DOM AV EUROPEISKA UNIONENS PERSONALDOMSTOL

(andra avdelningen)

den 30 september 2013

Mål F‑124/11

Daniele Possanzini

mot

Europeiska byrån för förvaltningen av det operativa samarbetet vid Europeiska unionens medlemsstaters yttre gränser (Frontex)

ˮPersonalmål – Frontex personal – Tillfälligt anställd – Karriärutvecklingsrapport innehållande negativa omdömen från valideringstjänstemannen som den berörde inte underrättats om – Beslut att inte förlänga ett tidsbegränsat avtal – Beslut grundat på validerarens utlåtande – Rätten till försvar – Åsidosättande – Tvist av ekonomisk art – Obegränsad behörighet”

Saken:      Talan, som väckts med stöd av artikel 270 FEUF, genom vilken Daniele Possanzini i huvudsak yrkar ogiltigförklaring av det beslut som verkställande direktören vid Europeiska byrån för förvaltningen av det operativa samarbetet vid Europeiska unionens medlemsstaters yttre gränser (Frontex) meddelade den 28 mars 2011 om att inte förlänga hans avtal om tillfällig anställning.

Avgörande:      Beslutet av den 28 mars 2011 att inte förlänga Daniele Possanzinis avtal om tillfällig anställning, vilket meddelades av verkställande direktören för Europeiska byrån för förvaltningen av det operativa samarbetet vid Europeiska unionens medlemsstaters yttre gränser, ogiltigförklaras. Europeiska byrån för förvaltningen av det operativa samarbetet vid Europeiska unionens medlemsstaters yttre gränser ska betala 5 000 euro i skadestånd till Daniele Possanzini. Europeiska byrån för förvaltningen av det operativa samarbetet vid Europeiska unionens medlemsstaters yttre gränser ska bära sina rättegångskostnader och ersätta Daniele Possanzinis rättegångskostnader.

Sammanfattning

1.      Tjänstemän – Tillfälligt anställda – Rekrytering – Ett unionsorgans interna riktlinjer angående förlängning av avtal om tillfällig anställning – Rättsverkningar – Åsidosättande – Fel i tjänsten

(Anställningsvillkoren för övriga anställda, artikel 8)

2.      Tjänstemän – Tillfälligt anställda – Beslut som rör en tillfälligt anställds administrativa ställning – Beaktande av omständigheter som inte framgår av handlingarna i tjänstemannens personalakt men som tidigare bringats till vederbörandes kännedom – Lagenlighet – Villkor

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 26)

3.      Talan väckt av tjänstemän – Obegränsad behörighet – Tvister av ekonomisk art i den mening som avses i artikel 91.1 i tjänsteföreskrifterna – Begrepp – Talan som avser lagenligheten av ett beslut att inte förlänga ett anställningsavtal – Omfattas

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 91.1)

4.      Tjänstemän – Lön – Korrigeringskoefficienter – Saken – Samma köpkraft – Beaktande vid jämförelse av lönenivåer för anställda och tjänstemän på olika anställningsorter – Omfattas inte

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 64; anställningsvillkoren för övriga anställda, artikel 20)

1.      Beslut av en unionsinstitution eller ett unionsorgan som meddelats all personal och som har till syfte att säkerställa att berörda tjänstemän och anställda behandlas lika på ett område där institutionen eller organet enligt tjänsteföreskrifterna har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning utgör interna riktlinjer och ska som sådana anses utgöra vägledande förhållningsregler som förvaltningen har ålagt sig själv. Om den avviker från dessa utan att ange skälen härför innebär det ett åsidosättande av principen om likabehandling.

Vad gäller interna riktlinjer för förlängning av tillfälligt anställdas anställningsavtal som antagits av ett unionsorgan utgör åsidosättande av skyldigheten att delge ett beslut om att inte förlänga ett anställningsavtal inom den frist som angetts i de interna riktlinjer ett fel i tjänsten som kan motivera ersättningsanspråk. Ett sådant fel i förfarandet kan emellertid inte föranleda ogiltigförklaring av det aktuella beslutet såvida det inte styrks att denna oegentlighet kan ha påverkats beslutets innehåll.

