FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
NIILO JÄÄSKINEN
föredraget den 18 oktober 2012(1)
Mål C‑543/10
Refcomp SpA
mot
Axa Corporate Solutions Assurance SA,
Axa France IARD,
Emerson Network Power,
Climaveneta SpA
(begäran om förhandsavgörande från Cour de cassation (Frankrike))
”Domstols behörighet på privaträttens område – Förordning (EG) nr 44/2001 – Tolkning av artikel 23 – Prorogationsklausul i ett avtal som ingåtts mellan tillverkaren och den första köparen av en vara – Avtal som ingår i en kedja av avtal som ingåtts mellan parter i olika medlemsstater – Möjlighet att göra gällande prorogationsklausulen mot en senare köpare av varan och mot den försäkringsgivare som inträtt i dennes rättigheter – Den eventuella betydelsen av att artikel 5.1 i förordningen inte är tillämplig med avseende på den senare köparens direkta talan mot tillverkaren”
I – Inledning
1. Begäran om förhandsavgörande från Cour de cassation (Frankrike) avser tolkningen av rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område.(2)
2. Begäran har sin grund i ett förfarande vid fransk domstol där en prorogationsklausul i ett köpeavtal mellan tillverkaren och den första köparen av de omtvistade varorna, båda etablerade i Italien, enligt vilken italiensk domstol är behörig, åberopats av tillverkaren mot en senare fransk köpare och den franska försäkringsgivare som inträtt i dennes rättigheter. Det juridiska spörsmålet är av vikt utöver det särskilda fallet i detta mål, eftersom det är vanligt att aktörer i den internationella handeln avtalar om val av domstol.
3. Domstolen har således att ta ställning till huruvida det enligt artikel 23 i förordning nr 44/2001 är möjligt att en prorogationsklausul som ingår i det ursprungliga avtalet i en kedja av på varandra följande avtal mellan ekonomiska aktörer som är etablerade i olika medlemsstater i Europeiska unionen överförs till ett efterföljande led i denna kedja,(3) och i så fall, under vilka förutsättningar. Domstolen har att fastställa huruvida frågan om ett avtal om val av domstol kan göras gällande gentemot en tredje person som inte har samtyckt därtill ska prövas med hänvisning till nationell rätt, i linje med domstolens rättspraxis om att en prorogationsklausul i ett konossement har verkningar mot en tredje person som är innehavare av konossementet,(4) eller om det ska upprättas en självständig materiell regel i detta avseende såsom Europaparlamentet nyligen har gjort gällande inom ramen för omarbetningen av förordning nr 44/2001.(5)
4. I beslutet om hänskjutande hänvisas det även till ett samband mellan denna fråga och domen i målet Handte,(6) som avser begreppet ”talan [som] avser avtal” i den mening som avses i artikel 5.1 i konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (nedan kallad Brysselkonventionen),(7) vilken innehållsmässigt motsvarar artikel 5.1 i förordning nr 44/2001. I den domen slog domstolen fast att det juridiska bandet mellan tillverkaren och en senare köpare inte var att anse som avtalsrättsligt på grundval av tolkningen av nämnda bestämmelse. Cour de cassation är osäker på om denna rättspraxis är av betydelse för huruvida en prorogationsklausul kan göras gällande mot en senare köpare när klausulen ingår i ett avtal som endast undertecknats av tillverkaren.
II – Tillämpliga bestämmelser
5. I skäl 11 i förordning nr 44/2001 anges att ”[b]ehörighetsbestämmelserna måste uppfylla kravet på förutsebarhet och bygga på den allmänna principen om svarandens hemvist, och det måste alltid kunna gå att bestämma vilken domstol som är behörig utifrån denna princip, utom i vissa bestämda fall när tvistens art eller hänsynen till partsautonomin gör det berättigat att använda någon annan anknytning …”.
6. I artikel 5.1 a i förordning nr 44/2001, som återfinns i avsnitt 2 i kapitel II i förordningen med rubriken ”Särskilda behörighetsregler”, föreskrivs att talan mot den som har hemvist i en medlemsstat kan, om den avser avtal, väckas i en annan medlemsstat, vid domstolen i uppfyllelseorten för den förpliktelse som talan avser.
7. I artikel 23.1 i förordning nr 44/2001, som återfinns i avsnitt 7 i kapitel II avseende ”Avtal om domstols behörighet”, föreskrivs följande:
”Om parterna har träffat avtal om att en domstol eller domstolarna i en medlemsstat skall vara behöriga att avgöra en redan uppkommen tvist eller framtida tvister i anledning av ett bestämt rättsförhållande, och minst en av parterna har hemvist i en medlemsstat, skall endast den domstolen eller domstolarna i den medlemsstaten ha behörighet. En sådan behörighet skall vara exklusiv om parterna inte har träffat avtal om annat. Ett sådant avtal om behörighet skall vara antingen
a) skriftligt eller muntligt och skriftligen bekräftat, eller
b) i en form som överensstämmer med praxis som parterna har utbildat mellan sig, eller
c) i internationell handel, i en form som överensstämmer med handelsbruk eller annan sedvänja som parterna kände till eller borde ha känt till och som är allmänt känd och regelmässigt iakttas av parter i avtal av föreliggande typ vid det ifrågavarande slaget av handel.”
