DOMSTOLENS DOM (andra avdelningen)
den 30 januari 2020 (*)
”Begäran om förhandsavgörande – Direktiv 82/891/EEG – Artiklarna 12 och 19 – Delning av bolag med begränsat ansvar – Skydd av rättigheter för borgenärer i det delade bolaget – Ogiltighet av delningen – Återvinningstalan”
I mål C‑394/18,
angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Corte d’appello di Napoli (Appellationsdomstolen i Neapel, Italien) genom beslut av den 27 februari 2018, som inkom till domstolen den 14 juni 2018, i målet
I.G.I. Srl
mot
Maria Grazia Cicenia,
Mario Di Pierro,
Salvatore de Vito,
Antonio Raffaele,
ytterligare deltagare i rättegången:
Costruzioni Ing. G. Iandolo Srl,
meddelar
DOMSTOLEN (andra avdelningen)
sammansatt av avdelningsordföranden A. Arabadjiev samt domarna P.G. Xuereb (referent), T. von Danwitz, C. Vajda och A. Kumin,
generaladvokat: M. Szpunar,
justitiesekreterare: handläggaren R. Schiano,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 5 juni 2019,
med beaktande av de yttranden som avgetts av:
– I.G.I. Srl, genom S. Ietti, avvocatessa,
– Costruzioni Ing. G. Iandolo Srl, genom S. Pierro och S. Ietti, avvocatesse,
– Europeiska kommissionen, genom L. Malferrari, W. Mölls och H. Støvlbæk, samtliga i egenskap av ombud,
och efter att den 26 september 2019 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 12 och 19 i rådets sjätte direktiv 82/891/EEG av den 17 december 1982 grundat på artikel 54.3 g i fördraget om delning av aktiebolag (EGT L 378, 1982, s. 47; svensk specialutgåva, område 17, volym 19, s. 34), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/63/EG av den 13 november 2007 (EUT L 300, 2007, s. 47) (nedan kallat sjätte direktivet).
2 Begäran har framställts i ett mål mellan I.G.I. Srl, å ena sidan, och Maria Grazia Cicenia, Mario Di Pierro, Salvatore de Vito och Antonio Raffaele, å andra sidan, och avser de sistnämndas möjlighet att, i egenskap av borgenärer i ett delat bolag för vilket en del av tillgångarna hade överförts till I.G.I., väcka återvinningstalan (actio pauliana) för att delningen skulle förklaras verkningslös gentemot dem och att vidta verkställighets- eller säkerhetsåtgärder med avseende på egendom som hade överförts till I.G.I.
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
Tredje direktivet 78/855/EEG
3 I artikel 1.1 i rådets tredje direktiv 78/855/EEG av den 9 oktober 1978 grundat på artikel 54.3 g i fördraget om delning av aktiebolag (EGT L 295, 1978, s. 36; svensk specialutgåva, område 17, volym 1, s. 34), i dess lydelse enligt direktiv 2007/63 (nedan kallat tredje direktivet), med rubriken ”Tillämpningsområde”, föreskrivs följande:
”De samordningsåtgärder som detta direktiv föreskriver skall vidtas i fråga om bestämmelser i medlemsstaternas lagar eller andra författningar om följande bolagsformer:
…
– I Italien
la società per azioni.
…”
4 I artikel 13.3 i tredje direktivet föreskrivs följande:
”Skyddet får vara olika för borgenärerna i det övertagande och det överlåtande bolaget.”
Sjätte direktivet
5 I åttonde skälet i sjätte direktivet föreskrivs följande:
”Borgenärerna, inräknat obligationshavare, och innehavarna av andra rättigheter i de bolag som omfattas av delningen måste skyddas så att delningen inte inverkar negativt på deras intressen.”
6 I elfte skälet i samma direktiv anges följande:
”För att säkerställa rättssäkerheten i förhållandet mellan de bolag som omfattas av delningen, mellan dessa bolag och tredje man och mellan aktieägarna inbördes måste ogiltighetsfallen begränsas. Därvid måste föreskrivas, å ena sidan att fel såvitt möjligt skall avhjälpas och å andra sidan att ogiltighet endast får göras gällande inom en kort tidsfrist.”
7 I artikel 1 i nämnda direktiv föreskrivs följande:
”1. Om medlemsstaterna tillåter bolag som avses i artikel 1.1 i [tredje direktivet] och som är underställda deras lagstiftning att genomföra en sådan delning genom förvärv som anges i artikel 2 i detta direktiv, skall medlemsstaterna reglera förfarandet enligt bestämmelserna i kapitel I i detta direktiv.
2. Om medlemsstaterna tillåter bolag som avses i punkt 1 att genomföra en sådan delning genom bildande av nytt bolag som anges i artikel 21, skall medlemsstaterna reglera förfarandet enligt bestämmelserna i kapitel II.
…”
8 I artikel 2 i sjätte direktivet föreskrivs följande:
”1. I detta direktiv avses med ’delning genom förvärv’ ett sådant förfarande varigenom ett bolag upplöses utan likvidation och i samband därmed överför samtliga sina tillgångar och skulder till flera än ett bolag i utbyte mot att aktieägarna i det delade bolaget tilldelas aktier i de bolag som mottar tillskott med anledning av delningen (de mottagande bolagen) och i förekommande fall en kontant ersättning som inte får överstiga tio procent av de tilldelade aktiernas nominella värde eller, i avsaknad av sådant värde, aktiernas bokförda parivärde.
…
3. Då detta direktiv hänvisar till [tredje direktivet] skall med uttrycket ’fusionerande bolag’ avses, de bolag som deltar i en delning, med uttrycket ’överlåtande bolag’ det delade bolaget, med uttrycket ’övertagande bolag’ vart och ett av de mottagande bolagen och med uttrycket ’fusionsplan’ delningsplanen.”
9 Artikel 12 i sjätte direktivet har följande lydelse:
”1. Lagstiftningen i medlemsstaterna skall på ett betryggande sätt skydda rättigheterna för de borgenärer i de bolag som deltar i delningen vilkas fordringar har uppkommit före offentliggörandet av delningsplanen och inte var förfallna till betalning vid offentliggörandet.
2. För det ändamålet ska det i medlemsstaternas lagstiftning åtminstone fastställas att dessa borgenärer ska ha rätt till betryggande säkerhet, om ett sådant skydd behövs med hänsyn till de ekonomiska förhållandena i det delade bolaget och i de bolag till vilka skulderna ska överföras enligt delningsplanen samt om borgenärerna inte redan har sådan säkerhet.
