TRIBUNALENS DOM (åttonde avdelningen)
den 8 februari 2018(*)
”EU-varumärke – Upphävandeförfarande – EU-figurmärket Vieta – Verkligt bruk av varumärket – Beslut som fattats till följd av att tribunalen har ogiltigförklarat ett tidigare beslut – Artikel 65.6 i förordning (EG) nr 207/2009 (nu artikel 72.6 i förordning (EU) 2017/1001) – Rättskraft”
I mål T‑879/16,
Sony Interactive Entertainment Europe Ltd, London (Förenade kungariket), företrätt av S. Malynicz, QC,
klagande,
mot
Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (EUIPO), företrädd av J. Crespo Carrillo och D. Walicka, båda i egenskap av ombud,
motpart,
varvid motparten i förfarandet vid immaterialrättsmyndighetens överklagandenämnd var
Marpefa, SL, Barcelona (Spanien),
angående ett överklagande av det beslut som meddelades av EUIPO:s fjärde överklagandenämnd den 4 oktober 2016 (ärende R 1010/2016‑4) om ett upphävandeförfarande mellan Sony Computer Entertainment Europe Ltd och Marpefa,
meddelar
TRIBUNALEN (åttonde avdelningen),
sammansatt av ordföranden A. M. Collins (referent), samt domarna M. Kancheva och J. Passer,
Justitiesekreterare: handläggaren X. Lopez Bancalari,
med beaktande av överklagandet som inkom till tribunalens kansli den 14 december 2016,
med beaktande av svarsskrivelsen som inkom till tribunalens kansli den 28 mars 2017,
efter förhandlingen den 10 november 2017,
följande
Dom
Bakgrund till tvisten
1 Gedelson, SA ingav den 3 augusti 2000 en ansökan om registrering av EU-varumärke till Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (EUIPO) i enlighet med rådets förordning (EG) nr 40/94 av den 20 december 1993 om gemenskapsvarumärken (EGT L 11, 1994, s. 1; svensk specialutgåva, område 17, volym 2, s. 3), i dess ändrade lydelse (ersatt av rådets förordning (EG) nr 207/2009 av den 26 februari 2009 om EU-varumärken (EUT L 78, 2009, s. 1), i dess ändrade lydelse, vilken ersatts av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001 av den 14 juni 2017 om EU-varumärken (EUT L 154, 2017, s. 1)).
2 Det sökta varumärket utgörs av nedanstående figurkännetecken:
3 De varor som registreringsansökan avsåg omfattas av klass 9 i Niceöverenskommelsen om internationell klassificering av varor och tjänster vid varumärkesregistrering av den 15 juni 1957, med ändringar och tillägg, och motsvarar följande beskrivning: ”Cd-skivor, rengöringsanordningar för cd-skivor, högtalare, resonanslådor, ljudförstärkare, videoband, magnetband, högtalarlådor, videokameror, biograffilm, cd-skivor, diapositiv, kameror, datorer, videofilmsdukar, apparater för återgivning av ljud och bild, televisionsapparater, skivspelare.”
4 Det omstridda varumärket registrerades den 13 september 2001 med nummer 1790674 för de varor som nämns ovan i punkt 3.
5 Överföringen av det omstridda varumärket till Marpefa, SL infördes i EUIPO:s register den 12 december 2002.
6 Den 25 juli 2010 förnyades registreringen av det omstridda varumärket fram till den 3 augusti 2020.
7 Den 14 november 2011 ingav klaganden, Sony Interactive Entertainment Europe Ltd, som vid denna tidpunkt kallades Sony Computer Entertainment Europe Ltd, en ansökan om upphävande av det omstridda varumärket med stöd av artikel 51.1 a i förordning nr 207/2009 (nu artikel 58.1 a i förordning 2017/1001) för samtliga de varor som det hade registrerats för. Klaganden gjorde i ansökan gällande att varumärket inte hade varit i verkligt bruk inom Europeiska unionen under den relevanta femårsperioden och att det inte fanns någon skälig grund för att varumärket inte hade använts.
