Language of document : ECLI:EU:F:2007:188

PERSONALDOMSTOLENS DOM (tredje avdelningen)

den 7 november 2007

Mål F-57/06

Jacques Hinderyckx

mot

Europeiska unionens råd

”Personalmål – Tjänstemän – Befordran – Befordringsförfarandet 2005 – Ej införd i förteckningen över befordrade tjänstemän – Åsidosättande av artikel 45 i tjänsteföreskrifterna – Jämförelse av kvalifikationer – Betygsrapporter från olika institutioner”

Saken: Talan enligt artikel 236 EG och artikel 152 genom vilken Jacques Hinderyckx har yrkat dels att beslutet av rådets tillsättningsmyndighet att inte befordra honom till lönegrad B*8 under befordringsförfarandet 2005 skall ogiltigförklaras och att han skall befordras till den lönegraden, dels att rådet skall förpliktas att utge skadestånd

Avgörande: Talan ogillas. Rådet skall bära sin rättegångskostnad och ersätta en tredjedel av Jacques Hinderyckx rättegångskostnad. Jacques Hinderyckx skall bära två tredjedelar av sin rättegångskostnad.

Sammanfattning

1.      Tjänstemän – Befordran – Klagomål från en tjänsteman som inte har befordrats

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 25 andra stycket, 45 och 90.2)

2.      Tjänstemän – Befordran – Jämförelse av kvalifikationer

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 45)

3.      Tjänstemän – Befordran– Jämförelse av kvalifikationer

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 45; rådets förordning nr 723/2004)

4.      Tjänstemän – Befordran – Jämförelse av kvalifikationer

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 45)

1.      Tillsättningsmyndigheten är inte skyldig att motivera ett beslut att inte befordra en tjänsteman. Den är däremot skyldig att motivera beslutet om avslag på ett klagomål som framställts av en tjänsteman som inte har befordrats. Motiveringen av avslagsbeslutet skall anses motsvara motiveringen av det beslut som avses i klagomålet.

Enligt lydelsen i artikel 45 i tjänsteföreskrifterna sker befordran genom urval. Det är därför tillräckligt att motiveringen i beslutet om avslag avser uppfyllandet av de förutsättningar som enligt tjänsteföreskrifterna krävs för att en befordran skall vara lagenlig.

Ett beslut om avslag på ett klagomål mot ett beslut att inte befordra en tjänsteman uppfyller kravet på motivering i den utsträckning som det förstnämnda beslutet innebär att det är möjligt för den berörde att bedöma huruvida beslutet att inte befordra denne var välgrundat och huruvida det är lämpligt att väcka talan vid gemenskapsdomstolen samt gör det möjligt för gemenskapsdomstolen att pröva lagenligheten av beslutet om befordran.

Med avseende på en tjänsteman som arbetat vid andra institutioner uppfyller tillsättningsmyndigheten kravet på motivering när den preciserar att samtliga rapporter tagits i beaktande vid jämförelsen av kvalifikationerna, när den anger att analyserande och allmänna bedömningar har vägts mot varandra i syfte att relativisera de olika betygsättarnas tillvägagångssätt och när den förklarar på vilket sätt som tjänstetiden tagits i beaktande. Detta gäller även när det med hänsyn till att bedömningarna i den senaste betygsrapporten höll en synnerligen hög nivå medför att det framstår som önskvärt med en mer fullständig och utförlig motivering.

Det är i vart fall så att kompletterande preciseringar kan lämnas under förfarandet, såvitt tillsättningsmyndigheten angett en inledning på en motivering.

(se punkterna 25–27, 31 och 32)

Hänvisning till

domstolen den 7 februari 1990, C‑343/87, Culin mot kommissionen, REG 1990, s. I‑225, punkt 13, den 9 december 1993, C‑115/92 P, parlamentet mot Volger, REG 1993, s. I‑6549, punkterna 22 och 23

