DOMSTOLENS DOM (första avdelningen)
den 23 maj 2019 (*)
”Begäran om förhandsavgörande – Konsumentskydd – Direktiv 1999/44/EG – Bristande avtalsenlighet hos den levererade varan – Artikel 3 – Konsumentens rätt att kräva att varan återställs till avtalsenlighet utan kostnad, inom rimlig tid och utan väsentlig olägenhet – Fastställelse av platsen där konsumenten är skyldig att hålla en vara som har köpts i enlighet med ett distansavtal tillgänglig för säljaren för att varan ska återställas till avtalsenlighet – Begreppet återställande av varan till avtalsenlighet ’utan kostnad’ – Konsumentens rätt att häva avtalet”
I mål C‑52/18,
angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Amtsgericht Norderstedt (distriktsdomstolen i Norderstedt, Tyskland) genom beslut av den 27 december 2017, som inkom till domstolen den 29 januari 2018, i målet
Christian Fülla
mot
Toolport GmbH
meddelar
DOMSTOLEN (första avdelningen)
sammansatt av avdelningsordföranden J.-C. Bonichot samt domarna C. Toader, A. Rosas, L. Bay Larsen och M. Safjan (referent),
generaladvokat: N. Wahl,
justitiesekreterare: A. Calot Escobar,
efter det skriftliga förfarandet,
med beaktande av de yttranden som avgetts av:
– Tysklands regering, genom T. Henze, M. Hellmann, J. Möller och A. Berg, samtliga i egenskap av ombud,
– Frankrikes regering, genom D. Colas, J. Traband och A.-L. Desjonquères, samtliga i egenskap av ombud,
– Europeiska kommissionen, genom N. Ruiz García och M. Noll-Ehlers, båda i egenskap av ombud,
och efter att den 15 januari 2019 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG av den 25 maj 1999 om vissa aspekter rörande försäljning av konsumentvaror och härmed förknippade garantier (EGT L 171, 1999, s. 12).
2 Begäran har framställts i ett mål mellan Christian Fülla och Toolport GmbH, ett bolag som bildats enligt tysk rätt, om en begäran om återbetalning av köpeskillingen för ett tält med hänvisning till Christian Füllas rätt att häva köpeavtalet.
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
3 Skälen 1 och 10–12 i direktiv 1999/44 har följande lydelse:
”1. I artikel 153.1 och 153.3 [EG] föreskrivs att gemenskapen skall bidra till att en hög konsumentskyddsnivå uppnås genom åtgärder som beslutas enligt artikel 95 [EG].
…
10. I fall av bristande avtalsenlighet hos varan bör konsumenten ha rätt att utan kostnad få varan återställd till avtalsenlighet, och att därvid välja mellan att få varan reparerad och att få den utbytt eller, om detta inte sker, att få ett prisavdrag eller att häva avtalet.
11. Konsumenten får till att börja med kräva att säljaren reparerar varan eller byter ut den, såvida inte sådana påföljder är omöjliga eller oproportionella. Huruvida en påföljd är oproportionell bör fastställas objektivt. En påföljd är oproportionell om den i jämförelse med en annan påföljd skulle åsamka säljaren kostnader som är orimliga. För att kostnaderna skall anses orimliga bör kostnaderna för den ena påföljden vara avsevärt högre än kostnaderna för den andra.
12. I fall av bristande avtalsenlighet får säljaren alltid erbjuda konsumenten en uppgörelse genom någon av alla de påföljder som står till buds. Det är konsumenten som skall besluta om han skall anta eller avvisa detta erbjudande.”
4 Artikel 1 i samma direktiv har rubriken ”Tillämpningsområde och definitioner”. I artikel 1.1 föreskrivs följande:
”Detta direktiv syftar till en tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om vissa aspekter rörande försäljning av konsumentvaror och härmed förknippade garantier, i syfte att säkerställa en enhetlig miniminivå för konsumentskyddet inom ramen för den inre marknaden.”
5 Artikel 2 i nämnda direktiv har rubriken ”Avtalsenlighet”. I punkt 2.1 föreskrivs följande:
”Säljaren skall vara skyldig att till konsumenten leverera varor som är avtalsenliga.”
6 I artikel 3 med rubriken ”Konsumentens rättigheter” i samma direktiv föreskrivs följande:
”1. Säljaren skall vara ansvarig gentemot konsumenten för all bristande avtalsenlighet som föreligger när varan levereras.
2. I fall av bristande avtalsenlighet skall konsumenten ha rätt att utan kostnad få varan återställd till avtalsenlighet genom reparation eller utbyte i enlighet med punkt 3 eller att få ett skäligt prisavdrag eller att häva avtalet med avseende på den varan, i enlighet med punkterna 5 och 6.
3. I första hand har konsumenten rätt att kräva att säljaren reparerar varan eller byter ut den, i båda fallen utan kostnad, såvida detta inte är omöjligt eller oproportionellt.
En påföljd skall anses oproportionell om den åsamkar säljaren kostnader som är orimliga i jämförelse med den alternativa påföljden, under beaktande av
– varans värde om ingen bristande avtalsenlighet hade förelegat,
– betydelsen av den bristande avtalsenligheten
och
– huruvida den alternativa påföljden skulle kunna fullgöras utan väsentlig olägenhet för konsumenten.
Alla reparationer och utbyten skall fullgöras inom rimlig tid och utan väsentlig olägenhet för konsumenten samt under beaktande av varans art och det ändamål för vilket konsumenten behövde varan.
