PERSONALDOMSTOLENS DOM
(första avdelningen)
den 21 oktober 2009
Mål F-33/08
V
mot
Europeiska gemenskapernas kommission
”Personalmål – Kontraktsanställda – Rekrytering – Beslut att inte anställa grundat på fysisk olämplighet för tjänsteutövningen – Huruvida förfarandet gått rätt till – Huruvida den läkarundersökning som är ett villkor för anställning gått rätt till – Förberedande åtgärder”
Saken: V har väckt talan enligt artiklarna 236 EG och 152 EA med yrkande bland annat om ogiltigförklaring av kommissionens beslut av den 15 maj 2007, genom vilket V informerades om att denne inte uppfyllde kraven på fysisk lämplighet för tjänsteutövningen, samt yrkande om att kommissionen ska utge ersättning för de skador V anser sig ha lidit.
Avgörande: Talan ogillas. Kommissionen ska bära sina rättegångskostnader och ersätta hälften av sökandens rättegångskostnader. Sökanden ska bära hälften av sina rättegångskostnader.
Sammanfattning
1. Tjänstemän – Talan – Grunder – Grund som avser att den läkarundersökning som är ett villkor för anställning inte gått rätt till – Tillåtet
(Tjänsteföreskrifterna, artikel 33)
2. Tjänstemän – Administrationens omsorgsplikt – Skyldighet att avfatta ett individuellt beslut som riktas till en anställd på ett språk som vederbörande har fördjupade kunskaper i
(Arikel 21 tredje stycket EG)
3. Gemenskapsrätt – Principer – Iakttagande av en skälig tidsfrist
(Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 41.1)
4. Tjänstemän – Rekrytering – Beslut att inte anställa grundat på fysisk olämplighet
(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 25 andra stycket och 33; anställningsvillkoren för övriga anställda, artikel 83)
5. Tjänstemän – Talan – Obegränsad behörighet – Möjlighet att ex officio förplikta svarandeinstitutionen att utge ersättning för ideell skada
(Tjänsteföreskrifterna, artikel 91.1)
1. I den mån som det omtvistade beslutet, som avser underlåtenhet att anställa grundat på fysisk olämplighet för tjänsteutövningen, inte endast antagits med stöd av läkarutlåtandet från läkarkommittén, utan på samtliga medicinska akter och handlingar som uttryckligen hänvisas till i utlåtandet, inbegripet de utlåtanden som gjordes vid den läkarundersökning som är ett villkor för anställning av de läkare som undersökte den anställde, är det inte uteslutet att eventuella felaktigheter i utlåtandena har inverkat på läkarkommitténs slutsatser och följaktligen på lagenligheten av det omtvistade beslutet. Det föreligger nämligen ett nära samband mellan den läkarundersökning som är ett villkor för anställning, de expertutlåtanden som andra läkare eventuellt gjort, begäran om utlåtande från läkarkommittén, läkarkommitténs utlåtande och beslutet. Med hänsyn till sambandet mellan de olika åtgärder som förfarandet består i, är det motiverat att gemenskapsdomstolen prövar lagenligheten av de förberedande åtgärder som ledde till antagandet av beslutet.
(se punkterna 132 och 133)
Hänvisning till:
Domstolen 11 juli 1968, 35/67, Van Eick mot kommissionen, REG 1968, s. 481, 500
Förstainstansrätten 31 januari 2006, T‑293/03, Giulietti mot kommissionen, REGP 2006, s. I‑A‑2‑5 och II‑A‑2‑19, punkt 39, och där angiven rättspraxis
2. De personer som träder i tjänst vid Europeiska kommissionen har inte någon absolut rätt till att det språk de valt, oavsett om språket är deras modersmål eller om de föredragit ett annat språk, används vid samtliga förfaranden som inverkar på deras anställning eller karriär. Att tillerkänna en sådan rätt skulle vara uppenbart oförenligt med kraven avseende gemenskapsinstitutionernas goda funktion. Även om det antogs att det skulle vara önskvärt att tillerkänna en sådan rätt skulle den i enlighet med principen om likabehandling ha samma räckvidd för samtliga tjänstemän och anställda vid gemenskaperna, oavsett vilka språk det var fråga om och oavsett anställningsort. Med hänsyn till att tjänstemännen eller de anställda vid gemenskaperna emellertid oftast befinner sig i en situation där de utvandrar och med hänsyn till problem avseende organisationen av de olika tjänstegrenarna, är det mycket svårt att genomföra en sådan garanti.
Det ankommer däremot på institutionerna till följd av deras omsorgsplikt att, när tjänstemannens eller den anställdas individuella situation står på spel, använda ett språk som personen har fördjupade kunskaper i. Denna skyldighet gäller särskilt när det inte endast handlar om att administrationen på ett ändamålsenligt sätt ska informera tjänstemannen om ett beslut som berör honom, utan att garantera att vederbörande kan förstå de analyser och psykologiska tester som genomförts och att expertutlåtandena troget och objektivt återspeglar vederbörandes personlighet. Den berörda personens kunskaper i det språk denne använder vid sådana tester och analyser ska således vara mycket goda.