3. Om en borgenär inte har gottgjorts av det bolag till vilken skulden har överförts enligt delningsplanen, skall de mottagande bolagen ansvara solidariskt för skulden. Medlemsstaterna får begränsa ansvarigheten till den nettobehållning som tilldelas varje bolag, utom i fråga om det bolag till vilket skulden har överförts. Medlemsstaterna behöver dock inte tillämpa denna punkt, om delningen sker under tillsyn av en domstol som avses i artikel 23 och en majoritet av borgenärerna, företrädande tre fjärdedelar av de sammanlagda fordringarna, eller en majoritet av en kategori borgenärer i det delade bolaget, företrädande tre fjärdedelar av fordringarna inom denna kategori, vid ett sammanträde enligt artikel 23.1 c har avstått från att göra detta solidariska ansvar gällande.
4. Artikel 13.3 i [tredje direktivet] skall tillämpas.
5. Med förbehåll för bestämmelser om ett gemensamt utövande av obligationshavarnas rättigheter i de bolag som deltar i delningen skall punkt 1–4 tillämpas på obligationshavarna, om inte dessa vid ett sammanträde förutsatt att sådana sammanträden regleras i den nationella lagstiftningen – eller individuellt har godkänt delningen.
6. Medlemsstaterna får föreskriva att de mottagande bolagen skall ansvara solidariskt för det delade bolagets förpliktelser. I så fall behöver de inte tillämpa de föregående punkterna.
7. Om en medlemsstat tillämpar den i punkt 1–5 angivna ordningen till skydd för borgenärerna samtidigt som medlemsstaten kräver solidariskt ansvar av de mottagande bolagen enligt punkt 6, får medlemsstaten begränsa detta ansvar till den nettobehållning som har tilldelats vart och ett av bolagen.”
10 I artikel 15 i sjätte direktivet föreskrivs följande:
”Lagstiftningen i medlemsstaterna ska ange den tidpunkt då delningen blir gällande.”
11 I artikel 17.1 i detta direktiv föreskrivs följande:
”En delning skall i kraft av själva lagstiftningen ha följande rättsverkningar, vilka skall inträda samtidigt:
a) Både i förhållandet mellan det delade bolaget och de mottagande bolagen och i förhållandet till tredje man övergår det delade bolagets samtliga tillgångar och skulder till de mottagande bolagen; övergången skall äga rum enligt fördelningen i delningsplanen eller artikel 3.3.
b) Aktieägarna i det delade bolaget blir aktieägare i ett eller flera av de mottagande bolagen enligt fördelningen i delningsplanen.
c) Det delade bolaget upphör.”
12 Artikel 19 i nämnda direktiv har följande lydelse:
”1. Lagstiftningen i medlemsstaterna får endast innehålla sådana regler om ogiltighet av en delning som uppfyller följande villkor:
a) Ogiltigheten ska beslutas av domstol.
b) En delning som har blivit gällande enligt artikel 15 får förklaras ogiltig endast om det inte har förekommit någon förebyggande rättslig eller administrativ kontroll av delningens lagenlighet eller officiellt bestyrkta handlingar inte har upprättats eller om det visas att bolagsstämmans beslut är ogiltigt eller kan förklaras ogiltigt enligt nationell rätt.
c) Rättsliga åtgärder får inte vidtas om det har förflutit mer än sex månader från det att delningen kom att gälla mot den som åberopar ogiltigheten eller om bristen har avhjälpts.
d) Om det är möjligt att avhjälpa den brist, på grund av vilken delningen kan förklaras ogiltig, skall domstolen ge bolagen i fråga tillfälle att inom viss tid göra detta.
e) Ett rättsligt avgörande varigenom en delning förklaras ogiltig skall offentliggöras enligt varje medlemsstats lagstiftning som skall vara i överensstämmelse med artikel 3 i [rådets första direktiv 68/151/EEG av den 9 mars 1968 om samordning av de skyddsåtgärder som krävs i medlemsstaterna av de i artikel 58 andra stycket i fördraget avsedda bolagen i bolagsmännens och tredje mans intressen, i syfte att göra skyddsåtgärderna likvärdiga inom gemenskapen (EGT L 65, 1968, s. 8)].
f) Om en medlemsstats lagstiftning medger att tredje man överklagar avgörandet, får detta ske senast sex månader efter det att avgörandet offentliggjorts i överensstämmelse med direktiv 68/151/EEG.
g) Ett avgörande varigenom en delning förklaras ogiltig skall inte i och för sig inkräkta på giltigheten av de förpliktelser som har uppkommit för eller gentemot de mottagande bolagen innan avgörandet blev offentligt tillgängligt men efter den i artikel 15 angivna tidpunkten.
h) Varje mottagande bolag skall ansvara för de förpliktelser som åvilar bolaget och som har uppkommit efter den tidpunkt då delningen blev gällande men före den tidpunkt då avgörandet om delningens ogiltighet offentliggjordes. Även det delade bolaget skall ansvara för dessa förpliktelser. Medlemsstaterna får föreskriva att detta ansvar skall begränsas till den del av nettobehållningen som har tilldelats det mottagande bolag för vilket förpliktelserna har uppkommit.
2. Med avvikelse från punkt 1 a får lagstiftningen i en medlemsstat även föreskriva att en administrativ myndighet kan besluta om en delnings ogiltighet, om ett sådant avgörande kan överklagas till domstol. Bestämmelserna i b, d, e, f, g och h skall tillämpas på motsvarande sätt i fråga om den administrativa myndigheten. Ogiltighetsförfarandet får inte inledas senare än sex månader efter den i artikel 15 angivna tidpunkten.
3. Vad nu sagts inkräktar inte på medlemsstaternas lagstiftning om ogiltighetsförklaring av en delning med anledning av annan kontroll än den förebyggande rättsliga eller administrativa kontrollen av delningens lagenlighet.”
13 Artiklarna 2–19 i sjätte direktivet återfinns i kapitel I med rubriken ”Delning genom förvärv”.
14 I kapitel II i detta direktiv, med rubriken ”Delning genom bildande av nya bolag” anges i artikel 21.1 följande
”I detta direktiv avses med delning genom bildande av nya bolag ett sådant förfarande varigenom ett bolag upplöses utan likvidation och i samband därmed överför samtliga sina tillgångar och skulder till flera än ett nybildat bolag, mot vederlag till aktieägarna i det delade bolaget i form av aktier i de mottagande bolagen och i förekommande fall en kontant ersättning som inte får överstiga tio procent av de tilldelade aktiernas nominella värde eller, i avsaknad av sådant värde, aktiernas bokförda parivärde.”