4. Uttrycket ’utan kostnad’ i punkterna 2 och 3 hänför sig till nödvändiga kostnader som uppkommer för att få varan återställd till avtalsenlighet, särskilt frakt-, arbets- och materialkostnader.
5. Konsumenten har rätt att kräva ett lämpligt prisavdrag eller att häva avtalet
– om konsumenten varken har rätt att få varan reparerad eller utbytt
eller
– om säljaren inte har vidtagit rättelse inom rimlig tid
eller
– om säljaren inte har vidtagit rättelse utan väsentlig olägenhet för konsumenten.
6. Konsumenten har inte rätt att häva avtalet om bristen på avtalsenlighet är ringa.”
7 Artikel 8 i direktivet har rubriken ”Nationell lag och minimiskydd”. I artikel 8.2 föreskrivs följande:
”Medlemsstaterna får, inom det område som regleras av detta direktiv, anta eller behålla sådana strängare bestämmelser som är förenliga med fördraget, för att säkerställa en högre konsumentskyddsnivå.”
Tysk lagstiftning
8 Direktivet har införlivats med den tyska rättsordningen genom ändringar i Bürgerliches Gesetzbuch (den tyska civillagen, nedan kallad BGB). I 269 § med rubriken ”Fullgörelseort” i BGB anges följande:
”1. Om fullgörelseorten inte har fastställts och inte heller framgår av de faktiska omständigheterna och, i synnerhet, av skuldförhållandets art, ska prestationen tillhandahållas på den ort där gäldenären hade sin hemvist när skulden uppstod.
2. När skuldförhållandet har uppkommit inom ramen för gäldenärens affärsverksamhet och verksamheten inte bedrivs där denne har sin hemvist, ska prestationen tillhandahållas på den plats där affärsverksamheten bedrivs i stället för på platsen för gäldenärens hemvist.
3. Det kan inte fastställas enbart på grundval av den omständigheten att gäldenären har åtagit sig att betala kostnaden för försändelsen att fullgörelseorten ska vara den plats dit varan sänds.”
9 I 439 § BGB med rubriken ”Avhjälpande och omleverans”, i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet, föreskrivs följande:
”1. Köparen har rätt att kräva att säljaren avhjälper felet eller företar omleverans.
2. Säljaren ska bära de nödvändiga kostnaderna för avhjälpande eller omleverans, särskilt transport-, frakt-, arbets- och materialkostnader.
3. Säljaren får vägra att fullgöra avtalet i efterhand på det sätt som köparen har valt, om detta skulle medföra oproportionella kostnader för säljaren. Härvid ska särskilt beaktas vilket värde varan skulle ha haft om den varit felfri, vilken betydelse felet har och frågan om avtalet skulle kunna fullgöras i efterhand på annat sätt utan väsentlig olägenhet för köparen. Köparen kan i sådana fall endast kräva att avtalet fullgörs på det andra sättet. Säljaren har dock rätt att även vägra att fullgöra avtalet på det sättet, om de förutsättningar som anges i första meningen är uppfyllda.
4. Om säljaren företar omleverans, får han kräva att köparen lämnar tillbaka den felaktiga varan i enlighet med bestämmelserna i 346–348 §§.”
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
10 Den 8 juli 2015 köpte Christian Fülla ett tält med måtten 5 x 6 meter per telefon av Toolport.
11 Tältet levererades hem till Christian Fülla, varvid han konstaterade att tältet var behäftat med vissa fel. Han vände sig då till Toolport och begärde att bolaget skulle återställa varan till avtalsenlighet hemma hos honom. Han översände inte varan till Toolport och erbjöd sig inte heller att göra det. Toolport avvisade Christian Füllas reklamationer avseende tältets bristande avtalsenlighet som ogrundade. Toolport upplyste inte Christian Fülla om att det krävdes att tältet transporterades till Toolports affärsställe och föreslog inte heller att bolaget skulle lägga ut för transportkostnaderna.
12 Parterna diskuterade i detta skede inte frågan om på vilken plats som tältet skulle återställas till avtalsenlighet. Det framgick inte heller av avtalet mellan parterna var detta skulle ske.
13 Under dessa omständigheter begärde Christian Fülla att avtalet skulle hävas och att köpeskillingen för tältet skulle återbetalas mot att tältet lämnades tillbaka.
14 Eftersom Toolport inte tillmötesgick denna begäran väckte Christian Fülla talan vid Amtsgericht Norderstedt (distriktsdomstolen i Norderstedt, Tyskland).
15 Under förfarandet vid den domstolen gjorde Toolport för första gången gällande att dess affärsställe var den plats där varan i fråga skulle återställas till avtalsenlighet.
16 Enligt den hänskjutande domstolen är fastställandet av platsen för återställande av varan till avtalsenlighet av väsentlig betydelse för att det ska kunna avgöras om Christian Fülla har gett Toolport möjlighet att reparera eller byta ut denna vara ”inom rimlig tid” i den mening som avses i artikel 3.5 i direktiv 1999/44, så att avtalet kan hävas i enlighet med den bestämmelsen.
17 I detta avseende har den hänskjutande domstolen påpekat att i den tyska rättsordningen regleras återställande av en vara till avtalsenlighet i 269 § BGB, där det anges att det i första hand är avgörande vad parterna har kommit överens om. Om fullgörelseorten inte anges i avtalet ska man utgå från omständigheterna i det enskilda fallet, särskilt från avtalsförpliktelsens karaktär. Om det därav inte är möjligt att dra några bestämda slutsatser bör den plats där varan ska återställas till avtalsenlighet vara den plats där gäldenären hade sin hemvist eller sitt affärsställe vid den tidpunkt då förpliktelsen uppstod.
