1.2 c i i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna konkret kan härledas ur den stora variation som råder i medlemsstaterna vad gäller nationell lagstiftning om ”samlevnadsförhållanden som kan likställas med äktenskap”. Detta är också anledningen till att lagstiftaren inte kunnat använda sig av en mer uttrycklig formulering, eftersom en sådan, på grund av sin alltför stora precision, skulle kunna medföra en risk för att utesluta samlevnadsförhållanden som ingåtts i vissa medlemsstater i syfte att kunna likställas med äktenskap.
26 Om det hade varit gemenskapslagstiftarens vilja att utvidga gemenskapens sjukförsäkringssystem till att omfatta andra kategorier av stabila partners skulle lagstiftaren uttryckligen ha föreskrivit detta. Härvid har kommissionen gjort gällande att det i Nederländerna endast finns en sorts ”registrerat samlevnadsförhållande” som kan likställas med äktenskap. Samlevnadsavtalet som sökanden har ingått utgör enligt lag inte något sådant registrerat samlevnadsförhållande. Det betraktas enbart som ett avtal eller en ”överenskommelse om sammanboende” och kan ingås mellan två eller flera personer, medan sistnämnda alternativ är förbjudet inom ramen för ett ”registrerat samlevnadsförhållande”. Kommissionen har också betonat att registrering av ett samlevnadsavtal hos notarius publicus inte är obligatoriskt i annat fall än för att erhålla vissa förmåner. För övrigt förhåller det sig så att ett riktigt ”registrerat samlevnadsförhållande” har sin grund i lag, medan ett samlevnadsavtal endast är uttryck för parternas egen fria vilja. Följaktligen medför ett registrerat samlevnadsförhållande, precis som ett äktenskap, rättigheter och skyldigheter som fastställs enligt lag. Ett samlevnadsavtal får däremot inga andra konsekvenser än i förmögenhetshänseende.
27 Enligt kommissionen är det inte relevant att samlevnadsavtalet registrerats av en notarius publicus och att Nederländerna erkänner sådana överenskommelser om sammanboende. Erkännandet får inga rättsliga konsekvenser för frågan om huruvida ”överenskommelsen om sammanboende” kan göras gällande gentemot gemenskapen i dess egenskap av arbetsgivare i syfte att utvidga gemenskapens sjukförsäkringssystem till att omfatta en tjänstemans partner.
28 Slutligen, för att bemöta det argument sökanden hämtat från den ovannämnda domen i målet Reed, har kommissionen erinrat om att domstolen i dom av den 31 maj 2001 i de förenade målen C‑122/99 P och C‑125/99 P, D och Sverige mot rådet (REG 2001, s. I‑4319), punkterna 37 och 38, uttryckligen har slagit fast att det inte ankommer på gemenskapsdomstolarna att göra en extensiv tolkning av begreppen ”äktenskap” eller ”registrerat samlevnadsförhållande”, utan att det tvärtom enbart tillkommer lagstiftaren att ändra tjänsteföreskrifterna så att vissa former av registrerade samlevnadsförhållanden likställs med äktenskap. Kommissionen tillade att det dessutom av nämnda dom uttryckligen framgår att lagstiftaren avsett att enbart personer som lever i stabila samlevnadsförhållanden vars verkningar kan likställas med dem ett äktenskap innebär skall täckas av gemenskapens sjukförsäkringssystem.