III – Målet vid den nationella domstolen, tolkningsfrågorna och förfarandet vid domstolen
8. SNC Doumer (nedan kallat Doumer), som tecknat en försäkring hos Axa Corporate Solutions Assurance (nedan kallat Axa Corporate), med säte i Paris (Frankrike), lät utföra renoveringsarbeten på ett bostadskomplex i Courbevoie (Frankrike).
9. Under renoveringsarbetet installerades luftkonditioneringsanläggningar som var och en var utrustade med en rad kompressorer vilka
– tillverkats av Refcomp SpA (nedan kallat Refcomp), ett bolag med säte i Italien,
– köpts från Refcomp och monterats av, det likaså i Italien etablerade bolaget, Climaveneta SpA (nedan kallat Climaveneta),
– därefter tillhandahållits Doumer av bolaget Liebert, med säte i Frankrike, i vars rättigheter Emerson Network Power (nedan kallat Emerson), som också har säte i Frankrike och som i sin tur är försäkrat hos Axa France IARD (nedan kallat Axa France), inträtt.
10. Störningar uppkom i det installerade luftkonditioneringssystemet. Enligt ett sakkunnigutlåtande berodde dessa störningar på ett tillverkningsfel i kompressorerna.
11. Axa Corporate – som inträtt i Doumers rättigheter av det skälet att Doumer, i egenskap av försäkringstagare, erhållit ersättning från Axa Corporate – väckte talan mot tillverkaren Refcomp, montören Climaveneta och leverantören Emerson vid Tribunal de grande instance de Paris med yrkande om solidariskt återbetalningsansvar på grund av detta fel.
12. De två italienska svarandebolagen bestred att Tribunale de grande instance de Paris hade behörighet att pröva målet. Climaveneta åberopade härvid en skiljedomsklausul i distributionsavtalet med Emerson, medan Refcomp åberopade en prorogationsklausul i de allmänna villkoren i överlåtelseavtalet mellan Refcomp och Climaveneta.
13. I beslut av den 26 januari 2007 avslog den domare som ansvarade för förberedelsen av målet vid Tribunal de grande instance de Paris Climaveneta och Refcomps invändningar om bristande behörighet. De båda bolagen överklagade detta beslut.
14. I dom av den 19 december 2008 ändrade Cour d’appel de Paris det överklagade beslutet i den del som Climavenetas invändning hade avslagits. Cour d’appel de Paris fastslog att Tribunal de grande instance de Paris inte var behörig att pröva talan mot detta bolag, eftersom en skiljedomsklausul i en kedja av avtal om överföring av äganderätt överförs automatiskt som ett komplement till rätten att väcka talan, vilken i sig är accessorisk till den materiella rätt som överförts, och att det inte har någon betydelse om avtalen i kedjan är likartade eller olikartade.
15. Cour d’appel de Paris fastställde emellertid beslutet att avslå Refcomps invändning om bristande behörighet, eftersom de särskilda behörighetsreglerna i avtalstvister i artikel 5.1 i förordning nr 44/2001 inte är tillämpliga i en tvist mellan en senare köpare av en vara och en tillverkare som denne inte köpt varan av, eftersom sådana tvister avser skadestånd utanför avtalsförhållanden och därmed regleras av bestämmelserna i artikel 5.3 i förordningen. Cour d’appel de Paris preciserade samtidigt att artikel 23 inte kunde tillämpas, eftersom tvisten inte hade sin grund i ett avtalsförhållande. Enligt Cour d’appel de Paris kunde prorogationsklausulen, vilken avtalats mellan tillverkaren och en säljare i mellanled, inte åberopas mot den försäkringsgivare som inträtt i den senare köparens rättigheter och den franska domstolen där talan väckts var därmed behörig med hänsyn till den ort där skadan uppkommit.
16. Refcomp överklagade domen från Cour d’appel de Paris och Emerson lämnade in ett anslutningsöverklagande av samma dom.
17. I dom av den 17 november 2010 ogillade Cour de cassation anslutningsöverklagandet men beslutade, vad gäller Refcomps huvudöverklagande, att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till domstolen:
”1) Kan en prorogationsklausul, som ingåtts mellan en tillverkare av en vara och en köpare med tillämpning av artikel 23 i förordning [nr 44/2001] och som ingår i en kedja av gemenskapsrättsliga avtal, göras gällande mot en senare köpare och, i så fall, under vilka villkor?
2) Kan prorogationsklausulen göras gällande mot den senare köparen och de försäkringsgivare som inträtt i dennes rättigheter, trots att artikel 5.1 i förordning [nr 44/2001] inte är tillämplig på den talan som den senare köparen har väckt mot tillverkaren, såsom EU-domstolen har slagit fast i sin dom av den 17 juni 1992 i målet Handte?”
18. Skriftliga yttranden har ingetts till domstolen av Refcomp, Axa Corporate, Emerson, den franska, den tyska och den spanska regeringen samt av Europeiska kommissionen.
19. Vid förhandlingen den 3 maj 2012 var Refcomp, den franska och den tyska regeringen samt kommissionen representerade.
IV – Bedömning
A – Inledande anmärkningar
20. De båda ovannämnda tolkningsfrågorna föranleder i huvudsak domstolen att ta ställning till hur en prorogationsklausul förs vidare inom ramen för en kedja av avtal som ingåtts mellan parter i olika medlemsstater, och särskilt till vilka rättsverkningar en sådan klausul har gentemot en senare köpare(8) som inte har undertecknat avtalet i vilket klausulen ingår och som inte har gett sitt samtycke till denna i enlighet med villkoren i artikel 23 i förordning nr 44/2001(9).
