PERSONALDOMSTOLENS DOM (första avdelningen)

den 27 november 2007

Mål F-122/06

Anton Pieter Roodhuijzen

mot

Europeiska gemenskapernas kommission

”Personalmål – Tjänstemän – Social trygghet – Gemensamma sjukförsäkringssystemet – Samlevnadsförhållande – Artikel 72 i tjänsteföreskrifterna – Artikel 1 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna – Artikel 12 i de gemensamma reglerna om sjukförsäkring”

Saken: Talan med stöd av artiklarna 236 EG och 152 EA, väckt av Anton Pieter Roodhuijzen, om ogiltigförklaring av kommissionens beslut av den 28 februari 2006, fastställt den 20 mars 2006, att inte erkänna sökandens samlevnadsförhållande med Maria Helena Astrid Hart och följaktligen förvägra henne sjukförsäkring enligt Europeiska gemenskapernas sjukförsäkringssystem, samt ogiltigförklaring av tillsättningsmyndighetens beslut av den 12 juli 2006 att avslå klagomålet.

Avgörande: Kommissionens beslut av den 28 februari 2006, fastställt den 20 mars 2006, att inte erkänna Anton Pieter Roodhuijzens samlevnadsförhållande med Maria Helena Astrid Hart som en samlevnadsform som inte är ett äktenskap med avseende på Europeiska gemenskapernas sjukförsäkringssystem ogiltigförklaras. Kommissionen skall ersätta rättegångskostnaderna.

Sammanfattning

Tjänstemän – Social trygghet – Sjukförsäkring – Personkrets som omfattas av tillämpningsområdet – Ogift partner till en tjänsteman

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 72, bilaga VII, artiklarna 1.2 c och 2.4, rådets förordning nr 723/2004, gemensamma regler om sjukförsäkring, artikel 1)

Av själva lydelsen i artikel 72 i tjänsteföreskrifterna följer att det vad beträffar Europeiska gemenskapernas sjukförsäkringssystem, för att avgränsa begreppet ”en ogift partner till en tjänsteman”, i denna artikel direkt hänvisas till de tre första villkoren i artikel 1.2 c i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna. Frågan om sådan registrering av samlevnadsförhållandet som avses i den första meningen i artikel 1.2 c i bilaga VII i tjänsteföreskrifterna kan i detta sammanhang inte betraktas som ett förhandsvillkor. Om lagstiftaren hade velat föreskriva på annat sätt skulle det i artikel 72 i tjänsteföreskrifterna och artikel 12 i de gemensamma reglerna inte ha funnits någon hänvisning till tjänstemans ”ogifta” respektive ”erkända” partner, utan till den förstnämndes ”registrerade” partner, vilket är den term som används i artikel 1.2 c i bilaga VII i tjänsteföreskrifterna. Det kan för övrigt konstateras att skäl 8 i rådets förordning nr 723/2004 om ändring av tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska gemenskaperna och anställningsvillkoren för övriga anställda i Europeiska gemenskaperna, som behandlar en utvidgning av de förmåner gifta par har till att också omfatta andra former av förbund än äktenskap, åsyftar ”tjänstemän som utan att vara gifta lever tillsammans i ett förhållande som av en medlemsstat erkänns som en stabil samlevnadsform” utan att det därvid uppställs några krav på registrering av ett sådant förhållande. I sammanhanget vill personaldomstolen betona, att det i sak inte finns någon skillnad mellan begreppet ogift partner till en tjänsteman enligt artikel 72 i tjänsteföreskrifterna och begreppet en tjänstemans erkända partner i den mening som avses i artikel 12 i de gemensamma reglerna.

För att bestämma huruvida gemenskapens sjukförsäkringssystem också kan anses omfatta en ogift partner till en tjänsteman skall gemenskapsdomstolarna således enbart pröva om de tre första villkor som uppställs i artikel 1.2 c i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna är uppfyllda.

Enligt det första villkoret skall paret uppvisa en officiell handling, erkänd av en medlemsstat eller av någon behörig myndighet i en medlemsstat, som bekräftar att de lever tillsammans i ett förhållande utan att vara gifta med varandra. Villkoret består av tre delar:

– den första delen handlar om att en ”officiell” handling om personernas ställning skall förevisas,

– enligt den andra delen fordras att ifrågavarande officiella handling är ”erkänd” av en medlemsstat,

– slutligen krävs, enligt den tredje delen, att nämnda officiella handling om de berördas ställning, bekräftar att personerna i fråga ”lever tillsammans i ett förhållande utan att vara gifta med varandra”.

De nationella myndigheterna i en medlemsstat kan inte på egen hand bestämma huruvida två personer, i den mening som avses i tjänsteföreskrifterna, skall anses ”leva i ett förhållande utan att vara gifta”. Därför kan kravet på att partner har en ställning där de ”lever i ett förhållande utan att vara gifta” inte anses vara uppfyllt enbart på den grunden att det i en officiell handling som är erkänd av en medlemsstat bekräftas att så är fallet.

Däremot måste ett samlevnadsförhållande för att omfattas av artikel 72 i tjänsteföreskrifterna och artikel 12 i de gemensamma reglerna om sjukförsäkring uppvisa en rad likheter med äktenskap. I ljuset av sistnämnda kriterium finner personaldomstolen att det omtvistade villkoret i sin tredje del skall tolkas så, att det består av tre underordnade villkor som samtliga skall vara uppfyllda. För det första, förutsätts enligt denna tredje del i det omtvistade villkoret – och denna tolkning bekräftas genom den term som används i den tillämpliga bestämmelsen i tjänsteföreskrifterna – att partner, till skillnad från vad som gäller för andra förbund mellan personer skall bilda ett ”par”, det vill säga ett förbund mellan två personer. Genom att det delvis är knutet till den första delen i det första villkoret, som avser att en officiell handling om personernas ställning ska förevisas är det krav som uppställs i det andra underordnade villkoret i den tredje delen mer långtgående än att enbart fordra förekomsten av en ”officiell” handling. Slutligen skall begreppet ”lever tillsammans i ett förhållande utan att vara gifta” förstås så att det åsyftar en situation där partner delar en livsgemenskap som är förenad med viss stabilitet och, inom ramen för denna livsgemenskap, har ömsesidiga rättigheter och skyldigheter som hör samman med den gemensamma tillvaron.

En sådan tolkning stämmer också bättre överens med hur seder och bruk har utvecklats i samhället. Vidare bör det i detta sammanhang påpekas att de syften som ligger bakom en utvidgning av gemenskapens sjukförsäkringssystem till att omfatta en tjänstemans stabila partner är solidaritet och social sammanhållning. Nämnda syften skiljer sig från ändamålen med de bestämmelser, enligt vilka tjänstemän får rent ekonomiska förmåner i form av lönetillägg, som exempelvis det hushållstillägg för tjänstemans partner som fastställs i artikel 1.2 c i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna. Därmed är det inte orimligt att det med avseende på sistnämnda förmåner uppställs strängare krav på förhållandet mellan en tjänsteman och hans ogifta partner, än vad som är fallet avseende den förmån som består i att gemenskapens sjukförsäkringssystem utvidgas till att omfatta en ogift partner.

(se punkterna 29, 30, 32, 35–40 och 49)