Personaldomstolens bedömning
29 Av själva lydelsen i artikel 72 i tjänsteföreskrifterna följer att det, för att avgränsa begreppet ”en ogift partner till en tjänsteman”, i denna artikel direkt hänvisas till de tre första villkoren i artikel 1.2 c i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna. Frågan om sådan registrering av samlevnadsförhållandet som avses i den första meningen i artikel 1.2 c i bilaga VII i tjänsteföreskrifterna kan i detta sammanhang inte betraktas som ett förhandsvillkor. Om lagstiftaren hade velat föreskriva på annat sätt skulle det i artikel 72 i tjänsteföreskrifterna och artikel 12 i de gemensamma reglerna inte ha funnits någon hänvisning till tjänstemans ”ogifta” respektive ”erkända” partner, utan till den förstnämndes ”registrerade” partner, vilket är den term som används i artikel 1.2 c i bilaga VII i tjänsteföreskrifterna. Det kan för övrigt konstateras att skäl 8 i rådets förordning (EG, Euratom) nr 723/2004 av den 22 mars 2004 om ändring av tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska gemenskaperna och anställningsvillkoren för övriga anställda i Europeiska gemenskaperna (EUT L 124, s. 1), som behandlar en utvidgning av de förmåner gifta par har till att också omfatta andra former av förbund än äktenskap, åsyftar ”tjänstemän som utan att vara gifta lever tillsammans i ett förhållande som av en medlemsstat erkänns som en stabil samlevnadsform” utan att det därvid uppställs några krav på registrering av ett sådant förhållande. I sammanhanget vill personaldomstolen betona, att det i sak inte finns någon skillnad mellan begreppet ogift partner till en tjänsteman enligt artikel 72 i tjänsteföreskrifterna och begreppet en tjänstemans erkända partner i den mening som avses i artikel 12 i de gemensamma reglerna.
30 För att bestämma huruvida gemenskapens sjukförsäkringssystem också kan anses omfatta en ogift partner till en tjänsteman skall gemenskapsdomstolarna således enbart pröva om de tre första villkor som uppställs i artikel 1.2 c i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna är uppfyllda.
31 Vad beträffar de tre första villkoren i artikel 1.2 c i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna, är det ostridigt mellan parterna att de sista två av dessa – det vill säga kravet på att ingen av de två partnerna lever i ett annat samlevnadsförhållande som inte är ett äktenskap respektive kravet på att partner inte får vara släkt med varandra – skall anses uppfyllda i förevarande fall.
32 Det är i stället det första villkoret (nedan kallat det omtvistade villkoret) som parterna har tolkat på olika sätt. Enligt villkoret skall paret uppvisa en officiell handling, erkänd av en medlemsstat eller av någon behörig myndighet i en medlemsstat, som bekräftar att de lever tillsammans i ett förhållande utan att vara gifta med varandra. Villkoret består av tre delar:
– den första delen handlar om att en ”officiell” handling om personernas ställning skall förevisas,
– enligt den andra delen fordras att ifrågavarande officiella handling är ”erkänd” av en medlemsstat,
– slutligen krävs, enligt den tredje delen, att nämnda officiella handling om de berördas ställning, bekräftar att personerna i fråga ”lever tillsammans i ett förhållande utan att vara gifta med varandra”.
33 I förevarande fall skall det omtvistade villkoret anses vara uppfyllt med avseende på dess två första delar. Sökanden har uppvisat ett samlevnadsavtal som han ingått med sin partner och upprättat hos en notarius publicus i Nederländerna samt ett intyg från Nederländernas ambassad i Luxemburg, enligt vilket det intygas att handlingen innebär att sökanden och hans partner lever i ett förhållande utan att vara gifta och att ifrågavarande handling är erkänd i Nederländerna. Kommissionen har varken bestritt samlevnadsavtalets ”officiella” karaktär eller att det skulle vara ”erkänt” av en medlemsstat.
34 Vad beträffar den tredje delen har sökanden hävdat att den ovan nämnda handlingen utgör tillräcklig grund för att slå fast att det omtvistade villkoret också i dess tredje del är uppfyllt. I det intyg som utfärdats av Nederländernas ambassad i Luxemburg bekräftas nämligen uttryckligen att sökanden och hans partner genom ”samenlevingsovereenkomst” har en ställning som partner som ”lever i ett förhållande utan att vara gifta”.
