FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
YVES BOT
föredraget den 6 mars 2013(1)
Mål C‑144/12
Goldbet Sportwetten GmbH
mot
Massimo Sperindeo
(begäran om förhandsavgörande från Oberster Gerichtshof (Österrike))
”Domstols behörighet och verkställighet av domar på privaträttens område – Huruvida den domstol vid vilken talan väckts är behörig till följd av att svaranden gått i svaromål – Ansökan om ett europeiskt betalningsföreläggande”
1. Förevarande mål rör tolkningen av artikel 6.1 i förordning (EG) nr 1896/2006(2), i vilken det föreskrivs att domstols behörighet vid tillämpningen av förordningen ska fastställas i enlighet med tillämpliga gemenskapsrättsliga bestämmelser på området, särskilt förordning (EG) nr 44/2001(3).
2. Särskilt behandlas frågan huruvida ett bestridande av ett europeiskt betalningsföreläggande utgör ett svaromål i den mening som avses i artikel 24 i förordning nr 44/2001, och därmed ett godtagande av att den domstol som handlägger det ordinarie civilrättsliga förfarandet som följer efter förfarandet enligt förordning nr 1896/2006, är behörig.
3. I förevarande förslag till avgörande ska jag förklara varför jag anser att artikel 6.1 i förordning nr 1896/2006 ska tolkas så, att ett bestridande av ett europeiskt betalningsföreläggande inte utgör ett svaromål, i den mening som avses i artikel 24 i förordning nr 44/2001, i det ordinarie civilrättsliga förfarandet som följer efter förfarandet för europeiskt betalningsföreläggande.
4. Jag kommer även att redogöra för varför jag anser att det härvid saknar betydelse att den person som bestrider ansökan om ett europeiskt betalningsföreläggande i sitt bestridande har yttrat sig i sak.
I – Tillämpliga bestämmelser
A – Unionsrätten
1. Förordning nr 1896/2006
5. Genom förordning nr 1896/2006 inrättas ett förfarande för europeiskt betalningsföreläggande. I artikel 1.1 a i förordningen anges att ”syftet med denna ... är att förenkla, påskynda och sänka kostnaderna för förfaranden i gränsöverskridande fall som rör obestridda penningfordringar genom att införa ett förfarande för europeiskt betalningsföreläggande”.
6. Artikel 6.1 i förordningen har följande lydelse:
”Vid tillämpningen av denna förordning skall domstols behörighet fastställas i enlighet med tillämpliga gemenskapsrättsliga bestämmelser på området, särskilt förordning (EG) nr 44/2001.”
7. Artikel 16 i förordning nr 1896/2006 har följande lydelse:
”1. Svaranden kan lämna in ett bestridande av det europeiska betalningsföreläggandet vid ursprungsdomstolen genom att använda standardformulär F, som återges i bilaga VI och som denne skall erhålla samtidigt med det europeiska betalningsföreläggandet.
2. Bestridandet skall sändas inom 30 dagar från det att svaranden delgivits föreläggandet.
3. Svaranden skall i bestridandet ange att han bestrider den aktuella fordran utan att behöva ange skälen för detta.
…”
8. I artikel 17 i förordningen föreskrivs följande:
”1. Om ett bestridande lämnas in inom den tidsfrist som anges i artikel 16.2 skall förfarandet gå vidare vid de behöriga domstolarna i ursprungsmedlemsstaten i enlighet med reglerna för ordinarie civilrättsliga förfaranden, såvida inte sökanden uttryckligen begärt att förfarandet i så fall skall avbrytas.
Att sökanden gjort sin fordran gällande genom det europeiska betalningsföreläggandet får inte enligt nationell lagstiftning inverka menligt på hans ställning i ett senare ordinarie civilrättsligt förfarande.
2. Övergången till ett ordinarie civilrättsligt förfarande i den mening som avses i punkt 1 skall regleras av lagstiftningen i ursprungsmedlemsstaten.
3. Sökanden skall informeras om huruvida svaranden har lämnat in ett bestridande och om eventuell övergång till ett ordinarie civilrättsligt förfarande.”