(se punkterna 43, 44, 46, 47 och 78)

Hänvisning till

Förstainstansrätten: 9 juli 1997, Monaco mot parlamentet, T‑92/96, punkt 46

Personaldomstolen: 30 januari 2013, Wahlström mot Frontex, F‑87/11, punkterna 56–58

2.      En institution åsidosätter artikel 26 i tjänsteföreskrifterna och en tillfälligt anställds rätt till försvar om den antar ett beslut som går den anställde emot utan att dessförinnan ha underrättat den anställde om de omdömen avseende hans eller hennes kompetens som utgör grunden för beslutet. Även om det fastställs att den anställde har fått kännedom om omdömena kan denna omständighet i sig inte anses vara ett tillräckligt bevis för att vederbörande har beretts möjlighet att på ett ändamålsenligt sätt försvara sina intressen innan det beslut som går honom eller henne emot fattades. För att den anställdes rätt till försvar ska anses säkerställt krävs även att institutionen med alla tillgängliga medel visar att den tidigare hade gjort det möjligt för den anställde att förstå att de omdömen som den anställde inte underrättades om innan de fördes till personalakten motiverade det beslut som går den anställde emot. I annat fall kan den underrättelse som krävs enligt artikel 26 i tjänsteföreskrifterna inte anses ha skett.

(se punkt 60)

Hänvisning till

Förstainstansrätten: 5 oktober 2009, de Brito Sequeira Carvalho mot kommissionen och kommissionen mot de Brito Sequeira Carvalho, T‑40/07 P och T‑62/07 P, punkt 94

3.      Artikel 91.1 andra meningen i tjänsteföreskrifterna ger personaldomstolen obegränsad behörighet i tvister av ekonomisk art och den kan inom ramen för denna behörighet om nödvändigt ex officio förplikta svaranden att betala ersättning för den skada denne vållat. Personaldomstolen kan i det fallet värdera skadan utifrån rätt och billighet (ex aequo och bono), med hänsyn tagen till samtliga omständigheter i målet.

En tvist av ekonomisk art i den mening som avses i artikel 91.1 i tjänsteföreskrifterna kan inledas genom en talan som väcks av en tjänsteman med yrkande om att ett beslut som påverkat hans ställning som tjänsteman ska ogiltigförklaras.

När en före detta tillfälligt anställd för talan vid unionsdomstolen avseende lagenligheten av beslutet att inte förlänga vederbörandes anställningsavtal, ska talan i än högre grad anses ge upphov till en tvist av ekonomisk art. Beslutet att inte förlänga avtalet har nämligen direkta verkningar på den berördes kontinuitet i ställningen som tillfälligt anställd vid den berörda institutionen, och därigenom på vederbörandes lön och ekonomiska förmåner.

(se punkterna 70, 71 och 73)

Hänvisning till

Domstolen: 20 maj 2010, Gogos mot kommissionen, C‑583/08 P, punkterna 44 och 46

4.      Enligt artikel 64 i tjänsteföreskrifterna och artikel 20 i anställningsvillkoren för övriga anställda ska tjänstemännens och de tillfälligt anställdas löner korrigeras med en koefficient som beräknats med utgångspunkt från levnadskostnaderna på de olika anställningsorterna, så att tjänstemännen och de tillfälligt anställda oavsett anställningsort ges samma köpkraft. Tillämpningen av en korrigeringskoefficient kan således inte beaktas vid en jämförelse mellan lönenivåerna för dessa anställda och tjänstemän.

(se punkt 79)

Hänvisning till

Förstainstansrätten: 10 juli 1997, Apostolidis m.fl. mot kommissionen, T‑81/96, punkt 3