DOMSTOLENS DOM (första avdelningen)
den 11 juni 2015 (*)
”Begäran om förhandsavgörande – Förordning (EG) nr 1346/2000 – Artiklarna 2 g, 3.2 och 27 – Förordning (EG) nr 44/2001– Civilrättsligt samarbete – Huvudinsolvensförfarande – Sekundärt insolvensförfarande – Behörighetskonflikt – Exklusiv eller alternativ behörighet – Fastställande av tillämplig rätt – Fastställande av vilka av gäldenärens tillgångar som omfattas av insolvensförfarandets verkningar – Lokalisering av tillgångarna – Tillgångar som finns i tredjeland”
I mål C‑649/13,
angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Tribunal de commerce de Versailles (Frankrike), genom beslut av den 21 november 2013, som inkom till domstolen den 6 december 2013, i målen
Comité d’entreprise de Nortel Networks SA m.fl.
mot
Cosme Rogeau, i egenskap av konkursförvaltare i det sekundära insolvensförfarandet mot Nortel Networks SA,
och
Cosme Rogeau, i egenskap av konkursförvaltare i det sekundära insolvensförfarandet mot Nortel Networks SA,
mot
Alan Robert Bloom,
Alan Michael Hudson,
Stephen John Harris,
Christopher John Wilkinson Hill,
i egenskap av gemensamma förvaltare i huvudinsolvensförfarandet mot Nortel Networks SA,
meddelar
DOMSTOLEN (första avdelningen)
sammansatt av avdelningsordföranden A. Tizzano samt domarna A. Borg Barthet, E. Levits, M. Berger (referent) och F. Biltgen,
generaladvokat: P. Mengozzi,
justitiesekreterare: handläggaren C. Strömholm,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 6 november 2014,
med beaktande av de yttranden som avgetts av:
– Comité d’entreprise de Nortel Networks SA m.fl, genom R. Dammann och M. Boché-Robinet, avocats,
– Cosme Rogeau, i egenskap av konkursförvaltare i det sekundära insolvensförfarandet mot Nortel Networks SA, genom A. Tchekhoff och E. Fabre, avocats,
– Alan Robert Bloom, Alan Michael Hudson, Stephen John Harris och Christopher John Wilkinson Hill, i egenskap av gemensamma förvaltare i huvudinsolvensförfarandet mot Nortel Networks SA, genom C. Dupoirier, avocat,
– Frankrikes regering, genom F.X. Bréchot och D. Colas, båda i egenskap av ombud,
– Förenade kungarikets regering, genom L. Christie, i egenskap av ombud, biträdd av B. Kennelly, barrister,
– Europeiska kommissionen, genom M. Wilderspin, i egenskap av ombud,
och efter att den 29 januari 2015 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 2 g, 3.2 och 27 i rådets förordning (EG) nr 1346/2000 av den 29 maj 2000 om insolvensförfaranden (EGT L 160, s. 1).
2 Begäran har framställts i ett mål mellan Comité d’entreprise de Nortel Networks SA (företagsrådet vid Nortel Networks SA, nedan kallat NNSA) m.fl. och advokat Cosme Rogeau, i egenskap av konkursförvaltare i det sekundära insolvensförfarande som inletts i Frankrike mot NNSA (nedan kallat det sekundära förfarandet), som avsåg en talan med yrkande om utbetalning av ett avgångsvederlag. Vidare har begäran framställts i ett mål mellan, å ena sidan, advokat Cosme Rogeau, i egenskap av konkursförvaltare i det sekundära insolvensförfarandet, och, å andra sidan, Alan Robert Bloom, Alan Michael Hudson, Stephen John Harris och Christopher John Wilkinson Hill i deras egenskap av gemensamma förvaltare (”joint administrators”) (nedan kallade de gemensamma förvaltarna) i det huvudinsolvensförfarande som inletts i Förenade kungariket mot NNSA (nedan kallat huvudförfarandet). Detta mål gällde en talan om att de gemensamma förvaltarna ska tvångsvis föreläggas att intervenera.
