BESLUT AV EUROPEISKA UNIONENS PERSONALDOMSTOL

(andra avdelningen)

den 12 december 2013

Mål F‑47/13

JJ

mot

Europeiska unionens råd

”Personalmål – Tjänstemän – Befordran – Befordringsförfarandet 2012 – Beslut att inte befordra sökanden – Övergång mellan institutioner under det befordringsförfarande som föregick det befordringsförfarande under vilket ett eventuellt beslut skulle ha trätt i kraft – Behörig institution för att bestämma om befordran av den tjänsteman som flyttat”

Saken:      Talan enligt artikel 270 FEUF, vilken är tillämplig på Euratomfördraget enligt dess artikel 106a, enligt vilken JJ yrkar ogiltigförklaring av Europeiska unionens råds beslut att inte befordra honom till lönegrad AD 11 under befordringsförfarandet 2012 samt att rådet ska förpliktas att utge ersättning för de skador som hävdas ha orsakats av detta beslut.

Avgörande:      Talan ogillas, eftersom det är uppenbart att den helt saknar rättslig grund. JJ ska bära sina rättegångskostnader och ersätta de rättegångskostnader som Europeiska unionens råd har haft.

Sammanfattning

1.      Tjänstemän – Befordran – Jämförelse av kvalifikationer – Övergång mellan institutioner under det år som föregick befordringsförfarandet – Behörighet för den mottagande institutionen att besluta om befordran

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 45)

2.      Tjänstemän – Befordran – Jämförelse av kvalifikationer – Administrationens utrymme för skönsmässig bedömning – Domstolsprövning – Gränser

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 45)

1.      I enlighet med artikel 45 i tjänsteföreskrifterna, är det, när en tjänsteman kan befordras under det år då denne förflyttas, tillsättningsmyndigheten vid den ursprungliga institutionen som är behörig att fatta beslut om befordran. För att avgöra om en tjänsteman ska befordras retroaktivt från den 1 januari år N (och även i största allmänhet under år N) ska tillsättningsmyndigheten göra en jämförelse av tjänstemännens tidigare kvalifikationer, i synnerhet för år N-1(och med beaktande av betygsrapporterna för dessa tjänstemän för år N-1 och tidigare år). Det är således nödvändigt att jämföra kvalifikationerna för de tjänstemän som förflyttats med kvalifikationerna för de tjänstemän som var kolleger med dessa under det år som föregick förflyttningen. Det är endast den ursprungliga institutionen som kan göra denna bedömning på ett riktigt sätt.

När däremot en tjänsteman förflyttas under det år som föregår det år när vederbörande kan befordras med verkan från och med den 1 januari är situationen dock annorlunda. I denna situation kan tjänstemannens kvalifikationer för år N-1 inte endast jämföras med de tjänstemän som var kolleger vid den ursprungliga institutionen, eftersom även kvalifikationerna för kollegerna på den nya institutionen måste beaktas. Under dessa omständigheter är det den mottagande institutionen som är behörig att besluta om vederbörandes befordran. Jämförelsen av kvalifikationer och betyg för en tjänsteman som nyligen förflyttats från en annan institution är svårare än en jämförelse som enbart görs mellan tjänstemännen på den mottagande institutionen, men den är i sig varken omöjlig eller diskriminerande. En sådan jämförelse kräver en ytterligare insats för att göra bedömningar jämförbara vilka inte med nödvändighet var jämförbara ursprungligen, och ett sådant tillvägagångssätt kan inte likställas med ett åsidosättande av principen om likabehandling.

(se punkterna 22–25)

Hänvisning till

Förstainstansrätten: 11 juni 1998, Skrikas mot parlamentet, T‑167/97, punkt 45

Personaldomstolen: 28 juni 2011, Mora Carrasco m.fl. mot parlamentet, F‑128/10, punkterna 35 och 39; 5 juli 2011, Alari mot parlamentet, F‑38/11, punkt 31

2.      Tillsättningsmyndigheten förfogar, vid bedömningen av de kvalifikationer som ska beaktas när den fattar ett beslut om befordran enligt artikel 45 i tjänsteföreskrifterna över ett stort utrymme för skönsmässig bedömning och unionsdomstolens kontroll i detta avseende ska endast avse frågan huruvida nämnda myndighet, med hänsyn till de tillvägagångssätt och medel som har kunnat bibringa den dess bedömning, har hållit sig inom sådana gränser att den inte kan klandras för detta, och att den inte har använt sina befogenheter på ett uppenbart oriktigt sätt. En uppenbart oriktig bedömning föreligger när felet lätt kan urskiljas och går att upptäcka utan svårighet mot bakgrund av de kriterier som lagstiftaren fastställt för beslut i frågor om befordran. För att det ska kunna fastställas att administrationen har gjort en sådan uppenbart oriktig bedömning av de faktiska omständigheterna som kan berättiga ogiltigförklaring av det angripna beslutet måste de bevis som det ankommer på sökanden att förebringa således vara tillräckliga för att den bedömning av de faktiska omständigheterna som administrationen gjort i sitt beslut ska förefalla orimlig. Med andra ord kan talan inte bifallas med stöd av grunden om uppenbart fel om den ifrågasatta bedömningen, trots sökandens upplysningar, ändå kan anses korrekt eller giltig.

(se punkterna 31 och 33)

Hänvisning till

Förstainstansrätten: 29 februari 1996, Lopes mot domstolen, T‑547/93, punkt 133, och där angiven rättspraxis

Tribunalen: 16 maj 2013, Canga Fano mot rådet, T‑281/11 P, punkt 41

Personaldomstolen: 24 mars 2011, Canga Fano mot rådet, F‑104/09, punkt 35; 18 april 2012, Buxton mot parlamentet, F‑50/11, punkt 21, och där angiven rättspraxis