TRIBUNALENS DOM (andra avdelningen)
den 16 oktober 2019 (*)
”Personalmål – Tillfälligt anställda – Pensioner – Villkor i pensionssystemet – Avgångsvederlag – Artikel 12.2 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna – Principerna om likabehandling och icke-diskriminering – Berättigade förväntningar – Principen om god förvaltning – Omsorgsplikt”
I mål T‑432/18,
Peeter Palo, tidigare tillfälligt anställd vid Europeiska unionens byrå för samarbete inom brottsbekämpning (Europol), Tallinn (Estland), företrädd av advokaterna L. Levi och A. Blot,
sökande,
mot
Europeiska kommissionen, företrädd av B. Mongin och D. Milanowska, båda i egenskap av ombud,
svarande,
angående en talan enligt artikel 270 FEUF om ogiltigförklaring av kommissionens beslut av den 5 oktober 2017 att inte utbetala det avgångsvederlag som föreskrivs i artikel 12.2 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska unionen, i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) nr 1023/2013 av den 22 oktober 2013 om ändring av tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska unionen och anställningsvillkoren för övriga anställda i Europeiska unionen (EUT L 287, 2013, s. 15), och om ogiltigförklaring av kommissionens beslut av den 10 april 2018 om avslag på det klagomål som sökanden gett in mot nämnda beslut samt om ersättning för den ekonomiska och ideella skada som sökanden påstår sig ha lidit till följd av dessa beslut,
meddelar
TRIBUNALEN (andra avdelningen),
sammansatt av tillförordnade avdelningsordföranden F. Schalin samt domarna B. Berke och M.J. Costeira (referent),
justitiesekreterare: handläggaren P. Cullen,
efter den skriftliga delen av förfarandet och förhandlingen den 6 maj 2019,
följande
Dom
Bakgrund till tvisten
1 Sökanden, Peeter Palo, var tillfälligt anställd vid Europeiska unionens byrå för samarbete inom brottsbekämpning (Europol) från den 1 december 2010 till den 31 augusti 2017.
2 Sökanden, Peeter Palo, ansökte den 19 juni 2017 om avgångsvederlag enligt artikel 12.2 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska unionen, i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) nr 1023/2013 av den 22 oktober 2013 om ändring av tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska unionen och anställningsvillkoren för övriga anställda i Europeiska unionen (EUT L 287, 2013, s. 15) (nedan kallade tjänsteföreskrifterna). För detta ändamål gav Peeter Palo in ett formulär med rubriken ”Personlig försäkran – Undantag enligt artikel 12.2 i bilaga VIII [till tjänsteföreskrifterna]”. I formuläret uppgav Peeter Palo att han, sedan han trädde i tjänst vid Europol, hade gjort inbetalningar, för att skapa eller bibehålla pensionsrättigheter, till ett privat försäkringssystem. Vidare begärde han att det försäkringstekniska värdet av de pensionsrättigheter som han hade förvärvat i pensionssystemet för Europeiska unionens institutioner (nedan kallat unionens pensionssystem) skulle betalas ut direkt till hans bankkonto. Peeter Palo bifogade till detta formulär ett intyg som hade utfärdats av det berörda privata försäkringsbolaget, där det angavs att han hade betalat in 14 200 euro till bolaget under perioden 1 november 2010–31 augusti 2017. Den 19 september 2017 meddelade Peeter Palo byrån för löneadministration och individuella ersättningar (nedan kallad PMO) vid Europeiska kommissionen att han den 1 december 2014 hade ingått ett annat försäkringsavtal med nämnda bolag, enligt vilket storleken på inbetalningarna skulle uppgå till 87 460 euro.
3 Genom beslut av den 5 oktober 2017 avslog PMO Peeter Palos ansökan (nedan kallat det angripna beslutet). I beslutet anförde PMO bland annat att syftet med det system som inrättats genom artikel 12 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna är att främja inrättande av en pension, såsom framtida regelbunden inkomst, och att undvika att det uppkommer situationer där personer saknar tillräcklig inkomst vid pensionsåldern och måste vända sig till det sociala bidragssystemet i medlemsstaterna. Mot denna bakgrund ska inbetalningar till ett nationellt pensionssystem eller till privata pensionsförsäkringar som, i enlighet med artikel 12.2 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna, har gjorts ”för att skapa eller bibehålla pensionsrättigheter”, anses motsvara storleken på de avgifter som normalt krävs i ett nationellt pensionssystem eller som faktiskt hade gjorts till unionens pensionssystem under samma period, vilket innebär att garanterade framtida inkomster genom dessa inbetalningar ska motsvara garanterade framtida inkomster genom överföring av pensionsrättigheter som förvärvats i unionens pensionssystem. I det avseendet anförde PMO att det är uppenbart att summan av inbetalningarna till ett privat försäkringssystem (14 200 euro) inte står i proportion till storleken på de avgifter som inbetalats till unionens pensionssystem (65 334,95 euro). Detta innebar enligt PMO att summan av inbetalningarna inte kan anses ge Peeter Palo en inkomst motsvarande den som han hade kunnat erhålla på grundval av det försäkringstekniska värdet av de pensionsrättigheter som förvärvats i unionens pensionssystem. Avslutningsvis erinrade PMO om att Peeter Palo ändå uppfyllde villkoren för överföring till ett annat system, enligt artikel 12.1 b i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna, vilket innebar att de pensionsrättigheter som han hade förvärvat i unionens pensionssystem under sin period som anställd vid Europol skulle överföras till ett nationellt pensionssystem eller till en privat försäkring eller till en pensionsfond som han valt, i enlighet med de villkor som anges i sistnämnda bestämmelse.
4 Peeter Palo gav den 11 december 2017 in ett klagomål mot detta beslut med stöd av artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna.
5 Den myndighet som är behörig att sluta anställningsavtal (nedan kallad anställningsmyndigheten) avslog klagomålet genom beslut av den 10 april 2018 (nedan kallat avslagsbeslutet). I avslagsbeslutet fastställde anställningsmyndigheten i huvudsak det angripna beslutet och anförde i allt väsentligt samma skäl som PMO. Anställningsmyndigheten fann vidare att det andra försäkringsavtal som Peeter Palo hade ingått den 1 december 2014 inte kunde beaktas vid tillämpningen av artikel 12.2 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna, eftersom det inte hade ingåtts ”sedan han trädde i tjänst” vid Europol. Anställningsmyndigheten tillbakavisade slutligen Peeter Palos påståenden som grundades på principen om likabehandling, principen om god förvaltning och principen om skydd för berättigade förväntningar.
