EUROPEISKA UNIONENS PERSONALDOMSTOLS DOM (andra avdelningen)
den 29 september 2009 (*)
”Personalmål – Kontraktsanställda – Artikel 88 i anställningsvillkoren för övriga anställda – Anställningstrygghet – Artikel 100 i anställningsvillkoren för övriga anställda – Medicinskt förbehåll – Artikel 39 EG − Fri rörlighet för arbetstagare”
I de förenade målen F‑69/07 och F‑60/08,
angående talan enligt artiklarna 236 EG och 152 EA,
O, kontraktsanställd vid Europeiska gemenskapernas kommission, Bryssel (Belgien), företrädd av advokaterna S. Orlandi, A. Coolen, J.-N. Louis och É. Marchal,
sökande,
mot
Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av D. Martin och L. Lozano Palacios, båda i egenskap av ombud,
svarande,
med stöd av
Europeiska unionens råd, i mål F-69/07 inledningsvis företrätt av I. Šulce och M. Simm, båda i egenskap av ombud, och i mål F‑60/08 inledningsvis företrätt av I. Šulce och K. Zieleśkiewicz, båda i egenskap av ombud, därefter, i båda de ovannämnda målen, företrätt av K. Zieleśkiewicz och M. Bauer, båda i egenskap av ombud,
intervenient,
meddelar
PERSONALDOMSTOLEN (andra avdelningen),
sammansatt av ordföranden H. Kanninen samt domarna I. Boruta och S. Van Raepenbusch (referent),
justitiesekreterare: handläggaren R. Schiano,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 10 februari 2009,
följande
Dom
1 Sökanden väckte talan genom två ansökningar som inkom per fax till personaldomstolens kansli den 12 juli 2007 respektive den 25 juni 2008 (originalen inkom den 13 juli 2007 respektive den 1 juli 2008). Föremålet för talan är följande:
– I mål F-69/07, ogiltigförklaring av Europeiska gemenskapernas kommissions beslut om fastställelse av sökandens anställningsvillkor såsom kontraktsanställd för övriga uppgifter, i den del det däri föreskrivs ett medicinskt förbehåll i enlighet med artikel 100 första stycket i anställningsvillkoren för övriga anställda i Europeiska gemenskaperna (nedan kallade anställningsvillkoren) och i den del sökandens anställningsavtal tidsbegränsats till den 15 september 2009.
– I mål F-60/08, ogiltigförklaring av kommissionens beslut av den 7 september 2007 att i fråga om sökanden tillämpa ovannämnda medicinska förbehåll som föreskrivs i artikel 100 i anställningsvillkoren.
Tillämpliga bestämmelser
1. Kontraktets varaktighet
2 I artikel 3a.1 i anställningsvillkoren föreskrivs följande:
”... med ’kontraktsanställd’ [avses] en anställd som inte anställts för någon av de tjänster som finns upptagna i den tjänsteförteckning som är bifogad den berörda institutionens budgetavsnitt och som är anställd för att på deltid eller heltid
a) utföra ett manuellt eller administrativt servicearbete vid en institution,
…”
3 I artikel 3b i anställningsvillkoren föreskrivs följande:
”... med ’kontraktsanställd för övriga uppgifter’ [avses] personal anställd vid en institution ...
a) för att på hel- eller deltid utföra andra uppgifter än de som avses i artikel 3a.1 a, utan att ha anställts för någon av de tjänster som finns upptagna i den tjänsteförteckning som är bifogad den berörda institutionens budgetavsnitt,
b) för att, efter det att möjligheterna till tillfällig överföring av tjänstemän inom institutionen har undersökts, ersätta personer som för tillfället inte kan utföra sina arbetsuppgifter, nämligen
i) tjänstemän eller tillfälligt anställda i tjänstegrupp AST,
ii) i undantagsfall, tjänstemän eller tillfälligt anställda i tjänstegrupp AD som innehar högt specialiserade tjänster, utom enhetschefer, direktörer, generaldirektörer och likvärdiga tjänster.
Kontraktsanställda för övriga uppgifter får inte användas i de fall som avses i artikel 3a.”
4 I artikel 88 i anställningsvillkoren föreskrivs vidare följande:
”För sådana kontraktsanställda som avses i artikel 3b gäller följande:
a) Kontrakten skall vara tidsbegränsade och kunna förnyas.
b) Den faktiska anställningstiden inom en institution, inklusive eventuella perioder av förnyat kontrakt, får inte överstiga tre år.
Perioder som omfattas av ett kontrakt för kontraktsanställda enligt artikel 3a skall inte beaktas vid ingående eller förnyelse av kontrakt enligt denna artikel.”
5 Genom rådets direktiv 1999/70/EG av den 28 juni 1999 om ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP (EGT L 175, s. 43), genomfördes ramavtalet om visstidsarbete som ingicks den 18 mars 1999 mellan de allmänna branschövergripande organisationerna (nedan kallat ramavtalet). I klausul 5 i ramavtalet föreskrivs följande:
”1. För att förhindra missbruk som uppstår genom användandet av på varandra följande visstidsanställningskontrakt eller visstidsanställningsförhållanden, så skall medlemsstaterna, efter samråd med arbetsmarknadens parter i enlighet med nationell lagstiftning, kollektivavtal eller praxis, och/eller arbetsmarknadens parter, där det inte finns likvärdiga lagliga åtgärder för att förhindra missbruk, på ett sätt som tar hänsyn till behoven i särskilda branscher och/eller till kategorier av arbetstagare, införa en eller fler av följande åtgärder:
a) Bestämmelser om objektiva grunder för förnyad visstidsanställning.
b) Bestämmelser om en övre sammanlagd tidsgräns för flera på varandra följande visstidsanställningar.
c) Bestämmelser om hur många gånger en visstidsanställning får förnyas.
2. Medlemsstaterna [ska], efter samråd med arbetsmarknadens parter, och/eller arbetsmarknadens parter, där så är lämpligt, fastställa under vilka förutsättningar visstidsanställningar
a) skall betraktas som ’på varandra följande’,
b) skall betraktas som tillsvidareanställningar.”
2. Medicinskt förbehåll
6 I artikel 100 i anställningsvillkoren föreskrivs följande:
”Om det vid den läkarundersökning som den blivande kontraktsanställde genomgår före anställningen visar sig att han lider av sjukdom eller handikapp, kan [myndigheten som är behörig att sluta anställningsavtal] besluta att, när det gäller följderna av sjukdomen eller handikappet, bevilja honom garanterade förmåner vid invaliditet eller dödsfall först efter en period på fem år från den dag då han anställdes vid institutionen.
Den kontraktsanställde kan överklaga detta beslut till den invaliditetskommitté som föreskrivs i artikel 9.1 b i tjänsteföreskrifterna [för tjänstemän i Europeiska gemenskaperna].”
Bakgrund till tvisten
7 Sökanden hade en anställning som lokalt anställd vid kommissionen från den 1 maj 2001 till och med den 15 september 2003. Den 16 september 2003 blev sökanden extraanställd genom ett avtal om visstidsanställning som förnyades tio gånger fram till och med den 15 september 2006.
8 I avsikt att ingå en ny anställning som kontraktsanställd genomgick sökanden en läkarundersökning. Mot bakgrund av denna undersökning upprättade läkartjänsten ett förbehåll den 12 september 2006.
9 Den 14 september 2006 skrev sökanden på ett avtal som kontraktsanställd för övriga uppgifter i den mening som avses i artikel 3b i anställningsvillkoren för en period fram till den 15 september 2009.
10 I en skrivelse av samma dag, den 14 september 2006, ”uppmärksamma[de] [kommissionen sökanden] på att erbjudandet om anställning villkora[de]s av tillämpningen av ett medicinskt förbehåll i enlighet med artikel 100 i [anställningsvillkoren]”.
11 I skrivelse av den 11 december 2006 ingav sökanden ett klagomål till myndigheten som är behörig att sluta anställningsavtal (nedan kallad anställningsmyndigheten). Sökanden ifrågasatte för det första att anställningsavtalet av den 14 september 2006 kunde vara tidsbegränsat. För det andra invände sökanden emot att artikel 100 första stycket i anställningsvillkoren tillämpats avseende denne. Sökanden begärde följaktligen att anställningsmyndigheten skulle ”fastställa att det rör[de] sig om en tillsvidareanställning och att förbehållet i [ovan]nämnda artikel inte [skulle] tillämpas”. I samma skrivelse ”överklaga[de] [sökanden], såvitt det är nödvändigt, även ... beslut[et] [att tillämpa ett medicinskt förbehåll i fråga om sökanden] till den invaliditetskommitté som avses i artikel 9.1 b i tjänsteföreskrifterna [för tjänstemän i Europeiska gemenskaperna] i enlighet med artikel 100 [andra stycket] i anställningsvillkoren”. Den 14 december 2006 ingav sökanden en komplettering till klagomålet (nedan gemensamt kallade klagomålet av den 11 och den 14 december 2006).
12 Den 30 mars 2007 ansåg anställningsmyndigheten att den inte kunde godta sökandens argumentation avseende kontraktets varaktighet och beslutet att tillämpa ett medicinskt förbehåll i fråga om sökanden. Anställningsmyndigheten beslutade därför att klagomålet inte kunde bifallas. Med hänsyn till att sökanden i samband med sitt klagomål även överklagat sistnämnda beslut till invaliditetskommittén tillställde anställningsmyndigheten även sistnämnda överklagande till läkartjänsten.
13 Den 12 juli 2007 väckte sökanden talan i mål F-69/07 vid personaldomstolen mot besluten att endast rekrytera sökanden enligt ett avtal om visstidsanställning och att tillämpa ett medicinskt förbehåll i fråga om denne.
14 Mot bakgrund av invaliditetskommitténs slutsatser, beslutade anställningsmyndigheten den 7 september 2007 att ”när det gäller följderna av sjukdomen eller handikappet, bevilja [sökanden] garanterade förmåner vid invaliditet eller dödsfall först efter en period på fem år från den dag då denne påbörjade sin tjänst som kontraktsanställd vid kommissionen”.
15 Den 23 november 2007 ingav sökanden ett klagomål mot beslutet. Anställningsmyndigheten avslog detta klagomål den 14 mars 2008.
16 Den 25 juni 2008 (originalet inkom den 1 juli 2008) väckte sökanden talan vid personaldomstolen i mål F-60/08 mot beslutet av den 7 september 2007.
Parternas yrkanden och förfarandet
17 Sökanden har i mål F-69/07 yrkat att personaldomstolen ska
– ogiltigförklara kommissionens beslut om fastställelse av sökandens anställningsvillkor såsom kontraktsanställd för övriga uppgifter, i den del det däri föreskrivs att det medicinska förbehållet som anges i artikel 100 i anställningsvillkoren ska tillämpas och i den del anställningsavtalet begränsats till att gälla mellan den 16 september 2006 och den 15 september 2009, samt
– förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.
18 Kommissionen har i samma mål yrkat att personaldomstolen
– i den del talan kan upptas till prövning, under alla omständigheter, ska ogilla den, samt
– besluta om rättegångskostnaderna i enlighet med gällande rätt.
19 Genom en skrivelse som inkom per fax till personaldomstolens kansli den 21 september 2007 (originalet inkom den 24 september 2007), ansökte Europeiska unionens råd om att få intervenera i mål F-69/07 till stöd för kommissionens yrkanden.