15 I artikel 22.1 i nämnda direktiv, som också återfinns i kapitel II, föreskrivs följande:
”Artiklarna 3, 4, 5 och 7, 8.1 och 8.2 samt artiklarna 9–19 ska tillämpas vid delning genom bildande av nya bolag, dock med förbehåll för bestämmelserna i artiklarna 11 och 12 i direktiv 68/151/EEG. Därvid skall med ’bolag som deltar i delningen’ avses det delade bolaget och med ’mottagande bolag’ vart och ett av de nya bolagen.”
16 I artikel 25 i sjätte direktivet, som återfinns i kapitel IV med rubriken ”Andra med delning likställda förfaranden”, föreskrivs följande:
”Om lagstiftningen i en medlemsstat tillåter ett i artikel 1 angivet förfarande utan att det delade bolaget därvid upplöses, skall kapitel I, II och III tillämpas, med undantag för artikel 17.1 c.”
Italiensk rätt
17 I artikel 2503 i Codice civile (civillagen), med rubriken ”Invändning från borgenärer”, föreskrivs följande:
”Fusionen får genomföras först efter sextio dagar från den sista registreringen enligt artikel 2502a, förutsatt att borgenärerna i de deltagande bolagen, med fordringar som föregår registreringen eller offentliggörandet enligt artikel 2501b tredje stycket, har lämnat sitt samtycke eller att borgenärer som inte har lämnat sitt samtycke har erhållit betalning eller att motsvarande medel har satts in på en bank, om inte den rapport som avses i artikel 2501e har tagits fram, för alla bolagen som deltar i fusionen, av ett enda revisionsföretag som under eget ansvar i den mening som avses i artikel 2501e sjätte stycket intygar att de bolag som deltar i fusionen befinner sig i en sådan situation vad avser tillgångar och skulder att det inte är nödvändigt med några garantier för att skydda borgenärerna.
Om inget av de nämnda undantagen är tillämpligt, får de borgenärer som anges i föregående stycke framställa en invändning inom sextio dagar. I ett sådant fall ska artikel 2445 sista stycket tillämpas.”
18 I artikel 2504c i denna lag, som har rubriken ”Ogiltighet av fusion”, föreskrivs följande:
”Efter det att det registrerats enligt artikel 2504 andra stycket kan fusionsavtalet inte längre ogiltigförklaras.
Rätt till gottgörelse för den skada som bolagsmännen eller tredje man eventuellt kan ha lidit till följd av fusionen kvarstår.”
19 I artikel 2506 i nämnda lag, med rubriken ”Former av delning”, föreskrivs följande:
”Vid delning överför ett bolag samtliga sina tillgångar till flera befintliga eller nybildade bolag, eller en del av dessa, och i detta sistnämnda fall eventuellt till ett enda bolag, och tilldelar aktieägarna motsvarande aktier eller andelar.
Utbetalning av en kontantersättning är tillåten under förutsättning att denna inte överstiger 10 procent av de tilldelade aktiernas eller andelarnas nominella värde. Det är vidare tillåtet att vissa aktieägare genom enhällig överenskommelse vid delningen inte erhåller aktier eller andelar i ett av de mottagande bolagen utan aktier eller andelar i det delade bolaget.
Det delade bolaget kan vid delningen antingen upplösas utan likvidation eller fortsätta sin verksamhet.
Deltagande i en delning är förbjudet för bolag i likvidation som har påbörjat uppdelningen av sina tillgångar.”
20 I artikel 2506b sista stycket i civillagen, med rubriken ”Tillämpliga bestämmelser”, föreskrivs följande:
”Artiklarna 2501f, 2502, 2502a, 2503, 2503a, 2504, 2504b, 2504c, 2505 första och andra stycket, 2505a och 2505b är även tillämpliga på delningar. Alla hänvisningar till fusion i dessa artiklar ska också anses gälla delning.”
21 I artikel 2506c sista stycket i civillagen, med rubriken ”Följderna av delningen”, föreskrivs följande:
”Varje bolag är solidariskt ansvarigt, upp till det faktiska värdet av de nettotillgångar som detta bolag har tilldelats eller behåller, för det delade bolagets skulder som inte reglerats av det bolag till vilka de överförts.”
22 I artikel 2901 i nämnda lag, som återfinns i ett avsnitt med rubriken ”Återvinningstalan”, föreskrivs följande:
”Även om en fordran är förenad med villkor eller en tidsfrist får en borgenär begära att en handling som rör förfoganderätten till tillgångar, genom vilken gäldenären vållar borgenären skada, förklaras verkningslös gentemot borgenären under förutsättning att
1) gäldenären var medveten om att handlingen vållade borgenären skada eller, när det gäller en handling som genomfördes innan skulden uppkom, gäldenären genomförde handlingen med uppsåt att förhindra att skulden reglerades, och
2) tredje man dessutom, om handlingen genomfördes mot vederlag, var medveten om skadan och, när det gäller en handling som genomfördes innan skulden uppkom, medverkade till handlingen i avsikt att skada borgenären.
…”
23 Det framgår av artikel 2902 första stycket i civillagen att en borgenär som utverkar att den handling avseende gäldenärens tillgångar, som varit till skada för borgenärens allmänna säkerhet, förklaras verkningslös ska ges möjlighet att med avseende på förvärvande tredje man vidta verkställighets- eller säkerhetsåtgärder med avseende på egendom som berörs av den omtvistade handlingen.
24 Slutligen framgår det av artikel 2903 i denna lag att preskriptionstiden för en återvinningstalan är fem år räknat från det att handlingen genomfördes.
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
25 Genom handling upprättad av notarius publicus den 16 september 2009 överförde Costruzioni Ing. G. Iandolo Srl, inom ramen för en delning, en del av sina tillgångar till I.G.I., som hade bildats för detta ändamål genom samma handling.
