BESLUT AV EUROPEISKA UNIONENS PERSONALDOMSTOL

(tredje avdelningen)

den 17 mars 2016

Mål F-76/11 DEP

Diana Grazyte

mot

Europeiska kommissionen

”Personalmål – Förfarande – Fastställande av rättegångskostnader – Möjlighet att väcka talan – Betalningsförmåga hos den som ålagts att ersätta rättegångskostnaderna”

Saken:      Begäran från Europeiska kommissionen om fastställande av rättegångskostnaderna med anledning av dom av den 5 december 2012, Grazyte/kommissionen (F-76/11, EU:F:2012:173).

Avgörande:      Det totala belopp som Diana Grazyte ska betala till Europeiska kommissionen såsom ersättningsgilla kostnader i mål F-76/11, Grazyte/kommissionen, fastställs till 4 675,32 euro. Det belopp som avses i punkt 1 ska påföras dröjsmålsränta från och med den tidpunkt då detta beslut delges och till och med att räntan faktiskt har betalats, med den räntesats som tillämpades av Europeiska centralbanken vid dess refinansieringsaktioner den första dagen i den kalendermånad under vilken betalningen förföll till betalning, ökad med 3,5 procentenheter. Begäran avslås i övrigt.

Sammanfattning

1.      Domstolsförfarande – Rättegångskostnader – Fastställande – Omständigheter som ska beaktas – Biträde av samma advokat under det administrativa förfarande som är relevant för målet – Mindre tid att göra nödvändiga förberedelser för det administrativa förfarandet – Räckvidd

(Personaldomstolens rättegångsregler (2007), artikel 91 b)

2.      Domstolsförfarande – Rättegångskostnader – Ersättningsgilla kostnader – Unionsinstitutioners eller unionsorgans advokatkostnader – Tillämpligt timarvode för personalmål

(Personaldomstolens rättegångsregler, artikel 103.5)

3.      Unionsrätt – Principer – Rätt till ett effektivt domstolsskydd – En institutions kostnader i samband med en talan vid unionsdomstolarna – Förpliktande för motparten att betala ersättningsgilla kostnader – Beaktande av den partens betalningsförmåga – Tillåtet

(Art. 6.1 första stycket FEU; Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 47)

4.      Domstolsförfarande – Rättegångskostnader – Fastställande – Ersättningsgilla kostnader – Omständigheter som ska beaktas – Arvoden som parterna ska betala till sina respektive advokater – Beaktande av betalningsförmågan hos den som ålagts att ersätta rättegångskostnaderna

(Personaldomstolens rättegångsregler (2007), artiklarna 91 b, 95.1 andra stycket, 97.2 första stycket, 97.3 och 98.1)

1.      Unionsdomstolen är inte bunden av den kostnadsredovisning som den part som ska få ersättning för sina rättegångskostnader har gett in. Den ska endast beakta det totala antalet arbetstimmar som framstår som objektivt nödvändiga för förfarandet.

Det ersättningsgilla arvodesbeloppet för institutionens advokat kan vidare inte bedömas utan att man beaktar det arbete som utförts av institutionens anställda innan talan väcktes vid personaldomstolen. Eftersom talan inte kan tas upp till sakprövning om den inte har föregåtts av ett klagomål till tillsättningsmyndigheten och ett avslag på detta klagomål, har institutionen i princip redan arbetat med tvisterna internt innan de hamnar i personaldomstolen.

Det föreligger dock ingen absolut presumtion för att detta reducerat arbetsbördan för institutionens advokat, särskilt när advokaten inte deltagit i att formulera svaret på klagomålet.

Lagligheten av ett beslut ska bedömas utifrån de faktiska och rättsliga omständigheterna vid den tidpunkt då beslutet fattades. En institutions advokat har således till uppgift att försvara skälen och avgörandet i detta beslut, utom i de undantagsfall då administrationens behörighet är normbunden och andra skäl kan anföras än de som administrationen ursprungligen grundat sig på. En institutions advokat stöder sig alltså generellt sett på det tidigare arbete som utförts av institutionens anställda, dels i samband med att det angripna beslutet antogs, dels inom ramen för det administrativa förfarandet.

