Language of document :

Talan väckt den 2 oktober 2018 – Ungern mot Europaparlamentet, Europeiska unionens råd

(Mål C-620/18)

Rättegångsspråk: ungerska

Parter

Sökande: Ungern (ombud: Z. Fehér, M. Tátrai och G. Tornyai)

Svarande: Europaparlamentet, Europeiska unionens råd

Sökandens yrkanden

Sökanden yrkar att domstolen ska

ogiltigförklara Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/957 av den 28 juni 2018 om ändring av direktiv 96/71/EG om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster1 , alternativt

ogiltigförklara artikel 1.2 a i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/957, vari ordalydelsen i den nya artikel 3.1 c och tredje stycket i direktiv 96/71/EG fastställs,

ogiltigförklara artikel 1.2 b i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/957, vari ordalydelsen i den nya artikel 3.1a i direktiv 96/71/EG fastställs,

ogiltigförklara artikel 1.2 c i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/957,

ogiltigförklara artikel 3.3 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/957, och

förplikta Europaparlamentet och Europeiska unionens råd att ersätta rättegångskostnaderna.

Grunder och huvudargument

Ungerns regering har gjort gällande fem grunder till stöd för sin talan.

Ungerns regering har genom sin talan för det första gjort gällande att den rättsliga grunden för det angripna direktivet inte är lämpligt. Direktivet har till sitt syfte och sitt innehåll uteslutande eller åtminstone huvudsakligen som målsättning att skydda arbetstagarna – till skillnad från det lagliga godkännande som återfinns i artiklarna 53.1 och 62 FEUF om frihet att tillhandahålla tjänster. Nämnda regering anser att unionslagstiftaren vid antagandet av direktivet således borde ha använt sig av artikel 153 FEUF som rättslig grund, eller åtminstone som huvudsaklig rättslig grund (första grunden).

Ungerns regering har för det andra gjort gällande att det angripna direktivet strider mot artikel 153.5 FEUF. Av den artikeln följer nämligen att unionslagstiftaren inte har någon behörighet såvitt avser regleringen av ersättning för avlönat arbete, medan unionslagstiftaren, genom att kräva att ersättningen är förenlig med gällande lagstiftning och/eller praxis i den medlemsstat i vilken arbetstagaren är utstationerad, har antagit en bestämmelse som i huvudsak avser ersättning för avlönat arbete. Unionslagstiftaren har hänvisat till de rättsliga grunder som återfinns i det angripna direktivet då den i avsaknad av behörighet för unionen inte såg någon annan möjlighet att lagstifta med avseende på ersättningsfrågan, vilken är av central betydelse i det angripna direktivet och har därigenom gjort sig skyldig till maktmissbruk (andra grunden).

Ungerns regering har för det tredje gjort gällande att det angripna direktivet strider mot artikel 56 FEUF, som rör frihet att tillhandahålla tjänster, eftersom direktivet innehåller bestämmelser för de företag som är etablerade i en medlemsstat och som utstationerar arbetstagare i en annan medlemsstat inom ramen för friheten att tillhandahålla tjänster är diskriminerande, onödiga och oproportionerliga med beaktande av det eftersträvade målet. Dessutom strider den bestämmelse i nämnda direktiv som rör transporter mot artikel 58.1 FEUF (tredje grunden).

För det fjärde anser Ungerns regering att det angripna direktivet strider mot artikel 56 FEUF som rör frihet att tillhandahålla tjänster, genom att direktivets tillämpningsområdet inte omfattar genomförandet av friheten att tillhandahålla tjänster mot bakgrund av utövandet av strejkrätten eller rätten att vidta andra åtgärder, samt utövandet av förhandlingsrätten, rätten att ingå eller tillämpa kollektivavtal eller rätten att vidta kollektiva åtgärder (fjärde grunden).

Ungerns regering har för det femte gjort gällande att det angripna direktivet strider mot Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser2 , samt mot rättssäkerhetsprincipen och principen om rättsreglers klarhet, då direktivet ändrar tillämpningen av förordning nr 593/2008 utan att dess ordalydelse ändras och därigenom ger upphov till en betydande rättsosäkerhet såvitt avser frågan hur förordningen ska tolkas. Den omständigheten att begreppet ersättning som återfinns i det angripna direktivet inte har definierats och den osäkerhet som hör samman med tolkningen av det begreppet innebär ett åsidosättande av principen om rättsreglers klarhet och följaktligen ett åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen (femte grunden).

____________

1 EUT L 173, 2018, s. 16.

2 EUT L 177, 2008, s. 6.