26 Maria Grazia Cicenia, Mario Di Pierro, Salvatore de Vito och Antonio Raffaele bedömde att Costruzioni Ing. Iandolo genom denna delning hade förlorat en stor del av sina tillgångar och att bolaget därefter endast ägde tomter av ringa värde. De väckte därför talan mot bolaget vid Tribunale di Avellino (domstolen i Avellino, Italien), varvid de förklarade att de var borgenärer i bolaget. De fyra borgenärerna väckte i första hand en återvinningstalan (så kallad actio pauliana) i enlighet med artikel 2901 i civillagen och yrkade att delningen skulle förklaras verkningslös gentemot dem. I andra hand yrkade de att Costruzioni Ing. G. Iandolo och I.G.I. skulle förklaras vara solidariskt ansvariga för Costruzioni Ing. G. Iandolos skulder i enlighet med artikel 2506c i civillagen.
27 Genom dom meddelad den 11 december 2015 biföll Tribunale di Avellino (domstolen i Avellino) borgenärernas förstahandsyrkande och förklarade att överföringen av egendom i samband med delningen var verkningslös i förhållande till dem ”såvitt avsåg egendom som omfattades av den upphävda handlingen vilken ännu innehades av I.G.I”.
28 I.G.I. och Costruzioni Ing. G. Iandolo överklagade denna dom till Corte d’appello di Napoli (Appellationsdomstolen i Neapel, Italien), och gjorde gällande att den återvinningstalan som hade väckts av de berörda borgenärerna inte kunde tas upp till prövning eftersom den invändning som avses i artikel 2503 i civillagen var det enda rättsmedel som borgenärerna i de bolag som deltog i delningen kunde använda och delningen, för det fall ingen invändning framställdes, vinner laga kraft gentemot borgenärerna. Dessa bolag anförde vidare att artikel 2504c i civillagen utgör hinder för att en delning förklaras ogiltig efter det att den offentliggjorts.
29 Den hänskjutande domstolen har angett att artiklarna 2503, 2504c, 2506b och artikel 2506c sista stycket i civillagen har införlivat artiklarna 12 och 19 i sjätte direktivet med nationell rätt.
30 Den hänskjutande domstolen har närmare bestämt påpekat att den italienska lagstiftaren, för att genomföra artikel 12 i sjätte direktivet, som avser skydd av rättigheterna för de borgenärer i de bolag som deltar i delningen vilkas fordringar har uppkommit före offentliggörandet av delningsplanen, har föreskrivit att borgenärerna, vars rättigheter föregår delningen, kan göra invändningar mot delningen inom en kort tidsfrist. Den italienska lagstiftaren har även föreskrivit att varje bolag som deltar ska hållas solidariskt ansvarigt, inom gränserna för den nettobehållning som tilldelats bolaget eller som detta behåller, för de av det delade bolagets skulder som inte reglerats av det bolag till vilket skyldigheten överförts. Slutligen har den italienska lagstiftaren föreskrivit att för det fall delningen inte längre kan förklaras ogiltig föreligger det en rätt till ersättning för den skada som bolagsmännen eller tredje man eventuellt lidit till följd av delningen.
31 Den hänskjutande domstolen har även påpekat att den italienska lagstiftaren, för att genomföra artikel 19 i sjätte direktivet, vilken innehåller regler om ogiltighet av en delning, har föreskrivit att delningen inte längre kan ogiltigförklaras när den har registrerats i företagsregistret.
32 Den hänskjutande domstolen har även understrukit att det, vad gäller frågan huruvida en återvinningstalan som väckts av borgenärer i ett delat bolag kan tas upp till sakprövning, finns två motstridiga riktningar inom rättspraxis som har utvecklats av de domstolar som har att pröva målet i sak.
33 Enligt en första riktning inom rättspraxis kan en sådan talan tas upp till sakprövning. Även om såväl den invändning som föreskrivs i artikel 2503 i civillagen som den återvinningstalan som föreskrivs i artikel 2901 i denna lag har till syfte att säkra borgenärernas fordringar i gäldenärens tillgångar, är dessa åtgärder likväl inte jämförbara. De skiljer sig åt med avseende på de personer som kan använda sig av dem, vad gäller den tidpunkt då de kan användas, de tidsfrister inom vilka de ska användas, genom att återvinningstalan syftar till att beivra ett bedrägligt beteende och, slutligen, vad gäller deras verkningar.
34 Enligt den andra riktningen i rättspraxis är en återvinningstalan som väcks av det delade bolagets borgenärer utesluten med hänsyn till syftet med sjätte direktivet, vilket är att säkerställa att verkningarna av delningen vinner laga kraft och blir oåterkalleliga i förhållande till borgenärerna inom en kort frist, för att tillvarata rättigheterna för det stora antal parter som berörs av delningen men som inte är borgenärer i det delade bolaget.
35 Den hänskjutande domstolen har i detta hänseende påpekat att det endast är möjligt att säkerställa rättssäkerheten vad gäller verkningarna av delningen och de av delningen berörda parternas intressen, vilket är ett av syftena med sjätte direktivet, om den omständigheten att sådana förfaranden som föreskrivs i artikel 12 i sjätte direktivet inte har inletts leder till att borgenärerna inte har någon möjlighet att senare inleda andra förfaranden i syfte att skydda sin säkerhet i gäldenärens tillgångar. Begreppet ”ogiltighet” i artikel 19 i sjätte direktivet bör därför omfatta alla åtgärder som leder till att delningen blir verkningslös, såväl i absolut som relativ bemärkelse, i det sistnämnda fallet oavsett delningens giltighet.
36 Den hänskjutande domstolen har emellertid understrukit att artikel 12 i sjätte direktivet inte utesluter att varje senare åtgärd som syftar till att skydda borgenärernas säkerhet i gäldenärens tillgångar vidtas och att en talan om ogiltigförklaring och en återvinningstalan, i nationell rätt, i flera avseenden skiljer sig åt.
37 Mot denna bakgrund beslutade Corte d’appello di Napoli (Appellationsdomstolen i Neapel) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU‑domstolen:
”1) Kan borgenärer i det delade bolaget, vilkas rättigheter har uppkommit före bolagsdelningen och som inte har utnyttjat den möjlighet att framställa en invändning som anges i artikel 2503 i civillagen (det vill säga det skyddsinstrument som infördes inom ramen för införlivandet med den nationella lagstiftningen av artikel 12 i [sjätte direktivet]), väcka en återvinningstalan (actio pauliana) i enlighet med artikel 2901 i civillagen, om delningen redan har genomförts, i syfte att få fastställt att delningen saknar verkan gentemot dem, och därmed vid en utmätning erhålla förmånsrätt i förhållande till borgenärerna i det mottagande bolaget eller de mottagande bolagen och i turordningen föregå bolagsmännen i dessa?