18 Den hänskjutande domstolen har således framhållit att, mot bakgrund av praxis från Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen, Tyskland), ska 269 § BGB tolkas så, att konsumenten i förevarande fall skulle vara skyldig att, i syfte att varan ska återställas till avtalsenlighet, hålla den tillgänglig för säljaren på dennes affärsställe.
19 Den hänskjutande domstolen hyser dock tvivel om huruvida en sådan tolkning kan anses vara förenlig med direktiv 1999/44 och har härvidlag angett att det finns risk för att anordnandet av transporten, med hänsyn till den aktuella varans beskaffenhet, kan utgöra en ”väsentlig olägenhet” för konsumenten i den mening som avses i artikel 3.3 i det direktivet.
20 Enligt den domstolen är den plats där varan befinner sig den plats för återställande av en vara till avtalsenlighet som är mest lämpad för att ett så omfattande konsumentskydd som möjligt ska kunna säkerställas. Ett sådant synsätt skulle göra det möjligt för säljaren att själv organisera en undersökning av varan på det mest effektiva sättet. Säljaren skulle således kunna undersöka nämnda vara på den ort där den befinner sig eller låta köparen översända varan – på säljarens bekostnad och enligt dennes anvisningar.
21 Enligt samma domstol är det däremot uteslutet att fastställa platsen där återställandet av varan till avtalsenlighet ska ske utifrån omständigheterna i varje enskilt fall, eftersom det skulle skapa rättsosäkerhet, åtminstone för konsumenten.
22 Den hänskjutande domstolen anser även att det är oklart om principen att konsumenten har rätt att utan kostnad får varan återställd till avtalsenlighet som följer av artikel 3.3 första stycket i direktiv 1999/44 omfattar konsumentens rätt att begära att säljaren betalar kostnaderna för transporten av varan till säljarens affärsställe i förväg för att göra det möjligt för säljaren att reparera eller byta ut varan.
23 Mot denna bakgrund beslutade Amtsgericht Norderstedt (distriktsdomstolen i Norderstedt) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till domstolen:
”1) Ska artikel 3.3 tredje stycket i direktiv 1999/44 tolkas på så sätt att en konsument alltid måste hålla en konsumentvara som har köpts i enlighet med ett distansavtal tillgänglig för näringsidkaren på den plats där varan befinner sig för att näringsidkaren ska kunna reparera eller byta ut varan?
2) Om den första frågan ska besvaras nekande:
Ska artikel 3.3 tredje stycket i direktiv 1999/44 tolkas på så sätt att en konsument alltid måste hålla en konsumentvara som har köpts i enlighet med ett distansavtal tillgänglig för näringsidkaren på dennes affärsställe för att näringsidkaren ska kunna reparera eller byta ut varan?
3) Om den andra frågan ska besvaras nekande:
Vilka kriterier framgår av artikel 3.3 tredje stycket i direktiv 1999/44 såvitt avser fastställande av på vilken plats konsumenten måste hålla en konsumentvara som har köpts i enlighet med ett distansavtal tillgänglig för näringsidkaren för att denne ska kunna reparera eller byta ut varan?
4) Om den plats där konsumenten måste hålla en konsumentvara som har köpts i enlighet med ett distansavtal tillgänglig för näringsidkaren för att denne ska kunna undersöka varan och fullgöra avtalet i efterhand – alltid eller i det enskilda fallet – är platsen där näringsidkaren har sitt affärsställe:
Är det förenligt med artikel 3.3 första stycket jämförd med artikel 3.4 i direktiv 1999/44 att en konsument i förväg ska lägga ut för kostnaderna för transport till och/eller från näringsidkarens affärsställe, eller innebär skyldigheten att göra en reparation ’utan kostnad’ att säljaren är skyldig att betala i förväg?
5) Om den plats där konsumenten måste hålla en konsumentvara som har köpts i enlighet med ett distansavtal tillgänglig för näringsidkaren för att denne ska kunna undersöka varan och fullgöra avtalet i efterhand – alltid eller i det enskilda fallet – är platsen där näringsidkaren har sitt affärsställe och det är förenligt med artikel 3.3 första stycket jämförd med artikel 3.4 i direktiv 1999/44 att konsumenten måste lägga ut för transportkostnaderna i förväg:
Ska artikel 3.3 tredje stycket jämförd med artikel 3.5 andra strecksatsen i direktiv 1999/44 tolkas på så sätt att en konsument inte har rätt att häva avtalet om vederbörande enbart har upplyst näringsidkaren om det fel som konsumentvaran är behäftad med utan att erbjuda sig att transportera nämnda vara till näringsidkarens affärsställe?
6) Om den plats där konsumenten måste hålla en konsumentvara som har köpts i enlighet med ett distansavtal tillgänglig för näringsidkaren för att denne ska kunna undersöka varan och fullgöra avtalet i efterhand – alltid eller i det enskilda fallet – är platsen där näringsidkaren har sitt affärsställe, men det inte anses vara förenligt med artikel 3.3 första stycket jämförd med artikel 3.4 i direktiv 1999/44 att konsumenten måste lägga ut för transportkostnaderna i förväg:
Ska artikel 3.3 tredje stycket jämförd med artikel 3.5 andra strecksatsen i direktiv 1999/44 tolkas på så sätt att en konsument inte har rätt att häva avtalet om vederbörande enbart har upplyst näringsidkaren om det fel som konsumentvaran är behäftad med utan att erbjuda sig att transportera nämnda vara till näringsidkarens affärsställe?”