21. Även om beslutet om hänskjutande inte innehåller någon uttrycklig motivering, framgår det av handlingarna i målet att frågorna från franska Cour de cassation har sin grund i följande omständigheter.
22. För det första hänger problemet samman med en regel i nationell rätt, det vill säga den juridiska teorin att även om avtal har en relativ verkan, i den mån endast de parter som har undertecknat ett avtal är bundna därav, görs det undantag från denna regel vid övergång av äganderätten till egendomen, vilken övergår till varje senare köpare av den aktuella varan tillsammans med alla accessoriska delar. Härav framgår att en senare köpare av en vara, enligt fransk rätt, kan väcka talan om ansvar för felaktigheter i varan mot sin säljare, mot någon annan som sålt den aktuella varan eller direkt mot tillverkaren av varan.
23. Vad för det andra avser den eventuellt systematiska överförbarheten av en prorogationsklausul som ingår i det ursprungliga avtalet i en europeisk kedja av överlåtelseavtal, såsom accessorisk till rätten att väcka talan om avtalsbrott, vilken i sig är accessorisk till den överförda äganderätten, finns det tre motstridiga åsiktsströmningar i den franska doktrinen mot bakgrund av domstolens rättspraxis(10):
– Vissa författare anser att en sådan prorogationsklausul alltid kan åberopas mot en senare köpare av den överlåtna varan trots att denne inte är part i avtalet och således inte har samtyckt till klausulen.
– Andra författare anser tvärtom att en prorogationsklausul aldrig är överförbar.
– Ytterligare andra författare har föredragit en medelväg enligt vilken en sådan klausul är överförbar i vissa fall, det vill säga när den första köparens rättigheter och skyldigheter i sin helhet överförs till senare köpare.
24. Denna problematik är inte unik i fransk rätt, då samma rättsliga fiktion förekommer i rättssystemen i vissa andra medlemsstater.(11) Målet är vidare inte enbart av teoretisk utan även ekonomisk betydelse. Domstolens svar på begäran om förhandsavgörande kommer nämligen att ha en potentiellt betydande inverkan, eftersom prorogationsklausuler är vanligt förekommande i den internationella handeln.(12) Det är således mycket möjligt att sådana klausuler ingår i kedjor av avtal om överlåtelse av äganderätten som berör olika medlemsstater.
25. Det ska i detta avseende påpekas att den hänskjutande domstolens frågeställning rör en typ av prorogationsklausul som ingår i en ”kedja av gemenskapsrättsliga avtal”, då de ekonomiska aktörerna som är parter i de på varandra följande avtalen i den aktuella kedjan i det nationella målet är etablerade i olika medlemsstater. Domstolen har närmare bestämt att pröva i vilka fall en sådan klausul omfattas av tillämpningsområdet för artikel 23 i förordning nr 44/2001. Enligt artikel 23.1 i förordningen räcker det i princip att minst en av parterna i tvisten, oaktat det är käranden eller svaranden, har hemvist i en medlemsstat i unionen,(13) vilket är fallet i förevarande mål.
26. Vidare ska det noteras att tolkningsfrågorna i förevarande mål avser en ”prorogationsklausul”, medan bestämmelserna i artikel 23 i förordning nr 44/2001 reglerar två slags ”avtal om domstols behörighet”. De omfattar både klausuler om val av behörig domstol som förts in i ett avtal för det fall att det blir fråga om en framtida tvist och avtal om behörig domstol som ingås utanför denna ram, för att avgöra en redan uppkommen tvist.(14) Trots att denna artikel omfattar två typer av klausuler ska EU-domstolens svar, med hänsyn till den nationella domstolens begränsning av räckvidden av frågan och till det särskilda föremålet för tvisten i det mål den har att avgöra, enligt min mening fokusera på denna aspekt och således endast behandla ”klausuler” om val av domstol vid framtida tvister.
27. Det ska vidare klargöras att, även om den hänskjutande domstolens fråga generellt gäller en prorogationsklausuls rättsliga ”verkningar” gentemot en senare köpare, kommer jag att begränsa det föreslagna svarets räckvidd till frågan om ett eventuellt genomförande av en sådan typ av klausul till nackdel för en sådan tredje part, utan att gå in på det fallet att klausulen åberopas till dennes fördel.(15) Med hänsyn till föremålet för talan vid den nationella domstolen skulle ett svar på tolkningsfrågorna ur sistnämnda synvinkel inte vara användbart för prövningen av det mål den har att avgöra. Domstolen ska således endast uttala sig avseende huruvida en prorogationsklausul kan göras gällande gentemot en senare köpare, och inte avseende dess eventuellt ytterligare verkningar.
28. Det ska slutligen erinras om att de svar som finns att tillgå i rättspraxis gällande Brysselkonventionen kan tillämpas med avseende på förordning nr 44/2001, såvitt innehållet i de bestämmelser som omfattas av begäran om förhandsavgörande är likvärdigt med innehållet i de bestämmelser som domstolen har tolkat i Brysselkonventionen.(16) I förevarande fall motsvaras bestämmelserna i artikel 17 i Brysselkonventionen i huvudsak av bestämmelserna i artikel 23 i förordning nr 44/2001, även om de skiljer sig åt i något hänseende. Mot bakgrund av ordalydelsen i bestämmelserna påverkar dock dessa skillnader inte jämförbarheten mellan de omständigheter som är relevanta för domstolens svar på frågorna i förevarande mål.