2) Avser begreppet ’ogiltighet’ i artikel 19 i [sjätte direktivet] endast rättsmedel som påverkar bolagsdelningens giltighet eller även sådana rättsmedel som visserligen inte påverkar dess giltighet men ändå medför att delningen till viss del blir utan verkan eller inte kan göras gällande?”
Prövning av tolkningsfrågorna
Tillämpligt direktiv
38 Den hänskjutande domstolen har i begäran om förhandsavgörande hänvisat såväl till sjätte direktivet som till Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2017/1132 av den 14 juni 2017 om vissa aspekter i bolagsrätten (EUT L 169, 2017, s. 46), genom vilket sjätte direktivet upphävdes från och med ikraftträdandet den 20 juli 2017. Eftersom samtliga faktiska omständigheter i det nationella målet hänför sig till tiden före ikraftträdandet av direktiv 2017/1132, ska sjätte direktivet tillämpas.
Domstolens behörighet
39 Kommissionen har uttryckt tvivel beträffande domstolens behörighet att pröva förevarande begäran om förhandsavgörande, med hänvisning till att saken i det nationella målet inte omfattas av sjätte direktivets tillämpningsområde eftersom endast en del av Costruzioni Ing. G. Iandolos tillgångar hade överlåtits till I.G.I.
40 Enligt kommissionen framgår det nämligen av artikel 21.1 i sjätte direktivet, jämförd med artikel 2.1 i samma direktiv, att direktivet endast ska tillämpas på delning genom bildande av nya bolag om det delade bolaget överför samtliga sina tillgångar och skulder.
41 För det första, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 43 i sitt förslag till avgörande, framgår det av sjätte direktivets rubrik att direktivet avser delning av aktiebolag. Det framgår även av artikel 1 i detta direktiv, jämförd med artikel 1.1 i tredje direktivet, att sjätte direktivet, för Republiken Italiens del, ska tillämpas på ”società per azioni” (aktiebolag). Costruzioni Ing. G. Iandolo och I.G.I. är emellertid inga aktiebolag, utan bolag med begränsat ansvar.
42 För det andra avses, enligt artikel 21 i sjätte direktivet, med delning genom bildande av nya bolag ett sådant förfarande varigenom ett bolag upplöses utan likvidation och i samband därmed överför samtliga sina tillgångar och skulder till flera än ett nybildat bolag. Costruzioni Ing. G. Iandolo överförde emellertid inte samtliga sina tillgångar till flera bolag, utan endast en del av sina tillgångar till ett bolag, nämligen I.G.I.
43 Följaktligen omfattas inte den delning som är i fråga i det nationella målet direkt av sjätte direktivets tillämpningsområde.
44 Enligt artikel 267 FEUF är domstolen behörig att meddela förhandsavgöranden angående tolkningen av fördragen samt av unionsinstitutionernas rättsakter. Inom ramen för samarbetet mellan EU-domstolen och de nationella domstolarna, som införts genom denna artikel, ankommer det uteslutande på den nationella domstolen att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i varje mål bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till domstolen. Domstolen är följaktligen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts av den nationella domstolen avser tolkningen av en unionsbestämmelse (dom av den 31 maj 2018, Ernst & Young, C‑633/16, EU:C:2018:371, punkt 29 och där angiven rättspraxis).
45 Med tillämpning av denna rättspraxis har domstolen gång på gång förklarat sig vara behörig att meddela förhandsavgörande beträffande unionsbestämmelser i fall då omständigheterna i det nationella målet inte omfattades av unionsrättens direkta tillämpningsområde, men då nämnda bestämmelser har gjorts tillämpliga genom en hänvisning i nationell lagstiftning till deras innehåll. I dessa fall, även om omständigheterna i det nationella målet inte omfattades av unionsrättens direkta tillämpningsområde, hade dessa bestämmelser blivit tillämpliga genom nationell lagstiftning, eftersom regleringen i nationell lagstiftning av rent inhemska situationer hade anpassats till den reglering som valts i unionsrätten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 oktober 1990, Dzodzi, C‑297/88 och C‑197/89, EU:C:1990:360, punkt 37, dom av den 17 juli 1997, Leur-Bloem, C‑28/95, EU:C:1997:369, punkterna 27 och 32, och dom av den 15 november 2016, Ullens de Schooten, C‑268/15, EU:C:2016:874, punkt 53).
46 När en nationell lagstiftning för lösningen av problem i rent inhemska situationer anpassas till den lösning som har valts genom unionsrätten – till exempel för att undvika att inhemska medborgare diskrimineras eller att det uppstår snedvridningar av konkurrensen eller vidare för att säkerställa ett och samma förfarande i jämförbara situationer – föreligger det ett bestämt unionsintresse av att de bestämmelser eller begrepp som har hämtats från unionsrätten blir tolkade på ett enhetligt sätt, oberoende av under vilka omständigheter de ska tillämpas, för att undvika att det i framtiden förekommer tolkningar som skiljer sig åt. Den omständigheten att domstolen tolkar bestämmelser i unionsrätten i rent inhemska situationer motiveras således av att bestämmelserna genom den nationella rätten har blivit tillämpliga på ett direkt och ovillkorligt sätt, i syfte att säkerställa att inhemska situationer och situationer som regleras i unionsrätten behandlas på samma sätt (dom av den 21 december 2011, Cicala, C‑482/10, EU:C:2011:868, punkterna 18 och 19, och dom av den 21 november 2019, Deutsche Post m.fl., C‑203/18 och C‑374/18, EU:C:2019:999, punkt 37).
47 När en nationell domstol vänder sig till domstolen i fråga om en situation som inte omfattas direkt av unionsrättens tillämpningsområde, kan domstolen inte, utan att den hänskjutande domstolen har lämnat någon annan information än att den aktuella nationella lagstiftningen är tillämplig utan åtskillnad på situationer som regleras av den aktuella unionsrättsliga bestämmelsen och i rent inhemska situationer, anse att begäran om förhandsavgörande avseende denna rätt är nödvändig för att döma i saken (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 november 2016, Ullens de Schooten, C‑268/15, EU:C:2016:874, punkt 54).
