Begäran om förhandsavgörande framställd av Oberlandesgericht Wien (Österrike) den 26 januari 2018 – Skarb Pánstwa Rzeczpospolitej Polskiej – Generalny Dyrektor Dróg Krajowych i Autostrad mot Stephan Riel, i egenskap av konkursförvaltare för Alpine Bau GmbH
(Mål C-47/18)
Rättegångsspråk: tyska
Hänskjutande domstol
Oberlandesgericht Wien
Parter i det nationella målet
Klagande: Skarb Pánstwa Rzeczpospolitej Polskiej – Generalny Dyrektor Dróg Krajowych i Autostrad
Motpart: Stephan Riel, i egenskap av konkursförvaltare för Alpine Bau GmbH
Tolkningsfrågor
Fråga 1:
Ska artikel 1.2 b i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (nedan kallad förordning nr 1215/2012)1 tolkas så, att en insolvensrättslig fastställelsetalan (Prüfungsklage) enligt österrikiskt rätt rör insolvens i den mening som avses i artikel 1.2 b i förordning nr 1215/2012 och således är undantagen från förordningens materiella tillämpningsområde?
Fråga 2a (endast om fråga 1 besvaras jakande):
Är artikel 29.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område analogt tillämplig på ett accessoriskt förfarande som omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 1346/2000?
Fråga 2b (endast om fråga 1 besvaras nekande eller fråga 2a besvaras jakande):
Ska artikel 29.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område tolkas så, att det föreligger en talan rörande samma sak och målen gäller samma parter om en borgenär – klaganden – som har anmält en (i huvudsak) identisk fordran inom ramen för det österrikiska huvudinsolvensförfarandet och inom ramen för det sekundära insolvensförfarandet i Polen, vilken (huvudsakligen) bestreds av de respektive konkursförvaltarna, först har väckt talan i Polen mot konkursförvaltaren där i det sekundära insolvensförfarandet och sedan i Österrike mot konkursförvaltaren i huvudinsolvensförfarandet – motparten – om fastställelse av att det föreligger konkursfordringar med ett visst belopp?
Fråga 3a:
Ska artikel 41 i rådets förordning (EU) nr 1346/2000 av den 29 maj 2000 om insolvensförfaranden (nedan kallad förordning nr 1346/2000)2 tolkas så, att kravet på att meddela ”kravets art, datum för dess uppkomst och dess belopp” är uppfyllt om en borgenär med säte i en annan medlemsstat än den där förfarandet har inletts – klaganden – vid anmälan av fordran i huvudinsolvensförfarandet – såsom i förevarande mål –
a) endast beskriver fordran genom att ange ett konkret belopp, utan att ange datum för dess uppkomst (till exempel som ”fordran från underleverantören JSV Slawomir Kubica för genomförande av vägarbeten”),
b) datum för fordrans uppkomst visserligen inte anges i anmälan, men kan härledas från de bilagor som ingetts tillsammans med anmälan av fordran (till exempel på grund av datumet på den ingivna fakturan)?
Fråga 3b:
Ska artikel 41 i rådets förordning (EU) nr 1346/2000 av den 29 maj 2000 om insolvensförfaranden tolkas så, att denna bestämmelse inte i det enskilda fallet utgör hinder mot tillämpning av mer förmånliga nationella bestämmelser för den anmälande borgenären, med säte i en annan medlemsstat än den stat där förfarandet har inletts, till exempel vad gäller kravet på att meddela datum för uppkomst?
____________
1 EUT L 351, 2012, s. 1.
2 EGT L 160, 2000, s. 1.