Huruvida tolkningsfrågorna kan tas upp till sakprövning
24 Enligt den tyska regeringen är det tveksamt om begäran om förhandsavgörande kan tas upp till prövning, på grund av att såväl redogörelsen för de faktiska omständigheterna som beskrivningen av de relevanta bestämmelserna i den nationella lagstiftningen är mycket kortfattade och att det inte endast utifrån de faktiska omständigheterna kan fastställas att de frågor som ställts har betydelse för utgången i målet.
25 Det bör i detta avseende erinras om att EU-domstolen, enligt sin fasta praxis, i princip är skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts avser tolkningen av unionsrätten. Frågor om tolkningen av unionsrätten presumeras således vara relevanta. En begäran från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågorna är hypotetiska eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (dom av den 7 mars 2018, flightright m.fl., C‑274/16, C‑447/16 och C‑448/16, EU:C:2018:160, punkt 46 och där angiven rättspraxis).
26 I det aktuella fallet är redogörelsen i beslutet om hänskjutande för de faktiska omständigheterna i det nationella målet, vilken återges i punkterna 10–15 i förevarande dom, och beskrivningen av den relevanta nationella rättsliga ramen, som anges i punkterna 8 och 9 i förevarande dom, tillräckligt tydliga och fullständiga för att det ska vara möjligt för domstolen att lämna ett användbart svar på de frågor som ställs till den.
27 Vidare, vilket framgår av punkterna 16–22 i förevarande dom, har den hänskjutande domstolen angett de skäl som föranledde beslutet att inge en begäran om förhandsavgörande till domstolen i fråga om tolkningen av räckvidden av konsumentens rättigheter enligt artikel 3 i direktiv 1999/44 inom ramen för det nationella målet. Den har bland annat framhållit att det för utgången i det målet är nödvändigt att fastställa på vilken plats som konsumenten måste hålla en vara som har köpts i enlighet med ett distansavtal tillgänglig för säljaren för att denne ska kunna återställa varan till avtalsenlighet.
28 Härav följer att begäran om förhandsavgörande kan upptas till sakprövning.
Prövning av tolkningsfrågorna
De tre första frågorna
29 Den hänskjutande domstolen har ställt de första tre frågorna, som ska prövas tillsammans, i huvudsak för att få klarhet i om artikel 3.3 i direktiv 1999/44 ska tolkas så, att den plats där konsumenten är skyldig att hålla en vara som har köpts i enlighet med ett distansavtal tillgänglig för säljaren, för att denne ska kunna återställa varan till avtalsenlighet med tillämpning av den bestämmelsen, alltid är den plats där varan befinner sig eller, om så inte är fallet, alltid är den plats där säljarens affärsställe är beläget, eller om så inte är fallet, vilka kriterier för att fastställa den platsen som följer av den bestämmelsen.
30 Domstolen erinrar inledningsvis om att konsumenten enligt artikel 3.2 i direktiv 1999/44 i fall av bristande avtalsenlighet när varan levereras ska ha rätt att utan kostnad få varan återställd till avtalsenlighet genom reparation eller utbyte i enlighet med artikel 3.3 i samma direktiv, eller, om något sådant återställande till avtalsenlighet inte är möjligt, att få ett skäligt prisavdrag eller att häva avtalet med avseende på den varan, i enlighet med punkterna 5 och 6 i samma artikel (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 april 2008, Quelle, C‑404/06, EU:C:2008:231, punkt 27).
31 I artikel 3.3 första och tredje styckena i det direktivet preciseras att konsumenten i första hand har rätt att kräva att säljaren reparerar varan eller byter ut den, i båda fallen utan kostnad, såvida detta inte är omöjligt eller oproportionellt. Alla reparationer och utbyten ska fullgöras inom rimlig tid och utan väsentlig olägenhet för konsumenten samt under beaktande av varans art och det ändamål för vilket konsumenten behövde varan.
32 Det ska i detta avseende påpekas att även om det i artikel 3.3 i direktiv 1999/44 inte fastställs på vilken plats en icke avtalsenlig vara ska hållas tillgänglig för säljaren för reparation eller utbyte, kvarstår det faktum att det i denna bestämmelse uppställs vissa krav som är avsedda att sätta ramarna för ett sådant återställande till avtalsenlighet av varan. Reparation eller utbyte av varan ska ske utan kostnad, inom rimlig tid och utan väsentlig olägenhet för konsumenten. Dessa tre krav ger uttryck för unionslagstiftarens avsikt att säkerställa ett effektivt konsumentskydd (dom av den 16 juni 2011, Gebr. Weber och Putz, C‑65/09 och C‑87/09, EU:C:2011:396, punkt 52).
33 Härav följer att den plats där en icke avtalsenlig vara ska hållas tillgänglig för säljaren för att repareras eller bytas ut ska vara sådan att varorna kan återställas till avtalsenlighet på ett sätt som uppfyller de tre kraven.