8 Den 21 mars 2012 bemötte Marpefa ansökan om upphävande av det omstridda varumärket och bekräftade att det åtminstone i Spanien mellan den 14 november 2006 och den 13 november 2011 hade varit föremål för verkligt bruk för alla de varor som angetts i punkt 3 ovan, och lade fram flera olika bevis som bland annat omfattade begreppet ”vieta” och följande EU-figurmärke (som även det återges i grått).
9 Genom beslut av den 23 augusti 2013 avslog annulleringsenheten ansökan om upphävande för följande varor: ”högtalare, resonanslådor, ljudförstärkare” och ”datorer, videofilmsdukar, apparater för återgivning av ljud och bild, televisionsapparater, skivspelare”. Annulleringsenheten biföll ansökan för de övriga varor som omfattas av det omstridda varumärket.
10 Den 28 oktober 2013 överklagade klaganden till EUIPO och yrkade att annulleringsenhetens beslut skulle upphävas i den mån det avslog ansökan om upphävande.
11 Genom beslut av den 2 juli 2014 (nedan kallat det första beslutet) avslog EUIPO:s andra överklagandenämnd överklagandet. Den fann i huvudsak att den bevisning som Marpefa inkommit med visade att det omstridda varumärket hade varit föremål för verkligt bruk i unionen under den relevanta perioden i fråga om ”högtalare, resonanslådor, ljudförstärkare” och ”datorer, videofilmsdukar, apparater för återgivning av ljud och bild, televisionsapparater, skivspelare”, vilka omfattas av klass 9.
12 Överklagandenämnden angav, för det första, i det första beslutet att den relevanta perioden för att bedöma huruvida det omstridda varumärket hade varit föremål för verkligt bruk sträckte sig från och med den 14 november 2006 till och med den 13 november 2011. Den fann för det andra att kraven i fråga om användningsplatsen var uppfyllda i förevarande fall. Vad gäller användningstiden, ansåg överklagandenämnden för det tredje att den bevisning som lagts fram av Marpefa visade ”frekvens” och ”regelbundenhet” för användningen av det omstridda varumärket i unionen och särskilt mellan 2008 och 2011. Vad för det fjärde beträffar typen av användning, fann överklagandenämnden att det omstridda varumärket inte hade använts i en form som hade förändrat dess särskiljningsförmåga i förhållande till den form som det hade registrerats för. Överklagandenämnden ansåg för det femte att det vid en helhetsbedömning av bevisningen framgick att det omstridda varumärket hade använts för att känneteckna de varor som anges i punkt 11 ovan. I detta sammanhang påpekade överklagandenämnden särskilt, i punkt 46 i det första beslutet, att det var uppenbart att dessa produkter var ”system, elektroniska och audiovisuella varor och artiklar som [var] eller [utgjorde] en del av ’apparater för återgivning av ljud och bild’”, att ”samtliga [varor] [hade] en karaktär eller ett syfte av liknande eller samma slag och [inte var] komplementära utan direkt sammankopplade” och att de ”[ingick] i det ’naturliga omfattningsområdet’”, såsom det har definierats av tribunalen i domen av den 14 juli 2005, Reckitt Benckiser (España)/harmoniseringskontoret – Aladin (ALADIN), T‑126/03, EU:T:2005:288. I punkt 46 i nämnda beslut tillade överklagandenämnden att begreppet ”apparater för återgivning av ljud och bild” hade definierats tillräckligt ”precist och snävt” för att beteckna de varor för vilka användning hade styrkts och att det inte fanns någon giltig anledning att göra några särskilda indelningar inom denna kategori.