Tillämpliga bestämmelser
Förordning nr 1346/2000
3 I skälen 6 och 23 i förordning nr 1346/2000 anges följande:
”(6) Enligt proportionalitetsprincipen bör förordningen begränsas till bestämmelser som reglerar behörigheten att inleda insolvensförfaranden samt att anta beslut som fattas omedelbart på grundval av insolvensförfaranden och står i nära samband med dessa. Dessutom bör förordningen innehålla bestämmelser om erkännande av dessa beslut och om tillämplig lag, vilka även tillgodoser den nämnda principens krav.
…
(23) I förordningen bör anges, för de områden som den omfattar, enhetliga lagvalsregler som inom sitt tillämpningsområde, ersätter nationella internationellt privaträttsliga regler. Om inte annat anges bör rättsordningen i den medlemsstat där förfarandet inleds vara tillämplig (lex concursus). Denna lagvalsregel om lagkonflikter bör gälla både för huvudförfarandet och lokala förfaranden. Lex concursus bestämmer samtliga verkningar av insolvensförfarandet; såväl processuella som materiella, för berörda personer och rättsliga förhållanden. Lex concursus anger alla förutsättningar för att inleda, genomföra och slutföra ett insolvensförfarande.”
4 I artikel 2 i förordning nr 1346/2000, som har rubriken ”Definitioner”, anges följande:
”I denna förordning används följande beteckningar med de betydelser som här anges:
...
g) den medlemsstat där tillgångar befinner sig för så vitt angår
– materiell egendom: den medlemsstat inom vars territorium egendomen finns,
– egendom och rättigheter som ägaren eller innehavaren måste låta registrera i ett offentligt register: den medlemsstat under vars överinseende registret förs,
– fordringar: den medlemsstat inom vars territorium platsen där gäldenären i fråga har sina huvudsakliga intressen finns, enligt definitionen i artikel 3.1.
... ”
5 I förordningens artikel 3, som har rubriken ”Internationell behörighet”, föreskrivs följande:
”1. Domstolarna i den medlemsstat inom vars territorium platsen där gäldenärens huvudsakliga intressen finns, har behörighet att inleda ett insolvensförfarande. För bolag och andra juridiska personer skall sätet anses vara platsen där de huvudsakliga intressena finns, om inte annat visas.
2. När platsen där en gäldenärs huvudsakliga intressen finns befinner sig inom en medlemsstats territorium, har domstolarna i en annan medlemsstat behörighet att inleda ett insolvensförfarande endast om gäldenären har ett driftställe i den senare medlemsstaten. Verkningarna av detta förfarande får enbart omfatta gäldenären tillhörig egendom som finns inom denna medlemsstats territorium.
...”
6 I artikel 25 i den nämnda förordningen, som har rubriken ”Erkännande och verkställighet av andra beslut”, föreskrivs följande:
”1. Beslut som rör ett insolvensförfarandes genomförande och slutförande, samt ackord, och som fattats av en domstol, vars beslut om att inleda förfarandet erkänns …, skall erkännas utan krav på ytterligare formaliteter. Sådana beslut skall verkställas i enlighet med artiklarna 31–51, med undantag för artikel 34.2, i … konventionen [av den 27 september 1968 (EGT L 299, 1972, s. 32: svensk utgåva, C 15, 1997, s. 30) i dess lydelse enligt härpå följande konventioner om nya medlemsstaters tillträde till denna konvention].
Första stycket skall även gälla beslut som är direkt hänförliga till insolvensförfarandet och har nära samband härmed, även om de fattats av en annan domstol.
...
2. Andra beslut än de som avses i punkt 1 skall erkännas och verkställas i enlighet med den konvention som avses i första stycket, i den mån den är tillämplig.
...”