48 De konkreta omständigheter som gör det möjligt att fastställa att de unionsrättsliga bestämmelserna genom den nationella lagstiftningen har blivit tillämpliga på ett direkt och ovillkorligt sätt, i syfte att säkerställa identisk behandling av interna situationer och situationer som regleras av unionsrätten, måste framgå av beslutet om hänskjutande (dom av den 20 september 2018, Fremoluc, C‑343/17, EU:C:2018:754, punkt 21).
49 I detta syfte ankommer det på den hänskjutande domstolen att, i enlighet med artikel 94 i domstolens rättegångsregler, ange på vilket sätt den tvist som pågår vid den, trots att den är av rent intern karaktär, har en sådan anknytning till unionsrätten som gör den begärda tolkningen nödvändig för att avgöra målet. Det kan påpekas att dessa krav även återspeglas i de rekommendationer till nationella domstolar om begäran om förhandsavgörande som utfärdats av Europeiska unionens domstol (EUT C 380, 2019, s. 1).
50 I förevarande fall har den hänskjutande domstolen, som ensam är behörig att tolka den nationella rätten inom ramen för det system för rättsligt samarbete som inrättats genom artikel 267 FEUF, preciserat att artiklarna 2503, 2504c, 2506b och artikel 2506c sista stycket i civillagen, vilka parterna i det nationella målet har begärt ska tillämpas i förevarande fall, införlivar artiklarna 12 och 19 i sjätte direktivet med nationell rätt. Såsom kommissionen har anfört följer detta nämligen av Attuazione delle direttive n. 78/855/EEG e n. 82/891/EEG in materia di fusioni e scissioni societarie, ai sensi dell’art. 2, comma 1, della legge 26 marzo 1990, n. 69 (lagstiftningsdekret nr 22 om genomförande av direktiven 78/855/EEG och 82/891/EG om fusioner och delningar, i enlighet med artikel 2.1 i lag nr 69 av den 26 mars 1990), av den 16 januari 1991 (GURI nr 19, av den 23 januari 1991).
51 Det framgår även av beslutet om hänskjutande att dessa artiklar i civillagen, genom vilka artiklarna 12 och 19 i sjätte direktivet införlivas med nationell rätt, i enlighet med artikel 2506 i civillagen, ska tillämpas på såväl delningar genom vilka ett bolag tilldelar ett eller flera bolag enbart en del av sina tillgångar, som på delningar genom vilka ett bolag tilldelar flera bolag samtliga sina tillgångar, och detta gäller såväl för aktiebolag som för bolag med begränsat ansvar.
52 Genom att införliva sjätte direktivet på detta sätt har den italienska lagstiftaren således beslutat att också tillämpa artiklarna 12 och 19 i sjätte direktivet på ett direkt och ovillkorligt sätt på delningar av bolag med begränsat ansvar, genom vilka ett bolag tilldelar ett annat bolag endast en del av sina tillgångar.
53 Det ska dessutom påpekas att artikel 25 i sjätte direktivet, som kommissionen har åberopat i sitt skriftliga yttrande, inte förbjuder den nationella lagstiftaren att tillämpa bestämmelserna om delning i sjätte direktivet på delningar av bolag med begränsat ansvar, genom vilka ett bolag tilldelar ett annat bolag endast en del av sina tillgångar, såsom kommissionen medgav vid förhandlingen.
54 Under dessa omständigheter är domstolen, i motsats till vad kommissionen har hävdat, behörig att besvara den hänskjutande domstolens frågor.
Huruvida begäran om förhandsavgörande kan tas upp till prövning
55 I.G.I. har anfört att begäran om förhandsavgörande inte kan tas upp till sakprövning eftersom den inte innehåller någon beskrivning av den faktiska och rättsliga bakgrunden till de frågor som hänskjutits till domstolen, i strid med vad som krävs i artikel 94 i domstolens rättegångsregler. I.G.I. och Costruzioni Ing. G. Iandolo har dessutom gjort gällande att de frågor som ställts saknar relevans, eftersom samtliga de fordringar som svarandena i det nationella målet har försökt skydda genom att väcka återvinningstalan är utsläckta. Vid förhandlingen påpekade även kommissionen att om dessa fordringar faktiskt har utsläckts, saknar begäran om förhandsavgörande föremål och ska avvisas.
56 Det ska i detta hänseende erinras om att enligt fast rättspraxis presumeras nationella domstolars frågor om tolkningen av unionsrätten vara relevanta. Dessa frågor ställs mot bakgrund av den beskrivning av omständigheterna i målet och tillämplig lagstiftning som den nationella domstolen på eget ansvar har lämnat och vars riktighet det inte ankommer på EU-domstolen att pröva. En begäran från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågorna är hypotetiska eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (dom av den 10 juli 2019, Federal Express Corporation Deutsche Niederlassung, C‑26/18, EU:C:2019:579, punkt 32 och där angiven rättspraxis).
57 Det framgår även av fast rättspraxis att det krävs att den nationella domstolen klargör den faktiska och rättsliga bakgrunden till de frågor som ställs, eller att den åtminstone förklarar de faktiska omständigheter som ligger till grund för dessa frågor, eftersom det är nödvändigt att komma fram till en tolkning av unionsrätten som är användbar för den nationella domstolen. Beslutet om hänskjutande måste dessutom ange de närmare skälen till varför den nationella domstolen anser det vara oklart hur unionsrätten ska tolkas och till att den anser det nödvändigt att ställa tolkningsfrågor till EU-domstolen (dom av den 19 december 2018, Stanley International Betting och Stanleybet Malta, C‑375/17, EU:C:2018:1026, punkt 29 och där angiven rättspraxis).
58 I begäran om förhandsavgörande har den hänskjutande domstolen i tillräcklig utsträckning redogjort för de tillämpliga bestämmelserna och de faktiska omständigheterna i det nationella målet. Nämnda domstol har också tydligt förklarat att de frågor som hänskjutits till domstolen är nödvändiga för att avgöra huruvida den återvinningstalan som väckts vid den är förenlig med unionsrätten.
59 Mot bakgrund av de uppgifter som lämnats av den hänskjutande domstolen, som är ensam behörig att tolka nationell rätt inom ramen för det system för rättsligt samarbete som inrättats genom artikel 267 FEUF, kan det inte heller anses att de frågor som hänskjutits till domstolen inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller att frågorna avser ett hypotetiskt problem.