20 Genom beslut av ordföranden på personaldomstolens andra avdelning den 22 oktober 2007 tilläts rådet att intervenera i mål F-69/07 till stöd för kommissionens yrkanden.
21 Genom sin interventionsinlaga, vilken inkom per fax till personaldomstolens kansli den 29 november 2007 (originalet inkom den 3 december 2007), har rådet yrkat att personaldomstolen ska avvisa sökandens invändning om rättsstridighet avseende artiklarna 88 och 100 i anställningsvillkoren då det är uppenbart att den inte kan upptas till sakprövning och, under alla omständigheter, ogilla denna.
22 Sökandens yttrande över interventionsinlagan inkom till personaldomstolens kansli den 15 januari 2008 (originalet inkom den 22 januari 2008). Sökanden har yrkat att personaldomstolen ska bifalla dennes yrkanden i ansökan och förplikta rådet att bära sin rättegångskostnad. Kommissionen har inte yttrat sig avseende interventionsinlagan.
23 Sökanden har i mål F-60/08 yrkat att personaldomstolen ska
– ogiltigförklara kommissionens beslut av den 7 september 2007 om fastställande av sökandens anställningsvillkor som kontraktsanställd för övriga uppgifter i den del som det i beslutet föreskrivs att det medicinska förbehållet i artikel 100 i anställningsvillkoren ska tillämpas, och
– förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.
24 Kommissionen har i mål F-60/08 yrkat att personaldomstolen ska
– ogilla talan, och
– förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.
25 Rådet ansökte genom skrivelse som inkom till personaldomstolens kansli per fax den 29 juli 2008 (originalet inkom den 31 juli 2008) om att få intervenera i mål F‑60/08 till stöd för kommissionens yrkanden.
26 Genom beslut av ordföranden på personaldomstolens andra avdelning den 4 september 2008 tilläts rådet att intervenera i mål F-60/08 till stöd för kommissionens yrkanden.
27 Sökanden begärde genom skrivelse som inkom till personaldomstolens kansli den 25 juni 2008 per fax (originalet inkom den 1 juli 2008) att målen F-69/07 och F‑60/08 skulle förenas med avseende på det skriftliga förfarandet, det muntliga förfarandet samt det slutliga avgörandet. I skrivelse av den 14 juli 2008 anmodade personaldomstolen kommissionen att ta ställning till huruvida målen skulle förenas. Kommissionen framställde inte någon invändning i detta avseende. Ordföranden vid personaldomstolens andra avdelning beslutade den 4 september 2008 att målen F-69/07 och F-60/08 skulle förenas med avseende på det muntliga förfarandet och det slutliga avgörandet.
28 Genom sin interventionsinlaga, vilken inkom per fax till personaldomstolens kansli den 14 november 2008 (originalet inkom den 19 november 2008), har rådet yrkat att personaldomstolen ska avvisa sökandens invändning om rättsstridighet avseende artikel 100 i anställningsvillkoren då det är uppenbart att den inte kan upptas till sakprövning och, under alla omständigheter, ogilla denna.
29 Sökanden och kommissionen bereddes bland annat tillfälle att bemöta denna inlaga vid den muntliga förhandlingen och att vid detta tillfälle yttra sig över hur det förhållandet att talan i mål F-69/07 eventuellt kan tas upp till sakprövning påverkar frågan huruvida talan i mål F-60/08 kan tas upp till sakprövning.
30 Vid förhandlingen den 10 februari 2009 uppmanade personaldomstolen parterna att överväga möjligheterna till förlikning i den del av tvisten som rör tillämpningen av det medicinska förbehållet. Personaldomstolen förordnade därför om uppskov med att avsluta det muntliga förfarandet och att inleda överläggningarna i målen. Genom skrivelse som inkom till personaldomstolens kansli den 25 februari 2009 meddelade kommissionen att den inte kunde efterkomma begäran. Den 11 mars 2009 avslutade ordföranden för personaldomstolens andra avdelning det muntliga förfarandet och hänsköt målen för överläggning.
Rättslig bedömning
1. Upptagande till sakprövning av talan i mål F‑69/07
Parternas argument
31 Kommissionen har i första hand gjort gällande att sökanden inte längre kan bestrida lagenligheten av varaktigheten av tidigare anställningsavta, enligt vilka sökanden arbetat som lokalt anställd och extraanställd.
32 Kommissionen har i andra hand påpekat att anställningsmyndigheten i sitt beslut av den 30 mars 2007 meddelade att den skulle tillställa läkartjänsten sökandens överklagande av det medicinska förbehållet, som gjordes när sökandens avtal som kontraktsanställd för övriga uppgifter ingicks, så att läkartjänsten skulle kunna upprätta en invaliditetskommitté med uppgift att bedöma frågan. Kommissionen har härav dragit slutsatsen att den tillmötesgick sökandens begäran och att talan inte kan tas upp till sakprövning i fråga om detta förbehåll, om sökandens skrivelse av den 11 december 2006 ska tolkas som en begäran på grundval av artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska gemenskaperna (nedan kallade tjänsteföreskrifterna) att hänskjuta sökandens fall till invaliditetskommittén.
33 Kommissionen har för det tredje påstått att talan är för tidigt väckt om sökandens skrivelse av den 11 december 2006 ska tolkas som ett klagomål mot beslutet att tillämpa ett medicinskt förbehåll. Kommissionen anser nämligen att klagomålet i sådant fall väcktes innan det överklagandeförfarande vid invaliditetskommittén som föreskrivs enligt anställningsvillkoren hade avslutats. Rådet delar denna uppfattning.
34 Sökanden har i sitt yttrande över interventionsinlagan invänt att anställningsmyndighetens beslut av den 14 september 2006, att tillämpa ett medicinskt förbehåll i fråga om sökanden när dennes avtal som kontraktsanställd för övriga uppgifter ingicks, utgör ett slutligt beslut. Vidare anser sökanden att anställningsmyndighetens hänskjutande till invaliditetskommittén inte hade till syfte att pröva huruvida det, i rättsligt hänseende, var rätt att tillämpa artikel 100 i anställningsvillkoren på sökanden. Endast medicinska frågor kan nämligen hänskjutas till invaliditetskommittén. För övrigt är anställningsmyndighetens beslut av den 7 september 2007, vari det medicinska förbehållet fastställdes mot bakgrund av invaliditetskommitténs slutsatser, enbart en bekräftelse av det tidigare beslutet.
Personaldomstolens bedömning
35 Det framgår av föremålet för talan och yrkandena i mål F‑69/07 att sökanden inte har kritiserat varaktigheten av sina tidigare anställningsavtal enligt vilka denne arbetade som lokalt anställd och extraanställd. Sökanden har inte heller begärt ogiltigförklaring av ett påstått beslut av anställningsmyndigheten att inte hänskjuta fallet till invaliditetskommittén. Kommissionens två första invändningar om rättegångshinder kan därför inte godtas.
36 Det kvarstår att pröva huruvida yrkandet i mål F-69/07 mot det medicinska förbehållet är för tidigt gjort på grund av att klagomålet avseende denna fråga framfördes innan överklagandeförfarandet vid invaliditetskommittén hade avslutats.
37 Det ska erinras om att den invaliditetskommitté som avses i artikel 9.1 b i tjänsteföreskrifterna, liksom varje medicinsk kommitté (se domstolens dom av den 21 januari 1987 i mål 76/84, Rienzi mot kommissionen, REG 1987, s. 315, punkterna 9–12, och förstainstansrättens dom av den 9 juli 1997 i mål T‑4/96, S mot domstolen, REG 1997 s. II‑1125, punkterna 41 och 59), endast är behörig att avge utlåtanden avseende de samlade förhållanden som är relevanta för en bedömning av medicinsk art och inte ska göra någon rättslig bedömning. Dessutom är anställningsmyndigheten bunden av invaliditetskommitténs slutsatser i medicinskt hänseende (domstolens beslut av den 11 december 1986 i mål 25/86, Suss mot kommissionen, REG 1986, s. 3929, punkt 6, och domstolens dom av den 19 juni 1992 i mål C‑18/91 P, V mot parlamentet, REG 1992, s. I‑3997, punkt 26).
38 Ett överklagande till invaliditetskommittén i enlighet med artikel 100 andra stycket i anställningsvillkoren kan således endast ha till föremål att bestrida en fråga av medicinsk art, och en anställd är inte skyldig att uttömma detta förfarande om dennes kritik är av annat slag.
39 Det framgår emellertid av sökandens skrivelse av den 11 december 2006, som det hänvisas till i punkt 11 ovan, att sökanden för det första, med stöd av rättsliga omständigheter, har begärt att anställningsmyndigheten ska göra en omprövning avseende anställningsavtalets begränsade varaktighet och det medicinska förbehållet som gjorts i avtalet, och för det andra ”[även] överklaga[t]” till invaliditetskommittén, även om detta endast gjordes ”såvitt det [var] nödvändigt”.
40 Anställningsmyndigheten avslog i sitt beslut av den 30 mars 2007 klagomålet avseende varaktigheten av sökandens anställningsavtal. Myndigheten konstaterade även att ett överklagande gjorts till invaliditetskommittén och påpekade att den gjort vad som krävdes för att hänskjuta fallet till nämnda kommitté. Anställningsmyndigheten gjorde emellertid även en bedömning avseende klagomålet rörande den rättsliga giltigheten av det medicinska förbehållet i beslutet. Efter ett slutgiltigt rättsligt resonemang, drog anställningsmyndigheten slutsatsen att ”[sökandens] argument inte [kunde] godtas”.
41 Vidare antogs anställningsmyndighetens beslut av den 7 september 2007, som omsätter invaliditetskommitténs slutsatser, med stöd av artikel 100 i anställningsvillkoren. Det fattades inte med stöd av artikel 90 i tjänsteföreskrifterna, som kommissionen i normala fall skulle ha använt sig av om den ansett att beslutet fattades till följd av klagomålet av den 11 och den 14 december 2006.
42 Av ovanstående följer att sökanden använt sig av två skilda rättsmedel med olika syfte och att kommissionen har betraktat dem som sådana.
43 Klagomålet av den 11 och den 14 december 2006 och den efterföljande talan vid personaldomstolen kan följaktligen inte anses vara för tidigt väckta av den anledningen att klagomålet ingavs innan förfarandet enligt artikel 100 i anställningsvillkoren hade avslutats.
44 Personaldomstolen ska emellertid ex officio pröva hur det förhållandet att talan i mål F-69/07 kan tas upp till sakprövning påverkar frågan huruvida talan i mål F‑60/08 kan tas upp till sakprövning.
2. Upptagande till sakprövning av talan i mål F‑60/08
45 Personaldomstolen erinrar om att en rättsakt som antagits av anställningsmyndigheten och som går någon emot endast kan bli föremål för ett enda klagomål som inges av den berörde anställde. När två klagomål har samma föremål utgör endast ett av dessa, nämligen det som ingetts först, klagomålet i den mening som avses i artikel 90 i tjänsteföreskrifterna. Det andra klagomålet, som ingetts vid en senare tidpunkt, ska endast anses som en upprepning av klagomålet och kan inte förlänga förfarandet (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens beslut av den 7 juni 1991 i mål T‑14/91, Weyrich mot kommissionen, REG 1991, s. II‑235, punkt 41, och av den 25 februari 1992 i mål T‑67/91, Torre mot kommissionen, REG 1992, s. II‑261, punkt 32, och förstainstansrättens dom av den 11 december 2007 i mål T‑66/05, Sack mot kommissionen, REG 2007, s. II‑0000, punkterna 37 och 41).