2. Förordning nr 44/2001
9. Förordning nr 44/2001 avser domstols behörighet samt erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område. I artikel 5.1 i denna förordning anges följande:
”Talan mot den som har hemvist i en medlemsstat kan väckas i en annan medlemsstat
a) om talan avser avtal, vid domstolen i uppfyllelseorten för den förpliktelse som talan avser;
b) i denna bestämmelse, och såvida inte annat avtalats, avses med uppfyllelseorten för den förpliktelse som talan avser
– …
– vid utförande av tjänster, den ort i en medlemsstat där enligt avtalet tjänsterna har eller skulle ha utförts.
…”
10. Artikel 24 i förordningen har följande lydelse:
”Utöver den behörighet som en domstol i en medlemsstat har enligt andra bestämmelser i denna förordning, är domstolen behörig om svaranden går i svaromål inför denna. Detta gäller dock inte om svaranden gick i svaromål för att bestrida domstolens behörighet eller om en annan domstol har exklusiv behörighet enligt artikel 22.”
B – Österrikisk rätt
11. I 252 § i den österrikiska civilprocesslagen (Zivilprozessordnung) om det europeiska betalningsföreläggandet föreskrivs att, med förbehåll för vad som anges i förordning nr 1896/2006, de förfarandebestämmelser som gäller för det aktuella föremålet för förfarandet ska tillämpas. I denna bestämmelse preciseras att Bezirksgericht für Handelssachen Wien (Österrike) är ensam behörig vad gäller verkställandet av det europeiska betalningsföreläggandet. I denna bestämmelse föreskrivs vidare att domstolen, om ett bestridande har ingetts i tid, ska delge käranden detta med anmodan om att inom 30 dagar namnge den domstol som ska vara behörig för det ordinarie förfarandet. Önskar svaranden göra en foruminvändning ska detta ske innan svaranden yttrar sig över saken i målet.
II – Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
12. Goldbet Sportwetten GmbH (nedan kallad käranden) är ett företag med säte i Österrike som anordnar vadhållningsverksamhet i samband med sportevenemang. Massimo Sperindeo (nedan kallad svaranden) är bosatt i Italien. Svaranden hade i ett avtal om utförande av tjänster åtagit sig att bygga upp och driva kärandens verksamhet i Italien. Till svarandens uppgifter hörde bland annat att inkassera vadslagningsinsatserna från de lokala inlämningsställena och att, efter avdrag för utbetalade vadslagningsvinster, överföra pengarna till käranden.
13. Käranden ansåg att svaranden inte hade fullgjort sina avtalsenliga förpliktelser och ansökte den 29 december 2009 vid Bezirksgericht für Handelssachen, den behöriga domstolen vad gäller förfarandet för europeiskt betalningsföreläggande, om ett europeiskt betalningsföreläggande avseende ett belopp på 16 406 euro jämte ränta och skadestånd. Domstolen utfärdade ett sådant betalningsföreläggande den 17 februari 2010.
14. Svaranden bestred via sin advokat den 19 april 2010 det europeiska betalningsföreläggandet inom föreskriven frist. Som grund för sitt bestridande åberopade svaranden att den omtvistade fordran var ogrundad och att den inte var förfallen.
15. Genom beslut av den 2 juli 2010 överlämnade Bezirksgericht für Handelssachen Wien ärendet till Landesgericht Innsbruck (Österrike) då denna ansågs utgöra behörig domstol enligt artikel 17.1 i förordning nr 1896/2006.
16. Svaranden gjorde vid Landesgericht Innsbruck för första gången gällande att denna domstol saknade behörighet, eftersom svaranden hade hemvist i Italien. Svaranden yrkade därför att Landesgericht Innsbruck skulle förklara sig territoriellt obehörig och avvisa talan. Enligt käranden utgjorde Landesgericht Innsbruck behörig domstol enligt artikel 5.1 a i förordning nr 44/2001, eftersom den är belägen på den ort där betalningen av penningskulden skulle fullgöras. Denna domstol har enligt käranden under alla omständigheter blivit behörig enligt artikel 24 i förordningen, eftersom svaranden gått i svaromål. Svaranden yttrade sig nämligen i sak redan i sitt bestridande av det europeiska betalningsföreläggandet, utan att därvid framställa någon foruminvändning.