Förfarandet och parternas yrkanden
6 Peeter Palo väckte förevarande talan genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 13 juli 2018.
7 Kommissionens svaromål inkom till tribunalens kansli den 2 oktober 2018.
8 Peeter Palo har yrkat att tribunalen ska
– ogiltigförklara det angripna beslutet,
– ogiltigförklara avslagsbeslutet,
– förplikta kommissionen att ersätta den ekonomiska skada som han lidit,
– förplikta kommissionen att ersätta den ideella skada som han lidit, och
– förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.
9 Kommissionen har yrkat att tribunalen ska
– ogilla talan, och
– förplikta Peeter Palo att ersätta rättegångskostnaderna.
Rättslig bedömning
Yrkandet om ogiltigförklaring av det angripna beslutet
10 Tribunalen konstaterar inledningsvis att Peeter Palo har yrkat att det angripna beslutet och avslagsbeslutet ska ogiltigförklaras. I det avseendet följer av fast rättspraxis att om sökanden har framställt yrkanden om ogiltigförklaring som formellt riktas mot ett beslut om avslag på ett klagomål, och det beslutet saknar självständigt innehåll, medför detta att talan vid tribunalen anses avse den akt mot vilken klagomålet gavs in (dom av den 17 januari 1989, Vainker/parlamentet, 293/87, EU:C:1989:8, punkt 8). Vad beträffar det nu aktuella fallet finner tribunalen att avslagsbeslutet saknar självständigt innehåll och att talan därför ska anses avse det angripna beslutet.
11 Peeter Palo har till stöd för sitt yrkande om ogiltigförklaring av det angripna beslutet åberopat fyra grunder. Den första grunden avser åsidosättande av artikel 12.2 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna. Den andra grunden avser åsidosättande av likabehandlingsprincipen och icke-diskrimineringsprincipen. Den tredje grunden avser åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar. Den fjärde grunden avser åsidosättande av principen om god förvaltning och omsorgsplikten.
Den första grunden: Åsidosättande av artikel 12.2 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna.
12 Peeter Palo har gjort gällande att han med framgång kunde åberopa artikel 12.2 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna, eftersom han uppfyllde alla de tillämpningsvillkor som anges i den bestämmelsen. Av detta följer enligt Peeter Palo att det angripna beslutet strider mot denna bestämmelse, eftersom hans ansökan om avgångsvederlag avslogs genom det.
13 Peeter Palo har i synnerhet bestritt det ”överensstämmelsekriterium” som kommissionen har åberopat, enligt vilket täckningsgraden enligt det befintliga pensionssystemet ska vara åtminstone jämförbar med täckningsgraden enligt unionens pensionssystem. Enligt Peeter Palo framgår inte detta kriterium av artikel 12.2 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna, vilket bekräftades av Europols verkställande direktör i en skrivelse av den 26 februari 2018 till bland annat generaldirektören för kommissionens generaldirektorat (GD) för ”Personal och säkerhet”. Kommissionen har inte heller på något sätt preciserat eller kvantifierat detta kriterium, vilket utgör hinder för att iaktta det.
14 Vidare har Peeter Palo gjort gällande att även om det medges att ”överensstämmelsekriteriet” kan härledas ur artikel 12.2 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna och att en teleologisk tolkning av denna bestämmelse kräver att de inbetalningar som gjorts till ett privat pensionssystem ska vara ”i överensstämmelse” med de inbetalningar som gjorts till unionens pensionssystem ”för att skapa eller bibehålla pensionsrättigheter”, vilket inte är fallet, anges inte i det angripna beslutet vilken grad av överensstämmelse som krävs, vilket inte uppfyller kraven på rättssäkerhet. I det avseendet betyder inte vara ”i överensstämmelse med” samma sak som vara ”likvärdig med”. Enligt Peeter Palo ska således de inbetalningar som han gjort till ett privat försäkringssystem anses vara i överensstämmelse med de inbetalningar som han gjort till unionens pensionssystem.
15 Peeter Palo anser att denna slutsats gör sig än mer gällande, eftersom han år 2014 ingick ett annat försäkringsavtal med samma privata försäkringsbolag, enligt vilket storleken på inbetalningarna skulle uppgå till 87 460 euro. Enligt Peeter Palo var det fel av kommissionen att inte beakta detta andra avtal vid tillämpningen av artikel 12.2 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna av det skälet att det inte hade ingåtts ”sedan han trädde i tjänst”. Peeter Palo har bestritt denna tolkning och har hävdat att uttrycket ”sedan [tjänstemannen] trädde i tjänst” inte nödvändigtvis innebär att inbetalningen ska göras ”från och med den dag då tjänsten tillträds”, utan att den kan göras efter tjänstetillträdet. Peeter Palo anser att hans dubbla inbetalningar till ett och samma privata försäkringssystem, vars storlek uppgår till totalt 101 660 euro, borde ha beaktats av kommissionen i sin helhet, vilket innebär att dessa inbetalningar borde ha betraktats som ”åtminstone jämförbara” med inbetalningarna till unionens pensionssystem.
16 Kommissionen har bestritt Peeter Palos argument och yrkat att tribunalen ska slå fast att talan inte kan bifallas på den första grunden.
17 Tribunalen erinrar inledningsvis om att det i artikel 11.1 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna föreskrivs följande:
”Följande skall gälla för en tjänsteman som slutar sin tjänst i Europeiska unionen för att
– tillträda en tjänst i en statlig förvaltning eller en nationell eller internationell organisation som har slutit ett avtal med unionen …
– bedriva verksamhet som anställd eller egen företagare, på grundval av vilken han förvärvar pensionsrättigheter enligt ett system vars administrativa organ har slutit ett avtal med unionen:
Tjänstemannen skall ha rätt att få det försäkringstekniska värdet, uppräknat per dagen för överföringen, för den avgångspension han är berättigad till inom unionen överförd till pensionskassan för förvaltningen eller organisationen eller till den pensionskassa från vilken han blir berättigad till pension på grundval av den verksamhet han bedriver som anställd eller egenföretagare.”