46 I det klagomål som påstås ha ingetts den 22 november 2007 mot anställningsmyndighetens beslut av den 7 september 2007, genom vilket det på nytt föreskrevs att det omtvistade medicinska förbehållet skulle tillämpas i fråga om sökanden, mot bakgrund av invaliditetskommitténs slutsatser, upprepade sökanden de rättsliga argument som anförts i klagomålet av den 11 och den 14 december 2006.
47 Det påstådda klagomålet av den 22 november 2007 hade således samma föremål som klagomålet av den 11 och den 14 december 2006 och avsåg ett beslut som enbart fastslog följderna av invaliditetskommitténs medicinska slutsatser, utan att ta upp de rättsliga frågor som behandlades från den 30 mars 2007, och som, enligt anställningsmyndigheten, i sig motiverade att ett medicinskt förbehåll tillämpades i fråga om sökanden.
48 Personaldomstolen konstaterar följaktligen dels att det påstådda klagomålet av den 22 november 2007 enbart utgjorde en upprepning och inte ett klagomål i den mening som avses i artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna, dels att avslagsbeslutet avseende det påstådda klagomålet endast är ett bekräftande beslut och därmed inte kan överklagas.
49 Denna slutsats påverkas inte av att anställningsmyndigheten avslog det andra påstådda klagomålet av den 14 mars 2008 på grundval av mer utvecklade argument än dem som anfördes i beslutet av den 30 mars 2007 avseende det medicinska förbehållet varigenom klagomålet av den 11 och den 14 december 2006 avslogs. Även om anställningsmyndighetens beslut av den 14 mars 2008 antogs efter det att invaliditetskommittén, vilken på nytt undersökte sökandens hälsotillstånd, dragit sina slutsatser, utgör redogörelsen i beslutet beträffande tillämpningen av ett medicinskt förbehåll i fråga om sökanden inte en verklig omprövning av beslutets giltighet. Redogörelsen utgör endast en komplettering till skälen i beslutet av den 30 mars 2007 i vilket det första klagomålet avslogs. Anställningsmyndigheten påpekade nämligen i sitt beslut av den 14 mars 2008 att den upprepade argumentationen i sitt svaromål i mål F-69/07, som ingavs efter det att det första klagomålet avslogs. Ett beslut som endast innehåller kompletterande preciseringar är begränsat till att ange skälen till att det tidigare beslutet bekräftas och utgör inte en rättsakt som går någon emot (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 7 juni 2005 i mål T‑375/02, Cavallaro mot kommissionen, REGP 2005, s. I‑A-151 och s. II‑673, punkt 65).
50 Slutsatsen ovan påverkas inte heller av den rättspraxis enligt vilken en talan om ogiltigförklaring mot ett bekräftande beslut endast ska avvisas om det bekräftade beslutet blivit slutligt gentemot sökanden på grund av att det inte angripits vid domstol inom föreskriven frist. För det fall sökanden har väckt talan mot det bekräftade beslutet inom tidsfristen, har denne rätt att väcka talan antingen mot detta beslut eller mot det bekräftande beslutet eller mot båda dessa beslut. Denna lösning kan nämligen inte tillämpas då talan, som i förevarande fall, väckts i två olika fall mot det bekräftade beslutet och sökanden kan försvara sin ståndpunkt och göra gällande sina argument inom ramen för den första talan (förstainstansrättens beslut av den 25 oktober 2001 i mål T‑354/00, Métropole télévision (M6) mot kommissionen, REG 2001, s. II‑3177, punkt 35).
51 Talan i mål F-60/08 ska således avvisas.
3. Prövning i sak av talan i mål F‑69/07
52 Sökanden har för det första bestritt att anställningsavtalet begränsats till att gälla mellan den 16 september 2006 och den 15 september 2009 och för det andra att det medicinska förbehållet som anges i artikel 100 i anställningsvillkoren ska tillämpas.
Talan i den del som avser anställningsavtalets varaktighet
Parternas argument
53 Sökanden har till stöd för sin talan, i den del som avser anställningsavtalets varaktighet, i huvudsak anfört två grunder. Inom ramen för den första grunden har sökanden i första hand hävdat att dennes rätt till anställningstrygghet undergrävs genom beslutet att tidsbegränsa sökandens anställningsavtal och att beslutet att avslå sökandens klagomål är otillräckligt motiverat. Sökanden har i den mån det behövs, i andra hand, gjort en invändning om att artikel 88 i anställningsvillkoren är rättsstridig.
54 Sökanden har i första hand, mot bakgrund av personaldomstolens dom av den 26 oktober 2006 i mål F-1/05, Landgren mot ETF (REGP 2006, s. I‑A-1-123 och s. II‑A-1-459, vilken har överklagats till förstainstansrätten som mål T‑404/06 P), hävdat att den generella formen av anställningsförhållande, mot bakgrund av utvecklingen i fråga om skyddet för arbetstagare, utgörs av tillsvidareanställning. Avtal om visstidsanställning kan däremot endast motsvara arbetsgivares och anställdas behov under vissa omständigheter.
55 Sökanden har av den omständigheten att denne arbetat vid kommissionen sedan den 1 maj 2001 enligt 15 på varandra följande avtal om visstidsanställning, dragit slutsatsen att kommissionen har missbrukat denna form av anställningsavtal och åsidosatt rätten till anställningstrygghet.
56 Sökanden har tillagt att den ingav klagomålet av den 11 och den 14 december 2006 med stöd av rätten till anställningstrygghet samt bestämmelserna i den europeiska sociala stadgan, som undertecknades i Turin den 18 oktober 1961, och i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, vilken proklamerades i Nice den 7 december 2000 (EGT C 364, s. 1) (nedan kallad stadgan om de grundläggande rättigheterna). Sökanden har hävdat att kommissionen inte besvarade dennes argumentation då den avslog klagomålet. Kommissionen har inte gett någon förklaring till vilka omständigheter som ,motiverade 15 på varandra följande visstidsanställningskontrakt och har inte heller angett på vilket sätt ingåendet av dessa avtal skulle motsvara båda parternas behov.
57 Sökanden har i andra hand gjort gällande att beslutet att låta sökandens anställning upphöra den 15 september 2009 grundas på artikel 88 i anställningsvillkoren vilken i sig är rättsstridig, eftersom den ”åsidosätter de rättsliga principerna om skydd för arbetstagare”.
58 Sökanden har i sitt yttrande över rådets interventionsinlaga preciserat att en allmän princip om trygga anställningsförhållanden följer av direktiv 1999/70. Detta direktiv och ramavtalet som är bifogat direktivet, är tillämpliga på anställningsavtal där en av parterna är en folkrättslig institution. En gemenskapsmedborgare mister inte heller sin egenskap av arbetstagare av den anledningen att denne är anställd vid en sådan institution.
59 Sökanden har påstått att anställningsvillkoren och direktiv 1999/70 utgör likvärdiga rättsliga normer och att ingen av dessa ska ha företräde framför den andra. Sökanden har emellertid påpekat att om sådana normer är motstridiga, ska de normer tillämpas som uppfyller kraven på motivering enligt artikel 253 EG.
60 Det ges ingen förklaring i anställningsvillkoren till varför anställningen av sådan personal som avses i artikel 3b i anställningsvillkoren är begränsad till tre år. Det ges inte heller någon motivering i anställningsvillkoren till skillnaden i behandling av sådana anställda och personal som anställts på grundval av artikel 3a, vilka kan få sin anställning förlängd på obestämd tid. Anställningsvillkoren innehåller inte heller någon motivering till skillnaden i behandling av kontraktsanställda som, liksom sökanden, anställs med stöd av artikel 3b efter att ha varit bundna till den institution som anställer dem genom flera på varandra följande visstidsanställningskontrakt för att utföra påstått permanenta arbetsuppgifter. Vidare ges det varken i anställningsvillkoren eller i beslutet varigenom sökandens anställningsavtal tidsbegränsats någon motivering till skillnaden i behandling mellan sådana anställda som nämnts ovan och arbetstagare som utför sådana arbetsuppgifter i en medlemsstat. Med hänsyn till vad som anförts ovan har sökanden påpekat att det inte ges någon motivering i anställningsvillkoren till att undantag görs från klausul 5 i ramavtalet och att rekrytera kontraktsanställd extrapersonal på viss tid för att utföra permanenta arbetsuppgifter som är förknippade med institutionens normala verksamhet.
61 Rådet har hävdat att invändningen att artikel 88 i anställningsvillkoren är rättsstridig inte kan tas upp till sakprövning, eftersom den inte utvecklats vidare i ansökan. Invändningen om rättsstridighet har baserats på allmänna rättsliga principer avseende skydd för arbetstagare utan några ytterligare preciseringar.
62 Kommissionen och rådet anser i alla händelser att det inte finns någon allmän princip om anställningstrygghet som är tillämplig på anställda som omfattas av anställningsvillkoren. En sådan princip är endast tillämplig på tjänstemän. Enligt rättspraxis har avtal om visstidsanställning, under vissa omständigheter, tvärtom ansetts vara till ömsesidig nytta för arbetsgivare och arbetstagare. Möjligheten för gemenskapens institutioner att använda sig av tjänstemän som omfattas av tjänsteföreskrifterna eller av anställda under olika kategorier av anställningskontrakt motsvarar institutionernas legitima behov och den typ av permanenta eller tillfälliga uppgifter som de har att utföra.
63 Rådet har härvid understrukit att det preciseras i artikel 3b i anställningsvillkoren att kontraktsanställda för övriga uppgifter endast kan anställas för att utföra andra uppgifter än de manuella eller administrativa servicearbeten som avses i artikel 3a eller för att ersätta personer som för tillfället inte kan utföra sina arbetsuppgifter.
64 Rådet har slutligen påpekat att artikel 88 i anställningsvillkoren, genom att anställningstiden för kontraktsanställda för övriga uppgifter däri begränsas till tre år, förhindrar missbruk av på varandra följande visstidsanställningskontrakt.
65 Kommissionen och rådet har yrkat att invändningen om rättsstridighet som riktats mot artikel 88 i anställningsvillkoren ska avslås, eftersom principen om anställningstrygghet som åberopats i fråga om denna inte är tillämplig i förevarande fall.
66 Kommissionen har vidare konstaterat att tidsbegränsningen av sökandens anställningsavtal till tre år är förenlig med artikel 88 i anställningsvillkoren.
Personaldomstolens bedömning
67 Trots att invändningen om rättsstridighet som riktats mot artikel 88 i anställningsvillkoren har anförts i andra hand, ska den prövas först.
– Invändningen att artikel 88 i anställningsvillkoren är rättsstridig
68 Sökanden har i sin ansökan påstått att rättsprinciperna avseende arbetstagarskyddet åsidosätts genom artikel 88 i anställningsvillkoren. Sökanden har också i sitt yttrande över rådets interventionsinlaga gjort gällande att nämnda bestämmelse inte har motiverats i enlighet med artikel 253 EG.
69 Rådet kan för det första inte vinna framgång med argumentet att invändningen att artikel 88 i anställningsvillkoren är rättsstridig, på grund av att ”rättsprinciperna avseende arbetstagarskyddet” åsidosätts därigenom, inte kan tas upp till sakprövning på grund av att invändningen inte utvecklats vidare i ansökan.
