DOM AV EUROPEISKA UNIONENS PERSONALDOMSTOL
(första avdelningen)
den 15 december 2011
Mål F‑30/10
Philippe de Fays
mot
Europeiska kommissionen
”Personalmål – Tjänstemän – Social trygghet – Olycksfallsförsäkring och yrkessjukdomsförsäkring – Artikel 73 i tjänsteföreskrifterna – Sjukdom inte erkänd som yrkessjukdom”
Saken: Talan väckt av Philippe de Fays med stöd av artikel 270 FEUF, som är tillämplig på Euratomfördraget enligt artikel 106a i det fördraget, med yrkande i första hand om ogiltigförklaring kommissionen att inte erkänna hans sjukdom som en yrkessjukdom.
Avgörande: Talan ogillas. Sökanden ska ersätta rättegångskostnaderna.
Sammanfattning
1. Tjänstemän – Talan – Föremål för talan – Fastställelsetalan – Avvisning
(Tjänsteföreskrifterna, artikel 91)
2. Tjänstemän – Talan – Talan mot beslutet att avslå klagomålet – Effekt – Väckande av talan mot den angripna rättsakten – Undantag – Beslut som inte är av bekräftande art
(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 90 och 91)
3. Tjänstemän – Social trygghet – Olycksfallsförsäkring och yrkessjukdomsförsäkring – Medicinskt sakkunniga – Läkarkommitténs utrymme för skönsmässig bedömning – Gränser
(Reglerna om olycksfallsförsäkring och yrkessjukdomsförsäkring, artikel 22.3 första stycket)
4. Tjänstemän – Social trygghet – Olycksfallsförsäkring och yrkessjukdomsförsäkring – Medicinskt sakkunniga – Läkarkommitténs utrymme för skönsmässig bedömning – Domstolsprövning – Gränser – Motiveringsskyldighet – Räckvidd
(Tjänsteföreskrifterna, artikel 73; reglerna om olycksfallsförsäkring och yrkessjukdomsförsäkring, artikel 22)
5. Tjänstemän – Social trygghet – Olycksfallsförsäkring och yrkessjukdomsförsäkring – Medicinskt sakkunniga – Läkarkommitténs sammansättning – Krav på specialisering hos medlemmarna – Föreligger inte
(Reglerna om olycksfallsförsäkring och yrkessjukdomsförsäkring, artikel 22.1 tredje stycket)
1. Det ankommer inte på unionsdomstolarna att göra rättsfastställelser inom ramen för laglighetskontroller enligt artikel 91 i tjänsteföreskrifterna. Yrkanden om att unionsdomstolarna ska fastställa att sökanden på grund av en yrkessjukdom är oförmögen att arbeta kan inte tas upp till sakprövning.
(se punkt 43)
Hänvisning till
Förstainstansrätten: 12 juni 2002, Mellone mot kommissionen, T‑187/01, punkt 16
Personaldomstolen: 16 maj 2006, Voigt mot kommissionen, F-55/05, punkt 25 och där angiven rättspraxis
2. Det administrativa klagomålet och det uttryckliga eller underförstådda avslaget på detta utgör en inneboende del av ett komplext förfarande och utgör endast ett av villkoren för att ärendet ska kunna anhängiggöras vid domstol. Under dessa förutsättningar medför talan, även om den formellt riktar sig mot avslaget på klagomålet, att domstolen har att pröva den rättsakt som klagomålet avsåg, utom i det fallet då avslaget på klagomålet har en annan räckvidd den rättsakt som klagomålet avsåg. Ett uttryckligt beslut om avslag på ett klagomål kan emellertid, med hänsyn till dess innehåll, vara sådant att det inte bekräftar den rättsakt som sökanden har angripit. Så är fallet om beslutet att avslå klagomålet innehåller en omprövning av sökandens situation utifrån nya rättsliga och faktiska omständigheter eller om det ändrar eller kompletterar det ursprungliga beslutet. I sådana fall utgör avslaget på klagomålet en rättsakt som är underställd domstolens prövning, vilken ska beakta denna vid bedömningen av den angripa rättsaktens lagenlighet, eller betrakta den som en rättsakt som går sökanden emot och som ersätter den angripna rättsakten.