17. Landesgericht Innsbruck biföll i beslut svarandens yrkande, förklarade sig sakna behörighet och avvisade talan. Käranden överklagade detta beslut till Oberlandesgericht Innsbruck (Österrike). Sistnämnda avslog överklagandet av det skälet att österrikiska domstolar i princip inte är behöriga, eftersom kärandens anspråk hänför sig till ett avtal om utförande av tjänster och den avtalade orten för utförandet i den mening som avses i artikel 5.1 a i förordning nr 44/2001 var belägen i Italien. Oberlandesgericht Innsbruck tillade att den bristande behörigheten hos den domstol vid vilken talan väckts inte heller hade avhjälpts genom att svaranden gått i svaromål enligt artikel 24 i förordning nr 1896/2006.
18. Käranden överklagade Oberlandesgericht Innsbrucks beslut till Oberster Gerichtshof (Österrike) och yrkade att de tidigare besluten skulle upphävas samt att förfarandet skulle återupptas vid Landesgericht Innsbruck.
19. Oberster Gerichtshof ansåg att det är oklart hur unionsrätten ska tolkas och beslutade därför att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till domstolen:
”1) Ska artikel 6 i förordning nr 1896/2006 … tolkas så, att artikel 24 i förordning nr 44/2001 …, om fastställande av behörig domstol genom att svaranden går i svaromål, även är tillämplig inom ramen för förfarandet för europeiskt betalningsföreläggande?
2) Om fråga 1 besvaras jakande:
Ska artikel 17 i förordning nr 1896/2006 jämförd med artikel 24 i förordning nr 44/2001 tolkas så, att redan ett bestridande av ett europeiskt betalningsföreläggande utgör ett svaromål trots att det i bestridandet inte gjorts gällande att ursprungsdomstolen saknar behörighet?
3) Om fråga 2 besvaras nekande:
Ska artikel 17 i förordning nr 1896/2006 jämförd med artikel 24 i förordning nr 44/2001 tolkas så, att bestridandet i förekommande fall innebär att domstolen blir behörig till följd av att svaranden anses ha gått i svaromål, när bestridandet innehåller yttrande i saken men inte någon foruminvändning?”
III – Min bedömning
20. Den hänskjutande domstolen har i huvudsak ställt sina tolkningsfrågor för att få klarhet i huruvida artikel 6.1 i förordning nr 1896/2006 ska tolkas så, att ett bestridande av ett europeiskt betalningsföreläggande utgör ett svaromål i den mening som avses i artikel 24 i förordning nr 44/2001 i det ordinarie civilrättsliga förfarandet som äger rum efter förfarandet för europeiskt betalningsföreläggande. Den vill vidare få klarhet i huruvida det härvid har någon betydelse att den person som bestrider ansökan om ett europeiskt betalningsföreläggande i sitt bestridande har yttrat sig i sak.
21. Det ska erinras om att domstols behörighet enligt artikel 6.1 i förordning nr 1896/2006, vid tillämpningen av denna förordning, ska fastställas i enlighet med tillämpliga gemenskapsrättsliga bestämmelser på området, särskilt förordning nr 44/2001. I artikel 24 i sistnämnda förordning föreskrivs att det föreligger ett underförstått avtal om behörighet för den domstol vid vilken talan väckts om svaranden går i svaromål inför denna utan att bestrida dess behörighet.
22. Liksom den tyska och den österrikiska regeringen samt Europeiska kommissionen anser jag att ett bestridande av ett europeiskt betalningsföreläggande inte utgör ett svaromål i den mening som avses i denna bestämmelse. Att den person som bestrider betalningsföreläggandet har angett grunderna för sitt bestridande saknar enligt min mening betydelse i detta avseende.