13 Klaganden överklagade det första beslutet genom det överklagande som inkom till tribunalens kansli den 19 september 2014 och som registrerades under målnummer T‑690/14, och yrkade att det skulle ogiltigförklaras. Till stöd för sitt överklagande åberopade klaganden tre grunder. Den tredje grunden avsåg åsidosättande av principen om delvis användning i artikel 51.2 i förordning nr 207/2009 (nu artikel 58.2 i förordning 2017/1001) och avsåg de konstateranden som gjorts av överklagandenämnden i punkt 46 i det första beslutet. Klaganden gjorde inom ramen för den grunden gällande att det skydd som beviljats det omstridda varumärket för ”apparater för återgivning av ljud och bild” omfattade en alltför bred kategori av varor och att nämnda kategori borde delas upp i underkategorier. Vid förhandlingen i det ovannämnda målet gjorde klaganden även gällande att nämnda kategori inte hade definierats tillräckligt klart och precist.
14 Genom dom av den 10 december 2015, Sony Computer Entertainment Europe/harmoniseringskontoret – Marpefa (Vieta) (T‑690/14, ej publicerad, EU:T:2015:950), biföll tribunalen överklagandet såvitt det avsåg den tredje grunden med motiveringen att i motsats till det som fastställts i punkt 46 i det första beslutet kunde det inte anses att begreppet ”apparater för återgivning av ljud och bild” hade definierats tillräckligt ”precist och snävt”. Tribunalen påpekade vidare att EUIPO, som vid förhandlingen anmodats att ange vad detta begrepp omfattade inte hade kunnat ge något slutgiltigt svar. Tribunalen fann även att begreppet när det förstås i sin ordagranna och vanliga betydelse kan omfatta ett brett spektrum av audiovisuell och elektronisk utrustning, inklusive den utrustning för vilken annulleringsenheten hade ansett att bevis på verkligt bruk inte hade lagts fram. I punkt 69 i domen av den 10 december 2015, Vieta (T‑690/14, ej publicerad, EU:T:2015:950), fann tribunalen följaktligen att det var nödvändigt att ”ogiltigförklara det [första] beslutet … i den mån det däri [har fastställts] att bevis på verkligt bruk har lagts fram för ’apparater för återgivning av ljud och bild’ och att den skulle [ogilla] överklagandet av annulleringsenhetens beslut att avslå ansökan om upphävande av det omstridda varumärket för sådana apparater”.
15 Punkterna 1 och 2 i domslutet i domen av den 10 december 2015, Vieta (T‑690/14, ej publicerad, EU:T:2015:950), har följande lydelse:
”1) Det [första] beslutet … ogiltigförklaras i den mån överklagandenämnden däri avslog överklagandet av annulleringsenhetens beslut att avslå ansökan om upphävande av det [omstridda] varumärket för ’apparater för återgivning av ljud och bild’.
2) Överklagandet ogillas i övrigt.”
16 Till följd av domen av den 10 december 2015, Vieta (T‑690/14, ej publicerad, EU:T:2015:950), beslutade presidiet för överklagandenämnderna vid EUIPO genom beslut av den 6 juni 2016 att återförvisa ärendet till den fjärde överklagandenämnden med referensen R 1010/2016‑4.
17 Genom beslut av den 4 oktober 2016 (nedan kallat det överklagade beslutet) avslog EUIPO:s fjärde överklagandenämnd överklagandet i ärende R 1010/2016‑4.
18 Överklagandenämnden påpekade inledningsvis i det överklagade beslutet att det till följd av att det första beslutet delvis hade ogiltigförklarats genom domen av den 10 december 2015, Vieta (T‑690/14, ej publicerad, EU:T:2015:950), ankom på överklagandenämnden att pröva huruvida det omstridda varumärket hade varit föremål för verkligt bruk avseende ”apparater för återgivning av ljud och bild” under den relevanta perioden (punkt 13 i det överklagade beslutet). Överklagandenämnden preciserade att det första beslutet var slutgiltigt i fråga om ”högtalare, resonanslådor, ljudförstärkare, datorer, videofilmsdukar, televisionsapparater [och] skivspelare” och att verkligt bruk av det omstridda varumärket för dessa varor således hade styrkts (punkt 14 i det överklagade beslutet).