34 Vad för det första beträffar kravet att varan ska återställas till avtalsenlighet ”utan kostnad”, innebär det att säljaren inte har rätt att kräva någon ersättning i samband med att denne fullgör sin skyldighet att återställa varan, oavsett om det sker genom att den icke avtalsenliga varan repareras eller om den byts ut, och det har till syfte att skydda konsumenten mot risken att åsamkas kostnader, vilken kan föranleda att konsumenten väljer att inte göra gällande sina rättigheter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 april 2008, Quelle, C‑404/06, EU:C:2008:231, punkt 34). Det ska härvidlag framhållas att kravet inte får villkoras av den plats där konsumenten måste hålla en vara som har köpts i enlighet med ett distansavtal tillgänglig för säljaren för att varan ska kunna återställas till avtalsenlighet.
35 Det är riktigt att det i artikel 3.3 första och andra styckena i direktiv 1999/44 preciseras att säljaren får vägra att reparera varan eller byta ut den utan kostnad om detta är omöjligt eller oproportionellt med hänsyn till att en påföljd åsamkar säljaren kostnader som är orimliga i jämförelse med den alternativa påföljden. De kriterier som tillämpas vid bedömningen av om kostnaderna är orimliga och som räknas upp i artikel 3.3 andra stycket i det direktivet – varans värde om ingen bristande avtalsenlighet hade förelegat, hur betydande den bristande avtalsenligheten är och huruvida den alternativa påföljden skulle kunna fullgöras utan väsentlig olägenhet för konsumenten – är emellertid tillämpliga oberoende av på vilken plats konsumenten måste hålla en vara som har köpts i enlighet med ett distansavtal tillgänglig för säljaren för att denne ska kunna återställa den till avtalsenlighet.
36 Vad för det andra beträffar kravet att återställandet av varan till avtalsenlighet ska ske ”inom rimlig tid”, bör det noteras att hur snabbt ett sådant återställande till avtalsenlighet sker kan variera beroende på platsen där konsumenten ska hålla varan tillgänglig för säljaren för det ändamålet.
37 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 60 i sitt förslag till avgörande, skulle det under vissa omständigheter, särskilt om varan befinner sig i ett annat land än där säljarens affärsställe är beläget, kunna ta lång tid innan säljaren kan ordna med undersökning av varan på denna plats inför reparation eller utbyte av varan. I ett sådant fall är det inte uteslutet att den omständigheten att varan hålls tillgänglig för säljaren på dennes affärsställe kan säkerställa att återställandet till avtalsenlighet sker snabbare.
38 Om säljaren däremot redan har ett nätverk för eftermarknadsservice eller ett transportnät på den plats där varan befinner sig, kan återställandet till avtalsenlighet visa sig gå snabbare om säljaren undersöker varan på den platsen eller själv ombesörjer transporten av varan till sitt affärsställe.
39 För det tredje krävs i artikel 3.3 tredje stycket i direktiv 1999/44 att återställandet till avtalsenlighet sker ”utan väsentlig olägenhet för konsumenten samt under beaktande av varans art och det ändamål för vilket konsumenten behövde varan”.
40 Av detta följer att den plats där varan ska hållas tillgänglig för säljaren för att denne ska kunna återställa varan till avtalsenlighet inte kan väljas på ett sådant sätt att det inte medför någon som helst olägenhet för konsumenten, eftersom konsumenten i normalfallet måste lägga viss tid och kraft på att förpacka och återlämna varan för att göra den tillgänglig för säljaren. Däremot får det valet inte medföra en väsentlig olägenhet som, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 68 i sitt förslag till avgörande, kan avskräcka genomsnittskonsumenten från att göra gällande sina rättigheter.
41 Det ska i detta sammanhang beaktas att artikel 3 i direktiv 1999/44 syftar till en skälig avvägning mellan konsumentens och säljarens intressen, genom att tillförsäkra konsumenten, i egenskap av svagare avtalspart, ett fullständigt och effektivt skydd mot att säljaren inte fullgör sina skyldigheter enligt avtalet, samtidigt som de ekonomiska överväganden som säljaren gör gällande beaktas (dom av den 16 juni 2011, Gebr. Weber och Putz, C‑65/09 och C‑87/09, EU:C:2011:396, punkt 75).
42 Vidare bör, för att det med avseende på återställandet av varan till avtalsenlighet ska kunna bedömas huruvida en situation skulle innebära en väsentlig olägenhet för genomsnittskonsumenten, varans art och det ändamål för vilket konsumenten behövde varan beaktas.
43 I vissa fall – på grund av såväl varornas art, bland annat om varorna är särskilt tunga eller skrymmande, om de är särskilt ömtåliga eller det uppställs särskilt höga krav i samband med deras översändande, som det ändamål för vilket genomsnittskonsumenten behövde varorna, vilket bland annat kan kräva att varan först installeras – kan översändande av varorna till säljarens affärsställe innebära en väsentlig olägenhet för konsumenten som strider mot de krav som uppställs i artikel 3.3 tredje stycket i direktiv 1999/44.
44 I andra fall kan det däremot presumeras att översändande av kompakta varor som varken kräver någon särskild hantering eller något särskilt transportsätt till säljarens affärsställe inte innebär någon väsentlig olägenhet för konsumenten.
45 Det beror följaktligen på omständigheterna i det enskilda fallet vilken plats där konsumenten är skyldig att hålla en vara som har köpts i enlighet med ett distansavtal tillgänglig för säljaren för att denne ska kunna återställa varan till avtalsenlighet som är mest lämpad för att det ska kunna säkerställas att nämnda återställande till avtalsenlighet sker utan kostnad, inom rimlig tid och utan väsentlig olägenhet för konsumenten.