35 Personaldomstolen kan inte godta denna argumentation. De nationella myndigheterna i en medlemsstat kan inte på egen hand bestämma huruvida två personer, i den mening som avses i tjänsteföreskrifterna, skall anses ”leva i ett förhållande utan att vara gifta”. Därför kan kravet på att partner har en ställning där de ”lever i ett förhållande utan att vara gifta”, särskilt i fråga om ”samenlevingsovereenkomst”, inte anses vara uppfyllt enbart på den grunden att det i en officiell handling som är erkänd av en medlemsstat bekräftas att så är fallet. Samlevnadsavtalet enligt nederländsk rätt är i själva verket endast ett avtal vars form parterna fritt kan bestämma över så länge det är förenligt med reglerna om allmän ordning och moral. Avtalet kan ingås av två eller flera personer och det finns ingen skyldighet enligt lag att det skall innefatta några givna åtaganden eller förklaringar, inte heller vad gäller skyldigheten att ha ett gemensamt hushåll. Dessutom blir parterna enligt avtalet i princip endast bundna av de rättigheter och skyldigheter som de kommer överens om. För att avtalet skall få rättsverkningar gentemot tredje man, och detta kan under alla omständigheter endast ske i begränsad omfattning, måste särskilda förklaringar införas däri och särskilda förfaranden tillämpas.
36 Däremot måste, i viss mån i linje med den ståndpunkt kommissionen företräder genom att hävda att artikel 72 i tjänsteföreskrifterna och artikel 12 i de gemensamma reglerna avser samlevnadsförhållanden ”som kan likställas med” äktenskap, medges att ett samlevnadsförhållande, för att omfattas av nämnda bestämmelser, skall uppvisa en rad likheter med ett äktenskap.
37 I ljuset av sistnämnda kriterium finner personaldomstolen att det omtvistade villkoret i sin tredje del skall tolkas så, att det består av tre underordnade villkor som samtliga skall vara uppfyllda.
38 För det första, förutsätts enligt denna tredje del i det omtvistade villkoret – och denna tolkning bekräftas genom den term som används i den tillämpliga bestämmelsen i tjänsteföreskrifterna – att partner, till skillnad från vad som gäller för andra förbund mellan personer som kan vara parter i samlevnadsavtal enligt nederländsk rätt, skall bilda ett ”par”, det vill säga ett förbund mellan två personer. Det får anses fastställt, och parterna är eniga därom, att det förhåller sig så i förevarande fall.
39 Vidare visar bestämmelsens ordalydelse att det förhållande som partner lever i skall ha inslag av offentlighet och uppfylla vissa formkrav. Genom att det delvis är knutet till den första delen i det omtvistade villkoret (se punkt 32 i denna dom), är det krav som uppställs i det andra underordnade villkoret i den tredje delen mer långtgående än att enbart fordra förekomsten av en ”officiell” handling. Det måste emellertid anses uppfyllt i förevarande fall. För det första har avtalet som reglerar samlevnaden mellan sökanden och hans partner, utan att det funnits någon skyldighet därtill, upprättats hos notarius publicus och, i och med att det upprättats genom en sådan handling, fått karaktären av en officiell handling. För det andra, regleras i avtalet, på samma sätt som i juridiska texter, partners samlevnad på ett strukturerat och detaljerat sätt.
40 Slutligen skall begreppet ”lever tillsammans i ett förhållande utan att vara gifta” förstås så att det åsyftar en situation där partner delar en livsgemenskap som är förenad med viss stabilitet och, inom ramen för denna livsgemenskap, har ömsesidiga rättigheter och skyldigheter som hör samman med den gemensamma tillvaron.
41 Så förhåller det sig i förevarande fall.
42 I preambeln till det ”samenlevingsovereenkomst” som slutits mellan sökanden och hans partner förklarar parterna uttryckligen att de sedan den 1 juli 2004 lever tillsammans och har ett gemensamt hushåll. Dessutom har paret, vilket sökanden påpekade under den muntliga förhandlingen, enligt artikel 7 i samlevnadsavtalet, en skyldighet att bo tillsammans.