7 Artikel 27 i förordning nr 1346/2000 har rubriken ”Förutsättningar för att inleda ett förfarande” och föreskriver följande:
”Om ett förfarande enligt artikel 3.1 inletts av en domstol i en medlemsstat och detta förfarande erkänns i en annan medlemsstat (huvudförfarande), skall … ett sekundärt insolvensförfarande kunna inledas i denna medlemsstat, om någon domstol där är behörig enligt artikel 3.2. … Förfarandets verkan skall begränsas till de av gäldenärens tillgångar som finns inom denna andra medlemsstats territorium.”
Förordning (EG) nr 44/2001
8 I artikel 1 i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1) definieras förordningens tillämpningsområde på följande sätt:
”1. Denna förordning är tillämplig på privaträttens område, oberoende av vilket slag av domstol det är fråga om. Den omfattar i synnerhet inte skattefrågor, tullfrågor och förvaltningsrättsliga frågor.
2. Förordningen är inte tillämplig på
...
b) konkurs, ackord och liknande förfaranden;
...”
Målen vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan
9 Nortelkoncernen var leverantör av tekniska lösningar för telenät. Nortel Networks Limited (nedan kallat NNL), med säte i Mississauga (Kanada), ägde flertalet av Nortelkoncernens dotterbolag runt om i världen och däribland NNSA, med säte i Yvelines (Frankrike).
10 I det närmaste alla immateriella rättigheter till följd av forsknings- och utvecklingsverksamhet som bedrevs av Nortelkoncernens specialiserade dotterbolag var registrerade huvudsakligen i Nordamerika, i NNL:s namn. NNL beviljade sina dotterbolag, däribland NNSA, kostnadsfria exklusiva användarlicenser till koncernens immateriella rättigheter. Dotterbolagen behöll även den ekonomiska äganderätten (beneficial ownership) till de immateriella rättigheterna, motsvarande deras respektive bidrag till forsknings- och utvecklingsverksamheten. Rättsförhållandena mellan NNL och dotterbolagen reglerades genom ett koncerninternt avtal, Master R&D Agreement (nedan kallat MRDA).
11 Under år 2008 drabbades Nortelkoncernen av stora ekonomiska svårigheter. Koncernledningen beslöt då att ansöka om att insolvensförfaranden skulle inledas i Kanada, Förenta staterna och Europeiska unionen. Genom beslut av den 14 januari 2009 beslutade High Court of Justice (England & Wales), Chancery division, (Förenade kungariket) att inleda ett huvudinsolvensförfarande enligt engelsk rätt mot samtliga bolag i Nortelkoncernen i Europeiska unionen, däribland NNSA, i enlighet med artikel 3.1 i förordning nr 1346/2000.
12 På gemensam ansökan av NNSA och de gemensamma förvaltarna inledde den hänskjutande domstolen genom beslut av den 28 maj 2009 ett sekundärt likvidationsförfarande mot NNSA och utsåg advokat Cosme Rogeau till konkursförvaltare i det förfarandet.
13 Den 21 juli 2009 löstes en arbetskonflikt som utbrutit inom NNSA genom ett samförståndsprotokoll om upphörande av stridsåtgärder (nedan kallat samförståndsprotokollet). Enligt samförståndsprotokollet skulle ett avgångsvederlag betalas ut. En del skulle betalas ut omgående och den andra delen, benämnd ”uppskjutet avgångsvederlag”, skulle betalas ut när verksamheten hade upphört. Det uppskjutna avgångsvederlaget skulle betalas med de medel som influtit efter avyttringen av tillgångarna med avdrag för kostnaderna med anledning av den fortsatta verksamheten i NNSA under huvudförfarandet och det sekundära förfarandet samt för konkurskostnaderna (”Administration expenses”).
14 Den 1 juli 2009 undertecknade behöriga organ i de båda förfarandena ett protokoll om samordning av huvudinsolvensförfarandet och det sekundära insolvensförfarandet (nedan kallat samordningsprotokollet). Enligt protokollet ska konkurskostnaderna prioriteras och betalas i sin helhet oavsett var de sålda tillgångarna fanns. Genom avgörande av den 24 september 2009 godkände den hänskjutande domstolen bland annat samordningsprotokollet och samförståndsprotokollet.