18 I artikel 12 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna föreskrivs följande:
”1. En tjänsteman som ännu inte har uppnått pensionsberättigande ålder och vars tjänstgöring upphör av andra skäl än dödsfall eller invaliditet och som inte är berättigad till omedelbar eller uppskjuten avgångspension ska då denne lämnar tjänsten ha rätt till följande:
a) Om tjänstemannen har fullgjort mindre än ett års tjänstgöring och inte har utnyttjat möjligheten i artikel 11.2 [i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna], till utbetalning av ett avgångsvederlag som motsvarar tre gånger de belopp som hållits inne av grundlönen som avgift till avgångspensionen, efter avdrag för belopp som har utbetalats enligt artiklarna 42 och 112 i anställningsvillkoren för övriga anställda.
b) I övriga fall, de förmåner som anges i artikel 11.1 [i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna] eller inbetalning av förmånernas försäkringstekniska värde till valfri privat försäkring eller pensionsfond, under förutsättning att försäkringsbolaget eller fonden garanterar att
i) kapitalbeloppet inte kommer att återbetalas,
ii) ett månatligt belopp kommer att betalas ut tidigast från 60 års ålder och senast från 66 års ålder,
iii) det finns bestämmelser för efterlevandes rättigheter,
iv) överföring till ett annat försäkringsbolag eller en annan fond bara kommer att tillåtas om den fonden uppfyller villkoren i leden i, ii och iii.
2. Med avvikelse från punkt 1 b skall en tjänsteman som inte har fyllt 63 år, och som sedan han trädde i tjänst har gjort inbetalningar, för att skapa eller bibehålla pensionsrättigheter, till ett nationellt pensionssystem eller till en valfri privat försäkring eller pensionsfond som uppfyller villkoren i punkt 1, och vars tjänstgöring upphör av andra skäl än dödsfall eller invaliditet och som inte är berättigad till omedelbar eller uppskjuten avgångspension, ha rätt att då han lämnar tjänsten få ett avgångsvederlag som motsvarar det försäkringstekniska värdet av de pensionsrättigheter han förvärvat under tjänstgöring vid institutionerna. Inbetalningar som gjorts med tillämpning av artikel 42 eller 112 i anställningsvillkoren för övriga anställda för att skapa eller bibehålla pensionsrättigheter inom ett nationellt pensionssystem skall i så fall dras av från avgångsvederlaget.
…”
19 Det ska påpekas att nyss nämnda bestämmelser i artiklarna 11 och 12 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna genomgick omfattande ändringar i samband med 2004 års reform av tjänsteföreskrifterna. Såsom framgår av skäl 32 i rådets förordning (EG, Euratom) nr 723/2004 av den 22 mars 2004 om ändring av tjänsteföreskrifterna och anställningsvillkoren för övriga anställda i Europeiska gemenskaperna (EUT L 124, 2004, s. 1), var unionslagstiftarens avsikt med förordningen nämligen i synnerhet att ”[ändra bestämmelserna] om avgångsvederlag … med beaktande av [unionsbestämmelser] om möjligheten att överföra pensionsrättigheter [och att för detta ändamål] rätta till ett antal inkonsekventa bestämmelser och införa större flexibilitet”.
20 Denna avsikt från unionslagstiftarens sida kommer till uttryck i artiklarna 11 och 12 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna. Lagstiftaren har således begränsat de fall där anställda som inte har rätt till avgångspension från unionens pensionssystem, det vill säga anställda som inte har fullgjort minst tio års tjänstgöringstid, kan erhålla ett avgångsvederlag och utvidgat möjligheten att överföra pensionsrättigheter till ett annat pensionssystem. Det framgår nämligen av dessa bestämmelser att möjligheten till överföring av pensionsrättigheter har övergått till att bli huvudregeln och rätten till avgångsvederlag har blivit undantaget från denna huvudregel, vilket innebär att avgångsvederlag endast kan beviljas i särskilda situationer om strikta villkor är uppfyllda.
21 Syftet med att ha ett system som främjar möjligheten till överföring av pensionsrättigheter, som det som föreskrivs i artiklarna 11 och 12 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna, är att främja intjänande av en avgångspension, det vill säga en regelbunden inkomst eller en månatlig ersättning som de anställda ska erhålla senare när de gått i pension. På detta sätt undviker man att det uppstår situationer där tidigare anställda saknar tillräckliga inkomster när de uppnår pensionsåldern och blir tvungna att utnyttja det sociala biståndssystemet i medlemsstaterna, och detta trots att de har förvärvat pensionsrättigheter under den tid som de var anslutna till det berörda pensionssystemet.
22 Det system för överföring av pensionsrättigheter som följer av artiklarna 11 och 12 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna tillåter dessutom en samordning mellan unionens pensionssystem och nationella eller privata pensionssystem. Det syftar således till att underlätta en övergång från unionens administration till nationell, offentlig eller privat anställning (dom av den 13 oktober 2015, kommissionen/Verile och Gjergji, T-104/14 P, EU:T:2015:776, punkt 77 och där angiven rättspraxis). I syfte att se till att unionens institutioner fortsätter att vara attraktiva som framtida arbetsgivare anges även i artikel 12.2 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna, som är en undantagsbestämmelse till artikel 12.1 b i samma bilaga, att en anställd på vissa strikta villkor har möjlighet att förvärva eller fortsätta att förvärva rättigheter i ett annat befintligt eller tidigare existerande nationellt pensionssystem, det vill säga genom att ansluta sig eller fortsätta vara ansluten och genom att göra eller fortsätta att göra inbetalningar till dessa system, varvid den anställde samtidigt har rätt att när tjänstgöringen upphör erhålla ett avgångsvederlag i kontanter som motsvarar det försäkringstekniska värdet av de pensionsrättigheter som har förvärvats i unionens pensionssystem.
23 I det avseendet erinrar tribunalen om att avgångsvederlag enligt artikel 12.2 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna inte utgör en ersättning vid anställningens upphörande som berörda anställda automatiskt har rätt till när deras anställningsavtal sägs upp eller löper ut, utan en ekonomisk åtgärd som ingår i bestämmelserna om social trygghet i tjänsteföreskrifterna (dom av den 2 mars 2016, FX/kommissionen, F-59/15, EU:F:2016:27, punkt 32). Eftersom artikel 12.2 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna ingår i de unionsrättsliga bestämmelser som ger rätt till finansiella förmåner ska bestämmelsen tolkas strikt (se dom av den 22 maj 2012, AU/kommissionen, F-109/10, EU:F:2012:66, punkt 24 och där angiven rättspraxis). Det framgår dessutom av själva ordalydelsen i artikel 12.2 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna, enligt vilken bestämmelsen ska tillämpas ”med avvikelse” från artikel 12.1 b i samma bilaga, att den ska tolkas strikt.