43 Vidare är det klarlagt att de rättigheter och skyldigheter som hör samman med partners gemensamma liv som par, i hög grad regleras i samlevnadsavtalet mellan sökanden och hans partner. Enligt artikel 3 i avtalet har parterna gett varandra ömsesidig fullmakt att vidta rättshandlingar som rör det dagliga hushållet. I artikel 4 i avtalet föreskrivs att all egendom som används i det dagliga hushållet, med undantag för egendom som upptas i bilagan till avtalet eller är föremål för annan skriftlig överenskommelse parterna emellan, skall vara gemensam. Vilken egendom som är gemensam för hushållet framgår av artikel 4.2 i avtalet. Parterna förbinder sig också, enligt artikel 5 i avtalet, att i förhållande till sin nettoinkomst av tjänst varje månad bidra till en gemensam kassa avsedd att täcka hushållets dagliga utgifter. Om tvist om vem som är ägare till viss egendom uppstår skall egendomen, enligt artikel 8 i avtalet, anses tillhöra de två partnerna tillsammans med hälften vardera. Slutligen kan noteras att parterna, enligt artikel 9 i avtalet, har utsett varandra till varandras förmånstagare vad gäller ”partnerpension” om sådan pension erkänns enligt deras respektive pensionsordningar.
44 Det finns inga föreskrifter om barn i samlevnadsavtalet. Av den broschyr som bifogats svaromålet och vilken omnämnts i punkt 5 i denna dom framgår emellertid att barnets far enligt nederländsk rätt, i de fall där föräldrarna endast är partner men fadern erkänner barnet eller ett särskilt förfarande tillämpas, kan erhålla samma rättigheter till barnet som om han hade varit gift med dess mor. Han tilldelas för det första gemensamt föräldraansvar med modern. Barnet kan också, i förekommande fall, få bära faderns namn. I förevarande fall har sökanden, utan att detta bestritts av kommissionen, förklarat att han erkänt faderskapet till sitt första barn vid födseln och att han därigenom fått långtgående rättigheter i egenskap av far.
45 Även om ingåendet av ett samlevnadsavtal i princip inte binder någon annan än avtalsparterna (se punkt 35 i denna dom), kan det konstateras att det i den ovan nämnda broschyren, sedan det slagits fast att de nederländska domstolarna börjat behandla par som ingått ett samlevnadsavtal på samma sätt som dem som ingått ett registrerat samlevnadsförhållande eller ett äktenskap (”courts are starting to put couples with a cohabitation agreement on the same footing as married and registered couples”), uttryckligen medges att par som ingått samlevnadsavtal kan göra sitt partnerskap gällande gentemot tredje man, särskilt med avseende på ålderspension. Som anförts i punkt 43 infine i denna dom, har samborna i förevarande tvist utsett varandra till ömsesidiga förmånstagare till ”partnerpension” om sådan pension erkänns enligt deras respektive pensionsordningar.
46 Samtliga dessa omständigheter visar att även om de verkningar som följer av samlevnadsavtalet som ingåtts mellan sökanden och hans partner inte är lika långtgående som dem som följer av ett äktenskap, eller för den delen av ”geregistreerd partnerschap”, kan de vara i hög grad jämförbara med de förstnämnda, om partner, såsom i förevarande fall, föreskrivit om dessa verkningar i avtal.
47 Av det ovan anförda (punkterna 42–46 i denna dom), kan endast den slutsatsen dras att det tredje underordnade villkoret i den tredje delen av det omtvistade villkoret, nämligen villkoret som är avhängigt begreppet ”lever tillsammans i ett förhållande utan att vara gifta med varandra” såsom begreppet definieras i punkt 40 i denna dom, skall anses vara uppfyllt. Därmed skall den tredje delen av det omtvistade villkoret också anses vara uppfylld.