(se punkt 45)
Hänvisning till
Domstolen: 28 maj 1980, Kuhner mot kommissionen, 33/79 och 75/79, punkt 9; 17 januari 1989, Vainker mot parlamentet, 293/87, punkt 8
Förstainstansrätten: 12 december 2002, Morello mot kommissionen, T‑338/00 och T‑376/00, punkt 35; 10 juni 2004, Eveillard mot kommissionen, T‑258/01, punkt 31; 14 oktober 2004, Sandini mot domstolen, T‑389/02, punkt 49; 7 juni 2005, Cavallaro mot kommissionen, T‑375/02, punkterna 63–66; 25 oktober 2006, Staboli mot kommissionen, T‑281/04, punkt 26
Tribunalen: 9 december 2009, kommissionen mot Birkhoff, T‑377/08 P, punkterna 50–59 och 64; 21 september 2011, Adjemian m.fl. mot kommissionen, T‑325/09 P, punkt 32
3. Det framgår av artikel 22.3 första stycket i reglerna om olycksfallsförsäkring och yrkessjukdomsförsäkring för tjänstemän i unionen att för att läkarkommittén ska kunna lämna ett medicinskt utlåtande måste den få tillgång till att handlingar som kan vara till nytta vid bedömningen. Läkarkommittén kan begära ytterligare undersökningar och samråda med experter för att komplettera informationen eller inhämta utlåtanden som hjälper den att utföra sin uppgift.
När det framgår – bland annat därför att de aktuella medicinska frågorna är särskilt komplexa – att den information som läkarkommittén behöver för att utföra sin uppgift inte finns i tydlig, samstämmig form i kommitténs akt, ska den inhämta alla upplysningar som krävs för bedömningen. Om medlemmarna i läkarkommittén inte visar att de har särskilda kunskaper om de aktuella sjukdomarna, är kommittén skyldig att inhämta alla handlingar som kan vara den till nytta för att göra bedömningen och vid behov begära kompletterande undersökningar och konsultera specialister på dessa sjukdomar.
(se punkterna 63–65)
Hänvisning till
Förstainstansrätten: 15 december 1999, Latino mot kommissionen, T‑300/97, punkt 70
4. Läkarkommitténs uppgift enligt artikel 22 i reglerna om olycksfallsförsäkring och yrkessjukdomsförsäkring för tjänstemän i unionen – vilken är att objektivt och självständigt göra en bedömning av de medicinska frågorna – kräver att den dels har tillgång till samtliga omständigheter som kan vara den till nytta, dels kan göra sin bedömning fullkomligt fritt. De rent medicinska bedömningar som läkarkommittén har uttryckt ska anses som slutgiltiga när de har tillkommit på korrekt sätt.
Unionsdomstolarna är behöriga att kontrollera om läkarkommitténs utlåtande om erkännande av en sjukdom som yrkessjukdom har avgetts i enlighet med regelverket, särskilt om det innehåller en motivering som gör det möjligt att bedöma de överväganden som kommittén grundat sig på och om det visar att det finns ett begripligt samband mellan de medicinska konstaterandena i utlåtandet och de slutsatser som kommittén kommit till. När läkarkommittén har att avgöra komplexa medicinska frågor som bland annat hänför sig till en svår diagnos eller till kausalsambandet mellan den berördes åkommor och utövandet av dennes uppgifter vid en institution, ankommer det på den att i sitt utlåtande bland annat ange de omständigheter i handlingarna som den stöder sin uppfattning på, och, för det fall det förekommer betydande skillnader, att precisera de skäl som ligger till grund för varför detta utlåtande skiljer sig från vissa tidigare och relevanta läkarutlåtanden som är mer förmånliga för den berörde.
(se punkterna 73 och 89)
Hänvisning till
Personaldomstolen: 14 september 2010, AE mot kommissionen, F-79/09, punkterna 64 och 65 och där angiven rättspraxis
5. Reglerna om olycksfallsförsäkring och yrkessjukdomsförsäkring för tjänstemän i unionen innehåller inget särskilt krav på specialisering, varken hos de läkare som den berörda tjänstemannen utsett eller den läkare som tillsättningsmyndigheten utsett. Det enda kravet rör den tredje läkaren, som enligt artikel 22.1 tredje stycket i nämnda regler ska besitta specialistkunskaper när det gäller att bedöma och behandla kroppsskador. Det kan därför inte med framgång hävdas att en läkarkommitté var felaktigt sammansatt endast därför att medlemmarna saknade kunskaper om de aktuella sjukdomarna.
(se punkterna 83 och 84)