24 I artikel 12.2 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna anges att inbetalningarna till det nationella eller privata pensionssystem som den anställde har valt ska göras ”för att skapa eller bibehålla pensionsrättigheter”. Enligt bestämmelsen krävs således att dessa inbetalningar garanterar den anställde en avgångspension, det vill säga ett månatligt belopp som han eller hon kommer att erhålla vid uppnådd pensionsålder. Detta krav syftar till att undvika att det uppstår situationer där anställda saknar tillräckliga inkomster när de uppnår pensionsåldern och blir tvungna att utnyttja det sociala biståndssystemet i medlemsstaterna, och detta trots att de har förvärvat pensionsrättigheter i unionens pensionssystem som kan överföras till ett annat system.
25 Av detta följer att en strikt tolkning av artikel 12.2 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna kräver att inbetalningarna till det nationella eller privata pensionssystem som den anställde har valt i sig själva ska kunna garantera honom eller henne tillräckliga pensionsrättigheter vid uppnådd pensionsålder. Om nämnda inbetalningar inte kunde garantera den anställde tillräckliga inkomster vid uppnådd pensionsålder och den anställde vid denna tidpunkt hade gjort av med det avgångsvederlag som han eller hon tidigare hade erhållit i enlighet med denna bestämmelse, skulle nämligen den anställde troligtvis bli tvungen att utnyttja det sociala biståndssystemet i medlemsstaterna, vilket skulle strida mot artikel 12.2 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna, enligt vilken det krävs att inbetalningarna ska göras ”för att skapa eller bibehålla pensionsrättigheter”.
26 Om den anställde däremot väljer att överföra sina förvärvade pensionsrättigheter i unionens pensionssystem till ett annat nationellt eller privat system som han eller hon har valt, i enlighet med artikel 12.1 b i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna, kommer den anställde att ha tillräckliga pensionsrättigheter vid uppnådd pensionsålder. En sådan överföring garanterar nämligen den anställde ett månatligt belopp som gör att han eller hon inte behöver utnyttja det sociala biståndssystemet i medlemsstaterna.
27 Artikel 12.2 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna förutsätter således med nödvändighet att de inbetalningar som enligt denna bestämmelse görs till ett nationellt eller privat pensionssystem i sig själva ger den anställde en tillräcklig täckningsgrad vid uppnådd pensionsålder och därmed garanterar honom eller henne en avgångspension som innebär att det sociala biståndssystemet i medlemsstaterna inte behöver utnyttjas.
28 För att avgöra huruvida inbetalningar enligt artikel 12.2 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna är ägnade att garantera den anställde en avgångspension som innebär att det sociala biståndssystemet i medlemsstaterna inte behöver utnyttjas ska en bedömning göras i varje enskilt fall. Vid denna bedömning ska hänsyn tas till relevanta faktiska omständigheter i det enskilda fallet. Sådana omständigheter kan bland annat vara arten av den aktuella pensionsförsäkringen, storleken på de inbetalningar till pensionsförsäkringen som den anställde har gjort sedan han eller hon trädde i tjänst eller de inkomster som inbetalningarna rimligen kan förväntas generera för den anställde vid uppnådd pensionsålder.
29 Vad beträffar det nu aktuella fallet gör tribunalen följande bedömning. Det framgår av handlingarna i målet (bilaga A.2 till ansökan) att de inbetalningar som Peeter Palo gjort till det berörda privata försäkringsbolaget, sedan han trädde i tjänst vid Europol, uppgick till sammanlagt 14 200 euro per den 31 augusti 2017, det vill säga vid den tidpunkt då hans tjänstgöring upphörde. Vid förhandlingen anförde Peeter Palo, dock utan att underbygga sitt påstående med bevisning, att nyss nämnda belopp vid tidpunkten för förhandlingen motsvarade ett kapitalbelopp på 22 000 euro, på vilket ränta successivt kommer att utgå, åtminstone fram till den ålder från och med vilken Peeter Palo kommer att erhålla ett månatligt belopp, i den mening som avses i artikel 12.1 b i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna, det vill säga, tidigast, under ytterligare tio år.
30 Mot bakgrund av vad som framkommit i målet, i synnerhet omständigheter av sådant slag som anges i punkt 28 ovan, finner dock tribunalen att det är uppenbart att de inbetalningar som Peeter Palo gjort till det berörda privata försäkringsbolaget sedan han trädde i tjänst inte är ägnade att garantera honom en tillfredsställande avgångspension som innebär att det sociala biståndssystemet i medlemsstaterna inte behöver utnyttjas. Det står nämligen klart att det sammanlagda beloppet på 14 200 euro som Peeter Palo betalat in enligt det första avtalet med nämnda bolag inte kan anses garantera honom en sådan avgångspension. Peeter Palo har under alla omständigheter inte visat att nämnda inbetalningar skulle garantera en sådan avgångspension.
31 Vad därefter beträffar Peeter Palos argument att kommissionen vid tillämpningen av artikel 12.2 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna borde ha beaktat det andra avtalet med försäkringsbolaget, som ingicks år 2014, ska det påpekas att det i nämnda bestämmelse uttryckligen föreskrivs att de aktuella inbetalningarna ska ha gjorts av den anställde ”sedan han trädde i tjänst”. I det nu aktuella fallet kan det dock konstateras att Peeter Palo trädde i tjänst vid Europol den 1 december 2010 och att han började göra inbetalningar enligt detta andra avtal från och med december 2014, det vill säga nästan fyra år efter det att han trädde i tjänst med en total anställningstid vid Europol på sex år och nio månader. Dessa inbetalningar kan således inte anses ha gjorts ”sedan han trädde i tjänst”.
32 Av det ovan anförda följer att det angripna beslutet, genom vilket Peeter Palos ansökan om avgångsvederlag avslogs, inte strider mot artikel 12.2 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna. Talan kan följaktligen inte bifallas på den första grunden.
Den andra grunden: Åsidosättande av likabehandlingsprincipen och icke-diskrimineringsprincipen
33 Peeter Palo har gjort gällande att det angripna beslutet strider mot likabehandlingsprincipen och principen om icke-diskriminering. Han har därvid åberopat fast rättspraxis från unionsdomstolen rörande dessa principer samt artikel 1d i tjänsteföreskrifterna. Enligt Peeter Palo innehåller den bestämmelsen i tjänsteföreskrifterna dels en materiell regel som ger uttryck för en allmän rättsprincip som anges i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, dels en rättssäkerhetsgaranti som innebär att bevisbördan inte åvilar den som lagt fram så kallad prima facie-bevisning.