48 Mot bakgrund av det ovan anförda skall de tre första villkor som uppställs i artikel 1.2 c i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna, och vilka det hänvisas till i artikel 72 i tjänsteföreskrifterna, anses vara uppfyllda i förevarande fall.
49 En sådan tolkning stämmer också bättre överens med hur seder och bruk har utvecklats i samhället. Relevansen av denna utveckling för tolkningen av tjänsteföreskrifterna framhölls i den ovannämnda domen i målet Reed, som sökanden åberopade i sitt skriftliga yttrande. Härvid bör det påpekas att en utvidgning av gemenskapens sjukförsäkringssystem till att omfatta en tjänstemans partner också gäller en partner av samma kön. Författarna till tjänsteföreskrifterna har således medgivit att nya rättigheter tillerkänns personer som lever i andra förbund än äktenskap. För övrigt, och i motsats till vad kommissionen har hävdat, strider den tolkning som personaldomstolen har valt ovan – och som främst bygger på begreppet ”samlevnadsförhållande” – inte mot den rättspraxis, enligt vilken gemenskapsdomstolarna inte får göra en extensiv tolkning av begreppet ”äktenskap” (se den ovan nämnda domen i målet D och Sverige mot rådet, punkterna 37–39). Vidare bör det i detta sammanhang påpekas att de syften som ligger bakom en utvidgning av gemenskapens sjukförsäkringssystem till att omfatta en tjänstemans stabila partner är solidaritet och social sammanhållning. Nämnda syften skiljer sig från ändamålen med de bestämmelser, enligt vilka tjänstemän får rent ekonomiska förmåner i form av lönetillägg, som exempelvis det hushållstillägg för tjänstemans partner som fastställs i artikel 1.2 c i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna. Därmed är det inte orimligt att det med avseende på sistnämnda förmåner uppställs strängare krav på förhållandet mellan en tjänsteman och hans ogifta partner, än vad som är fallet avseende den förmån som består i att gemenskapens sjukförsäkringssystem utvidgas till att omfatta en ogift partner.
50 Mot denna bakgrund finner personaldomstolen att sökandens partner, med stöd av artikel 72 i tjänsteföreskrifterna och artikel 12 i de gemensamma reglerna, och i likhet med ”en ogift partner till en tjänsteman ” samt ”försäkringstagarens erkända partner”, kan omfattas av gemenskapens sjukförsäkringssystem.
51 De argument som kommissionen har fört fram till stöd för en motsatt ståndpunkt förändrar inte personaldomstolens inställning.
52 Detta gäller i synnerhet det argument, enligt vilket enbart samlevnadsförhållanden som kan ”likställas” med äktenskap skulle omfattas av gemenskapens sjukförsäkringssystem. Med ledning av nämnda argument gjorde kommissionen en tolkning av de tillämpliga bestämmelserna som inte enbart tar hänsyn till bestämmelsernas lydelse, utan också till det sammanhang dessa tillämpas i, och till syftena med den lagstiftning som bestämmelserna ingår i. Personaldomstolen medger att ett sådant tolkningssätt borde ha företräde framför ren bokstavstolkning, men har däremot svårt att föreställa sig hur ifrågavarande tolkning skulle kunna leda till att sökandens partner utesluts från gemenskapens sjukförsäkringssystem. Tvärtom är det genom att tillämpa den tolkningsmetod som kommissionen har föreslagit, och som också framgår av fast rättspraxis (se domstolens dom av den 17 november 1983 i mål C‑292/82, Merck, REG 1983, s. 3781, punkt 12, förstainstansrättens dom av 14 december 2006 i mål F‑10/06, André mot kommissionen, REG 2006, s. I‑0000), punkt 35, som personaldomstolen prövat det omtvistade samlevnadsförhållandets innehåll i punkterna 42–46 i denna dom, och inte nöjt sig med den bekräftelse som ges i det intyg som utfärdats av Nederländernas ambassad i Luxemburg. På grundval av nämnda prövning kom personaldomstolen fram till att det ifrågavarande förhållandet uppvisar likheter med ett äktenskap och att sökandens partner därför skall omfattas av artikel 72 i tjänsteföreskrifterna, trots att det inom den aktuella nationella rättsordningen finns ett annat slags registrerat samlevnadsförhållande, som är än mer likt ett äktenskap, och som med automatik faller inom ramen för nämnda artikel. Om argumentet om samlevnadsförhållandets likställbarhet med ett äktenskap däremot skulle innefatta fler omständigheter än dem som beaktats i förevarande fall (se punkt 36 och, vad beträffar var och en av dessa omständigheter, punkterna 38, 39 och 40–47 i denna dom), skulle det, om argumentet godtogs, få till följd att ytterligare ett villkor som inte uppställs enligt artikel 72 i tjänsteföreskrifterna infördes.