46 I detta avseende bör det, med hänsyn till rättssäkerheten, erinras om att direktiv 1999/44, i enlighet med dess artiklar 1.1 och 8.2, är avsett att skapa en enhetlig miniminivå för konsumentskyddet på det område som omfattas av det direktivet. Av dessa bestämmelser följer att medlemsstaterna har rätt att i den nationella lagstiftningen föreskriva på vilken eller vilka platser som konsumenten är skyldig att hålla en vara som har köpts i enlighet med ett distansavtal tillgänglig för säljaren för att denne ska kunna återställa den till avtalsenlighet, förutsatt att kraven i artikel 3.3 i det direktivet iakttas. Vidare får medlemsstaterna anta eller behålla strängare bestämmelser för att säkerställa en högre konsumentskyddsnivå, såsom särskilda bestämmelser för vissa kategorier av varor.
47 Den nationella domstolen är vid tillämpningen av nationell rätt skyldig att beakta samtliga nationella bestämmelser och tillämpa de tolkningsmetoder som medges enligt nationell rätt för att i möjligaste mån tolka den nationella rätten mot bakgrund av ordalydelsen i och syftet med direktiv 1999/44 för att uppnå det resultat som avses i direktivet och således följa artikel 288 tredje stycket FEUF. Kravet på enhetlig tolkning innefattar en skyldighet för de nationella domstolarna att i förekommande fall ändra fast rättspraxis om denna grundas på en tolkning av nationell rätt som är oförenlig med detta direktivs syften (dom av den 19 april 2016, DI, C‑441/14, EU:C:2016:278, punkterna 31 och 33 samt där angiven rättspraxis).
48 Av det anförda följer att de tre första frågorna ska besvaras enligt följande. Artikel 3.3 i direktiv 1999/44 ska tolkas så, att medlemsstaterna är behöriga att fastställa på vilken plats som konsumenten är skyldig att hålla en vara som har köpts i enlighet med ett distansavtal tillgänglig för säljaren, för att denne ska kunna återställa varan till avtalsenlighet med tillämpning av den bestämmelsen. Platsen ska vara sådan att det säkerställs att varan återställs till avtalsenlighet utan kostnad, inom rimlig tid och utan väsentlig olägenhet för konsumenten, med beaktande av varans art och det ändamål för vilket konsumenten behövde varan. I detta avseende är den nationella domstolen skyldig att tolka nationell rätt i överensstämmelse med direktiv 1999/44, och att i förekommande fall ändra fast rättspraxis om denna grundas på en tolkning av nationell rätt som är oförenlig med detta direktivs syften.
Den fjärde frågan
49 Den hänskjutande domstolen har ställt den fjärde frågan i huvudsak för att få klarhet i huruvida artikel 3.2–3.4 i direktiv 1999/44 ska tolkas så, att en konsuments rätt att kräva att en vara som har köpts i enlighet med ett distansavtal återställs till avtalsenlighet ”utan kostnad” innebär att säljaren är skyldig att i förväg betala kostnaderna för transport av varan till säljarens affärsställe för att varan ska kunna återställas till avtalsenlighet.
50 Uttrycket ”utan kostnad” hänför sig enligt artikel 3.4 i det direktivet till nödvändiga kostnader som uppkommer för att få varan återställd till avtalsenlighet, särskilt frakt-, arbets- och materialkostnader.
51 Som framgår av ovan i punkt 34 nämnda rättspraxis har skyldigheten att återställa en vara till avtalsenlighet, som unionslagstiftaren har menat ska utgöra ett väsentligt inslag i det konsumentskydd som säkerställs genom direktiv 1999/44, till syfte att skydda konsumenten mot risken att åsamkas kostnader, vilken kan föranleda att konsumenten väljer att inte göra gällande sina rättigheter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 april 2008, Quelle, C‑404/06, EU:C:2008:231, punkterna 33 och 34).
52 Samtidigt, såsom redan har påpekats i punkt 41 i förevarande dom, syftar nämnda direktiv inte endast till att skydda konsumentens intressen, genom att tillförsäkra konsumenten ett fullständigt och effektivt skydd mot att säljaren underlåter att fullgöra sina skyldigheter enligt avtalet, utan även till en skälig avvägning mellan dessa intressen och de ekonomiska överväganden som säljaren gör gällande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juni 2011, Gebr. Weber och Putz, C‑65/09 och C‑87/09, EU:C:2011:396, punkt 75).
53 Mot bakgrund av dessa överväganden framhåller domstolen att en skyldighet för säljaren att systematiskt i förväg betala kostnaderna för transport av en icke avtalsenlig vara, som har köpts i enlighet med ett distansavtal, till säljarens affärsställe, dels kan innebära att det tar längre tid att återställa varan till avtalsenlighet, så att det inte kan genomföras inom rimlig tid. Detta skulle bland annat vara fallet om säljaren inte använder förfrankerade returetiketter och är skyldig att göra förskottsbetalningar. Dels kan en sådan skyldighet innebära en alltför stor börda för säljaren, bland annat i fall där en vara efter kontroll visar sig inte vara behäftad med fel.
54 Under dessa omständigheter kräver inte en avvägning mellan konsumentens och säljarens intressen som avses i direktiv 1999/44 att skyldigheten att återställa en vara till avtalsenlighet, utöver säljarens skyldighet att ersätta konsumenten för kostnaderna för transporten av varan till säljarens affärsställe, även omfattar en skyldighet att systematiskt i förväg betala sådana transportkostnader som konsumenten åsamkas.