B – Huruvida en prorogationsklausul i ett ursprungligt köpeavtal kan ha bindande verkan mot en senare köpare av varan
29. Den hänskjutande domstolens första tolkningsfråga till domstolen avser i huvudsak huruvida en tillverkare som är part i det första avtalet i en kedja av avtal vilket innehåller en prorogationsklausul, i den mening som avses i artikel 23 i förordning nr 44/2001, kan göra gällande denna klausul för att bestrida behörigheten hos den domstol där en senare köpare – en tredje person som inte är part i avtalet – har fört talan mot tillverkaren med åberopande av att denne inte har fullgjort avtalet på ett korrekt sätt, när dessa två parter är etablerade i olika medlemsstater.
30. Intervenienterna i förevarande mål har föreslagit olika svar. I motsats till Refcomp har Axa Corporate och Emerson helt uteslutit att en prorogationsklausul är överförbar med avseende på en senare köpare i ett sådant sammanhang. Den tyska och den spanska regeringen anser däremot att en klausul som ingåtts på de villkor som föreskrivs i artikel 23 i förordning nr 44/2001 har verkningar gentemot en senare köpare när denne tredje part i enlighet med gällande nationell rätt i sin helhet har övertagit en av de ursprungliga avtalsparternas rättigheter och skyldigheter. Den franska regeringen och kommissionen anser att en sådan klausul endast kan göras gällande mot den senare köparen om denna köpare har samtyckt till klausulen i enlighet med kraven i denna bestämmelse, oberoende av gällande nationell rätt.
1. Huruvida det är lämpligt att formulera en materiell tolkningsregel
31. Trots att den hänskjutande domstolen inte har formulerat det så, är den centrala problematiken bakom den första tolkningsfrågan, vilken framgår av ovannämnda intervenienters ställningstaganden, huruvida domstolen ska tolka artikel 23 i förordning nr 44/2001 på ett sätt som varierar beroende på vad som föreskrivs i de bestämmelser i nationell lagstiftning som reglerar det omtvistade förhållandet eller på ett sätt som gäller oberoende av innehållet i de nationella bestämmelserna.
32. Den senare metoden förutsätter att domstolen i förevarande mål prövar huruvida en prorogationsklausul, när artikel 23 i nämnda förordning är tillämplig, kan göras gällande gentemot en tredje person under sådana förhållanden som dem i målet vid den nationella domstolen, utan hänvisning till de möjliga verkningarna av det ifrågavarande rättsförhållandet enligt lagen i en viss medlemsstat.(17)
33. Förespråkandet av en för unionsrätten självständig materiell regel har enligt min mening den fördelen att säkerställa att behörighetsreglerna i förordning nr 44/2001 fungerar bättre. Domstolen har nämligen vid upprepade tillfällen slagit fast att begreppen i förordningen, för att säkerställa full verkan och en enhetlig tillämpning i alla medlemsstater, i princip inte ska tolkas genom en ren hänvisning till nationell rätt i endera av de berörda staterna, utan självständigt, huvudsakligen med beaktande av förordningens systematik och syften.(18) Enligt min mening ska domstolen inte enbart följa en sådan tolkningsmetod av bestämmelserna i förordning nr 44/2001 när den gör en ren definition av ett ord, uttryck eller begrepp i förordningen, utan även när den har att bestämma syftet eller räckvidden av dessa bestämmelser.(19)
34. Om hänsyn togs till den nationella rätten som är tillämplig på förevarande rättsförhållande, skulle svaret på frågan avseende överförbarheten av en prorogationsklausul inte bli enhetligt utan variera med hänsyn till de olika tillvägagångssätten i medlemsstaternas lagstiftning vad gäller kvalificeringen av rättsförhållandet mellan tillverkaren av en vara och en senare köpare av varan.(20) Härtill kommer det särskilda problemet avseende huruvida sistnämnda tredje part omfattas av rättsverkningarna av en klausul som denne inte har samtyckt till.
35. Det skulle underlätta uppgiften för medlemsstaternas domstolar om EU-domstolen formulerade en materiell regel. Eftersom förordningen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser(21) inte reglerar vare sig giltigheten eller verkningarna av en prorogationsklausul, skulle en eventuell hänvisning till nationell rätt innebära att de nationella domstolarna måste identifiera vilket rättssystem som är tillämpligt i detta avseende. Frågan om vilken lag som ska tillämpas och vid vilken tidpunkt är förvisso klassisk när en prorogationsklausul åberopas i en situation som har anknytning till ett annat land. Svårigheten att använda sig av lagvalsregler är dock ännu större då ett stort antal avtal är involverade, så som i målet vid den nationella domstolen, eftersom många lagar kan komma i fråga.(22)
36. Det ligger även i de båda tvistande parternas intresse att omedelbart veta huruvida en domstol är behörig enligt en prorogationsklausul i ett avtal som inte undertecknats av käranden, utan att vara utlämnade till slumpen, vilket blir följden av en hänvisning till de olika begrepp som gäller i medlemsstaterna. Jag anser att artikel 23 i förordning nr 44/2001 ska tolkas så att behörig domstol inte ska utpekas på grundval av osäkra och slumpmässiga omständigheter, vilket ligger i linje med vad domstolen i allmänhet strävar efter.(23)
37. Det ska tilläggas att den metod med lagvalsregler som fastställdes i domen i målet Industrie Tessili Italiana Como(24) övergavs, i ett lovvärt förenklingssyfte, genom förordning nr 44/2001.(25) Det är således föga förenligt med unionslagstiftarens önskade utveckling att återinföra en tolkning som grundar sig på denna metod.