53 I detta sammanhang skall också kommissionens argument som bygger på användningen av uttrycket ”som en tjänstemans make” i artikel 72 i tjänsteföreskrifterna avvisas. Genom att inom ramen för nämnda argument göra gällande att beskrivningen ”skall ha samma” skall förstås som avseende partner vilka i huvudsak kan ”likställas” med makar, inför kommissionen ett villkor för att en ogift partner till en tjänsteman skall omfattas av gemenskapens sjukförsäkringssystem. En sådan tolkning kan inte godtas. Uttrycket ”skall ha samma socialförsäkringsförmåner som en tjänstemans make”, som används i artikel 72 i tjänsteföreskrifterna, skall i själva verket och genom en analog tillämpning av andra bestämmelser i tjänsteföreskrifterna (som exempelvis artikel 2.4 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna, enligt vilken det är möjligt att med underhållsberättigat barn ”likställa” varje person för vilken tjänstemannen är rättsligt underhållsskyldig och vars försörjning medför betungande utgifter), helt enkelt förstås så att en ogift partner till en tjänsteman och en make till en tjänsteman skall behandlas lika med avseende på gemenskapens sjukförsäkringssystem så fort de tre villkor som uppställs i artikel 1.2 c i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna är uppfyllda.
54 När det sedan gäller kommissionens inställning att den hänvisning som ges i artikel 72 i tjänsteföreskrifterna till artikel 1.2 c i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna omfattar både villkoren i i–iii i sistnämnda bestämmelse och bestämmelsens inledande mening där ett krav på registrering uppställs, finner personaldomstolen att de grunder sökanden har åberopat måste godtas även om en sådan tolkning av hänvisningen i artikel 72 i tjänsteföreskrifterna hade varit möjlig. I förevarande fall förhåller det sig nämligen så, vilket sökanden erinrade om under den muntliga förhandlingen, att samlevnadsavtalet är registrerat av notarius publicus, det vill säga en statlig ämbetsman med vissa befogenheter som innebär myndighetsutövning. Genom den registrering som skett hos notarius publicus förvärvade handlingen en mer ”officiell” status, och därmed också egenskaper som tillförlitlighet med avseende på parternas samtycke, underskrifter och avtalets innehåll – det vill säga egenskaper som enligt nationell rätt tillerkänns och förknippas med officiella handlingar. Registreringen medför således att det blir lättare att iaktta och verkställa samlevnadsavtalet mellan parterna, och avtalet kan också göras gällande gentemot tredje man. Som framgår av den av nederländska myndigheter utgivna och ovan nämnda broschyren (se punkt 45 i denna dom), kan tredje man, exempelvis en pensionsfond, som villkor för erkännande av ett samlevnadsavtal uppställa att ifrågavarande avtal skall ha slutits hos en notarius publicus. Även om registreringskravet vore absolut, uppställs i motsats till vad kommissionen hävdat inte något krav på att ”geregistreerd partnerschap” skall ha ingåtts. Det krav som uppställs i broschyren måste därför anses vara tillgodosett om registrering skett hos notarius publicus.