19 Överklagandenämnden påpekade vidare att begreppet ”apparater för återgivning av ljud och bild” avser varje apparat som kan återge både ljud och bild (punkt 15 i det överklagade beslutet). Den ansåg att en televisionsapparat var synonym med en specifik apparat för återgivning av ljud och bild och att klagandens överklagande därför skulle avslås (punkt 17 i det överklagade beslutet). Överklagandenämnden påpekade vidare att begreppet ”apparater för återgivning av ljud och bild” var ett ”specifikt begrepp och … en synonym till ’televisionsapparater’ som är tillräckligt klar och precis”, och att det inte ingick i rubriken till klass 9 (punkt 18 i det överklagade beslutet).
20 Överklagandenämnden bekräftade slutligen att den princip som fastställts i rättspraxis, såsom påpekats i punkt 61 i domen av den 10 december 2015, Vieta (T‑690/14, ej publicerad, EU:T:2015:950), inte längre var relevant i förevarande fall. Det följer av den principen att i det fall då ett varumärke har registrerats för en varu- eller tjänstekategori som är tillräckligt stor för att innehålla flera underkategorier, vilka kan beaktas självständigt, medför bevis på verkligt bruk av varumärket för en del av dessa varor eller tjänster endast skydd för den eller de underkategorier som omfattas av de varor eller tjänster som varumärket faktiskt har använts för (punkt 19 i det överklagade beslutet).
Parternas yrkanden
21 Klaganden har yrkat att tribunalen ska
– ogiltigförklara det överklagade beslutet, och
– förplikta EUIPO och motparten vid överklagandenämnden att ersätta rättegångskostnaderna.
22 EUIPO har yrkat att tribunalen ska
– ogilla överklagandet, och
– förplikta klaganden att ersätta rättegångskostnaderna.
Rättslig bedömning
23 Klaganden har till stöd för sitt överklagande åberopat två grunder. Den första grunden avser åsidosättande av artikel 65.6 i förordning nr 207/2009 (nu artikel 72.6 i förordning 2017/1001). Den andra grunden avser åsidosättande av principen att de varor eller tjänster för vilka det har ansökts om EU-varumärkesskydd ska identifieras tillräckligt klart och precist av den sökande.
24 Vad gäller den första grunden avseende åsidosättande av artikel 65.6 i förordning nr 207/2009 har klaganden hävdat att överklagandenämnden, genom att anta det överklagade beslutet, varken har beaktat domslutet i domen av den 10 december 2015, Vieta (T‑690/14, ej publicerad, EU:T:2015:950), eller det resonemang av tribunalen som ledde fram till detta domslut.
25 Klaganden har i detta avseende anfört att det var felaktigt av överklagandenämnden att anse att den hade rätt att ompröva rättsfrågan och sakfrågan, det vill säga huruvida begreppet ”apparater för återgivning av ljud och bild” var tillräckligt precist definierat för att uppfylla principen om delvis användning, trots att tribunalen hade kommit fram till motsatsen i domen av den 10 december 2015, Vieta (T‑690/14, ej publicerad, EU:T:2015:950). Klaganden har gjort gällande att den slutsatsen har blivit slutgiltig, eftersom den inte har ifrågasatts inom ramen för ett överklagande av den domen. Klaganden anser därför att det var felaktigt av överklagandenämnden att försöka hävda att detta uttryck är godtagbart eftersom en televisionsapparat kan anses vara ett exempel på en apparat för återgivning av ljud och bild. Det argumentet är dessutom inte ett giltigt svar på tribunalens konstaterande att begreppet ”apparater för återgivning av ljud och bild” är alltför omfattande i förhållande till principen om delvis användning. Det är nämligen på grund av att det är möjligt att inom detta ”generiska” begrepp urskilja underkategorier som kan beaktas självständigt, som principen om delvis användning är tillämplig.