38. Även parlamentet har vid behandlingen av precis samma problem som i förevarande mål, inom ramen för den aktuella omarbetningen av artikel 23 i förordning nr 44/2001, förespråkat antagandet av en materiell bestämmelse utan hänvisning till medlemsstaternas rättssystem, som föreskriver i vilken mån avtal om domstols behörighet som regleras enligt denna artikel kan göras gällande gentemot tredje person som inte själv uttryckligen har samtyckt därtill, varvid det hänvisats till att det i annat fall finns en risk för att en tredje parts fulla tillgång till rättslig prövning äventyras.(26) Jag föreslår att domstolen ska tillämpa samma resonemang.
2. Bokstavstolkningen av artikel 23 i förordning nr 44/2001
39. Enligt ordalydelsen i artikel 23 i förordning nr 44/2001 innehåller denna bestämmelse de formella och materiella villkoren för att avtal om domstols behörighet som regleras därav ska vara giltiga. Räckvidden och verkningarna av sådana avtal behandlas dock inte fullt ut. Det preciseras i synnerhet varken vilka personer som kan anses utgöra ”parter” i ett sådant avtal eller huruvida en klausul om val av behörig domstol kan överföras från parterna i ett avtal till parterna i ett annat avtal som accessorisk till äganderätten till en vara.(27)
40. Det enda som uttryckligen framgår av bestämmelsens aktuella lydelse vad gäller rättsverkningarna av en prorogationsklausul är att de domstolar som utvalts av parterna har exklusiv behörighet.(28) Detta har dock ingen betydelse vid bedömningen av huruvida sådana klausuler eventuellt binder en tredje part.
41. Från terminologisk synpunkt krävs det enligt artikel 23 i förordning nr 44/2001, som avser de fall då ”parterna har träffat avtal om att en domstol ... skall vara behörig …” (min kursivering), att parterna i målet har ingått ett ”avtal” avseende valet av domstol. Att en annan domstol än den som skulle ha varit behörig i enlighet med förordningen kan utväljas av parterna i en tvist motiveras av hänsynen till partsautonomin, såsom anges i skäl 11 i förordningen. Partsviljan att en tvist ska prövas av denna domstol måste dock framgå klart både i fråga om käranden och i fråga om svaranden.
42. Liksom domstolen har slagit fast avseende motsvarande bestämmelse i Brysselkonventionen,(29) innebär formkraven i artikel 23 i förordning nr 44/2001 att beviset för att samtycke föreligger mellan parterna till en prorogationsklausul är centralt för att klausulen ska vara giltig. Om en prorogationsklausul ifrågasätts, måste den domstol där tvisten är anhängig i princip göra en konkret prövning av huruvida den part mot vilken klausulen görs gällande faktiskt samtyckt i vederbörlig ordning till denna klausul.
43. Domstolen har visserligen medgett att en prorogationsklausul kan medföra rättsverkningar för en person som inte formellt sett har samtyckt till denna, dock endast under särskilda omständigheter, bland annat i domar avseende konossement, till vilka jag återkommer nedan. Såsom Refcomp har anfört har domstolen slagit fast att en sådan typ av klausul kan anses ha godkänts genom godtagandet av ett bolags stadgar.(30) Detta är dock inte fallet i förevarande mål. Domstolen har också medgett sådana rättsverkningar på försäkringsområdet, men endast till fördel för en tredje part(31). I dessa fall hänvisade domstolen till att det var fråga om avtalsvillkor till fördel för tredje man och till syftet att skydda den svagare parten(32), vilket ligger bakom behörighetsreglerna på detta område.(33) Någon sådan mekanism eller motsvarande syfte föreligger inte med avseende på omständigheterna i förevarande fall.(34)
44. Det ska slutligen erinras om att ett avtal om domstols behörighet enligt artikel 23 i förordning nr 44/2001 ska ha upprättats med anledning av ”ett bestämt rättsförhållande”. Eftersom avvikelserna från de normala bestämmelserna om domstols behörighet har utformats restriktivt av unionslagstiftaren, kan räckvidden av en prorogationsklausul inte vara alltför omfattande.(35) Såsom Axa Corporate har påpekat, utgör en europeisk kedja av avtal, liksom den som förbinder tillverkaren med den senare köparen, emellertid inte ”ett bestämt rättsförhållande”, utan består – i enlighet med vad domstolen har slagit fast – av flera förhållanden där ”parternas avtalsförpliktelser [kan] ... variera från ett avtal till ett annat”.(36)
3. Den teleologiska tolkningen av artikel 23 i förordning nr 44/2001
45. Enligt fast rättspraxis ska en bestämmelse i unionsrätten som omfattas av en tolkningsfråga också bedömas mot bakgrund av de syften som ligger bakom antagandet av bestämmelsen. Detta gäller särskilt i fråga om behörighetsreglerna i förordning nr 44/2001.(37)
46. Det framgår av skälen 8 och 12 i förordningen att den förespråkar behörighetsmekanismer som möjliggör en nära koppling mellan tvisteföremålet och den domstol som har att pröva målet. I en sådan situation som den som är aktuell i målet vid den nationella domstolen tvivlar jag på att det är förenligt med detta syfte att anse en prorogationsklausul vara bindande inte bara för parterna som antagit klausulen utan även för tredje parter. Enligt artikel 23 i förordning nr 44/2001 är det visserligen möjligt för parterna i ett sådant avtal att välja en domstol som ligger långt från den faktiska tyngdpunkten för tvisten,(38) exempelvis av neutralitetsskäl, och som således är mindre ägnad att förordna om åtgärder, såsom ett expertutlåtande avseende bristerna i de omtvistade varorna. När ett sådant avtal görs gällande mot en tredje person, som inte har deltagit i detta val och vars intressen kan härledas till en annan medlemsstat än de där avtalsparterna har sina intressen, finns det dock inget frivilligt åtagande av risken för ett sådant scenario. Denna risk är dessutom mer överhängande i en kedja av europeiska avtal, och ökar med antalet mellanliggande avtal som finns mellan avtalet i vilket prorogationsklausulen ingår och det avtal som ingåtts av den senare köparen som gjort gällande att varan är behäftad med ett tillverkningsfel.