34 Peeter Palo har i synnerhet, med stöd av ett antal handlingar (bilaga A.8 till ansökan), gjort gällande att flera tidigare anställda vid Europol har erhållit ett avgångsvederlag enligt artikel 12.2 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna efter det att deras anställningsavtal med Europol upphört, trots att de endast i begränsad omfattning hade gjort inbetalningar till ett privat pensionssystem. Peeter Palo har således hävdat att han känner till konkreta fall där tidigare anställda vid Europol har beviljats avgångsvederlag, trots att de befann sig i en situation som var jämförbar med hans situation, det vill säga fall där inbetalningarna till ett privat pensionssystem var av sådant slag att de, enligt den tolkning som kommissionen gjort i det angripna beslutet, inte kunde anses vara ”i överensstämmelse” med de rättigheter som ackumulerats i unionens pensionssystem.
35 Kommissionen har bestritt Peeter Palos argument och yrkat att tribunalen ska slå fast att talan inte kan bifallas på den andra grunden.
36 Tribunalen konstaterar för det första att artikel 1d i tjänsteföreskrifterna inte kan anses vara tillämplig i det nu aktuella fallet. Enligt den bestämmelsen ska nämligen all diskriminering på grund av bland annat kön, ras, hudfärg, etniskt eller socialt ursprung, genetiska särdrag, språk, religion eller övertygelse, politisk eller annan åskådning, tillhörighet till nationell minoritet, förmögenhet, börd, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning vara förbjuden. Det är emellertid uppenbart att så inte är fallet här, eftersom Peeter Palo inte har åberopat att det förekommit diskriminering av nyss nämnt slag. Det han har åberopat är att flera tidigare anställda vid Europol har erhållit ett avgångsvederlag, trots att de befunnit sig i en situation som var jämförbar med hans situation.
37 För det andra ska det erinras om att det följer av fast rättspraxis att likabehandlingsprincipen och icke-diskrimineringsprincipen innebär att lika situationer inte får behandlas olika och att olika situationer inte får behandlas lika, såvida det inte finns sakliga skäl för en sådan behandling (dom av den 9 oktober 2008, Chetcuti/kommissionen, C‑16/07 P, EU:C:2008:549, punkt 40, och dom av den 9 februari 1994, Lacruz Bassols/domstolen, T-109/92, EU:T:1994:16, punkt 87).
38 Det följer emellertid även av fast rättspraxis att likabehandlingsprincipen ska tillämpas på ett sätt som är förenligt med legalitetsprincipen, enligt vilken ingen till sin egen fördel får åberopa en rättsstridig handling som har gynnat någon annan (se dom av den 4 juli 1985, Williams/revisionsrätten, 134/84, EU:C:1985:297, punkt 14 och där angiven rättspraxis). Det förhållandet att en rättsstridighet eventuellt har begåtts med avseende på en annan anställd, som inte är part i det nu aktuella målet, innebär nämligen inte att tribunalen föranleds att slå fast att Peeter Palo har diskriminerats och därigenom utsatts för en rättsstridighet. En sådan tolkning skulle vara detsamma som att införa en princip om ”lika rättsstridig behandling” (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 november 2006, Peróxidos Orgánicos/kommissionen, T-120/04, EU:T:2006:350, punkt 77).
39 Av detta följer att Peeter Palo inte med framgång kan göra gällande att beviljande av avgångsvederlag till honom ska ges samma behandling som getts andra anställda som befunnit sig i en situation som var jämförbar med hans situation, när denna behandling inte är förenlig med de relevanta bestämmelserna i tjänsteföreskrifterna, det vill säga i förevarande fall bestämmelserna i artikel 12.2 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna, såsom framgår av det som anförts ovan i samband med prövningen av den första grunden.
40 Talan kan således inte vinna bifall på den andra grunden, som avser åsidosättande av likabehandlingsprincipen och icke-diskrimineringsprincipen i förhållande till andra anställda.
Den tredje grunden: Åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar
41 Peeter Palo har gjort gällande att det angripna beslutet strider mot principen om skydd för berättigade förväntningar. Han anser sig ha haft berättigade skäl att tro, på grundval av återkommande uppgifter från behörig källa, att han skulle kunna åberopa artikel 12.2 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna när han lämnade Europol.
42 Peeter Palo har särskilt gjort gällande att han, i enlighet med rättspraxis, har erhållit tydliga försäkringar i form av tydliga, ovillkorliga och samstämmiga uppgifter från behörig och tillförlitlig källa om att han, om han skapade en privat pension genom att göra en minimiinbetalning på 50 euro per månad, skulle erhålla ett avgångsvederlag när hans tjänstgöring upphörde. Peeter Palo har i det avseendet hänvisat till ett internt meddelande från Europol av den 16 juli 2014 (bilaga A.7 till ansökan), enligt vilket Europol skulle ha informerat sina anställda om att det var tillräckligt att göra inbetalningar till det berörda privata försäkringsbolagets försäkringsfond på 50 euro per månad för att erhålla avgångsvederlag. Enligt Peeter Palo lämnades samma uppgifter i samband med en så kallad powerpointpresentation (bilaga A.9 till ansökan) som nämnda försäkringsbolag höll för personalen den 30 augusti 2010 i Europols lokaler. Peeter Palo har vidare anfört att andra kontakter som ägde rum år 2010 mellan Europol och försäkringsbolaget också visar att anställda vid Europol skapade privata pensionskonton i syfte att erhålla avgångsvederlag när deras anställningsavtal upphörde (bilaga A.10 till ansökan) och att inbetalning av ett belopp på 600 euro per år eller ett belopp på 50 euro per månad var tillräckligt för att erhålla avgångsvederlag (bilaga A.11 till ansökan).
43 Peeter Palo har även åberopat en skrivelse av den 26 februari 2018 från Europols verkställande direktör (bilaga A.6 till ansökan). Av denna skrivelse framgår, enligt Peeter Palo, att Europols verkställande direktör ansåg att genomförandet av artikel 12.2 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna hade ändrats sedan september 2017 och att personalens berättigade förväntningar i möjligaste mån borde skyddas samt att villkoren för genomförandet av nämnda bestämmelse inte borde ändras med retroaktiv verkan.