förstainstansrätten den 29 maj 1997, T‑6/96, Contargyris mot rådet, REGP 1997, s. I‑A‑119 och II‑357, punkt 147, den 18 december 1997, T‑142/95, Delvaux mot kommissionen, REGP 1997, s. I‑A‑477 och II‑1247, punkt 84, den 27 april 1999, T‑283/97, Thinus mot kommissionen, REGP 1999, s. I‑A‑69 och II‑353, punkterna 74–76, den 21 september 1999, T‑157/98, Oliveira mot parlamentet, REGP 1999, s. I‑A‑163 och II‑851, punkt 50, den 10 juni 2004, T‑330/03, Liakoura mot rådet, REGP 2004, s. I‑A‑191 och II‑859, punkt 42, den 3 februari 2005, T‑172/03, Heurtaux mot kommissionen, REGP 2005, s. I‑A‑15 och II‑63, punkt 44, den 3 oktober 2006, T‑171/05, Nijs mot revisionsrätten, REGP 2006, s. II‑A‑2‑999, punkt 42

2.      Tillsättningsmyndigheten har ett betydande utrymme för skönsmässig bedömning vid jämförelsen mellan kvalifikationerna hos de tjänstemän som kan bli befordrade. Jämförelsen grundar sig bland annat på betygsrapporterna och skall göras med omsorg och opartiskhet och med beaktande av tjänstens intresse. Den skall ske med utgångspunkt i jämförbara informations- och upplysningskällor. Tillsättningsmyndigheten har för detta ändamål befogenhet enligt tjänsteföreskrifterna att göra jämförelsen mellan kvalifikationerna hos de tjänstemän som kan bli befordrade enligt det förfarande och den metod som myndigheten anser mest lämplig.

Gemenskapsdomstolens prövning är därför begränsad till frågan huruvida administrationen, med hänsyn till de former och tillvägagångssätt som legat till grund för dess bedömning, har hållit sig inom gränser som inte kan bli föremål för kritik och att den inte utövat sin befogenhet på ett uppenbart oriktigt sätt. Domstolen kan således inte ersätta tillsättningsmyndighetens bedömning av tjänstemännens kvalifikationer och förtjänster med sin egen bedömning.

(se punkterna 43 och 44)

Hänvisning till

domstolen den 1 juli 1976, 62/75, De Wind mot kommissionen, REG 1976, s. 1167, punkt 17, den 17 december 1992, C‑68/91 P, Moritz mot kommissionen, REG 1992, s. I‑6849, punkt 16

förstainstansrätten den 3 oktober 2000, T‑187/98, Cubero Vermurie mot kommissionen, REGP 2000, s. I‑A‑195 och II‑885, punkt 59, den 15 september 2005, T‑132/03, Casini mot kommissionen, REGP 2005, s. I‑A‑253 och II‑1169, punkt 52, och där angiven rättspraxis, samt punkterna53 och 54

3.      Betygsrapporterna är, såväl enligt den lydelse av artikel 45 i tjänsteföreskrifterna som gällde innan ikraftträdandet av förordning nr 723/2004 om ändring av tjänsteföreskrifterna för tjänstemän och anställningsvillkoren för övriga anställda den 1 maj 2004 som enligt den därefter gällande lydelsen, särskilt viktiga vid bedömningen av huruvida en tjänsteman skall befordras. I den lydelse av artikel 45 i tjänsteföreskrifterna som gällde före den 1 maj 2004 föreskrevs att, vid sidan betygsrapporterna, skulle det även göras en jämförelse mellan kvalifikationerna. Den exakta innebörden av det begreppet preciserades emellertid inte. Begreppet har emellertid preciserats i rättspraxis enligt vilken det hänvisar till andra upplysningar om tjänstemannens administrativa och personliga ställning, vilka relativiserar en bedömning som enbart grundar sig på betygsrapporterna.

Bestämmelsen i artikel 45 i tjänsteföreskrifterna är nu mer tydlig om de omständigheter som skall tas i beaktande vid befordran. I artikel 45 i tjänsteföreskrifterna hänvisas det, vid sidan av betygsrapporterna, till språkkunskaper, utöver de fördjupade kunskaper i ett språk som tjänstemannen redan har visat, och i förekommande fall det ansvar som denne har. Som huvudregel är det mot bakgrund av dessa tre omständigheter som tillsättningsmyndigheten gör en jämförelse mellan kvalifikationerna hos de tjänstemän som kan bli befordrade. Begreppet kvalifikationer i artikel 45 i tjänsteföreskrifterna har således en annan innebörd, vilken är mer långtgående än det identiska begrepp som användes i den lydelse av den artikeln som var tillämplig före den 1 maj 2004.