47. Ett annat huvudsyfte med förordning nr 44/2001 är att harmonisera behörighetsreglerna i unionens medlemsstater. Detta syfte kräver för det första att ”gemensamma behörighetsregler” utfärdas, såsom föreskrivs i skäl 8 i förordningen. Det krävs dessutom att det klarläggs vilka tolkningsprinciper som ska tillämpas i fråga om dessa bestämmelser så att de kan genomföras enhetligt av alla domstolar i medlemsstaterna. Vad gäller prorogationsklausuler som omfattas av artikel 23 i förordning nr 44/2001, kan detta resultat inte anses tillräckligt säkerställt om sådana prorogationsklausulers ställning, och särskilt frågan huruvida de kan åberopas mot en tredje part, regleras genom hänvisning till medlemsstaternas olika rättssystem i stället för enligt en princip som framgår av en standardiserad materiell bestämmelse.
48. Såsom anges i skäl 11 i förordning nr 44/2001 syftar denna också till att säkerställa förutsebarhet vad gäller behörig domstol,(39) och således att garantera rättssäkerheten för samtliga parter i ett mål(40), bland annat då det finns en prorogationsklausul.
49. Enligt min mening är kriteriet om parternas rättssäkerhet inte lätt att genomföra i förevarande fall, eftersom det som är förutsebart för svaranden inte nödvändigtvis är förutsebart för käranden, och tvärtom. Den italienska tillverkaren mot vilken talan riktar sig har å ena sidan infört en prorogationsklausul i sina allmänna försäljningsvillkor för att kunna förutse vid vilken domstol talan kan väckas mot honom med anledning av det avtal som denne ingått med den första italienska köparen av de omtvistade varorna. Å andra sidan har den senare köparen inte undertecknat avtalet där prorogationsklausulen ingår. Det är således rimligt att den senare köparen inte kände till klausulen innan den åberopades mot köparen inför domstol i ett förfarande rörande varor som installerats i Frankrike.
50. Om kravet på förutsebarhet ges en mer allmän och objektiv tolkning, det vill säga oberoende av den ståndpunkt som parterna i målet antar,(41) ska det här erinras om att en användning av lagvalsregler, i stället för utformningen av en materiell regel, skulle stå i vägen för detta krav. Denna metod skulle nämligen utgöra en källa både till komplikationer, med hänsyn till svårigheten att avgöra vilken lag som är tillämplig på en prorogationsklausul som den i målet vid den nationella domstolen, och till osäkerhet, med hänsyn till de olika klassificeringar som detta skulle medföra beroende på den nationella lagstiftning som tillämpas.(42)
51. Vad slutligen gäller det faktiska syftet med artikel 23 i förordning nr 44/2001, ska det påpekas att denna bestämmelse syftar till att godkänna att andra domstolar än de som i princip ska pröva ett mål i enlighet med bestämmelserna i förordningen ges behörighet.(43) Avtal om domstols behörighet enbart till följd av partsviljan utgör ett undantag,(44) vilket medför att bestämmelsen ska tolkas restriktivt i enlighet med domstolens fasta ståndpunkt.(45) Domstolen har också mer allmänt slagit fast att bestämmelserna om undantag från huvudregeln om behörighet inte får ge upphov till en tolkning som går utöver de fall som uttryckligen nämns i förordning nr 44/2001.(46) Härav kan slutsatsen dras att sådana klausuler endast ska ha bindande verkan gentemot tredje parter i de fall som föreskrivs i förordning nr 44/2001 och inom de ramar som uppställts i domstolens rättspraxis. En prorogationsklausul kan således endast binda en tredje part om det kan bevisas att denne har samtyckt till klausulen under sådana villkor som anges i nämnda bestämmelse.
4. En särskild tolkning grundad på domstolens tidigare domar
52. Även om den hänskjutande domstolen inte har redogjort för detta i skälen till sitt beslut så framgår det av Refcomps yttrande att dess invändning att domstolen saknar behörighet gjorts på grundval av en rad domar som EU-domstolen meddelat avseende sjötransportavtal. Domstolen har i dessa domar godkänt att en prorogationsklausul i ett konossement som upprättats mellan transportör och lastare, och därefter överlåts av lastaren till en tredje person som är innehavare av konossementet, är överförbar på förhållandet mellan transportören och innehavaren, om innehavaren – enligt den nationella rätt som är tillämplig enligt gällande lagvalsregel i den medlemsstat i vilken talan har väckts – inträder i lastarens rättigheter och skyldigheter. Det krävs härvid inte att den domstol där tvisten är anhängig prövar huruvida denna tredje person har godkänt klausulen(47). Refcomp samt den tyska och den spanska regeringen har härav dragit slutsatsen att det finns en allmän regel enligt vilken överförbarheten av en sådan typ av klausul följer de rättigheter och skyldigheter som den hänför sig till.