70 Genom att hävda att artikel 88 i anställningsvillkoren är rättsstridig av detta skäl, har sökanden nämligen hänvisat till en påstådd rätt till anställningstrygghet. Sökanden har dragit den direkta slutsatsen att beslutet varigenom längden på dennes anställningsavtal begränsas är rättsstridigt i och med att denna rätt åsidosatts. Sökanden har således anfört samma argumentation till stöd för sin invändning om rättsstridighet. Kommissionen och rådet har för övrigt tolkat och besvarat argumentationen på detta sätt.
71 Det ska för det andra erinras om att invändningen att artikel 88 i anställningsvillkoren är rättsstridig, på grund av att bestämmelsen saknar motivering, kan tas upp till sakprövning. Detta trots att sökanden framställde invändningen under förfarandets gång. Invändningen avser nämligen tvingande rätt som kan åberopas i varje skede av förfarandet och, under alla omständigheter, prövas ex officio av gemenskapsdomstolarna.
72 Personaldomstolen ska följaktligen i andra hand pröva huruvida artikel 88 i anställningsvillkoren strider mot en princip om anställningstrygghet.
73 Sökanden har i förevarande fall inte påstått att artikel 88 i anställningsvillkoren strider mot direktiv 1999/70 eller ramavtalet i sig. Sökanden har hävdat att bestämmelserna i ramavtalet blev obligatoriska i samtliga medlemsstater i och med rådets antagande av direktivet och att dessa utgör allmänna rättsprinciper som gäller för institutionerna, bland vilka rätten till anställningstrygghet intar första plats.
74 Enligt lydelsen i punkt 10 i de allmänna övervägandena i ramavtalet, består detta av ”allmänna principer, minimikrav och bestämmelser”. Det framgår emellertid av skäl 14 i direktiv 1999/70 och av tredje stycket i inledningen, av punkt 9 i de allmänna övervägandena samt klausulerna 1 och 4 i ramavtalet, att de principer som avses är principen om icke-diskriminering, i vilken principen om jämställdhet mellan kvinnor och män ingår, och principen om förbud mot missbruk av rättigheter. I klausul 5.1 i ramavtalet, som sökanden har åberopat, anges minimiföreskrifter som är avsedda att reglera användandet av på varandra följande visstidsanställningskontrakt eller visstidsanställningsförhållanden för att på så sätt förhindra att användandet av sådana kontrakt missbrukas samt undvika att situationen för dem som anställs enligt sådana kontrakt undergrävs (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 4 juli 2006 i mål C‑212/04, Adeneler m.fl., REG 2006, s. I‑6057, punkt 63, av den 23 april 2009 i de förenade målen C‑378/07–C‑380/07, Angelidaki m.fl., REG 2009, s. I‑0000, punkt 73, och domstolens beslut av den 24 april 2009 i mål C‑519/08, Koukou, REG 2009, s. I‑0000, punkt 53). Sådana minimiskyddsbestämmelser utgör förvisso regler i gemenskapens socialrättsliga lagstiftning av särskild betydelse (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 13 september 2007 i mål C‑307/05, Del Cerro Alonso, REG 2007, s. I‑7109, punkt 27), utan att principen om anställningstrygghet för den delen upphöjts till allmän rättsprincip mot bakgrund av vilken lagenligheten av institutionernas rättsakter kan bedömas.
75 Även om anställningstryggheten är utformad som en betydande del av arbetstagarskyddet (se domstolens dom av den 22 november 2005 i mål C‑144/04, Mangold, REG 2005, s. I‑9981, punkt 64, av den 15 april 2008 i mål C‑268/06, Impact, REG 2008, s. I‑0000, punkt 87, och i det ovannämnda målet Angelidaki m.fl., punkt 105), finns det nämligen ingenting i ramavtalet som tyder på att den ska användas som en tvingande rättsregel. I skälen 6 och 7 i direktiv 1999/70, liksom i det första stycket i inledningen till och i punkt 5 i de allmänna övervägandena i ramavtalet, betonas behovet av att uppnå större jämvikt mellan ”flexibel arbetstid och arbetstagarnas trygghet”. Det ska tilläggas att det, såsom domstolen redan fastslagit, inte föreskrivs någon allmän skyldighet i ramavtalet att avtal om visstidsanställning, efter ett visst antal förnyelser eller fullgörande av en viss arbetsperiod, ska övergå i avtal om tillsvidareanställning (se, för ett liknande resonemang, domarna i de ovannämnda målen Adeneler m.fl., punkt 91, och Angelidaki m.fl., punkt 183, domstolens dom av den 7 september 2006 i mål C‑53/04, Marrosu och Sardino, REG 2006, s. I‑7213, punkt 47, samt domstolens beslut i det ovannämnda målet Koukou, punkt 85).
76 Anställningstryggheten kan således inte anses utgöra en allmänrättslig princip. Anställningstryggheten utgör däremot ett mål som parterna i ramavtalet eftersträvar. I klausul 1b i ramavtalet föreskrivs att syftet med ramavtalet är att ”upprätta ett ramverk för att förhindra missbruk som uppstår vid tillämpningen av på varandra följande anställningskontrakt eller anställningsförhållanden” (personaldomstolens dom av den 30 april 2009 i mål F-65/07, Aayhan m.fl. mot parlamentet, REGP 2009, s. I‑A‑1‑0000 och s. II‑A‑1‑0000, punkterna 114 och 115).
77 Det framgår under alla omständigheter av personaldomstolens dom av den 4 juni 2009 i de förenade målen F-134/97 och F-8/08, Adjemian m.fl. mot kommissionen (REGP 2009, s. I‑A‑1‑0000 och s. II‑A‑1‑0000, punkterna 119–136), att ändamålet med ramavtalet och minimikraven i klausul 5 i detta inte, mot bakgrund av arten av de arbetsuppgifter som föreskrivs i artikel 3b i anställningsvillkoren, ifrågasätts genom artikel 88 i anställningsvillkoren. I klausul 5.1 i ramavtalet åläggs medlemsstaterna nämligen endast att införa en eller flera av de åtgärder som finns uppräknade i klausul 5.1 a–c i sina rättsordningar. En av dessa åtgärder, i klausul 5.1 a, består i att införa ”[b]estämmelser om objektiva grunder för förnyad visstidsanställning”. Varje anställning av kontraktsanställd för övriga uppgifter ska i enlighet med artikel 3b i anställningsvillkoren konkret tillgodose övergående eller tillfälliga behov. Vid en administration som kommissionen, med många anställda, är det dessutom oundvikligt att sådana behov är återkommande med anledning bland annat av tjänstemäns frånvaro, hög arbetsbelastning som föranleds av omständigheter inom varje generaldirektorat eller generaldirektoratens behov av att tillfälligt anlita personer med särskilda kvalifikationer eller kunskaper. Samtliga dessa omständigheter utgör objektiva skäl som motiverar såväl att extraanställdas anställningsavtal tidsbegränsas som att de förnyas när behov uppstår.
78 Av ovanstående följer att det inte finns någon allmän princip om anställningstrygghet som kan utgöra grund för en invändning om att artikel 88 i anställningsvillkoren är rättsstridig. Det finns för övrigt ingenting i denna bestämmelse som antyder att den riskerar att motverka syftet med och minimiföreskrifterna i ramavtalet som är bifogat direktiv 1999/70.
79 Det återstår i tredje hand att pröva argumentet att artikel 88 i anställningsvillkoren inte har motiverats i enlighet med artikel 253 EG.
80 Personaldomstolen erinrar härvid om att den motivering som krävs enligt artikel 253 EG, enligt fast rättspraxis, ska vara anpassad till rättsaktens beskaffenhet. Då det som i förevarande fall är fråga om en allmänt tillämplig rättsakt, kan motiveringen begränsas till dels den helhetssituation som har lett fram till antagandet av rättsakten, dels de allmänna syften som ska uppnås med den. Dessutom har domstolen vid upprepade tillfällen slagit fast att om det syfte som institutionen eftersträvar väsentligen framgår av en rättsakt med allmän giltighet, är det onödigt att kräva en särskild motivering för de olika tekniska lösningar som har valts (personaldomstolens dom av den 23 januari 2007 i mål F‑43/05, Chassagne mot kommissionen, REGP 2007, s. I‑A‑1‑0000 och s. II‑A‑1‑0000, punkterna 105 och 106 samt där angiven rättspraxis).
81 Personaldomstolen har redan fastställt att det syfte som eftersträvas med inrättandet av de nya kategorierna av kontraktsanställda som avses i artiklarna 3a och 3b i anställningsvillkoren motiveras tillräckligt i skäl 36 i rådets förordning (EG, Euratom) nr 723/2004 av den 22 mars 2004 om ändring av tjänsteföreskrifterna och anställningsvillkoren (EUT L 124, s. 1). Personaldomstolen har även slagit fast att rådet inte kan klandras för att inte ha motiverat sina val avseende klausul 5 i ramavtalet, eftersom det följer av artikel 249 tredje stycket EG att direktiv endast är riktade till medlemsstaterna (domen i de ovan i punkt 77 nämnda förenade målen Adjemian m.fl. mot kommissionen, punkterna 139–142). Slutligen var det i ännu mindre grad nödvändigt med en motivering, eftersom det följer av punkt 77 ovan att artikel 88 i anställningsvillkoren inte strider mot syftet och minimiföreskrifterna i ramavtalet.
82 Under dessa omständigheter kan inte rådet klandras för att inte ha motiverat det val det påstås ha gjort att avvika från klausul 5 i ramavtalet. Det vore även överdrivet att klandra rådet för att inte särskilt ha motiverat de tekniska lösningarna vad gäller olika kategorier anställda och nationella arbetstagare som sökanden identifierat och som räknas upp i punkt 60 ovan.
83 Av vad anförts följer att invändningen om rättsstridighet som sökanden framfört avseende artikel 88 i anställningsvillkoren ska avslås.
– De invändningar som riktas direkt mot beslutet varigenom sökandens anställningsavtal tidsbegränsats
84 Sökanden har i första hand gjort gällande att denne varit anställd av kommissionen sedan den 1 maj 2001 enligt 15 på varandra följande visstidsanställningsavtal för att utföra permanenta arbetsuppgifter som är förknippade med institutionens normala verksamhet. Sökanden har följaktligen klandrat kommissionen för att inte ha gett sökanden en tillsvidareanställning genom det avtal om kontraktsanställning för övriga uppgifter som ingicks den 14 september 2006.
85 Det ska emellertid konstateras att sökanden i sina inlagor inte har anfört några konkreta och relevanta omständigheter till stöd för sitt påstående att sökanden i praktiken utför permanenta arbetsuppgifter som är förknippade med kommissionens normala verksamhet och som inte omfattas av de fall som avses i artikel 3b punkt b i anställningsvillkoren. Personaldomstolen erinrar i detta hänseende om att det inte ankommer på den att i bilagorna till ansökan söka efter uppgifter som kan komplettera en sådan brist, eftersom bilagorna enbart ska tjäna som bevismaterial och som en hjälp för målets utredning (se förstainstansrättens dom av den 18 oktober 2001 i mål T‑333/99, X mot ECB, REG 2001, s. II‑3021, punkt 190, och av den 15 oktober 2008 i mål T‑345/05, Mote mot parlamentet, REG 2008, s. II‑0000, punkt 75).