55 I förevarande fall, hade sökanden således ingen skyldighet att visa att han och hans partner levde i ”geregistreerd partnerschap” för att den sistnämnda skulle omfattas av gemenskapens sjukförsäkringssystem.
56 För övrigt vill personaldomstolen påpeka att kommissionens ståndpunkt, att det krävs ett avtal av typen ”geregistreerd partnerschap” enligt nederländsk rätt, skulle kunna leda till ojämlik behandling. I ett stort antal stater finns inga förbund som skulle kunna jämställas med ”geregistreerd partnerschap”. Att under dessa omständigheter, såsom kommissionen gör, uppställa krav på ett ”registrerat” samlevnadsförhållande av nämnda slag, får för ett ogift par som på grund av partnernas hemvist eller nationalitet har starkast anknytning till någon av de ovan nämnda staterna, den konsekvensen att partnern till en tjänsteman i ett förbund som inte är äktenskap definitivt utestängs från gemenskapens sjukförsäkringssystem. Om kommissionen däremot, vad gäller ifrågavarande par, skulle godta samlevnadsförhållanden som ingåtts i form av samlevnadsavtal, skulle kommissionens vägran att godta ”enkla” avtal om samlevnad för de par som, i den mening som avses ovan, har starkast anknytning till länder där andra former av förbund än äktenskap och ”registrerat” samlevnadsförhållande erkänns, leda till en ojämlik behandling av de sistnämnda paren. En partner i ett sådant par, skulle nämligen inte täckas av gemenskapens sjukförsäkringssystem medan detta däremot skulle medges för par som har den ovannämnda anknytningen till stater där ”registrerade” samlevnadsförhållanden inte erkänns. Än svårare skulle det vara att rättfärdiga sådan ojämlik behandling vad gäller samlevnadsförhållanden som inte är ”registrerade” på det sätt som kommissionen förordar, men vilka uppvisar större likheter med ett äktenskap än vad ”geregistreerd partnerschap” enligt nederländsk rätt gör. För övrigt stämmer det att det i rättspraxis har fastställts att det förbud som enligt artikel 12 EG, 39 EG, 43 EG och 49 EG råder för medlemsstaterna, att tillämpa nationell lagstiftning olika beroende på nationalitet, inte tar hänsyn till eventuella skillnader i behandling som kan uppkomma i en medlemsstat jämfört med en annan på grund av skillnader mellan de olika medlemsstaternas lagstiftning, under förutsättning att dessa skillnader påverkar samliga personer som omfattas av lagstiftningen, och lagstiftningen tillämpas på grundval av objektiva kriterier utan att hänsyn tas till nationalitet (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 28 juni 1978 i mål C‑1/78, Kenny, REG 1978, s. 1489, punkt 18; dom av den 7 maj 1992 i de förenade målen C‑251/90 och C‑252/90, Wood och Cowie, REG 1992, s. I‑2873, punkt 19, dom av den 3 juli 1979 i de förenade målen 185/78–204/78, Van Dam en Zonen m.fl., REG 1979, s. 2345, punkt 10, samt dom av den 1 februari 1996 i mål C‑177/94, Perfili, REG 1996, s. 161, punkt 17). Nämnda rättspraxis kan emellertid inte tillämpas avseende sådana ojämlikheter som behandlas i förevarande punkt. För det första, och i motsats till vad som utgör grunden för nämnda praxis, har den ojämlika behandling det rör sig om i förevarande punkt, sin grund i de berördas nationalitet men också, då detta kriterium ofta sammanfaller med nationaliteten, deras hemvist. För det andra, aktualiserades frågan om likabehandling i de mål som gett upphov till ovannämnda rättspraxis med avseende på regler om fri rörlighet, medan det i förevarande fall handlar om att säkerställa att principen om likabehandling tillämpas som en rättsprincip inom gemenskapernas personalmål.