53. I likhet med Axa Corporate, Emerson, den franska regeringen och kommissionen anser jag emellertid att lösningen i de domarna inte kan tillämpas i förevarande mål. Med hänsyn återigen till att behörighet som grundas på prorogationsklausuler är av undantagskaraktär och att räckvidden av bestämmelserna i artikel 23 i förordning nr 44/2001 ska tolkas restriktivt,(48) anser jag att denna rättspraxis inte kan tillämpas utanför dess specifika område, det vill säga området för konossement. Det får inte bortses från att målet vid den nationella domstolen avser en direkt skadeståndstalan som följer av en rad köpeavtal där äganderätten till en vara har överlåtits från en köpare till en annan. Förevarande mål gäller inte ett trepartsförhållande som grundas på ett konossement, vars rättsliga karaktär är mycket säregen.
54. Det kan nämligen erinras om att ett konossement är ett kvitto från en sjötransportör till en avsändare av gods, så kallad lastare, som bevis på att denne tagit emot lasten och åtagit sig att leverera denna mot uppvisande av denna handling. I ett konossement anges bland annat huvudvillkoren för transportavtalet som ingåtts mellan dessa parter, inklusive en eventuell prorogationsklausul. I rättssystemen i flertalet av de medlemsstater som är eniga i denna fråga utgör ett konossement även ett negotiabelt värdepapper som kan bli föremål för endossering och som möjliggör för ägaren att överlåta varorna under transporten till en köpare som därigenom, i egenskap av innehavare av konossementet, blir mottagare av varorna och innehavare av lastarens samtliga rättigheter och skyldigheter i förhållande till transportören. Innehavaren av det endosserade värdepappret ska enligt min mening – även om denne utgör en tredje part i förhållande till det ursprungliga transportavtalet, som inte ingåtts av denne – anses ha anslutit sig till det huvudsakliga innehållet i detta avtal, och särskilt en klausul om val av behörig domstol, om det enligt gällande nationell lagstiftning föreskrivs att innehavaren övertar lastarens rättigheter och skyldigheter.
55. Inom ramen för en rad köpeavtal, innebär förvärvet av en vara däremot inte att de rättigheter och skyldigheter som åvilar en av parterna till det ursprungliga avtalet i sin helhet överförs till en tredje part så att denna tredje part träder i den ursprungliga avtalspartens ställe. I motsats till en tredje part som är innehavare av ett konossement, inträder en senare köpare, som har ingått ett särskilt avtal, inte i det ursprungliga rättsförhållandet, även om denne inom vissa nationella rättsordningar, såsom den franska, har rätt att föra skadeståndstalan direkt mot tillverkaren. Eftersom den senare köparen förblir en tredje part i förhållande till avtalet innehållande prorogationsklausulen ankommer det enligt min mening på den domstol vid vilken talan väckts att undersöka huruvida denne köpare i vederbörlig ordning har samtyckt till den av tillverkaren föreskrivna klausulen i enlighet med de villkor som föreskrivs i förordning nr 44/2001.
56. Mot bakgrund av det ovan anförda anser jag att den första tolkningsfrågan ska besvaras enligt följande: Artikel 23 i förordning nr 44/2001 ska tolkas så, att en prorogationsklausul som ingåtts mellan en tillverkare av en vara och en av köparna av varan och som omfattas av nämnda bestämmelse varken är bindande gentemot en senare köpare av varan, som inte är part i det avtal där klausulen ingår, eller gentemot en försäkringsgivare som inträtt i den senare köparens rättigheter,(49) såvida det inte är utrett att den senare köparen har samtyckt till prorogationsklausulen i enlighet med villkoren i nämnda artikel.
57. Den materiella regel som jag föreslår att domstolen ska fastställa är förenlig med principen om ett avtals relativa verkan, vilken finns i flertalet av de nationella rättsordningarna. Den har vidare den fördelen att den går i samma riktning som det pågående arbetet med översynen av förordning nr 44/2001, som bland annat avser artikel 23, vilket jag redogjort för ovan.(50)
58. Mot bakgrund av förslaget att domstolen ska ge ett nekande svar saknas det, enligt min mening, skäl att närmare pröva den andra delen av den första tolkningsfrågan, vilken har ställts i andra hand och avser fastställandet av villkoren för när en sådan prorogationsklausul automatiskt kan överföras på en tredje part inom ramen för en kedja av avtal. Det avgörande kriteriet för att kunna åberopa klausulen är ju, enligt min mening, att den tredje parten i vederbörlig ordning har samtyckt till denna.
C – Den eventuella betydelsen av att den senare köparens direkta talan mot tillverkaren är av utomobligatorisk art
59. Den andra tolkningsfrågan avser vilken inverkan domstolens ståndpunkt i domen i det ovannämnda målet Handte har på rättsverkningarna av en prorogationsklausul under sådana omständigheter som är i fråga i målet vid den nationella domstolen. Även om det inte preciseras i beslutet om hänskjutande hur frågan i det nationella målet förhåller sig till frågan i målet Handte, framgår det av Cour de cassations formulering av den andra tolkningsfrågan(51) att den i huvudsak ställts för det fall den första frågan, till skillnad mot vad jag föreslagit, ska besvaras jakande.