86 Det ska vidare erinras om att det framgår av punkterna 73–76 ovan att klausul 5 i ramavtalet inte innehåller någon allmän rättsprincip och att anställningstryggheten inte utgör en sådan princip. Vidare har sökanden inte styrkt att de på varandra följande anställningsavtalen inte motsvarar kommissionens särskilda behov med beaktande av de skäl som angetts i punkt 77 ovan eller att de ingåtts för att tillgodose ett konstant och varaktigt behov hos institutionen.
87 Av ovanstående följer att sökanden inte kan vinna framgång med sin första invändning mot anställningsavtalet som kontraktsanställd för övriga uppgifter av den 14 september 2006, i den del den avser avtalets varaktighet.
88 Sökanden har i andra hand påstått att anställningsmyndigheten i sitt beslut av den 30 mars 2007 inte besvarade sökandens argument i klagomålet av den 11 och den 14 december 2006 avseende stadgan om de grundläggande rättigheterna, den europeiska sociala stadgan och rätten till anställningstrygghet. Enligt sökanden har anställningsmyndigheten inte heller redogjort för hur 15 på varandra följande visstidsanställningsavtal motsvarar avtalsparternas behov eller vad som motiverar att sökanden behandlats annorlunda än arbetstagare som är anställda av en arbetsgivare inom den offentliga eller privata sektorn i en medlemsstat.
89 Personaldomstolen konstaterar emellertid för det första att sökanden i sitt klagomål av den 11 december 2006 i redogörelsen av de tillämpliga bestämmelserna endast har hänvisat till artiklarna 34 och 35 i stadgan om de grundläggande rättigheterna och till artiklarna 12 och 13 i den europeiska sociala stadgan utan att härleda något argument och utan att göra någon hänvisning till dessa i uppräkningen av de bestämmelser och principer som åberopats ”till stöd för sökandens talan”.
90 En motivering ska, utan att det är nödvändigt att den är uttömmande, göra det möjligt för gemenskapsdomstolarna att pröva det angripna beslutets lagenlighet och att ge den berörde de upplysningar som är nödvändiga för att denne ska kunna bedöma om beslutet är välgrundat eller om det är behäftat med ett sådant fel att det är möjligt att ifrågasätta dess giltighet (förstainstansrättens dom av den 23 april 2002 i mål T‑372/00, Campolargo mot kommissionen, REGP 2002, s. I‑A‑49 och s. II‑223, punkt 49, och av den 17 oktober 2006 i mål T‑406/04, Bonnet mot domstolen, REGP 2006, s. I‑A‑2‑213 och s. II‑A‑2‑1097, punkt 67). Det kan inte heller krävas att institutionerna diskuterar samtliga faktiska och rättsliga omständigheter som behandlats under det administrativa förfarandet, i synnerhet om det gjorts på ett ytligt sätt. Anställningsmyndigheten åsidosatte följaktligen inte sin skyldighet att motivera sitt beslut att avslå den del av klagomålet som riktas mot att avtalet om kontraktsanställning ingåtts med sökanden på bestämd tid, av den anledningen att den inte motiverat sitt beslut med beaktande av ovannämnda bestämmelser i stadgan om de grundläggande rättigheterna och den europeiska sociala stadgan. Det var för övrigt riktigt av anställningsmyndigheten att anta att hänvisningen till dessa bestämmelser endast hade gjorts inom ramen för det andra klagomålet rörande det medicinska förbehållet som tillämpats i fråga om sökanden.
91 Vidare anförde sökanden inte uttryckligen i klagomålet av den 11 och den 14 december 2006 att denne behandlats annorlunda än arbetstagare inom den offentliga eller privata sektorn i en medlemsstat.
92 Det framgår även av redogörelsen i det kompletterande klagomålet av den 14 december 2006 att detta var en komplettering till sökandens inledande argumentation avseende det medicinska förbehållet och inte till klagomålet avseende anställningsavtalets längd.
93 Anställningsmyndigheten besvarade slutligen sökandens argument avseende rätten till anställningstrygghet bland annat genom att göra gällande att, även om det är ostridigt att avtal om tillsvidareanställning ger en större trygghet, detta inte innebär att visstidsanställningsavtal är rättsstridiga. Anställningsmyndigheten erinrade även om sitt utrymme för skönsmässig bedömning på området och underströk att visstidsanställningskontrakt med extraanställda syftar till att konkret fylla tillfälliga, akuta eller mycket precisa behov, och besvarade därigenom sökandens invändning med anledning av sökandens på varandra följande anställningar.
94 Härav följer att sökandens andra invändning, avseende avtalet som kontraktsanställd för övriga uppgifter, av den 14 september 2006 inte kan godtas, i den del som invändningen avser avtalets varaktighet.
95 Mot bakgrund av vad som angetts ovan ska talan ogillas i den del den avser anställningsavtalets varaktighet.
Talan avseende det medicinska förbehållet
Parternas argument
– Sökandens argument
96 Sökanden har till stöd för sin talan mot det medicinska förbehållet anfört två grunder. Förstahandsgrunden rör åsidosättande av artikel 100 i anställningsvillkoren. Andrahandsgrunden avser en invändning att nämnda artikel är rättsstridig.
97 Sökanden har vad gäller den första grunden inledningsvis påpekat att anställningsmyndigheten med stöd av artikel 100 i anställningsvillkoren kan besluta att undanta en kontraktsanställd från de garanterade förmåner som föreskrivits vid invaliditet eller dödsfall under en period på fem år från den dag då denne anställs vid institutionen, på grund av följderna av en sjukdom som det visat sig att denne lider av vid den läkarundersökning som den anställde genomgått före anställningen.
98 Sökanden har gjort gällande att dagen för anställning som avses i artikel 100 i anställningsvillkoren är oberoende av vilket slags kontrakts- eller anställningsförhållande institutionen och den anställde har ingått. Vidare utgör på varandra följande avtal om visstidsanställning i praktiken ett enda anställningsförhållande. Följaktligen kunde det endast föreskrivas ett medicinskt förbehåll för sökanden under perioden från den 1 maj 2001, då sökanden först trädde i tjänst, till den 30 april 2006.
99 Sökanden har därefter påstått att denne genom det medicinska förbehållet gått miste om en adekvat social skyddsnivå, vilket strider mot de allmänna principer som ligger till grund dels för artiklarna 12 och 13 i den europeiska sociala stadgan avseende rätten till social trygghet och rätten till social och medicinsk hjälp, dels för artiklarna 34 och 35 i stadgan om de grundläggande rättigheterna avseende rätten till tillgång till social trygghet, bland annat vid sjukdom, respektive rätten till hälsoskydd.
100 Sökanden har slutligen, genom att upprepa att begreppet anställningsdag i artikel 100 i anställningsvillkoren inte beror på anslutningen till ett nationellt eller gemenskapsrättsligt system för social trygghet, gjort gällande att den skyddsnivå som sökanden omfattades av när det gäller dödsfall och invaliditet i enlighet med den ungerska lagstiftningen om social trygghet och därefter enligt belgisk lag, när denne arbetade som lokalanställd och därefter som extraanställd vid kommissionen, har sänkts i och med beslutet att tillämpa ett medicinskt förbehåll avseende denne. Sökanden har härvid påpekat att denne har arbetat vid kommissionen kontinuerligt sedan den 1 maj 2001 och anser att gemenskapsinstitutionerna, i likhet med varje arbetsgivare, inte kan underställa sina anställda ett prekärt socialt trygghetssystem genom att ständigt ompröva hälsotillståndet hos de anställda som berörs.
101 Vad gäller den andra grunden har sökanden anfört att om beslutet att tillämpa ett medicinskt förbehåll i fråga om sökanden skulle anses vara förenligt med artikel 100 i anställningsvillkoren, ska det fastställas att ”de allmänna rättsprinciperna avseende skydd för arbetstagare” har åsidosatts genom denna bestämmelse.
102 I sitt yttrande över rådets interventionsinlaga har sökanden preciserat att tillämpningen av artikel 100 i anställningsvillkoren under omständigheterna i det ifrågavarande målet, grundar sig på en rättslig fiktion genom att en rad avtal om visstidsanställning vart och ett har ansetts utgöra lika många fristående anställningsförhållanden. Skyddet för arbetstagare kräver att ett i praktiken oavbrutet arbetsförhållande görs gällande för att förhindra att gemenskapsinstitutionerna kan underställa sina anställda ett prekärt system för social trygghet som utmärks av ständig omprövning av de anställdas hälsotillstånd.
– Kommissionens och rådets argument
103 Kommissionen har vad gäller den första grunden genmält att artikel 100 i anställningsvillkoren under avdelningen IV ”Kontraktsanställda”, kapitel 8 ”Socialförsäkring”, avsnitt B ”Invaliditets- och livförsäkring”, endast kan tillämpas på kontraktsanställda från och med att de anställs som sådana. Vidare avser artikel 100 i anställningsvillkoren en läkarundersökning som ska genomgås före anställningen som kontraktsanställd. Undantagsperioden på fem år från de förmåner som garanteras vid invaliditet eller dödsfall som föreskrivs däri kan således endast avse perioden efter denna anställning. För övrigt finns det ingen anledning att tillämpa denna period retroaktivt på en tidsperiod då rättigheterna i fråga inte existerade. Kommissionen har härvid konstaterat att sökanden inledningsvis arbetade som lokalanställd och var ansluten till det sociala trygghetssystemet i sitt land, därefter som extraanställd och då omfattades av det belgiska sociala trygghetssystemet. Sökanden omfattades av gemenskapens sociala trygghetssystem först efter att ha blivit kontraktsanställd.
104 Kommissionen har vidare påpekat att artikel 100 i anställningsvillkoren liknar artikel 1 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna och artikel 32 i anställningsvillkoren, vilka är tillämpliga på tjänstemän respektive tillfälligt anställda. Däremot har kommissionen understrukit att bestämmelserna avseende lokalt anställda och extraanställda inte innehåller någon motsvarande bestämmelse. Skillnaden beror på den omständigheten att gemenskapen endast kan tillämpa ett medicinskt förbehåll i fråga om anställda som omfattas av tillämpningsområdet för gemenskapens system för social trygghet.
105 Vad gäller den andra grunden anser kommissionen och rådet att invändningen att artikel 100 i anställningsvillkoren är rättsstridig inte kan tas upp till sakprövning, eftersom ansökan inte innehåller något resonemang i detta avseende. Även om invändningen om rättsstridighet också skulle anses stödja sig på ett påstått åsidosättande av rätten till tillgång till gemenskapens sociala trygghetsförmåner, enligt artiklarna 12 och 13 i den europeiska sociala stadgan och artiklarna 34 och 35 i stadgan om de grundläggande rättigheterna, ska invändningen avvisas på grund av att sökandens argument är helt abstrakta. Sökanden har nämligen inte lämnat tillräckligt klara och precisa uppgifter för att motparterna ska kunna bemöta dennes argument och för att göra det möjligt för personaldomstolen att utöva sin kontroll. Detta utgör ett åsidosättande av artikel 44 i rättegångsreglerna för Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt.
106 Kommissionen har tillagt att stadgan för de grundläggande rättigheterna inte är rättsligt bindande och att den europeiska sociala stadgan inte är tillämplig på gemenskapen, eftersom denna inte är undertecknande eller anslutande part.