(se punkterna 21–23 och 25)

Hänvisning till

Personaldomstolen: beslut av den 16 oktober 2014, Marcuccio/kommissionen, F‑69/10 DEP, EU:F:2014:238, punkt 21, och beslut av den 25 november 2014, Loukakis m.fl./parlamentet, F-82/11 DEP, EU:F:2014:253, punkt 32

2.      I personalmål kan ett timarvode på 250 euro i princip anses vara skälig ersättning för en institutions advokat.

(se punkt 32)

Hänvisning till

Personaldomstolen: beslut av den 25 juni 2014, Buschak/Eurofound, F-47/08 DEP, EU:F:2014:175, punkt 53, och beslut av den 16 oktober 2014, Marcuccio/kommissionen, F-69/10 DEP, EU:F:2014:238, punkt 28

3.      Enligt artikel 6.1 FEU ska Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna ha samma rättsliga värde som fördragen. Av detta följer att tvingande rättsregler av lägre grad än stadgan i möjligaste mån ska tolkas på ett sätt som är förenligt med stadgan. Mer specifikt ska personaldomstolens rättegångsregler tolkas i enlighet med artikel 47 i stadgan, som garanterar rätten till ett effektivt rättsmedel.

Det framgår av praxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna att en betydande ekonomisk kostnad för en process, även om denna åläggs efter det att processen är avslutad, kan anses utgöra en inskränkning av rätten till ett rättsmedel, vilken är en del av rätten till en rättvis rättegång, som stadgas i artikel 6 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och numera garanteras i unionens rättsordning genom artikel 47 i stadgan. Mer specifikt har Europadomstolen slagit fast att kostnadsbeloppet, bestämt mot bakgrund av omständigheterna i ett givet mål, inklusive sökandens betalningsförmåga och i vilket skede av förfarandet inskränkningen i råga uppkommer, är en faktor som ska beaktas för att avgöra om den berörda personen haft tillgång till ett rättsmedel.

Det utgör därför varken maktmissbruk eller ett överskridande av befogenheterna att vid fastställande av rättegångskostnader ta hänsyn till betalningsförmågan hos den som har att förpliktats att bära dessa kostnader.

(se punkterna 38, 40 och 43)

Hänvisning till

Domstolen: dom av den 18 december 2014, Abdida, C-562/13, EU:C:2014:2453, punkt 47, och dom av den 6 oktober 2015, Orizzonte Salute, C-61/14, EU:C:2015:655, punkt 49

4.      Vid fastställande av rättegångskostnaderna kan personaldomstolen beakta betalningsförmågan hos den som ska bära dessa kostnader när den fastställer i vilken mån de arvoden som parterna är skyldiga sina egna advokater kan ersättas av den part som ålagts att betala rättegångskostnaderna.

Rätten till ett rättsmedel skulle inte vara tillräckligt säkerställd om frågan huruvida en part efter processen måste ersätta avsevärda kostnader lämnades till motpartens godtycke. Det är tvärtom rätten som har att i komplicerade fall fastställa rättegångskostnaderna med hänsyn tagen till omständigheter såsom den berörda personens betalningsförmåga.

Det framgår vidare av artiklarna 95.1 andra stycket, 97.3 och 98.1 i rättegångsreglerna av den 25 juli 2007 att rättshjälp bara kan täcka kostnaderna för mottagarens biträde och representation. Den rättshjälp som beviljades enligt artikel 97.2 första stycket i dessa rättegångsregler kunde således inte täcka den hypotetiska frågan om vilket kostnadsbelopp som sökanden, när dennes yrkanden ogillades, måste ersätta svaranden med avseende dennes advokatkostnader.

(se punkterna 46, 50 och 53)