60. Enligt domen i målet Handte(52) är den särskilda behörighetsregeln för ”talan [som] avser avtal” i artikel 5.1 i Brysselkonventionen, vilken motsvarar artikel 5.1 i förordning nr 44/2001, inte tillämplig på en talan som en senare köpare väcker direkt mot tillverkaren på grund av bristfälligheter i varan eller varans olämplighet för sitt ändamål. Härav följer e contrario att en sådan talan avser ”skadestånd utanför avtalsförhållanden” i den mening som avses i artikel 5.3 i vart och ett av dessa instrument.(53) Av denna bestämmelse framgår att domstolen i den ort där skadan inträffade är behörig.
61. Kommissionen anser att frågan huruvida prorogationsklausulen kan göras gällande gentemot en tredje part står i nära samband med frågan om hur förhållandet mellan den tredje parten och en av parterna till avtalet innehållande prorogationsklausulen ska kvalificeras i rättsligt hänseende. Kommissionen har gjort gällande att avsaknaden av ett avtalsförhållande mellan den senare köparen och tillverkaren, vilken domstolen slog fast i domen i målet Handte, innebär att dessa parter inte kan ha ”träffat avtal” om prorogationsklausulen i den mening som avses i artikel 23.1 i förordning nr 44/2001. Emerson har vidare hävdat att, eftersom den senare köparens talan mot tillverkaren enligt domstolen är att anse som en skadeståndstalan utanför avtalsförhållanden, medför detta nödvändigtvis att en sådan klausul inte kan åberopas gentemot den senare köparen.
62. Den franska regeringen anser däremot att domen i det ovannämnda målet Handte inte utgör hinder för att tillämpa artikel 23 i förordning nr 44/2001. Refcomp samt den tyska och den spanska regeringen anser, på samma sätt, att frågan huruvida den senare köparens talan har sin grund i ett avtalsförhållande eller ett utomobligatoriskt förhållande är en separat rättsfråga i förhållande till frågan om vilka verkningar en prorogationsklausul har gentemot denne.
63. Enligt min mening är det inte nödvändigt att besvara den andra tolkningsfrågan, eftersom den tolkning som domstolen, i domen i det ovannämnda målet Handte, gjort av begreppet talan avseende avtal i den mening som avses i artikel 5.1 i förordning nr 44/2001 inte har någon direkt inverkan på tolkningen av artikel 23 i förordningen. Det ska nämligen påpekas att förstnämnda bestämmelse innehåller regler om särskild behörighet på detta område och inte på något sätt behandlar vilka rättsverkningar en prorogationsklausul i ett avtal har gentemot en tredje part. Tvisten som den nationella domstolen har att pröva i förevarande fall avser endast sistnämnda problematik, vilken domstolen inte tog ställning till i domen i målet Handte. Det finns inte heller något i skälen till den domen som tyder på att domstolens resonemang, genom utvidgad tillämpning eller analogt, även skulle gälla inom ramen för förevarande mål.
64. Skulle domstolen ändå finna det lämpligt att besvara denna fråga, är det enligt min mening inte särskilt logiskt att slå fast
– att, såsom gjordes i domen i det ovannämnda målet Handte, en senare köpares talan mot tillverkaren inom ramen för en avtalskedja inte har någon avtalsrättslig grund enligt unionsrätten, av det skälet att det inte föreligger något frivilligt åtagande av en förpliktelse(54) mellan dessa parter,
– att en prorogationsklausul som ingåtts i ett avtalsförhållande kan åberopas gentemot en senare köpare av det enda skälet att klausulen överförs accessoriskt i en sådan kedja av en tillverkare mot vilken en utomobligatorisk skadeståndstalan i själva verket borde föras i enlighet med nämnda dom.
65. Jag får tillstå att kombinationen mellan behörighetsreglerna i förordning nr 44/2001 och de nationella materiella bestämmelser som har åberopats i målet vid den nationella domstolen i förevarande fall kan ge upphov till en något paradoxal situation. Eftersom den prorogationsklausul som föreskrivits av den aktuella tillverkaren, enligt den av mig föreslagna tolkningen av artikel 23 i förordningen, inte kan göras gällande mot den senare köparen utan dennes samtycke, måste tillverkaren nämligen – i enlighet med vad som anges i domen i det ovannämnda målet Handte – försvara sig vid en domstol i en annan medlemsstat än den där tillverkaren har hemvist och vars behörighet grundas på förordningens bestämmelser om talan som avser skadestånd utanför avtalsförhållanden, det vill säga utomobligatorisk skadeståndstalan, trots att tillverkaren ställs inför ett överklagande som, enligt fransk lagstiftning, huvudsakligen avser tillverkarens avtalsrättsliga, och inte utomobligatoriska, skadeståndsansvar.
V – Förslag till avgörande
66. Mot bakgrund av ovanstående överväganden föreslår jag att domstolen besvarar de tolkningsfrågor som ställts av Cour de cassation på följande sätt:
Artikel 23 i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område ska tolkas så, att en prorogationsklausul i ett köpeavtal som ingåtts mellan en tillverkare av en vara och den första köparen av varan, och som ingår i en kedja av avtal mellan parter i olika medlemsstater, varken kan göras gällande mot en senare köpare av varan eller mot en försäkringsgivare som inträtt i den senare köparens rättigheter, såvida det inte är utrett att den senare köparen faktiskt har samtyckt till prorogationsklausulen i enlighet med villkoren i nämnda artikel.