(se punkterna 170, 171 och 173)
Hänvisning till:
Förstainstansrätten 23 mars 2000, T‑197/98, Rudolph mot kommissionen, REGP 2000, s. I‑A‑55 och II‑241, punkt 46
Personaldomstolen 13 december 2007, F-51/05 och F-18/06, Duyster mot kommissionen, REGP 2007, s. I‑A‑1‑0000 och II‑A‑1‑0000, punkterna 57 och 58; 7 oktober 2009, F-122/07, Marcuccio mot kommissionen, REGP 2009, s. I‑A‑1‑0000 och II‑A‑1‑0000, punkt 60
3. Skyldigheten att iaktta en skälig tidsfrist vid handläggningen av administrativa förfaranden utgör en allmän gemenskapsrättslig princip som säkerställs av gemenskapsdomstolarna och som för övrigt återges som en del av rätten till en god förvaltning i artikel 41.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Ett åsidosättande av principen om iakttagande av en skälig tidsfrist motiverar emellertid som huvudregel inte att det beslut som antagits efter ett administrativt förfarande ogiltigförklaras. Det är nämligen endast när den omständigheten att det tagit orimligt lång tid, inverkar på själva innehållet i det beslut som antagits efter det administrativa förfarandet som giltigheten av det administrativa förfarandet påverkas av att principen om iakttagande av en skälig tidsfrist inte iakttagits. Den omständigheten att en orimligt lång tid förflutit i samband med rekryteringen och den läkarundersökning som är ett villkor för anställning får således, förutom i undantagsfall, inte någon inverkan på de materiella omständigheter av vilka det, i förekommande fall, följer att en person inte är lämplig att tjänstgöra vid en gemenskapsinstitution. För det fall gemenskapsdomstolen skulle ogiltigförklara det beslut som antagits mot bakgrund av dessa konstateranden skulle detta i praktiken främst få den motsatta effekten att förfarandet förlängdes ytterligare med motiveringen att det redan tagit för lång tid.
(se punkterna 209–211)
Hänvisning till:
Domstolen 13 december 2000, C‑39/00 P, SGA mot kommissionen, REG 2000, s. I‑11201, punkt 44
Förstainstansrätten 13 januari 2004, T‑67/01, JCB Service mot kommissionen, REG 2004, s. II‑49, punkterna 36 och 40, och där angiven rättspraxis; 11 april 2006, T‑394/03, Angeletti mot kommissionen, REGP 2006, s. I‑A‑2‑95 och II‑A‑2‑441, punkterna 162 och 163
4. Förfarandet för motivering av ett utlåtande om olämplighet från läkarkommittén i samband med den läkarundersökning som är ett villkor för anställning, och som består i att låta chefen för läkartjänsten vid den aktuella gemenskapsinstitutionen, med beaktande av läkarsekretessen, ta del av de medicinska skälen till slutsatserna, är inte tillfredsställande för den berörda personen, som inte har direkt tillgång till de överväganden som motiverar läkarkommitténs slutsatser. Detta förfarande gör emellertid inte ett sådant utlåtande inkorrekt, eftersom motiveringsskyldigheten ska sammanjämkas med kraven på läkarsekretess. Denna sammanjämkning sker genom att tjänstemannen har rätt att begära att skälen till varför han anses oförmögen ska tillställas en läkare som tjänstemannen har valt.
En sådan motivering av läkarkommitténs utlåtande kan ifrågasättas när det, för det fall den berörda personen motsätter sig det, utgör hinder för gemenskapsdomstolens granskning av dess lagenlighet. Detta är emellertid inte fallet när den berörda gemenskapsinstitutionen vid flera tillfällen uppgett för gemenskapsdomstolen att den är beredd att tillhandahålla den samtliga handlingar som läkarkommittén uttalat sig om, under förutsättning att den berörda personen accepterar att medlemmarna i kommittén bryter läkarsekretessen för vederbörande, utan det är den berörda personen som kategoriskt vägrat att besvara begäran. I ett sådant fall är det inte administrationen eller medlemmarna i läkarkommittén som, till följd av att läkarsekretessen åberopats, hindrar domstolens normala funktionssätt.
(se punkterna 221–226)
Hänvisning till:
Domstolen 27 oktober 1977, 121/76, Moli mot kommissionen, REG 1977, s. 1971, punkterna 15–17; 13 april 1978, 75/77, Mollet mot kommissionen, REG 1978, s. 897, punkterna 15–17; 10 juni 1980, 155/78, M. mot kommissionen, REG 1980, s. 1797, punkterna 15–19
5. I mål där gemenskapsdomstolen har fri prövningsrätt är den behörig att förplikta administrationen att utge ersättning för den ideella skada som har orsakats av att den har gjort sig skyldig till fel i tjänsten, även när ett yrkande härom saknas. Domstolen ska emellertid endast utöva denna behörighet när den finner att en ogiltigförklaring, som i annat fall skulle ha varit för handen, inte är aktuell på grund av att den skulle få orimliga följder eller att en sådan sanktion skulle vara olämplig i förhållande till den konstaterade oegentligheten, eller när domstolen fastställt att en ogiltigförklaring som sådan inte på ett lämpligt sätt kan reparera skadan och säkerställa den ändamålsenliga verkan av domen om ogiltigförklaring.
(se punkt 266)
Hänvisning till:
Domstolen 5 juni 1980, 24/79, Oberthür mot kommissionen, REG 1980, s. 1743, punkterna 13–15
Förstainstansrätten 31 mars 2004, T‑10/02, Girardot mot kommissionen, REGP 2004, s. I‑A‑109 och II‑483, punkterna 84–91
Personaldomstolen 22 oktober 2008, F-46/07, Tzirani mot kommissionen, REGP 2008, s. I‑A‑1‑0000 och II‑A‑1‑0000, punkterna 214 och 215; 5 maj 2009, F-27/08, Simões Dos Santos mot harmoniseringsbyrån, REGP 2008, s. I‑A‑1‑0000 och II‑A‑1‑0000, punkterna 142–144