23. En första del av svaret följer av skälen i förordning nr 1896/2006.
24. I dessa förklaras mycket tydligt att förfarandet för europeiskt betalningsföreläggande som inrättas genom förordningen är avsett att införa en snabb och enhetlig mekanism för indrivning av obestridda penningfordringar i hela Europeiska unionen.(4)
25. Förordning nr 1896/2006 motsvarar härvid det åtgärdsprogram som Europeiska unionens råd antog år 2000 i vilket det föreskrivs en möjlighet att i Europeiska gemenskapen införa ett ”enhetligt eller harmoniserat förfarande ... för att erhålla ett rättsligt avgörande”(5). Detta program bekräftades år 2004 genom Haagprogrammet som antogs av Europeiska rådet den 5 november 2004.(6)
26. Domstolen erinrade för övrigt om detta särdrag i punkt 30 i sin dom av den 13 december 2012 i målet Szyrocka,(7) där det anges att ”[d]et följer av artikel 1.1 a i förordning nr 1896/2006 att förordningen syftar till att bland annat förenkla, påskynda och sänka kostnaderna för förfaranden i gränsöverskridande fall som rör obestridda penningfordringar. Såsom anges i skälen 8, 10 och 29 i förordningen, inrättar förordningen – även om den varken ersätter eller harmoniserar de befintliga mekanismerna enligt nationell lagstiftning för indrivning av obestridda fordringar – ett enhetligt verktyg för indrivning av sådana fordringar för att uppfylla detta syfte, vilket verktyg ska garantera lika villkor för borgenärer och gäldenärer i hela Europeiska unionen.”
27. Det angivna syftet är utan tvekan ett rättsligt instrument ämnat att undvika bestridanden i sak och dröjsmål som generellt följer av traditionella rättsliga förfaranden. Detta för övrigt i sådan utsträckning att förfarandet, efter medlemsstaternas eget skön, kan handläggas vid en administrativ myndighet.
28. För att uppnå det eftersträvade målet så definieras nämligen begreppet domstol autonomt i artikel 5.3 i förordningen som ”samtliga myndigheter i en medlemsstat som är behöriga när det gäller europeiska betalningsförelägganden eller andra frågor som hör dit”.(8) Detta innebär utan tvekan att förfarandet inte måste handläggas vid en domstol, rättslig eller administrativ, i de medlemsstater där sistnämnda domstolar förekommer.
29. Ur detta perspektiv har förfarandet som inrättas genom förordningen följande särdrag.
30. För det första är förfarandet inte kontradiktoriskt. Behörig nationell domstol utfärdar nämligen ett europeiskt betalningsföreläggande eller avslår en ansökan utan förhandling.(9) Den behöriga domstolen kan dock anmoda sökanden att lämna förklaringar eller grunder för ansökan, vilket endast kan ses som en kontroll av att den fordran som görs gällande, åtminstone synbart, är att betrakta som en ”obestridd fordran”. Gäldenären varken hörs eller kan göra gällande några argument i detta skede.
31. För det andra träder gäldenären in först vid verkställigheten av ett europeiskt betalningsföreläggande, efter det att detta har utfärdats. Gäldenären får i praktiken kännedom om ett europeiskt betalningsföreläggande först när denne delges föreläggandet, vilket inleder fristen på 30 dagar som gäldenären har för att bestrida detta.(10) Ett bestridande kan lämnas in antingen genom användning av ett standardformulär, som ska vara bifogat betalningsföreläggandet, eller i annan form.(11) Ett bestridande leder i sig till att förfarandet för europeiskt betalningsföreläggande avslutas.(12) Myndigheten, i den mening som avses i artikel 5.3 i förordningen, kan inte längre handlägga ärendet. Ärendet kan därefter endast handläggas i enlighet med reglerna för ett ordinarie civilrättsligt förfarande, som då är det enda tillämpliga förfarandet.(13)
32. Dessa principer för hur förfarandet för europeiskt betalningsföreläggande fungerar räcker i sig för att motivera att ett helt nytt förfarande inleds vid en ordinarie civilrättslig domstol som måste pröva ärendet på nytt. Detta gäller även för det fall att den myndighet som är behörig i fråga om det europeiska betalningsföreläggandet också utgör behörig domstol att pröva målet i sak.
33. Det ska för övrigt påpekas att detta inte är fallet i det nationella målet, eftersom den behöriga myndigheten enligt artikel 5.3 i förordning nr 1896/2006 är Bezirksgericht für Handelssachen Wien och Landesgericht Innsbruck enligt denna myndighet utgör behörig domstol att pröva målet i sak.
34. I alla händelser kvarstår frågan huruvida ett bestridande av det europeiska betalningsföreläggandet som inte skett genom att standardformuläret returneras utan genom att en detaljerad handling lämnats in, medför att behörigheten för den domstol vid vilken det yrkats att målet ska prövas i sak förlängs och att bestridandet i ett sådant fall utgör ett svaromål i den mening som avses i artikel 24 i förordning nr 44/2001.