26 Klaganden anser att den omständigheten att överklagandenämnden i punkt 19 i det överklagade beslutet bekräftade att principen om delvis användning som fastställts av tribunalen inte längre var relevant i förevarande fall, utgör ett annat exempel på åsidosättande av artikel 65.6 i förordning nr 207/2009.
27 EUIPO har gjort gällande att vissa begrepp förtydligas i det överklagade beslutet. Bland annat den omständigheten att det med ”apparater för återgivning av ljud och bild” avses sådana apparater som enbart eller huvudsakligen är avsedda att återge både ljud och bild, vilket utesluter videokameror och kameror. EUIPO har även påpekat att överklagandenämnden ansåg att begreppet ”apparater för återgivning av ljud och bild” var synonymt med begreppet ”televisionsapparater”, det vill säga en vara för vilken verkligt bruk av det omstridda varumärket hade styrkts.
28 EUIPO har gjort gällande att överklagandenämnden har följt domen av den 10 december 2015, Vieta (T‑690/14, ej publicerad, EU:T:2015:950), när den prövade huruvida det var möjligt att inom kategorin ”apparater för återgivning av ljud och bild” urskilja någon enhetlig underkategori av varor som kan beaktas självständigt. Överklagandenämnden kunde emellertid inte identifiera någon sådan underkategori, eftersom nämnda kategori endast omfattade en enda typ av varor, vilket i förevarande fall var televisionsapparater. EUIPO har även påpekat att klaganden inte heller har anfört någon sådan underkategori.
29 EUIPO har vidare anfört att eftersom biografprojektorer, samt DVD- och videospelare ingår i kategorin ”apparater för återgivning av ljud och bild” utöver televisionsapparater kan innebörden av begreppet ”apparater för återgivning av ljud och bild” ges en ”alternativ förklaring”. EUIPO anser emellertid inte att dessa tre typer av varor skiljer sig tillräckligt åt för att kunna utgöra sammanhängande kategorier eller underkategorier, vilka kan beaktas självständigt. Det är med andra ord inte möjligt att dela upp kategorin ”apparater för återgivning av ljud och bild” i flera underkategorier. Bevis på verkligt bruk av det omstridda varumärket för televisionsapparater, biografprojektorer, samt DVD- och videospelare omfattar således hela den ovannämnda kategorin. EUIPO har i detta sammanhang påpekat att överklagandenämnden i punkt 41 i det första beslutet fann att verkligt bruk av det omstridda varumärket hade styrkts för projektorer och bärbara DVD-spelare.
30 Tribunalen påpekar att det i rättspraxis redan har betonats att principen om rättskraft äger stor betydelse i såväl unionsrätten som de nationella rättsordningarna. För att säkerställa såväl en stabil rättsordning och stabila rättsförhållanden som en god rättskipning är det nämligen viktigt att domstolsavgöranden som vunnit laga kraft efter det att tillgängliga rättsmedel har uttömts eller fristerna för dessa har löpt ut inte längre kan angripas (se dom av den 19 april 2012, Artegodan/kommissionen, C‑221/10 P, EU:C:2012:216, punkt 86 och där angiven rättspraxis).
31 Det har i detta sammanhang fastställts att rättskraften dels endast omfattar de sak- och rättsfrågor som faktiskt eller med nödvändighet har prövats genom det aktuella domstolsavgörandet, dels inte endast avser domslutet i avgörandet, utan även de domskäl som är nödvändiga för domslutet och därmed är oskiljbara från detta (se dom av den 19 april 2012, Artegodan/kommissionen, C‑221/10 P, EU:C:2012:216, punkt 87 och där angiven rättspraxis).