55 Samtidigt krävs, när nämnda intresseavvägning görs i syfte att skydda konsumenten, såsom följer av punkterna 34 och 40 i förevarande dom, att de transportkostnader som konsumenterna lägger ut för i förväg inte är så betungande att genomsnittskonsumenten väljer att inte göra gällande sina rättigheter. I detta avseende ska den nationella domstolen, när den undersöker om en sådan börda kan leda till att genomsnittskonsumenten väljer att inte göra gällande sina rättigheter, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 86 i sitt förslag till avgörande, beakta omständigheterna i varje enskilt fall. Härvidlag ska beaktas bland annat hur höga transportkostnaderna är, värdet på den icke avtalsenliga varan och de rättsliga och faktiska möjligheterna för konsumenten att göra gällande sina rättigheter om säljaren inte återbetalar de transportkostnader som konsumenten har lagt ut för.
56 Av det anförda följer att den fjärde frågan ska besvaras enligt följande. Artikel 3.2–3.4 i direktiv 1999/44 ska tolkas så, att en konsuments rätt att kräva att en vara som har köpts i enlighet med ett distansavtal återställs till avtalsenlighet ”utan kostnad” inte innebär att säljaren är skyldig att i förväg betala kostnaderna för transport av varan till säljarens affärsställe för att varan ska kunna återställas till avtalsenlighet, om inte den omständigheten att konsumenten måste lägga ut för dessa kostnader är så betungande att konsumenten väljer att inte göra gällande sina rättigheter, vilket det ankommer på den nationella domstolen att pröva.
Den femte och den sjätte frågan
57 Den hänskjutande domstolen har ställt den femte och den sjätte frågan, som ska prövas tillsammans, i huvudsak för att få klarhet i om artikel 3.3 jämförd med artikel 3.5 andra strecksatsen i direktiv 1999/44 ska tolkas på så sätt att en konsument i en sådan situation som den som är i fråga i det nationella målet har rätt att häva avtalet på den grunden att felet inte har avhjälpts inom rimlig tid, om konsumenten har upplyst säljaren om att den vara som har köpts i enlighet med ett distansavtal inte är avtalsenlig men konsumenten inte håller varan tillgänglig för säljaren på dennes affärsställe för att denne ska kunna återställa den till avtalsenlighet.
58 Domstolen framhåller härvidlag att det i artikel 3.3 och 3.5 i det direktivet tydligt föreskrivs vilka påföljder som är tillämpliga och som konsumenten kan göra gällande om varan inte är avtalsenlig.
59 Enligt artikel 3.3 första stycket i det direktivet har konsumenten i första hand rätt att kräva att säljaren reparerar varan eller byter ut den, såvida detta inte är omöjligt eller oproportionellt.
60 Endast om konsumenten varken har rätt att få varan reparerad eller utbytt eller om säljaren inte har vidtagit rättelse inom rimlig tid eller inte har vidtagit rättelse utan väsentlig olägenhet för konsumenten, har konsumenten enligt artikel 3.5 i samma direktiv rätt att häva avtalet, om inte, såsom föreskrivs i artikel 3.6 i direktiv 1999/44, bristen på avtalsenlighet är ringa.
61 Eftersom det följer av artikel 3.3 och 3.5 i direktiv 1999/44, mot bakgrund av skäl 10 i det direktivet, att det i direktivet, i båda avtalsparternas intresse, ges företräde åt avtalets fullgörande medelst de två påföljder som föreskrivs i första hand, framför hävning av avtalet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juni 2011, Gebr. Weber och Putz, C‑65/09 och C‑87/09, EU:C:2011:396, punkt 72), föreskrivs i direktivet vissa positiva skyldigheter både för konsumenten och för säljaren i fall där en vara inte är avtalsenlig.
62 I enlighet med artikel 3.3 första stycket i direktiv 1999/44 måste således en konsument som önskar att en vara ska återställas till avtalsenlighet ge säljaren tillräckliga möjligheter att göra det. I detta syfte är konsumenten skyldig att upplysa säljaren om den bristande avtalsenligheten och om vilken åtgärd vederbörande har valt, nämligen att varan ska repareras eller bytas ut. Dessutom måste konsumenten hålla den icke avtalsenliga varan tillgänglig för säljaren.
63 Säljaren är å sin sida skyldig att reparera eller byta ut varan utan kostnad, inom rimlig tid och utan väsentlig olägenhet för konsumenten, och får endast vägra att göra detta om det är omöjligt eller oproportionellt. Såsom följer av punkt 60 i förevarande dom har konsumenten rätt att kräva att avtalet ska hävas endast om säljaren har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 3.3 i direktiv 1999/44.
64 I förevarande fall har den hänskjutande domstolen angett att parterna i det nationella målet varken hade kommit överens om eller hade diskuterat frågan om på vilken plats den aktuella varan skulle hållas tillgänglig för säljaren för att denne skulle kunna återställa den till avtalsenlighet. Däremot framgår det av beslutet om hänskjutande att konsumenten, Christian Fülla, upplyste säljaren, Toolport, om de fel som varan var behäftad med och att han begärde att företaget skulle återställa varan till avtalsenlighet hemma hos honom. Denna begäran gav emellertid inte upphov till någon åtgärd från Toolports sida. Toolport har endast angett, för första gången under förfarandet vid den hänskjutande domstolen, att varan borde ha hållits tillgänglig för Toolport vid dess affärsställe. Enligt den hänskjutande domstolen finns det, med hänsyn till den aktuella varans särskilda egenskaper, risk för att anordnandet av transporten till säljarens affärsställe skulle innebära en ”väsentlig olägenhet” för konsumenten i den mening som avses i artikel 3.3 i det direktivet.