107 Kommissionen har under alla omständigheter gjort gällande att rätten till en hög hälsoskyddsnivå som föreskrivs i dessa båda texter har iakttagits. Sökanden täcks liksom alla andra tjänstemän och anställda av en sjukförsäkring och skyddas även vid invaliditet och dödsfall för alla följder av andra sjukdomar än den som föranlett det medicinska förbehållet.
108 Rådet har under alla omständigheter gjort gällande att tillgången till sociala trygghetsförmåner enligt artikel 34.1 i stadgan för de grundläggande rättigheterna beror av närmare bestämmelser i gemenskapsrätten samt nationell lagstiftning och enligt artikel 12.4 i den europeiska sociala stadgan av de åtgärder som har beslutats av de anslutande parterna. Tjänsteföreskrifterna och anställningsvillkoren definierar således det sociala trygghetssystem som är tillämpligt avseende gemenskapens anställda. Artikel 34 i stadgan om de grundläggande rättigheterna avser inte heller skydd i fråga om invaliditet eller dödsfall. Samma konstaterande kan göras i fråga om artikel 35 i nämnda stadga vari det endast föreskrivs en rätt till tillgång till förebyggande hälsovård och till medicinsk vård på de villkor som fastställs i nationell lagstiftning. Sökanden fråntas inte dessa garantier genom artikel 100 i anställningsvillkoren. Artikel 12 i den europeiska sociala stadgan avser dessutom inrättandet av ett socialt trygghetssystem av de avtalsslutande parterna och upprätthållandet av dessa regler på en tillfredsställande nivå samt antagandet av åtgärder för att säkerställa förmåner vid förflyttning av personer mellan de avtalsslutande parterna. I artikel 13 i sistnämnda stadga säkerställs rätten till social och medicinsk hjälp. Artikel 100 i anställningsvillkoren omfattas således inte heller av tillämpningsområdet för de två sistnämnda artiklarna.
Personaldomstolens bedömning
109 Det ska erinras om att extraanställda och lokalanställda enligt artiklarna 70 och 121 i anställningsvillkoren ska vara anslutna till ett nationellt obligatoriskt socialförsäkringssystem. Extraanställda ska företrädesvis vara anslutna till det lands system de senast var anslutna till eller till systemet i ursprungslandet och lokalt anställda till systemet i det land där de ska tjänstgöra. Sökanden i förevarande fall var under perioden mellan den 1 maj 2001 och den 15 september 2006 ansluten genom den ungerska och den belgiska lagstiftningen för social trygghet, i egenskap av lokalanställd och därefter extraanställd.
110 En kontraktsanställd försäkras däremot mot olika sociala risker enligt bestämmelserna i kapitel 8 ”Socialförsäkring” under avdelning IV ”Kontraktsanställda” i anställningsvillkoren, och särskilt artiklarna 99–108 vad gäller invaliditets- och livförsäkring. Detta innebär att sökanden från och med sin kontraktsanställning den 16 september 2006 upphörde att omfattas av den belgiska lagstiftningen för social trygghet och övergick till att omfattas av det sociala trygghetssystemet som föreskrivs enligt anställningsvillkoren.
111 När det gäller invaliditet och dödsfall föreskrivs det i artikel 100 i anställningsvillkoren att ”[o]m det vid den läkarundersökning som den blivande kontraktsanställde genomgår före anställningen visar sig att han lider av sjukdom eller handikapp, kan [anställningsmyndigheten] besluta att, när det gäller följderna av sjukdomen eller handikappet, bevilja honom garanterade förmåner vid invaliditet eller dödsfall först efter en period på fem år från den dag då han anställdes vid institutionen”. En liknande bestämmelse finns i artikel 1.1 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna som tillämpas i fråga om tjänstemän, och i artikel 32 i anställningsvillkoren som tillämpas i fråga om tillfälligt anställda.
112 Det framgår klart av ordalydelsen i artikel 100 i anställningsvillkoren att det endast föreskrivs att anställningsmyndigheten kan välja att tillämpa ett medicinskt förbehåll, vid anslutningen av den anställde till gemenskapens sociala trygghetssystem, för det fall det vid läkarundersökningen som föregår anställningen visar sig att denne lider av sjukdom eller handikapp. Vidare är undantagsperioden från invaliditets- och livförsäkring för denna sjukdom eller handikapp fem år ”från den dag då [den anställde] anställdes vid institutionen”.
113 Det ska preciseras vad som avses med ”den dag då [den anställde] anställdes vid institutionen”, eftersom parterna är oense om vilken innebörd detta begrepp ska ges. Sökanden anser att det är tidpunkten för när den berörde började sitt arbete vid institutionen som ska beaktas, oavsett formen av anställningsförhållande. Denna tidpunkt motsvaras i förevarande fall av den dag då sökanden rekryterades som lokalanställd, det vill säga den 1 maj 2001. Kommissionen anser däremot att det är dagen för när den kontraktsanställde anslöts till gemenskapens sociala trygghetssystem som ska beaktas, vilket i förevarande fall var den 16 september 2006.
114 Enligt fast rättspraxis gäller i detta avseende, vid tolkningen av en gemenskapsrättslig bestämmelse, att inte bara bestämmelsens lydelse ska beaktas, utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som den ingår i samt bestämmelserna i gemenskapsrätten som helhet (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 6 oktober 1982 i mål 283/81, Cilfit m.fl., REG 1982, s. 3415, punkt 20, svensk specialutgåva, volym 6, s. 513, och av den 17 november 1983 i mål 292/82, Merck, REG 1983, s. 3781, punkt 12, samt förstainstansrättens dom av den 6 oktober 2005 i de förenade målen T‑22/02 och T‑23/02, Sumitomo Chemical och Sumika Fine Chemicals mot kommissionen, REG 2005, s. II‑4065, punkt 47).
115 För det första bör anställningen vid en institution enligt ordalydelsen i artikel 100 i anställningsvillkoren enligt allmänt språkbruk sammanfalla med dagen då den ifrågavarande anställde påbörjade sin tjänst vid institutionen, oavsett vilket slags anställningsavtal denne ingått. I förekommande fall innebär detta att undantagsperioden från invaliditets- och livförsäkringen påbörjades den 1 maj 2001. Liksom kommissionen påpekat vore det emellertid meningslöst att påbörja ett sådant undantag innan den berörde anställde har anslutits till gemenskapens sociala trygghetssystem.
116 Eftersom en undantagsperiod från en socialförsäkring i sig endast kan påbörjas under det system som täcker risken, är det inte möjligt att tillämpa perioden för undantaget från garanterade förmåner vid invaliditet eller dödsfall retroaktivt från den dagen då sökanden först trädde i tjänst vid kommissionen, det vill säga den 1 maj 2001.
117 Vid tolkningen av artikel 100 i anställningsvillkoren ska, med hänsyn till omständigheterna i målet, även bestämmelsens sammanhang och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som den ingår i samt andra bestämmelser i gemenskapsrätten som helhet beaktas.
118 Vad för det första gäller sammanhanget för artikel 100 i anställningsvillkoren och syftet med det regelverk som bestämmelsen omfattas av, konstaterar personaldomstolen att artikeln ingår i en rad bestämmelser i anställningsvillkoren som är avsedda att säkerställa en hög skyddsnivå mot traditionella socialförsäkringsrisker, bland annat invaliditet. Kommissionen har för övrigt i sina inlagor framhållit att gemenskapsbestämmelserna är av sådan art och anfört att de motsvarar syftet med stadgan om de grundläggande rättigheterna och den europeiska sociala stadgan i fråga om hälsa och social trygghet. Kommissionen har även under den muntliga förhandlingen medgett att artikel 100 i anställningsvillkoren inte tillämpas automatiskt, eftersom det i denna endast föreskrivs en möjlighet för anställningsmyndigheten att tillämpa ett medicinskt förbehåll.
119 Det ska även påpekas att det sociala skyddet vad gäller kontraktsanställda, liksom i fråga om tjänstemän och tillfälligt anställda, i synnerhet invaliditetsförsäkring, tillhandahålls av institutionen själv med tillämpning av anställningsvillkoren. Genom antagandet av förordning nr 723/2004, införde gemenskapslagstiftaren en bestämmelse i artikel 52 i anställningsvillkoren, varigenom möjligheten att anställa extrapersonal avskaffades från och med den 31 december 2007. Syftet med denna bestämmelse, vilket framgår av skäl 36 i förordningen, var att ersätta denna anställningsform med avtal om kontraktsanställning. Det är ostridigt att denna reform inte åtföljdes av några sådana samordningsåtgärder av de nationella invaliditetsförsäkringssystemen som extraanställda var anslutna till och gemenskapens invaliditetsförsäkringssystem som kontraktsanställd personal omfattas av, som de som infördes i samband med den fria rörligheten för arbetstagare i gemenskapen med stöd av artikel 42 EG, och, mer specifikt, som föreskrivs i artikel 11 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna avseende ålderspension.
120 Under dessa omständigheter kan myndigheten inte, med tillämpning av artikel 100 i anställningsvillkoren i fråga om tidigare extraanställda som, på begäran av kommissionen, uppmanats att ingå ett nytt avtal om kontraktsanställning, när den fastställer längden av undantagsperioden som föreskrivs i artikel 100 i anställningsvillkoren ignorera den omständigheten att den berörda anställde tidigare varit i tjänst vid institutionen och varit tvungen att ansluta sig till ett annat socialt trygghetssystem på grund av det ändrade avtalssystemet som föreskrivs för anställda till följd av reformen av tjänsteföreskrifterna.
121 Av samtliga dessa skäl är det förenligt både med det särskilda sammanhanget för artikel 100 i anställningsvillkoren och med det mer allmänna sammanhanget för reformen av tjänsteföreskrifterna, liksom syftet med regleringen vari artikel 100 ingår, att tolka denna artikel restriktivt, med hänsyn till att ett medicinskt förbehåll medför att den berörde går miste om sin invaliditetspension. Detta även i princip med stöd av den nationella lagstiftningen som var tillämplig dessförinnan, såsom kommissionen i förevarande fall har medgett vid den muntliga förhandlingen, för det fall att dennes arbetsoförmåga under undantagsperioden, beror på en sjukdom som visat sig vid läkarundersökningen före anställningen.
122 För det andra ska, vid tolkningen av artikel 100 i anställningsvillkoren, de krav beaktas som, i synnerhet inom ramen för social trygghet, följer av principen om fri rörlighet för arbetstagare som garanteras i artikel 39 EG, vilken utgör en av gemenskapens grundvalar (se exempelvis domstolens dom av den 29 april 2004 i de förenade målen C‑482/01 och C‑493/01, Orfanopoulos och Oliveri, REG 2004, s. I‑5257, punkt 64, och av den 17 februari 2005 i mål C‑215/03, Oulane, REG 2005, s. I‑1215, punkt 16), och vilken kommissionen måste beakta inom ramen för tolkningen av bestämmelserna i tjänsteföreskrifterna och anställningsvillkoren.