32 Vad gäller de andra varor som avses i det första beslutet utöver ”apparater för återgivning av ljud och bild”, nämligen ”högtalare”, ”resonanslådor”, ”ljudförstärkare”, ”datorer”, ”videofilmsdukar”, ”televisionsapparater” och ”skivspelare”, framgår det av domen av den 10 december 2015, Vieta (T‑690/14, ej publicerad, EU:T:2015:950), att tribunalen bekräftade den slutsats som överklagandenämnden fastställt i det första beslutet. Enligt den slutsatsen hade bevis på verkligt bruk av det omstridda varumärket för nämnda varor lagts fram. Denna slutsats ifrågasätts för övrigt inte inom ramen för förevarande mål.
33 När det gäller ”apparater för återgivning av ljud och bild”, framgår det av punkterna 63–68 i domen av den 10 december 2015, Vieta (T‑690/14, ej publicerad, EU:T:2015:950), att tribunalen ansåg att det begreppet inte avsåg en precis och snäv kategori av varor, såsom överklagandenämnden hade bekräftat i punkt 46 i det första beslutet, utan en omfattande kategori av audiovisuella och elektroniska varor. I enlighet med den rättspraxis som angetts i punkt 61 i domen av den 10 december 2015, Vieta (T‑690/14, ej publicerad, EU:T:2015:950), fann tribunalen således i punkt 68 i samma dom att bevis för verkligt bruk av det omstridda varumärket inte hade lagts fram för dessa apparater.
34 Tribunalen fastställde – med beaktande av det som följer av övervägandena och slutsatserna i punkterna 32 och 33 ovan – i punkt 69 i domen av den 10 december 2015, Vieta (T‑690/14, ej publicerad, EU:T:2015:950), och punkt 1 i domslutet i den domen, att det första beslutet skulle ogiltigförklaras i den mån det innebar avslag på överklagandet av annulleringsenhetens beslut att avslå ansökan om upphävande av det omstridda varumärket för ”apparater för återgivning av ljud och bild”.
35 Eftersom domen av den 10 december 2015, Vieta (T‑690/14, ej publicerad, EU:T:2015:950), har blivit slutgiltig då den inte har överklagats konstaterar tribunalen att den har vunnit laga kraft. I detta avseende ska det påpekas att tribunalens konstateranden i domen av den 10 december 2015, Vieta (T‑690/14, ej publicerad, EU:T:2015:950), avseende omfattningen av begreppet ”apparater för återgivning av ljud och bild” och att det inte fanns bevis för verkligt bruk av det omstridda varumärket för sådana apparater (se punkt 33 ovan), var avgörande för att understödja punkt 1 i domslutet i den domen, i vilken det första beslutet delvis ogiltigförklarades. Eftersom de omfattas av den rättskraft som domen av den 10 december 2015, Vieta (T‑690/14, ej publicerad, EU:T:2015:950), har fått ska de därför anses ha blivit definitivt avgjorda.
36 Det ankom vidare på EUIPO enligt artikel 65.6 i förordning nr 207/2009 att vidta de åtgärder som krävs för att följa domen av den 10 december 2015, Vieta (T‑690/14, ej publicerad, EU:T:2015:950).
37 Enligt fast rättspraxis har en dom om ogiltigförklaring retroaktiv verkan (ex tunc) och undanröjer således retroaktivt den ogiltigförklarade rättsakten från rättsordningen (se dom av den 25 mars 2009 i mål T‑402/07, Kaul/harmoniseringskontoret – Bayer (ARCOL), T‑402/07, EU:T:2009:85, punkt 21 och där angiven rättspraxis).