57 Mot bakgrund av det ovan anförda skall sökandens talan bifallas såvitt avser grunden om åsidosättande av artikel 72 i tjänsteföreskrifterna, artikel 1.2 c i i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna och artikel 12 i de gemensamma reglerna. Det omtvistade beslutet skall ogiltigförklaras. Det är inte nödvändigt att pröva de övriga grunder som åberopats till stöd för talan. Som kommissionen med rätta påpekat har dessa grunder framställts på ett oordnat sätt i ansökan, och en del av dem har inte utvecklats vidare.
58 Det är riktigt att den tolkning personaldomstolen har valt med avseende på artikel 72 i tjänsteföreskrifterna, jämförd med artikel 1.2 c i i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna och artikel 12 i de gemensamma reglerna, i en del fall skulle kunna leda till att en tjänstegren som får in en begäran om att gemenskapens sjukförsäkringssystem också skall omfatta en ogift partner till en tjänsteman, får göra utredningar och kontroller trots att gemenskapslagstiftaren, genom förordning nr 723/2004, har velat förenkla institutionernas administrativa förvaltning. Förenklingssyftet uppnås emellertid i hög grad genom de nya bestämmelserna om tillägg och ersättningar. Dessa frågor är de enda som, enligt skäl 26 i förordning nr 723/2004, uttryckligen omfattas av förenklingen. De skiljer sig från frågan om huruvida tillämpningsområdet för gemenskapens sjukförsäkringssystem kan utvidgas och de är också ur social synvinkel mindre känsliga än den sistnämnda (se, för ett liknande resonemang, punkt 49 i denna dom). Målsättningen att förenkla måste dessutom under alla omständigheter stå i överensstämmelse med högre rättsprinciper och bestämmelser i tjänsteföreskrifterna. De krav som en förvaltning kan komma att ställas inför, som ett resultat av den tolkning som valts i förevarande fall, är inget annat än en konsekvens av att personaldomstolen tillämpat nämnda principer och bestämmelser för att kunna avgränsa den exakta innebörden av begreppet ”ogift partner” enligt artikel 72 i tjänsteföreskrifterna.
Rättegångskostnader
59 Enligt artikel 122 i personaldomstolens rättegångsregler, vilka offentliggjordes i Europeiska unionens tidning av den 29 augusti 2007 (EUT L 225, s. 1), skall bestämmelserna i nämnda rättegångsregler om rättegångskostnader och domstolskostnader endast tillämpas på mål som väckts vid personaldomstolen från och med ikraftträdandet av dessa rättegångsregler, det vill säga den 1 november 2007. För mål som var anhängiga vid personaldomstolen före detta datum skall bestämmelserna i förstainstansrättens rättegångsregler fortsätta att gälla i tillämpliga delar.
60 Enligt artikel 87.2 i förstainstansrättens rättegångsregler, skall tappande part förpliktas ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Kommissionen har tappat målet i förevarande instans och skall därför förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.
Mot denna bakgrund beslutar
PERSONALDOMSTOLEN (första avdelningen)
följande:
1) Europeiska gemenskapernas kommissions beslut av den 28 februari 2006, fastställt den 20 mars 2006, att inte erkänna Anton Pieter Roodhuijzens samlevnadsförhållande med Maria Helena Astrid Hart som en samlevnadsform som inte är ett äktenskap med avseende på Europeiska gemenskapernas sjukförsäkringssystem ogiltigförklaras.
2) Europeiska gemenskapernas kommission skall ersätta rättegångskostnaderna.
Kreppel | Tagaras | Gervasoni |
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 27 november 2007.
Justitiesekreterare | | Ordförande |
Texten till detta avgörande samt de avgöranden av gemenskapsdomstolarna vilka citerats här, men ännu inte har publicerats i rättsfallssamlingen finns tillgängliga på domstolens webbplats: www.curia.europa.eu