123 Det följer härvid enligt fast rättspraxis att en gemenskapsmedborgare som arbetar i en annan medlemsstat än sin ursprungsstat inte förlorar sin egenskap av arbetstagare i den mening som avses i artikel 39.1 EG på grund av att han innehar en anställning vid gemenskaperna (domstolens dom av den 3 oktober 2000 i mål C‑411/98, Ferlini, REG 2000, s. I‑8081, punkt 42, och av den 16 december 2004 i mål C‑293/03, My, REG 2004, s. I‑12013, punkt 37). I denna egenskap kan en gemenskapsmedborgare inte nekas de sociala rättigheter och förmåner som han har rätt till enligt denna artikel (domarna i de ovannämnda målen Ferlini, punkt 43, och My, punkt 38; se även, för ett liknande resonemang, personaldomstolens dom av den 19 juni 2007 i mål F-54/06, Davis m.fl. mot rådet, REGP 2007, s. ‑A‑1‑0000 och s. II‑A‑1‑0000, punkt 96).
124 Vid förhandlingen hävdade kommissionen emellertid, bland annat med stöd av domen i målet My (nämnt ovan, punkterna 38 och 40), att artikel 39 EG inte är tillämplig på omständigheterna i ärendet, eftersom de rör en tjänstetillsättning vid en tidpunkt då sökanden redan beviljats uppehållstillstånd i Belgien och arbetat där. Enligt kommissionen ska sökandens situation liknas vid en intern situation som bara rör en medlemsstat.
125 En sådan ståndpunkt kan inte godtas. Det ska nämligen för det första erinras om att artikel 39 EG i princip innebär att medborgarna i en medlemsstat i synnerhet har rätt att lämna sitt hemland för att bege sig till en annan medlemsstat och uppehålla sig där för att utöva ekonomisk verksamhet (domstolens dom av den 15 december 1995 i mål C‑415/93, Bosman, REG 1995, s. I‑4921, punkt 95, av den 27 januari 2000 i mål C‑190/98, Graf, REG 2000, s. I‑493, punkt 22, och av den 1 april 2008 i mål C‑212/06, Gouvernement de la Communauté française och Gouvernement wallon, REG 2008, s. I‑1683, punkt 44).
126 Sökanden, som är ungersk medborgare, lämnade sitt hemland i september 2003 före Republiken Ungerns anslutning till Europeiska unionen, för att tillträda en tjänst som extraanställd vid kommissionen. Vid denna tidpunkt kunde sökandens flytt till Belgien inte jämföras med utövandet av den fria rörligheten för arbetstagare i den mening som avses i artikel 39 EG.
127 Sedan Republiken Ungerns anslutning till Europeiska Unionen den 1 maj 2004 är artikel 39 EG emellertid i princip tillämplig fullt ut på ungerska medborgare i enlighet med artikel 24 i akten om villkoren för anslutningen till fördraget mellan de femton tidigare medlemsstaterna och de tio nya medlemsstaterna avseende sistnämndas anslutning till Europeiska Unionen som undertecknades den 16 april 2003 (EUT L 236, s. 33), och enligt punkt 1.1 i bilaga X till denna akt, med undantag endast för om något annat följer av övergångsbestämmelserna i punkterna 1.2–1.14 i nämnda bilaga. Dessa bestämmelser kan således, sedan Republiken Ungerns anslutning, åberopas av en ungersk medborgare som, innan hans ursprungsland anslutit sig till Europeiska Unionen, är anställd i en annan medlemsstat än sitt ursprungsland (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 27 september 1989 i mål 9/88, Lopes da Veiga, REG 1989, s. 2989, punkterna 9 och 10, samt av den 26 maj 1993 i mål C‑171/91, Tsiotras, REG 1993, s. I‑2925, punkt 12).
128 De ovannämnda övergångsbestämmelserna i bilaga X till akten om villkoren för Republiken Ungerns anslutning utgör inte hinder för att en ungersk arbetstagare, som vid tidpunkten för anslutningen var lagligen anställd i en annan medlemsstat än sitt ursprungsland, i synnerhet vid en gemenskapsinstitution, vid erhållandet av en annan anställning hos samma arbetsgivare, i mottagarstaten kan göra gällande de rättigheter och förmåner som denne har rätt till enligt artikel 39 EG, särskilt i fråga om social trygghet.
129 Domen i målet My (punkt 123 ovan) påverkar inte tillämpligheten av artikel 39 EG i förevarande fall. Såsom har påpekats arbetade sökanden, som är ungersk medborgare, en tid i sitt hemland innan denne bosatte sig i Belgien för att arbeta som extraanställd vid kommissionen och antog därefter ett erbjudande om anställning som kontraktsanställd vid samma institution. Ifrågavarande mål skiljer sig i detta avseende från omständigheterna som låg till grund för domen i det ovannämnda målet My. I det målet hade sökanden, som var italiensk medborgare och som kommit till Belgien vid 9 års ålder, arbetat i Belgien under hela sin yrkesverksamma tid. I det förevarande målet har sökanden genom att i september 2006 anta en ny anställning vid kommissionen, precis använt sig av en av rättigheterna enligt artikel 39 EG – bortsett från de situationer som avses i övergångsbestämmelserna till akten om villkoren för Republiken Ungerns anslutning som innebär att artikel 39 EG inte kan tillämpas fullt ut – nämligen att anta ett erbjudande om anställning i en annan medlemsstat än sin ursprungsstat.
130 Då det är utrett att artikel 39 EG är tillämplig i förevarande fall, erinrar personaldomstolen om att formerna för utövandet av en verksamhet kan villkora tillträdet till denna verksamhet och att en lagstiftning som rör villkoren för utövandet av en ekonomisk verksamhet kan utgöra ett hinder för den fria rörligheten för arbetstagare (domstolens dom av den 15 september 2005 i mål C‑464/02, kommissionen mot Danmark, REG 2005, s. I‑7929, punkt 37). Enligt fast rättspraxis kan målet med artiklarna 39–42 EG i synnerhet inte uppnås om en arbetstagare vid utövandet av sin rätt till fri rörlighet förlorar de sociala trygghetsförmåner som denne tillförsäkras genom en medlemsstats lagstiftning. Ett sådant resultat skulle kunna leda till att gemenskapens arbetstagare avskräcktes från att utnyttja sin rätt till fri rörlighet och skulle därmed utgöra ett hinder för denna frihet (domstolens dom av den 20 september 1994 i mål C‑12/93, Drake, REG 1994, s. I‑4337, punkt 22, och av den 22 november 1995 i mål C‑443/93, Vougioukas, REG 1995, s. I‑4033, punkt 39).
131 En tillämpning av artikel 100 i anställningsvillkoren på omständigheterna i förevarande mål undergräver sökandens situation och kan således ha en sådan avskräckande verkan. Genom att anta erbjudandet om att kvarstå i svarandens tjänst i enlighet med ett nytt anställningsavtal som kontraktsanställd, går sökanden nämligen, i och med det medicinska förbehållet, under fem år miste om rätten till invaliditetsförmåner som denne var garanterad enligt den belgiska lagstiftningen som var gällande dessförinnan, utan att för den delen erhålla någon rätt till gemenskapsförmåner i fråga om invaliditet och dödsfall vad gäller de eventuella följderna av sjukdomen som det visade sig att sökanden led av vid den läkarundersökning som denne fick genomgå före anställningen.
132 Det är just för att säkerställa att den i fördraget föreskrivna rätten till fri rörlighet inte leder till att en arbetstagare fråntas de sociala trygghetsförmåner som han hade kunnat göra anspråk på om han endast hade varit verksam i en medlemsstat, som gemenskapslagstiftaren genomfört artikel 42 EG, i vilken det föreskrivs en regel om sammanläggning av försäkrings-, bosättnings- och anställningsperioder i fråga om social trygghet, genom att anta rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen (EGT L 149, s. 2; svensk specialutgåva, område 5, volym 1, s. 57), vilken ändrats vid flera tillfällen. Domstolen har i detta avseende, i fråga om en nationell lagstiftning i vilken det uppställdes som villkor för att bevilja invaliditetsförmåner, att försäkringstagarens hälsotillstånd när han blev ansluten inte gav misstanke om att det snart skulle uppkomma en arbetsoförmåga följd av invaliditet, funnit att artikel 38.1 i förordning nr 1408/71, i vilken det föreskrivs en regel om sammanläggning i fråga om invaliditet, utgör hinder för att den nationella myndigheten anser den tidpunkt då anslutningen inleddes enligt den lagstiftning som myndigheten tillämpar som startpunkt för de försäkringsperioder som ska beaktas vid utgivandet av invaliditetsförmåner (se domstolens dom av den 26 oktober 1995 i mål C‑481/93, Moscato, REG 1995, s. I‑3525, punkt 30, samt, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 26 oktober 1995 i mål C‑482/93, Klaus, REG 1995, s. I‑3551, punkt 23).
133 Förordning nr 1408/71 som är tillämplig på extraanställda är förvisso inte tillämplig på vare sig kontraktsanställda, tjänstemän eller tillfälligt anställda i Europeiska gemenskaperna (se domen i det ovannämnda målet Ferlini, punkt 41, och i det ovannämnda målet My, punkt 35). Dessa är icke desto mindre arbetstagare i den mening som avses i artikel 39 EG. Domstolen slog i domen i det ovannämnda målet Moscato (punkt 28) fast att det skulle strida mot rätten till fri rörlighet om en nationell myndighet, inom ramen för tillämpningen av en nationell bestämmelse motsvarande bestämmelsen i artikel 100 i anställningsvillkoren, beslutade att som startpunkt för anslutningen inte bara utgå från anslutningen enligt den nationella lagstiftningen som den tillämpar och bortse från de anslutningsperioder som personen har fullgjort enligt en annan medlemsstats lagstiftning.
134 Det ska tilläggas att ”[f]ör att trygga den enskildes rätt till social trygghet” garanteras enligt artikel 12.4 b i den europeiska sociala stadgan ”förvärvandet ... av ersättning enligt system för social trygghet genom åtgärder såsom sammanläggning av försäkrings‑ och anställningsperioder som fullgjorts av någon av parternas lagstiftning”. Även om gemenskapen inte har anslutit sig till denna stadga, hänvisas det till stadgan i fjärde skälet i ingressen till fördraget om Europeiska unionen, liksom i artikel 136 EG. Stadgan utgör vidare ett av de internationella instrument som ska vara vägledande för institutionerna vid tillämpningen av bestämmelserna i tjänsteföreskrifterna och anställningsvillkoren, i synnerhet de bestämmelser som syftar till att undanta en arbetstagare från ett grundläggande socialt skydd, genom att myndigheterna ges möjlighet att göra en skönsmässig bedömning.
135 Det är för övrigt riktigt att rättspraxis, som det erinrats om i punkt 132 ovan, avser situationer där de sociala trygghetsförmånerna gått förlorade vid tidpunkten för utövandet av rätten till fri rörlighet, till följd av att personen anslutits till det sociala trygghetssystemet i ett annat land. I förevarande fall har myndigheten emellertid tillämpat artikel 100 i anställningsvillkoren vid tidpunkten för ändringen av typen av anställningskontrakt och av det sociala trygghetssystem som är tillämpligt. Denna ändring inträffade tre år efter det att sökanden flyttade till Belgien för att utöva ekonomisk verksamhet där.