44 Kommissionen har bestritt Peeter Palos argument och yrkat att tribunalen ska slå fast att talan inte kan bifallas på den tredje grunden.
45 Tribunalen erinrar i detta avseende om att det framgår av fast rättspraxis att principen om skydd för berättigade förväntningar, vilken ingår bland de grundläggande principerna i unionsrätten (se dom av den 5 maj 1981, Dürbeck, 112/80, EU:C:1981:94, punkt 48 och där angiven rättspraxis), innebär att rätten att göra anspråk på skydd för berättigade förväntningar tillkommer varje tjänsteman eller anställd som befinner sig i en situation där unionsadministrationen, genom att ge tydliga försäkringar, har väckt grundade förhoppningar (dom av den 16 december 2010, Kahla Thüringen Porzellan/kommissionen, C‑537/08 P, EU:C:2010:769, punkt 63, och där angiven rättspraxis).
46 Enligt fast rättspraxis måste tre villkor vara uppfyllda för att en berörd person ska ha rätt att göra anspråk på skydd för berättigade förväntningar. För det första krävs att unionsadministrationen har lämnat tydliga, ovillkorliga och samstämmiga försäkringar, som kommer från behöriga och tillförlitliga källor, till den berörda personen. För det andra krävs att dessa försäkringar är av sådant slag att de ger upphov till en berättigad förväntan hos den berörda personen. För det tredje krävs att försäkringarna är förenliga med tillämpliga bestämmelser (se dom av den 27 januari 2016, Montagut Viladot/kommissionen, T-696/14 P, EU:T:2016:30, punkt 43 och där angiven rättspraxis).
47 Vad beträffar det nu aktuella fallet gör tribunalen följande bedömning. För det första kan det konstateras att det är ostridigt att det ovan nämnda interna meddelandet från Europol av den 16 juli 2014 (bilaga A.7 till ansökan), som är undertecknat av en tjänsteman vid Europol, närmare bestämt vid avdelningen ”G 14 Public Relations & Events ”(G 14 PR och evenemang), skickades ut via e-post, på Europols vägnar, till samtliga tillfälligt anställda och kontraktsanställda vid Europol, i vilken grupp Peeter Palo vid nämnda tidpunkt ingick.
48 Det ska emellertid konstateras att Europols interna meddelande av den 16 juli 2014 inte kan anses ha väckt grundade förhoppningar hos Peeter Palo av sådant slag att han kan göra anspråk på skydd för berättigade förväntningar. Det är nämligen svårt att se att det i nämnda meddelande lämnas tydliga, ovillkorliga och, än mindre, samstämmiga försäkringar. Meddelandet förefaller inte heller härröra från en helt tillförlitlig källa. Den förefaller snarare ha skickats ut på förslag av det berörda privata försäkringsbolaget, vilket framgår av flera avsnitt i meddelandet. Som exempel kan nämnas det fetstilta avsnitt där det anges att ”vi har informerats av [det berörda privata sjukförsäkringsbolaget] om att” och avsnittet längre fram i meddelandet där det anges att ”vi vill även fästa uppmärksamhet på den omständigheten att [det berörda privata försäkringsbolaget], i syfte att sprida denna information till samtliga befintliga eller potentiella kunder, har upplyst mig om att” samt även avsnittet i slutet av meddelandet som innehåller en uppmaning att kontakta det berörda privata försäkringsbolaget direkt vid frågor angående meddelandet och där bolagets e-postadress anges. Dessutom kunde Peeter Palo inte vara omedveten om att en månatlig inbetalning på minst 50 euro inte skulle kunna skapa förutsättningar för att erhålla lämpliga pensionsrättigheter, vilket för övrigt framgår av att han ansåg det vara nödvändigt att komplettera de ursprungliga inbetalningarna genom ett andra avtal som ingicks år 2014. Peeter Palos förhoppningar om att få avgångsvederlag kunde således inte framstå som ”grundade” för honom.
49 Vidare ska det påpekas att eventuella försäkringar som lämnats i Europols interna meddelande av den 16 juli 2014 inte är förenliga med de bestämmelser som är tillämpliga på honom i egenskap av anställd. Det framgår nämligen av det som anförts ovan i samband med prövningen av den första grunden att de eventuella försäkringar som Peeter Palo erhållit angående utbetalning av ett avgångsvederlag i alla händelser inte var förenliga med vare sig ordalydelsen eller andemeningen i artikel 12.2 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna. Det ska därvid understrykas att Peeter Palo inte med framgång kan göra anspråk på att utverka ett annat resultat än det som följer av tillämpningen av den bestämmelsen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 juni 2018, Winkler/kommissionen, T-369/17, ej publicerad, EU:T:2018:334, punkt 71).
50 För det andra kan det konstateras att den powerpointpresentation som det berörda privata försäkringsbolaget höll den 30 augusti 2010 inte härrör från en behörig och tillförlitlig källa, trots att den hölls för Europols personal i Europols lokaler. För att en berörd person ska kunna göra anspråk på skydd för berättigade förväntningar, måste nämligen de påstådda försäkringarna ha lämnats till honom eller henne åtminstone av unionsadministrationen. Så är emellertid inte fallet med den nyss nämnda presentationen, vilket innebär att den inte kan anses ha väckt grundade förhoppningar hos Peeter Palo, i den mening som avses i ovannämnda rättspraxis.
51 För det tredje finner tribunalen de övriga kontakter mellan Europol och det berörda privata försäkringsbolaget som ägde rum mellan april och juli 2010 (bilagorna A.10 och A.11 till ansökan) inte inbegrep Peeter Palo, vilket innebär att dessa kontakter inte kan anses ha väckt berättigade förväntningar hos honom. Dessa kontakter bestod nämligen i skriftväxling – i form av e-postmeddelanden – mellan anställda vid Europol med ansvar för pensionsrättigheter och ansvariga vid det berörda privata försäkringsbolaget, och riktade sig således inte till Peeter Palo. Det kan under alla omständigheter konstateras att Peeter Palo inte har visat att han kände till denna skriftväxling, åtminstone inte före tidpunkten för det angripna beslutet.