35. Mot uppfattningen att denna fråga ska besvaras jakande kan ett antal argument göras gällande.
36. Ett jakande svar vore att tillstå att förfarandet för europeiskt betalningsföreläggande och det ordinarie nationella civilrättsliga förfarandet i själva verket utgör ett och samma förfarande, och att förfarandet vid den enda instansen i själva verket inleddes vid myndigheten som är behörig i fråga om det europeiska betalningsföreläggandet. Detta är endast möjligt om uttrycket ”förfarandet gå vidare vid” i artikel 17.1 i förordning nr 1896/2006 tolkas så, att förfarandet efter bestridande av ett europeiskt betalningsföreläggande utgör samma förfarande som det som inletts vid myndigheten vid vilken det först handlades, då den domstol som har att pröva målet i sak är bunden av de processuella händelserna i det tidigare skedet.
37. Det ska konstateras att svaranden, i detta fall gäldenären, inte skulle ha någon möjlighet att bestrida domstolens behörighet, eftersom vederbörande, såsom angetts ovan i punkterna 30 och 31, inte medverkar i början av förfarandet.
38. Denna olägenhet skulle kunna rättas till om man ansåg att förfarandet för gäldenären börjar när vederbörande underrättas om det europeiska betalningsföreläggandet. Detta skulle dock innebära en särbehandling vilket gör att en sådan tolkning inte är att önska.
39. Ett bestridande med användning av standardformuläret innebär nämligen att frågan om bestridande av behörigheten, vilken endast kan prövas av den domstol som har att pröva målet i sak, lämnas orörd. Ett bestridande som upprättas på tomt papper, tillsammans med några, eller rent av fullständiga, argument skulle däremot vara att anse som ett svaromål och betraktas därmed som ett underförstått accepterande av behörigheten. Detta trots att den förordning, som godtar detta fria uttryckssätt, endast uppställer ett villkor vad avser giltigheten av ett sådant bestridande, nämligen att det ska vara klart formulerat.
40. Gäldenären skulle annars inte ha möjlighet att överklaga när en felaktig bedömning gjorts avseende behörigheten hos den handläggande myndigheten i fråga om ett europeiskt betalningsföreläggande, vilket enligt den hänskjutande domstolen är situationen i förevarande mål. Under sådana förhållanden har gäldenären, i förekommande fall, endast att förlita sig på den nationella domstolens befogenhet att ex officio fastställa att den saknar behörighet inom ramen för det ordinarie civilrättsliga förfarandet.
41. Hur är det möjligt att motivera att ett förfarande för europeiskt betalningsföreläggande kan ha denna följd, utan att någon möjlighet att överklaga föreligger? Sökanden har i detta hänseende vid förhandlingen gjort gällande att det – oberoende av det underförstådda accepterandet av behörigheten i sak, vilket följer av det enda bestridandet av ansökan om ett europeiskt betalningsföreläggande – fortfarande är möjligt att göra gällande bristande behörighet vid den ordinarie civilrättsliga domstolen. Om detta resonemang ska godtas har jag svårt att förstå varför bestridandet ska anses utgöra ett svaromål med de rättsverkningar som ett sådant har.
42. Hur precisa måste argumenten vara för att ett bestridande i denna form ska anses utgöra ett svaromål? Skulle detta inte innebära avsaknad av precision och en källa till rättsosäkerhet som strider mot den europeiska lagstiftarens eftersträvade mål, vilket är just att förenkla förfarandet för europeiskt betalningsföreläggande?
43. Enligt fast rättspraxis ställer rättssäkerhetsprincipen krav på att unionslagstiftningen ska vara otvetydig och dess tillämpning förutsebar för medborgarna. Denna princip innebär följaktligen att en unionsrättsakt – i förevarande fall de relevanta bestämmelserna i förordning nr 1896/2006 och i förordning nr 44/2001 – som har rättsverkningar för medborgarna, ska vara klar och precis på ett sådant sätt att sistnämnda kan få exakt kännedom om från vilken tidpunkt rättsakten börjar ha rättsverkningar.