60 Begäran om förhandsavgörande kan följaktligen tas upp till prövning.
Den första frågan
61 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 12 i sjätte direktivet ska tolkas så, att den utgör hinder för att borgenärer i ett delat bolag vilkas rättigheter har uppkommit före bolagsdelningen och som inte har utnyttjat de skyddsinstrument för borgenärer som föreskrivs i den nationella lagstiftningen med tillämpning av denna artikel, efter det att delningen har genomförts, kan väcka en återvinningstalan i syfte att få fastställt att delningen saknar verkan gentemot dem, och vidta verkställighets- eller säkerhetsåtgärder mot egendom som överförts till det mottagande bolaget.
62 Domstolen noterar inledningsvis att, enligt artikel 22.1 i sjätte direktivet, ska artiklarna 12 och 19 i detta direktiv tillämpas vid delning genom bildande av nya bolag, i den mening som avses i artikel 21.1 i sjätte direktivet. Det följer av nämnda artikel 22.1 att med ”bolag som deltar i delningen” avses därvid det delade bolaget och med ”mottagande bolag” vart och ett av de nya bolagen.
63 Enligt artikel 12.1 i sjätte direktivet ska medlemsstaterna på ett betryggande sätt skydda rättigheterna för de borgenärer i de bolag som deltar i delningen vilkas fordringar har uppkommit före offentliggörandet av delningsplanen och inte var förfallna till betalning vid offentliggörandet.
64 I artikel 12.2 i sjätte direktivet föreskrivs att, vid tillämpningen av artikel 12.1, ska det i medlemsstaternas lagstiftning åtminstone fastställas att dessa borgenärer ska ha rätt till betryggande säkerhet, om ett sådant skydd behövs med hänsyn till de ekonomiska förhållandena i det delade bolaget och i de bolag till vilka skulderna ska överföras enligt delningsplanen samt om borgenärerna inte redan har sådan säkerhet.
65 Det framgår dessutom av artikel 12.3 och 12.6 i sjätte direktivet, jämförd med artikel 22.1 i samma direktiv, att medlemsstaterna får föreskriva att de nybildade bolagen ska ansvara solidariskt för det delade bolagets förpliktelser.
66 Bland de instrument till skydd för borgenärer i det delade bolaget som föreskrivs i artikel 12 i sjätte direktivet ingår i och för sig inte återvinningstalan.
67 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 59 och 60 i sitt förslag till avgörande, framgår det emellertid av användningen av ordet ”åtminstone” i artikel 12.2 i sjätte direktivet att denna artikel föreskriver ett minimiskydd för de rättigheter som borgenärerna i det delade bolaget har, med avseende på fordringar som har uppkommit före offentliggörandet av delningsplanen och inte var förfallna till betalning vid offentliggörandet. Nämnda punkt hindrar således inte medlemsstaterna från att införa ytterliga rättsliga instrument för att skydda borgenärernas rättigheter vad gäller dessa fordringar.
68 Det framgår inte heller av artikel 12 i sjätte direktivet att den omständigheten att inget av de skyddsinstrument för borgenärer i det delade bolaget som föreskrivs i den nationella lagstiftningen med tillämpning av denna artikel har utnyttjats hindrar dem från att använda andra skyddsinstrument än dem som anges i nämnda artikel.
69 Under dessa omständigheter finner domstolen, mot bakgrund av det i skäl 8 i direktivet angivna syftet att skydda borgenärerna, inräknat obligationshavare, och innehavarna av andra rättigheter i de bolag som omfattas av delningen mot att genomförandet av delningen inverkar negativt på deras intressen, att artikel 12 i sjätte direktivet inte utesluter möjligheten för borgenärer i ett delat bolag att väcka en sådan återvinningstalan som är i fråga i det nationella målet, när den ekonomiska situationen för det delade bolaget och situationen för det bolag till vilket skyldigheten övergår i enlighet med delningsplanen gör det nödvändigt med ett sådant skydd. Verkningarna av en sådan talan får emellertid inte stå i strid med bestämmelsens syfte.
70 Det ska i detta sammanhang påpekas att det framgår av själva ordalydelsen i den första frågan att en återvinningstalan, såsom den som föreskrivs i artikel 2901 i civillagen, som har väckts av borgenärer i det delade bolaget, kan göra det möjligt för dem att vid en utmätning erhålla förmånsrätt i förhållande till borgenärerna i det mottagande bolaget eller de mottagande bolagen och i turordningen föregå bolagsmännen i dessa. Eftersom den delning som är i fråga i det nationella målet utgör en delning genom bildande av ett nytt bolag, ska uttrycket ”det mottagande bolaget eller de mottagande bolagen”, som den hänskjutande domstolen har använt, förstås som det nybildade bolaget eller de nybildade bolagen.
71 Det system med minimiskydd för borgenärers rättigheter som föreskrivs i artikel 12.1 i sjätte direktivet, jämförd med artikel 22.1 i samma direktiv, avser borgenärerna i det delade bolaget, och inte borgenärerna i de nybildade bolagen eller bolagsmännen i dessa, eftersom dessa bolag inte existerade före delningen.
72 Det framgår dessutom av artikel 12.4 i sjätte direktivet, jämförd med artikel 2.3 i samma direktiv och artikel 13.3 i tredje direktivet, att skyddet ”får vara olika” för borgenärerna i de nybildade bolagen och borgenärerna i det delade bolaget.
73 I artikel 12 i sjätte direktivet uppställs således inte något krav på att skyddet för borgenärer i de nybildade bolagen som föreskrivs av medlemsstaterna ska motsvara skyddet för borgenärer i det delade bolaget.
74 Av dessa bestämmelser tillsammans kan således slutsatsen dras att minimiharmoniseringen, genom sjätte direktivet, av skyddet av rättigheter för borgenärer i bolag som deltar i delningen, inte utgör hinder för att – i samband med en delning genom bildande av ett nytt bolag, såsom är fallet i det nationella målet – skyddet av rättigheterna för borgenärer i det delade bolaget prioriteras.
75 Mot bakgrund av det ovan anförda ska den första frågan besvaras enligt följande. Artikel 12 i sjätte direktivet, jämförd med artiklarna 21 och 22 i samma direktiv, ska tolkas så, att den inte utgör hinder för att borgenärer i ett delat bolag vilkas rättigheter har uppkommit före bolagsdelningen och som inte har utnyttjat de skyddsinstrument för borgenärer som föreskrivs i den nationella lagstiftningen med tillämpning av nämnda artikel 12, efter det att delningen har genomförts, kan väcka en återvinningstalan i syfte att få fastställt att delningen saknar verkan gentemot dem, och vidta verkställighets- eller säkerhetsåtgärder mot egendom som överförts till det nybildade bolaget.