52 För det fjärde finner tribunalen att skrivelsen av den 26 februari 2018 från Europols verkställande direktör (bilaga A.6 till ansökan) inte på något sätt har kunnat ge upphov till berättigade förväntningar hos Peeter Palo om att han kunde erhålla det avgångsvederlag som han ansökt om. Tidpunkten för nämnda skrivelse ligger nämligen efter tidpunkten för det angripna beslutet, och skrivelsen kan i det nu aktuella fallet inte anses härröra från en behörig och tillförlitlig källa. Skrivelsens upphovsman var Peeter Palos högsta chef och den riktade sig just till behöriga personer inom kommissionen med ansvar för tillämpningen av artikel 12.2 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna, det vill säga i huvudsak direktören för PMO och generaldirektören för GD Personal och säkerhet.
53 Av detta följer att talan inte kan vinna bifall på den tredje grunden, som avser åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar.
Den fjärde grunden: Åsidosättande av principen om god förvaltning och av omsorgsplikten
54 Peeter Palo har gjort gällande att det angripna beslutet innebär ett åsidosättande av principen om god förvaltning och av omsorgsplikten.
55 För det första anser Peeter Palo att det angripna beslutet skulle ha varit annorlunda om han på ett korrekt sätt hade getts tillfälle att yttra sig. Han skulle nämligen bland annat ha kunnat förklara att han hade fått försäkringar om att en månatlig inbetalning på 50 euro till ett privat pensionssystem skulle räcka för att erhålla ett avgångsvederlag.
56 För det andra har Peeter Palo anfört att PMO borde ha inkluderat även tidigare anställda vid Europol bland dem som fick ta del av ett meddelande om tillämpningen av artikel 12.2 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna som PMO skickade ut till Europols anställda i november 2017. Han anser dessutom att PMO:s vägran att förklara för honom varför så inte skedde utgör ytterligare ett bevis på att principen om god förvaltning och omsorgsplikten har åsidosatts.
57 För det tredje har Peeter Palo anfört att åsidosättandet av omsorgsplikten styrks av den omständigheten att PMO i det angripna beslutet helt avstod från att fastställa Peeter Palos garanterade pensionsrättigheter eller någon annan inkomst som han skulle komma i åtnjutande av vid uppnådd pensionsålder. Åsidosättandet av omsorgsplikten framgår dessutom av ett beslut från kommissionen av den 30 april 2018 om att avslå en ansökan avgångsvederlag som getts in av en annan tidigare anställd vid Europol. Det beslutet hade i princip samma lydelse som beslutet att avslå Peeter Palos ansökan, men kommissionen medgav i det förstnämnda beslutet tydligt att den anställde skulle erhålla en nationell pension.
58 För det fjärde anser Peeter Palo att PMO vid en tidigare tidpunkt borde ha informerat honom om att han inte skulle beviljas avgångsvederlag, på grundval av villkor som han likväl hade uppfyllt i god tro. Detta skedde nämligen först den 5 oktober 2017, det vill säga när hans anställningsavtal redan hade upphört. Vid den tidpunkten var det emellertid omöjligt för honom att retroaktivt avhjälpa bristerna avseende hans personliga situation, även om han hade beslutat att följa PMO:s nya krav.
59 Kommissionen har bestritt Peeter Palos argument och yrkat att tribunalen ska slå fast att talan inte kan bifallas på den fjärde grunden.
60 Tribunalen erinrar i detta avseende om att det följer av rättspraxis att omsorgsplikten återspeglar en avvägning mellan de ömsesidiga rättigheterna och skyldigheterna i förhållandet mellan en offentlig myndighet och de offentligt anställda. Denna avvägning innebär bland annat att en institution, när den fattar beslut om en tjänstemans situation, ska beakta samtliga omständigheter som kan vara avgörande för beslutet och att institutionen när den gör detta inte bara ska ta hänsyn till tjänstens intresse utan även till den berörda tjänstemannens intresse. Den sistnämnda skyldigheten åligger även förvaltningen genom principen om god förvaltning enligt artikel 41 i stadgan (se dom av den 13 december 2018, UP/kommissionen, T-706/17, ej publicerad, EU:T:2018:924, punkt 59 och där angiven rättspraxis).
61 Skyddet för tjänstemännens rättigheter och intressen ska alltid begränsas av vad som stadgas i gällande bestämmelser (se dom av den 5 december 2006, Angelidis/parlamentet, T-416/03, EU:T:2006:375, punkt 117 och där angiven rättspraxis).
62 Av detta följer att Peeter Palo inte med framgång kan åberopa principen om god förvaltning och omsorgsplikten till stöd för att inte iaktta bestämmelserna i artikel 12.2 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna. Det framgår emellertid av prövningen av den första grunden att kommissionen gjorde en riktig bedömning när den grundade det angripna beslutet på nämnda bestämmelser.
63 Vad vidare gäller de argument som Peeter Palo anfört till utveckling av den fjärde grunden gör tribunalen följande bedömning.
64 För det första kan det konstateras att det relevanta administrativa förfarandet vid kommissionen har iakttagits fullt ut och på ett korrekt sätt. Peeter Palo ingav nämligen först sin ansökan om avgångsvederlag enligt artikel 12.2 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna. Peeter Palo hade i samband med detta möjlighet att lämna alla uppgifter som han ansåg var av betydelse för prövningen av ansökan. Sedan fattade PMO, i enlighet med artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna, sitt beslut på grundval av samtliga uppgifter som Peeter Palo hade lämnat. Därefter gav Peeter Palo, i enlighet med artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna, in ett klagomål till anställningsmyndigheten, i vilket han hade möjlighet att förklara varför han ansåg sig ha rätt att erhålla ett avgångsvederlag och även att lämna alla uppgifter som han ansåg behövdes för prövningen av klagomålet. Slutligen fattade kommissionen sitt beslut och tog därvid hänsyn till samtliga uppgifter som kunde vara av betydelse för beslutet, däribland de uppgifter som Peeter Palo hade lämnat under det aktuella förfarandet. Tribunalen finner således att Peeter Palo inte har fog för att kritisera kommissionen för att den inte gav honom tillfälle att yttra sig.
65 För det andra kan det konstateras att PMO skickade meddelandet från november 2017 om tillämpningen av artikel 12.2 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna till Europol för att den skulle vidarebefordra det till berörda personer. Europol skickade därefter ut detta meddelande till sina anställda. Det ska påpekas att kommissionen inte var skyldig att skicka ut nämnda meddelande till tidigare anställda vars tjänstgöring hade upphört, eftersom meddelandet inte skulle ha ändrat deras situation på något sätt. Av samma skäl var kommissionen inte heller skyldig att förklara för Peeter Palo varför meddelandet inte hade skickats ut till tidigare anställda vid Europol. Det ska under alla omständigheter understrykas att nyss nämnda agerande från administrationens sida inte är ägnat att påverka det angripna beslutets lagenlighet. Beslutet fattades nämligen innan det aktuella meddelandet skickades ut och i enlighet med bestämmelserna i artikel 12.2 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna, vilket framgår av prövningen av den första grunden. Peeter Palo kan således inte i detta avseende med framgång göra gällande att principen om god förvaltning och omsorgsplikten eventuellt åsidosattes.