65 Det kan konstateras att konsumenten har uppfyllt den omsorgsplikt som åligger honom enligt artikel 3.3 första stycket i direktiv 1999/44. Konsumenten har nämligen klart och tydligt upplyst säljaren om att den vara som köpts i enlighet med ett distansavtal – och vars transport till säljarens affärsställe riskerar att innebära en väsentlig olägenhet för honom – inte var avtalsenlig, och han har hållit varan tillgänglig för säljaren hemma hos sig för att varan skulle kunna återställas till avtalsenlighet. Konsumenten har dock inte erhållit några upplysningar från säljaren beträffande på vilken plats som varan ska hållas tillgänglig för säljaren för att återställas till avtalsenlighet eller för att omfattas av annan lämplig åtgärd, och har av det skälet inte hållit varan tillgänglig för säljaren på den platsen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 juni 2015, Faber, C‑497/13, EU:C:2015:357, punkterna 61–63).
66 Säljaren, däremot, har inte uppfyllt sin skyldighet att vidta rättelse inom rimlig tid, vilket med tillämpning av artikel 3.5 andra strecksatsen i direktiv 1999/44 ger konsumenten rätt att häva avtalet, om säljaren underlåter att vidta lämpliga åtgärder för att åtminstone undersöka den icke avtalsenliga varan, vilket inbegriper åtgärden att inom rimlig tid upplysa konsumenten om på vilken plats den icke avtalsenliga varan ska hållas tillgänglig för att kunna återställas till avtalsenlighet.
67 Av det anförda följer att den femte och den sjätte frågan ska besvaras enligt följande. Artikel 3.3 jämförd med artikel 3.5 andra strecksatsen i direktiv 1999/44 ska tolkas på så sätt att en konsument, i en sådan situation som den som är i fråga i det nationella målet, har rätt att häva avtalet på den grunden att felet inte har avhjälpts inom rimlig tid, om konsumenten har upplyst säljaren om att den vara som har köpts i enlighet med ett distansavtal – och vars transport till säljarens affärsställe riskerar att utgöra en väsentlig olägenhet för konsumenten –inte är avtalsenlig och konsumenten har hållit varan tillgänglig för säljaren hemma hos sig för att säljaren ska kunna återställa den till avtalsenlighet, förutsatt att säljaren inte har vidtagit någon lämplig åtgärd för att återställa varan till avtalsenlighet, vilket inbegriper åtgärden att upplysa konsumenten om på vilken plats varan ska hållas tillgänglig för att den ska kunna återställas till avtalsenlighet. I detta avseende ankommer det på den nationella domstolen, genom en tolkning som är förenlig med direktiv 1999/44, att säkerställa konsumentens rätt till hävning av avtalet.
Rättegångskostnader
68 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (första avdelningen) följande:
1) Artikel 3.3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG av den 25 maj 1999 om vissa aspekter rörande försäljning av konsumentvaror och härmed förknippade garantier ska tolkas så, att medlemsstaterna är behöriga att fastställa på vilken plats som konsumenten är skyldig att hålla en vara som har köpts i enlighet med ett distansavtal tillgänglig för säljaren, för att denne ska kunna återställa varan till avtalsenlighet med tillämpning av den bestämmelsen. Platsen ska vara sådan att det säkerställs att varan återställs till avtalsenlighet utan kostnad, inom rimlig tid och utan väsentlig olägenhet för konsumenten, med beaktande av varans art och det ändamål för vilket konsumenten behövde varan. I detta avseende är den nationella domstolen skyldig att tolka nationell rätt i överensstämmelse med direktiv 1999/44, och att i förekommande fall ändra fast rättspraxis om denna grundas på en tolkning av nationell rätt som är oförenlig med detta direktivs syften.
2) Artikel 3.2–3.4 i direktiv 1999/44 ska tolkas så, att en konsuments rätt att kräva att en vara som har köpts i enlighet med ett distansavtal återställs till avtalsenlighet ”utan kostnad” inte innebär att säljaren är skyldig att i förväg betala kostnaderna för transport av varan till säljarens affärsställe för att varan ska kunna återställas till avtalsenlighet, om inte den omständigheten att konsumenten måste lägga ut för dessa kostnader är så betungande att konsumenten väljer att inte göra gällande sina rättigheter, vilket det ankommer på den nationella domstolen att pröva.
3) Artikel 3.3 jämförd med artikel 3.5 andra strecksatsen i direktiv 1999/44 ska tolkas på så sätt att en konsument, i en sådan situation som den som är i fråga i det nationella målet, har rätt att häva avtalet på den grunden att felet inte har avhjälpts inom rimlig tid, om konsumenten har upplyst säljaren om att den vara som har köpts i enlighet med ett distansavtal – och vars transport till säljarens affärsställe riskerar att utgöra en väsentlig olägenhet för konsumenten – inte är avtalsenlig och konsumenten har hållit varan tillgänglig för säljaren hemma hos sig för att säljaren ska kunna återställa den till avtalsenlighet, förutsatt att säljaren inte har vidtagit någon lämplig åtgärd för att återställa varan till avtalsenlighet, vilket inbegriper åtgärden att upplysa konsumenten om på vilken plats varan ska hållas tillgänglig för att den ska kunna återställas till avtalsenlighet. I detta avseende ankommer det på den nationella domstolen, genom en tolkning som är förenlig med direktiv 1999/44, att säkerställa konsumentens rätt till hävning av avtalet.
Underskrifter