38 Av samma rättspraxis framgår att den institution vars rättsakt har ogiltigförklarats av unionsdomstolen, för att rätta sig efter domen om ogiltigförklaring och följa den fullt ut, ska iaktta inte bara domslutet utan även de domskäl som domslutet grundar sig på och som utgör det nödvändiga stödet för detta, i den meningen att de är nödvändiga för att fastställa den exakta innebörden av domslutet. I dessa domskäl preciseras nämligen vilken bestämmelse som anses vara rättsstridig, och redovisas de exakta skälen för den rättsstridighet som fastslås i domslutet, vilka den berörda institutionen ska beakta när den ersätter den ogiltigförklarade rättsakten (dom av den 13 april 2011, Safariland/harmoniseringskontoret – DEF-TEC Defense Technology (FIRST DEFENSE AEROSOL PEPPER PROJECTOR), T‑262/09, EU:T:2011:171, punkt 41, och dom av den 8 juni 2017, Bundesverband Deutsche Tafel/EUIPO – Tiertafel Deutschland (Tafel), T‑326/16, ej publicerad, EU:T:2017:380, punkt 19).
39 I förevarande fall kan det konstateras att överklagandenämnden följde domen av den 10 december 2015, Vieta (T‑690/14, ej publicerad, EU:T:2015:950), på ett riktigt sätt när den i punkt 14 i det överklagade beslutet fastställde att det första beslutet var slutgiltigt i fråga om ”högtalare”, ”resonanslådor”, ”ljudförstärkare”, ”datorer”, ”videofilmsdukar”, ”televisionsapparater”, och ”skivspelare”, och att verkligt bruk av det omstridda varumärket således hade styrkts för dessa varor.
40 Överklagandenämnden följde även domen av den 10 december 2015, Vieta (T‑690/14, ej publicerad, EU:T:2015:950), på ett riktigt sätt när den i punkt 13 i det överklagade beslutet fann att det till följd av att tribunalen delvis hade ogiltigförklarat det första beslutet, ankom på den att fatta ett nytt beslut avseende ”apparater för återgivning av ljud och bild”, eftersom klagandens överklagande skulle omprövas på grund av denna särskilda aspekt av ärendet.
41 Däremot åsidosatte överklagandenämnden tydligt domen av den 10 december 2015, Vieta (T‑690/14, ej publicerad, EU:T:2015:950), genom det överklagade beslutet när den i rak motsats till tribunalens konstateranden, vilka hade fått rättsverkan (se punkt 35 ovan), slog fast att begreppet ”apparater för återgivning av ljud och bild” hade en klar och precis innebörd och endast omfattade en typ av varor, nämligen televisionsapparater och när den fann att bevis på verkligt bruk hade lagts fram för ”apparater för återgivning av ljud och bild”. Det var således även i rak motsats till punkt 1 i domslutet i domen av den 10 december 2015, Vieta (T‑690/14, ej publicerad, EU:T:2015:950) – vilken också hade vunnit rättskraft (se punkt 35 ovan) – som den fjärde överklagandenämnden avslog klagandens överklagande av annulleringsenhetens beslut av den 23 augusti 2013, och därmed bekräftade att det var välgrundat att avslå ansökan om upphävande av det omstridda varumärket för ”apparater för återgivning av ljud och bild”, såsom hade beslutats av annulleringsenheten i det ovannämnda beslutet och därefter av den andra överklagandenämnden i det första beslutet.
42 Härav följer att överklagandet ska bifallas såvitt avser den första grunden som rör åsidosättande av artikel 65.6 i förordning nr 207/2009.
43 Det överklagade beslutet ska således ogiltigförklaras, utan att det är nödvändigt att pröva den andra grunden.
Rättegångskostnader
44 Enligt artikel 134.1 i rättegångsreglerna ska tappande rättegångsdeltagare förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Klaganden har yrkat att EUIPO ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom EUIPO har tappat målet, ska klagandens yrkande bifallas.
Mot denna bakgrund beslutar
TRIBUNALEN (åttonde avdelningen)
följande:
1) Det beslut som meddelades av fjärde överklagandenämnden vid Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (EUIPO) den 4 oktober 2016 (ärende R 1010/2016‑4) om ett upphävandeförfarande mellan Sony Computer Entertainment Europe Ltd och Marpefa, SL, ogiltigförklaras.
2) EUIPO ska ersätta rättegångskostnaderna.
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 8 februari 2018.
Underskrifter