66 För det tredje konstaterar tribunalen, vad beträffar det påstådda åsidosättandet av omsorgsplikten, att Peeter Palo inte har visat att kommissionen underlät att beakta samtliga uppgifter som kunde vara av betydelse för dess beslut. Peeter Palo har inte heller visat att kommissionen hade underlåtit att beakta hans intressen vid handläggningen av hans ansökan om avgångsvederlag. Under alla omständigheter finner tribunalen att kommissionen fattade sitt beslut med beaktande av samtliga uppgifter som kunde vara av betydelse för dess beslut och att den därvid gjorde en avvägning mellan skyddet av tjänstens intresse och skyddet av Peeter Palos intresse. Följaktligen kan Peeter Palo inte med framgång hävda att kommissionen åsidosatte sin omsorgsplikt.
67 För det fjärde ska tribunalen pröva Peeter Palos argument att beslutet om avslag på hans ansökan om avgångsvederlag delgavs honom först efter det att hans tjänstgöring vid Europol hade upphört. Tribunalen finner därvid att kommissionen inte hade kunnat göra på något annat sätt och att något vållande inte kan anses ligga kommissionen till last i detta avseende. Kommissionen fick nämligen inte kännedom om Peeter Palos personliga situation, det vill säga att han sedan han trädde i tjänst år 2010 hade haft ett privat försäkringsavtal enligt vilket inbetalningarna var begränsade, förrän han den 19 juni 2017 ansökte om avgångsvederlag enligt artikel 12.2 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna. I det avseendet finner tribunalen, i likhet med vad kommissionen har gjort gällande, att Peeter Palo inte har lidit någon skada, eftersom de belopp som han betalat in till unionens pensionssystem kommer att kunna överföras till Peeter Palos pensionssystem enligt artikel 12.1 b i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna. Det saknas således fog för det ovan nämnda argumentet.
68 Härav följer att talan inte kan vinna bifall på den fjärde grunden, som avser åsidosättande av principen om god förvaltning och omsorgsplikten. Talan ska således ogillas i sin helhet i den del som avser ogiltigförklaring av det angripna beslutet.
Skadeståndsyrkandena
69 Peeter Palo har yrkat att tribunalen ska förplikta kommissionen att ersätta den ekonomiska och ideella skada som han lidit till följd av de rättsstridigheter som angetts i den del av hans talan som avser ogiltigförklaring av det angripna beslutet. Han har yrkat ersättning för ekonomisk skada med 42 737 euro och ersättning för ideell skada med 10 000 euro. Det sistnämnda beloppet utgör en provisorisk uppskattning ex aequo et bono (efter rätt och billighet).
70 Peeter Palo har i fråga om den ekonomiska skadan särskilt gjort gällande att den i princip ska gottgöras genom att det angripna beslutet ogiltigförklaras och genom att artikel 12.2 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna tillämpas. Han har vidare anfört att om den bestämmelsen inte skulle anses vara tillämplig, vilket han anser att den är, består skadan i att han inte kan få tillgång till sina medel hos det berörda privata försäkringsbolaget eller hos unionens pensionssystem, det vill säga 213 687 euro, vilket belopp motsvarar det försäkringstekniska värdet av hans förvärvade pensionsrättigheter i sistnämnda system. Eftersom Peeter Palo har för avsikt att återinvestera detta belopp på privat väg fram till dess att han uppnår pensionsåldern uppgår den ekonomiska skada som han lidit till en procentandel av nämnda belopp. Enligt Peeter Palo genererar hans privata investeringar i genomsnitt en årlig inkomst på 15–25 procent. Hans årliga förlust skulle således kunna uppgå till omkring 20 procent av 213 687 euro, det vill säga 42 737 euro.
71 Vad beträffar den ideella skadan har Peeter Palo gjort gällande att den följer av den upprepade orättvisa behandlingen, som har orsakat honom betydande stress, vilket i sin tur har lett till många sömnlösa nätter och förtvivlan. Den ovisshet som han har upplevt har lett till en djup känsla av orättvisa, trots att reglerna är tydliga och trots att den ståndpunkt som Europol, PMO och det berörda privata försäkringsbolaget tidigare intagit vid upprepade tillfällen också varit tydlig. Peeter Palo har anfört att eftersom han inte har kunnat fokusera på att hitta ett nytt arbete efter det att hans anställningsavtal med Europol upphörde, är han för första gången arbetslös, vilket förvärrar den ideella skada som han lidit. Denna skada får enligt Peeter Palo i slutändan uppskattas provisoriskt ex aequo et bono (efter rätt och billighet) till 10 000 euro.
72 Kommissionen har bestritt Peeter Palos argument och yrkat att talan ska ogillas i den del som avser skadestånd.
73 Tribunalen gör i denna del följande bedömning. Enligt fast rättspraxis i personalmål gäller att om den del av talan som avser skadestånd har ett nära samband med den del av talan som avser ogiltigförklaring, ska en avvisning eller ett ogillande av sistnämnda del medföra att talan ska avvisas eller ogillas även i skadeståndsdelen (se dom av den 30 september 2003, Martínez Valls/parlamentet, T-214/02, EU:T:2003:254, punkt 43 och där angiven rättspraxis).
74 I det nu aktuella fallet har talan i skadeståndsdelen ett nära samband med den del av talan som avser ogiltigförklaring.
75 Eftersom talan har ogillats i den del som avser ogiltigförklaring ska den ogillas även i skadeståndsdelen.
76 Av det ovan anförda följer att talan ska ogillas i sin helhet.
Rättegångskostnader
77 Enligt artikel 134.1 i rättegångsreglerna ska tappande rättegångsdeltagare förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Kommissionen har yrkat att Peeter Palo ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom Peeter Palo har tappat målet, ska kommissionens yrkande bifallas.
Mot denna bakgrund beslutar
TRIBUNALEN (andra avdelningen)
följande:
1) Talan ogillas.
2) Peeter Palo ska ersätta rättegångskostnaderna.
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 16 oktober 2019.
Underskrifter