136 Sistnämnda omständighet påverkar emellertid inte bedömningen att sökanden efter att ha lämnat sin ursprungsstat år 2003 för att ta anställning vid kommissionen, till följd av att dennes anställningsavtal som extraanställd omvandlades till en kontraktsanställning, vilken blev obligatorisk genom ändringen av tjänsteföreskrifterna, och genom det till följd därav ändrade tillämpliga systemet för social trygghet, försattes i en av följande två situationer:
– Antingen gå miste om sin rätt till de invaliditetsförmåner som sökanden garanterades enligt den dessförinnan tillämpliga belgiska lagstiftningen, utan att för den delen erhålla rätt till gemenskapsförmåner i fråga om invaliditet och dödsfall vad gäller eventuella följder av den sjukdom som det visade sig att sökanden led av vid läkarundersökningen före dennes anställning, och vilka utgör förmåner som sökanden skulle ha kunnat göra anspråk på om de tidigare försäkringsperioderna som sökanden fullgjort inom ramen för den belgiska lagstiftningen och hos samma arbetsgivare beaktades.
– Eller att vid utgången av sökandens anställningsavtal som extraanställd, avstå från att i Belgien fullfölja sin yrkesverksamhet vid kommissionen, som sökanden lämnat sitt hemland för att kunna utöva.
137 Vad gäller sistnämnda fråga ska det återigen erinras om att ett medicinskt förbehåll i enlighet med artikel 100 i anställningsvillkoren kan tillämpas i fråga om varje kontraktsanställd ”från den dag då han anställdes vid institutionen” till följd av en ”läkarundersökning ... före anställningen”. Sökandens avtal som extraanställd löpte ut den 15 september 2006 och, genom att behandla sökanden som en ny anställd, kommissionen beslutade att tillämpa det omtvistade mediciniska förbehållet på denne under ovannämnda villkor enligt artikel 100 i anställningsvillkoren. Artikel 100 i anställningsvillkoren har i förevarande fall även villkorat tillträdet till arbetsmarknaden för en arbetstagare.
138 Tillämpningen av artikel 100 i anställningsvillkoren missgynnar således sökanden under omständigheterna i det aktuella fallet och kan hindra utövandet av de rättigheter som föreskrivs i artikel 39 EG, vilken utgör en bestämmelse av grundläggande betydelse för gemenskapen.
139 Kommissionen har inte visat, eller ens försökt visa, att ett sådant hinder för utövandet av rättigheter som följer av artikel 39 EG var nödvändigt för att uppnå ett mål av allmänintresse, att det var ägnat att säkerställa förverkligandet av detta mål och inte gick utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detsamma (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 125 nämnda målet Gouvernement de la Communauté française och Gouvernement wallon, punkterna 48, 52 och 55). I detta avseende ska det erinras om att målsättningar av rent ekonomisk natur inte kan motivera en inskränkning i en grundläggande frihet som garanteras enligt fördraget (domstolens dom av den 5 juni 1997 i mål C‑398/95, SETTG, REG 1997, s. I‑3091, punkt 23, och av den 28 april 1998 i mål C‑158/96, Kohll, REG 1997, s. I‑1931, punkt 41).
140 Tillämpningen av artikel 100 i anställningsvillkoren kan förvisso även leda till att belgiska medborgare, som har ingått anställningsavtal som kontraktsanställda med kommissionen efter att ha arbetat i Belgien i egenskap av extraanställda, men som aldrig har utövat sin rätt att fritt röra sig inom gemenskapen, inte ges några invaliditetsförmåner. Denna omständighet kan emellertid inte utgöra hinder för en medborgare från en annan medlemsstat, som har utnyttjat sin rätt till fri rörlighet, att i en jämförbar situation, erhålla sociala rättigheter och förmåner som denne har rätt till enligt artikel 39 EG (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 125 nämnda målet Gouvernement de la Communauté française och Gouvernement wallon, punkterna 36–42).
141 Mot bakgrund av ovan anförda överväganden ankom det på anställningsmyndigheten att, med beaktande av de särskilda omständigheterna i förevarande fall, inte använda sig av möjligheten i artikel 100 i anställningsvillkoren så att sökanden inte gick miste om sådana sociala trygghetsförmåner som denne hade kunnat göra anspråk på om sökanden hade varit fortsatt ansluten till ett av systemen under ungersk eller belgisk lag.
142 Avslutningsvis ska personaldomstolen pröva kommissionens argument att domstolen genom att hänvisa bland annat till artikel 39 EG, vilken sökanden inte har åberopat i sina inlagor avseende tillämpningen av det medicinska förbehållet, ex officio har prövat huruvida ett förvaltningsbeslut som antagits av anställningsmyndigheten är lagenligt mot bakgrund av en grund avseende åsidosättande av en bestämmelse i fördraget.
143 Det ska inledningsvis allmänt understrykas att domstolens behörighet att ex officio pröva en grund begränsas av dess skyldighet att inte gå utöver föremålet för tvisten och att fatta sitt avgörande på grundval av de faktiska omständigheter som har åberopats vid den domstolen. Denna begränsning är motiverad med hänsyn till principen om att initiativet till en process tillkommer parterna och att domstolen följaktligen endast kan handla ex officio i undantagsfall, på grund av allmänintresset (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 7 juni 2007 i de förenade målen C‑222/05–C‑225/05, van der Weerd m.fl., REG 2007, s. I‑4233, punkterna 34–36).
144 Det räcker, utan att det är nödvändigt att utröna i vilka situationer personaldomstolen har möjlighet att ex officio pröva en grund, att påpeka att gemenskapsdomstolarna, när de preciserar den rättsliga ramen för tolkningen av en bestämmelse i sekundärrätten, inte uttalar sig avseende lagenligheten av denna bestämmelse mot bakgrund av regler av högre rang, inklusive reglerna i fördraget. Gemenskapsdomstolarna söker i stället göra en tolkning av bestämmelsen i tvisten som i största möjliga mån är förenlig med primärrätten och konsekvent med den rättsliga ram i vilken bestämmelsen ingår. Personaldomstolen har i förevarande fall, genom att tolka artikel 100 i anställningsvillkoren, bland annat mot bakgrund av kraven avseende fri rörlighet för arbetstagare som föreskrivs i artikel 39 EG, inte gått utöver tvistens ramar såsom de har angivits av sökanden eller baserat sig på andra fakta och omständigheter än dem som denne har grundat sin talan på. Sökandens argumentering vid personaldomstolen, som visserligen saknar uttrycklig hänvisning till artikel 39 EG, överensstämmer i huvudsak med argumenteringen i denna dom avseende tolkningen av artikel 100 i anställningsvillkoren mot bakgrund av artikel 39 EG.
145 För övrigt har rätten till försvar iakttagits, eftersom samtliga parter i den förberedande förhandlingsrapporten beretts tillfälle att yttra sig vid förhandlingen avseende vilka eventuella slutsatser som ska dras i förevarande fall vad gäller domarna i målen Moscato (punkt 132 ovan), Vougioukas (punkt 130 ovan) och My (punkt 123 ovan), i fråga om invaliditetsförsäkring och regeln om sammanläggning av försäkringsperioder enligt artikel 42 a EG.
146 Kommissionens argument, att personaldomstolen genom att pröva tvisten i förevarande mål särskilt utifrån artikel 39 EG har åsidosatt principen om den passivitet som åligger domstolen, ska därför lämnas utan avseende.
147 Av det ovan anförda följer, utan att det är nödvändigt att undersöka vilka följder den fria rörligheten för arbetstagare i gemenskapen har på tolkningen av artikel 100 i anställningsvillkoren under andra omständigheter än i dem som är aktuella i föreliggande fall, att det ankom på anställningsmyndigheten att inte tillämpa möjligheten som föreskrivs i nämnda artikel 100 i anställningsvillkoren avseende sökanden.
148 Kommissionen kunde följaktligen inte föreskriva ett medicinskt förbehåll för sökanden på grundval av artikel 100 i anställningsvillkoren.
149 Den första grunden som anförts mot det medicinska förbehållet ska således godtas. Följaktligen ska beslutet att tillämpa ett medicinskt förbehåll i fråga om sökanden ogiltigförklaras, utan att det är nödvändigt att pröva den andra grunden i detta avseende vilken inte kan föranleda att beslutet ogiltigförklaras i större utsträckning.
Rättegångskostnader
150 Enligt artikel 122 i rättegångsreglerna ska bestämmelserna i kapitel 8 i avdelning II om rättegångskostnader och domstolskostnader i nämnda rättegångsregler endast tillämpas på mål som väckts vid personaldomstolen från och med ikraftträdandet av dessa rättegångsregler, det vill säga den 1 november 2007. För mål som var anhängiga vid personaldomstolen före detta datum ska bestämmelserna i förstainstansrättens rättegångsregler fortsätta att gälla i tillämpliga delar.
151 Bestämmelserna avseende rättegångskostnader i förstainstansrättens rättegångsregler är följaktligen tillämpliga på talan i mål F-69/07.
152 Enligt artikel 87.2 och 87.3 första stycket i förstainstansrättens rättegångsregler ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Om parterna ömsom tappar målet på en eller flera punkter kan förstainstansrätten emellertid besluta att kostnaderna ska delas eller att vardera parten ska bära sin kostnad. Enligt artikel 88 i rättegångsreglerna ska institutionerna bära sina rättegångskostnader i tvister mellan gemenskaperna och deras anställda.
153 Vidare ska institutioner som har intervenerat i ett mål enligt artikel 87.4 i förstainstansrättens rättegångsregler bära sina rättegångskostnader.
154 Enligt artikel 87.1 i rättegångsreglerna, som är tillämplig på talan i mål F-60/08 ska, om inte annat följer av de övriga bestämmelserna i kapitel 8 i avdelning II i rättegångsreglerna, dessutom tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.
155 Det föreskrivs slutligen i artikel 89.4 i rättegångsreglerna att en intervenient ska bära sin rättegångskostnad.
156 Av ovan angivna skäl följer att sökanden vunnit målet på en av punkterna i talan i mål F-69/07. Personaldomstolen anser när det gäller rättegångskostnaderna i detta mål att kommissionen ska förpliktas att bära sin rättegångskostnad samt hälften av sökandens rättegångskostnad, vilken ska bära den återstående hälften.
157 Eftersom sökanden har tappat mål F-60/08 ska denne bära sin rättegångskostnad samt ersätta kommissionens rättegångskostnad i detta mål.
158 Vidare ska rådet, som har intervenerat, bära sina rättegångskostnader i de två målen F‑69/07 och F‑60/08.
Mot denna bakgrund beslutar
PERSONALDOMSTOLEN (andra avdelningen)
följande:
1) Europeiska gemenskapernas kommissions beslut av den 14 september 2006 ogiltigförklaras i den del det i beslutet föreskrivs ett medicinskt förbehåll för sökanden.
2) Talan i mål F‑69/07, O mot kommissionen, ogillas i övrigt.
3) Talan i mål F‑60/08, O mot kommissionen, avvisas.
4) Europeiska gemenskapernas kommission ska i mål F‑69/07 bära sin rättegångskostnad och ersätta hälften av sökandens rättegångskostnad.
5) Sökanden ska bära hälften av sin rättegångskostnad i mål F‑69/07 samt bära sin och ersätta Europeiska gemenskapernas kommissions rättegångskostnad i mål F‑60/08.
6) Europeiska unionens råd ska bära sin rättegångskostnad i de båda målen.
Kanninen | Boruta | Van Raepenbusch |
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 29 september 2009.
Justitiesekreterare | | Ordförande |
Det här avgörandet och däri angivna avgöranden från Europeiska unionens domstolar finns tillgängliga på webbplatsen www.curia.europa.eu