Den andra frågan
76 Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida artikel 19 i sjätte direktivet, vilken innehåller regler om ogiltighet av en delning, ska tolkas så, att den utgör hinder för att en återvinningstalan väcks av borgenärer i ett delat bolag efter det att delningen har genomförts, när nämnda talan inte avser delningens giltighet utan endast syftar till att delningen inte ska kunna göras gällande gentemot dessa borgenärer.
77 Artikel 19 i sjätte direktivet innehåller regler om ogiltighet av en delning. I synnerhet begränsar denna artikel fallen av ogiltighet, föreskriver en kort frist för att åberopa ogiltighet och, om det är möjligt att avhjälpa den brist på grund av vilken delningen kan förklaras ogiltig, fastställer att de berörda bolagen ska ges tillfälle att göra detta inom viss tid.
78 Begreppet ”ogiltighet” definieras inte i sjätte direktivet.
79 I avsaknad av en definition av detta begrepp i nämnda förordning ska dess betydelse och räckvidd, i enlighet med domstolens fasta rättspraxis, fastställas i överensstämmelse med den normala betydelsen av de ord som används, med beaktande av det sammanhang i vilket de används och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som de ingår i (dom av den 26 juli 2017, Jafari, C‑646/16, EU:C:2017:586, punkt 73 och där angiven rättspraxis).
80 Begreppet ”ogiltighet”, i dess normala betydelse, avser åtgärder som syftar till att en rättsakt ska ogiltigförklaras, som medför att den inte längre föreligger och som får verkningar i förhållande till alla.
81 Denna innebörd av begreppet ”ogiltighet” bekräftas av det sammanhang i vilket detta begrepp förekommer och av de syften som eftersträvas med sjätte direktivet, såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 73–75 i sitt förslag till avgörande.
82 Vad gäller det sammanhang som detta begrepp ingår i, ska det påpekas att det i artikel 19.1 b i sjätte direktivet föreskrivs att en delning som har blivit gällande får förklaras ogiltig endast i tre fall, nämligen om det inte har förekommit någon förebyggande rättslig eller administrativ kontroll av delningens lagenlighet, om officiellt bestyrkta handlingar inte har upprättats eller om det visas att bolagsstämmans beslut är ogiltigt eller kan förklaras ogiltigt enligt nationell rätt.
83 Dessa tre ogiltighetsgrunder avser utformandet av delningen och påverkar dess själva existens. Det är således fråga om fall som medför att delningen inte längre föreligger.
84 Vad gäller de mål som eftersträvas med sjätte direktivet framgår det av skäl 11 i sjätte direktivet att unionslagstiftaren har ansett det vara nödvändigt att begränsa ogiltighetsfallen och därvid, å ena sidan, föreskriva att fel såvitt möjligt ska avhjälpas och, å andra sidan, att ogiltighet endast får göras gällande inom en kort tidsfrist. Det senaste för att säkerställa rättssäkerheten i förhållandet mellan de bolag som deltar i uppdelningen och mellan dem och tredje man samt mellan aktieägarna. Detta syfte med sjätte direktivet, vilket har genomförts genom artikel 19 i direktivet, bekräftar att ogiltigförklaringen av en delning medför rättsverkningar för alla.
85 Såsom generaladvokaten har anfört i punkt 79 i förslaget till avgörande är syftet med en ogiltighetstalan att beivra att villkoren för delningshandlingens upprättande inte har iakttagits, medan en återvinningstalan om den som är i fråga i det nationella målet, endast syftar till att skydda borgenärer vilkas intressen påverkas negativt av delningen.
86 Det framgår nämligen av beslutet om hänskjutande att den återvinningstalan som svarandena i det nationella målet har väckt, med stöd av artikel 2901 i civillagen, endast innebär att den berörda delningen, och i synnerhet överföringen av vissa av de tillgångar som avses i delningshandlingen, inte kan göras gällande mot dem. Denna talan påverkar inte giltigheten av delningen, medför inte att den inte längre föreligger och får inte verkningar i förhållande till alla.
87 Nämnda talan omfattas således inte av begreppet ”ogiltighet” i artikel 19 i sjätte direktivet.
88 Av det ovan anförda följer att den andra frågan ska besvaras enligt följande. Artikel 19 i sjätte direktivet, jämförd med artiklarna 21 och 22 i detta direktiv, vilken innehåller regler om ogiltighet av en delning, ska tolkas så, att den inte utgör hinder för att en återvinningstalan väcks av borgenärer i ett delat bolag efter det att delningen har genomförts, när nämnda talan inte avser delningens giltighet utan endast syftar till att delningen inte ska kunna göras gällande gentemot dessa borgenärer.
Rättegångskostnader
89 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (andra avdelningen) följande:
1) Artikel 12 i rådets sjätte direktiv 82/891/EEG av den 17 december 1982 grundat på artikel 54.3 g i fördraget om delning av aktiebolag, i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/63/EG av den 13 november 2007, jämförd med artiklarna 21 och 22 i nämnda direktiv 82/891, ska tolkas så, att den inte utgör hinder för att borgenärer i ett delat bolag vilkas rättigheter har uppkommit före bolagsdelningen och som inte har utnyttjat de skyddsinstrument för borgenärer som föreskrivs i den nationella lagstiftningen med tillämpning av nämnda artikel 12, efter det att delningen har genomförts, kan väcka en återvinningstalan i syfte att få fastställt att delningen saknar verkan gentemot dem, och vidta verkställighets- eller säkerhetsåtgärder mot egendom som överförts till det nybildade bolaget.
2) Artikel 19 i direktiv 82/891, i dess lydelse enligt direktiv 2007/63, jämförd med artiklarna 21 och 22 i nämnda direktiv 82/891, vilken innehåller regler om ogiltighet av en delning, ska tolkas så, att den inte utgör hinder för att en återvinningstalan väcks av borgenärer i ett delat bolag efter det att delningen har genomförts, när nämnda talan inte avser delningens giltighet utan endast syftar till att delningen inte ska kunna göras gällande gentemot dessa borgenärer.
Underskrifter