44. Om ett bestridande av en ansökan om ett europeiskt betalningsföreläggande ansågs utgöra ett svaromål i den mening som avses i artikel 24 i förordning nr 44/2001, oberoende av om det innehåller ett yttrande i sak eller ej, skapas just osäkerhet i rättsligt hänseende i den mån det i varje enskilt fall måste göras en bedömning av om motiveringen är utförlig eller ej och om dess omfattning uttryckligen eller implicit motsvarar ett ställningstagande vad gäller behörigheten för den domstol som handlägger det ordinarie civilrättsliga förfarandet, vid vilken talan i detta skede ännu ej har väckts.
45. Detta skulle medföra att förfarandet för europeiskt betalningsföreläggande kompliceras precis där förordning nr 1896/2006 syftar till att förenkla detta.
46. Hur kan förfarandet för europeiskt betalningsföreläggande och det ordinarie nationella civilrättsliga förfarandet anses utgöra ett och samma förfarande om, exempelvis, den behöriga myndigheten i fråga om europeiska betalningsförelägganden är en administrativ instans och den behöriga myndigheten i sak är en dömande instans? Eller om denna myndighet inte ens är en domstol? Hur ska då ett händelseförlopp vid en sådan instans därefter kunna ha sådana verkningar? Jag erinrar i detta avseende endast om behörighetsreglernas betydelse under det rättsliga förfarandet.
47. Slutligen förefaller artikel 16 i förordning nr 1896/2006 jämförd med skäl 23 i samma förordning vara avgörande i denna fråga. I artikel 16.1 i förordningen föreskrivs nämligen inte att ett bestridande måste göras i någon särskild form. Där anges att ”[s]varanden kan lämna in ett bestridande ... genom att använda standardformulär”. Denna bestämmelse kompletteras genom artikel 16.3 där det klargörs att gäldenären inte är skyldig att ange skälen för bestridandet.
48. Gäldenären är således inte förvägrad rätten att ange skälen för bestridandet. Detta kan dock inte medföra några särskilda och skadliga rättsliga verkningar gentemot gäldenären som inte uttryckligen föreskrivs i förordningen, eftersom det i detta skede endast ska avgöras huruvida fordran bestrids eller ej. Skälen därtill är fullständigt överflödiga. Det enda av betydelse här är huruvida fordran bestrids.
49. Detta framgår av lydelsen i skäl 23 i förordning nr 1896/2006 där det anges att ”[s]varanden får lämna in sitt bestridande genom att använda standardformulär som återges i denna förordning. Domstolarna bör emellertid beakta varje annan skriftlig form av bestridande om det är klart formulerat”. Ett bestridande som innehåller argument utgör ett skriftligt bestridande som är klart formulerat. Det är således giltigt och har inte några andra följder än ett bestridande som görs genom användning av standardformuläret, det vill säga att omöjliggöra ett utfärdande av det europeiska betalningsföreläggandet. Att tillskriva bestridandet andra verkningar skulle inte enbart gå utöver, utan strida mot, lagstiftarens avsikt.
50. Mot bakgrund av ovanstående anser jag att artikel 6.1 i förordning nr 1896/2006 ska tolkas så, att ett bestridande av ett europeiskt betalningsföreläggande inte utgör ett svaromål i den mening som avses i artikel 24 i förordning nr 44/2001, i det ordinarie civilrättsliga förfarandet som äger rum efter förfarandet för europeiskt betalningsföreläggande. Det saknar härvid betydelse att den person som bestrider ansökan om ett europeiskt betalningsföreläggande i sitt bestridande har yttrat sig i sak.
IV – Förslag till avgörande
51. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen besvarar frågorna från Oberster Gerichtshof (Österrike) enligt följande:
Artikel 6.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1896/2006 av den 12 december 2006 om införande av ett europeiskt betalningsföreläggande, i dess lydelse enligt kommissionens förordning (EU) nr 936/2012 av den 4 oktober 2012, ska tolkas så, att ett bestridande av ett europeiskt betalningsföreläggande inte utgör ett svaromål i den mening som avses i artikel 24 i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område, i det ordinarie civilrättsliga förfarandet som äger rum efter förfarandet för europeiskt betalningsföreläggande. Det saknar härvid betydelse att den person som bestrider ansökan om ett europeiskt betalningsföreläggande i sitt bestridande har yttrat sig i sak.