Enligt rättspraxis från tiden före ikraftträdandet av förordning nr 723/2004 får tillsättningsmyndigheten vid bedömningen av tjänstemannens kvalifikationer, i andra hand, ta andra omständigheter i beaktande såsom tjänstemannens ålder och deras tjänstetid i lönegraden eller i allmänhet. Dessa omständigheter kan än idag vara användbara i det fall att kvalifikationerna hos tjänstemän som kan bli befordrade är lika, efter det att de tre omständigheter som uttryckligen nämns i artikel 45 har tagits i beaktande. De kan således lagligen utgöra en avgörande faktor vid tillsättningsmyndighetens urval.

(se punkterna 45 och 46)

Hänvisning till

förstainstansrätten den 25 november 1993, T‑89/91, T‑21/92 och T‑89/92, X mot kommissionen, REG 1993, s. II‑1235, punkterna 49 och 50, den 29 februari 1996, T‑280/94, Lopes mot domstolen, REGP 1996, s. I‑A‑77 och II‑239, punkt 138, den 21 oktober 1997, T‑168/96, Patronis mot rådet, REGP 1997, s. I‑A‑299 och II‑833, punkt 35, den 5 mars 1998, T‑221/96, Manzo-Tafaro mot kommissionen, REGP 1998, s. I‑A‑115 och II‑307, punkterna 17 och 18, den 24 februari 2000, T‑82/98, Jacobs mot kommissionen, REGP 2000, s. I‑A‑39 och II‑169, punkterna 36–39, den 11 juli 2002, T‑163/01, Perez Escanilla mot kommissionen, REGP 2002, s. I‑A‑131 och II‑717, punkt 29, den 9 april 2003, T‑134/02, Tejada Fernández mot kommissionen, REGP 2003, s. I‑A‑125 och II‑609, punkt 42

4.      Gemenskapsinstitutionerna är skyldiga att dels se till att rörligheten mellan institutionerna inte innebär att karriärutvecklingen för de tjänstemän som använder sig av denna åsidosätts, dels granska situationen för sådana tjänstemän i syfte att kontrollera att de tjänstemän som förflyttats inte drabbas av nackdelar i samband med ett befordringsförfarande. Det finns dock inte någon skyldighet för institutionen att enligt artikel 45 i tjänsteföreskrifterna skaffa sig precisa regler som styr situationen beträffande de tjänstemän som använts sig av möjligheten att arbeta vid andra institutioner.

Tillsättningsmyndigheten har befogenhet enligt tjänsteföreskrifterna att besluta om befordringar enligt det förfarande och de metoder som den anser vara lämpliga. Med beaktande av artikel 45 i tjänsteföreskrifterna som rättslig grund och den skyldighet som följer därav för institutionerna att i samtliga fall göra en jämförelse mellan kvalifikationerna mot bakgrund av i synnerhet betygsrapporterna, kan en tjänsteman således inte kräva att en institution skall anta särskilda regler om förfarandet och metoderna för att jämföra de tjänstemän som betygsatts vid den aktuella institutionen och de tjänstemän som blivit en del av institutionen efter att de betygsatts vid en annan institution. Mot denna bakgrund kan en tjänsteman inte heller klandra den aktuella institutionen för att den utövat sin befogenhet på ett uppenbart oriktigt sätt genom att inte anta sådana föreskrifter, utan att denna visar att det förelåg en verklig risk för godtycke vid jämförelsen mellan kvalifikationerna om några åtgärder inte vidtas i detta hänseende. I motsats till artikel 43 i tjänsteföreskrifterna om betygsrapporter, framgår det av artikel 45 i tjänsteföreskrifterna inte någon skyldighet att anta föreskrifter om genomförandet av befordringsförfarandena. Detta gäller även om vissa institutioner har antagit föreskrifter om sådana förfaranden på intern väg.

(se punkterna 55, 59 och 60)

Hänvisning till

förstainstansrätten den 3 oktober 2000, nämnt ovan, Cubero Vermurie mot kommissionen, punkterna 68 och 69, den 28 september 2004, T‑216/03, Tenreiro mot kommissionen, REGP 2004, s. I‑A‑245 och II‑1087, punkterna 92 et 95