15 För att försäkra sig om ett bättre pris för Nortelkoncernens tillgångar kom förvaltarna i insolvensförfarandena i de olika länderna överens om att tillgångarna skulle avyttras på världsmarknaden, varje verksamhetsgren för sig. Enligt ett avtal kallat Interim Funding and Settlement Agreement (nedan kallat IFSA-avtalet), vilket ingicks den 9 juni 2009 mellan NNL och flera av koncernens dotterbolag, skulle dotterbolagen vid en given tidpunkt avstå från sina industriella och immateriella rättigheter som omfattades av MRDA-avtalet. Dotterbolagen behöll däremot sina licensrättigheter tills all likvidation/avyttring var genomförd liksom sina rättigheter vad gäller den ekonomiska äganderätten till de berörda immateriella rättigheterna.
16 Enligt IFSA-avtalet skulle alla influtna medel efter avyttringen av koncernens tillgångar runt om i världen placeras på spärrade konton, så kallade ”Lockbox”, hos kreditinstitut i Förenta staterna och ingen utdelning från dessa ”Lockbox”-konton fick äga rum utöver vad som avtalats mellan samtliga berörda enheter inom koncernen. NNSA anslöt sig till IFSA-avtalet den 11 september 2009 genom ett anslutningsavtal. De influtna medlen efter avyttringarna spärrades i enlighet med vad som överenskommits i IFSA-avtalet. Något avtal om fördelningen har ännu inte ingåtts.
17 I en rapport upprättad av advokat Cosme Rogeaus den 23 november 2010 inom ramen för det sekundära förfarandet redogjordes för ett tillgodohavande på 38 980 313 euro på NNSA:s bankkonton den 30 september 2010, vilket gjorde det möjligt att överväga en första utbetalning av det uppskjutna avgångsvederlaget i maj 2011. Sedan NNSA:s företagsråd framställt ett formellt krav på betalning svarade advokat Cosme Rogeau genom skrivelse av den 18 maj 2011 att han inte kunde tillämpa villkoren i samförståndsprotokollet eftersom en likviditetsbudgetprognos visade på ett underskott på nära 6 miljoner euro bland annat på grund av flera betalningskrav från de gemensamma förvaltarna. Dessa betalningskrav gällde kostnader med anledning av den fortsatta driften av Nortelkoncernens verksamhet under förfarandet samt med anledning av avyttringen av vissa tillgångar.
18 NNSA:s företagsråd och ett antal tidigare anställda vid NNSA ifrågasatte detta och väckte talan vid Tribunal de commerce de Versailles (Frankrike) och yrkade att det skulle fastställas att det sekundära förfarandet ger dem en exklusiv och direkt rätt till NNSA:s andel av försäljningssumman för avyttringen av Nortelkoncernens samlade tillgångar. Vidare yrkades att advokat Cosme Rogeau, i sin egenskap av konkursförvaltare, skulle förpliktas att omedelbart verkställa utbetalningen till de sökande av bland annat det uppskjutna avgångsvederlaget motsvarande NNSA:s tillgängliga medel.
19 Därefter ansökte advokat Cosme Rogeau om att de gemensamma förvaltarna tvångsvis skulle föreläggas att intervenera vid den hänskjutande domstolen. De gemensamma förvaltarna yrkade emellertid i sin tur att Tribunal de commerce de Versailles bland annat skulle förklara sig sakna internationell behörighet till förmån för High Court of Justice (England & Wales), Chancery Division. I andra hand yrkade de gemensamma förvaltarna att den hänskjutande domstolen skulle förklara sig obehörig avseende tillgångar och rättigheter som inte fanns i Frankrike i den mening som avses i artikel 2 g i förordning nr 1346/2000 den dag då det sekundära förfarandet inleddes.
20 Den hänskjutande domstolen har förklarat att den, för att kunna pröva yrkandena, först måste pröva sin behörighet att avgöra omfattningen av det sekundära förfarandets verkningar Den hänskjutande domstolen anser även att den kommer att behöva avgöra om verkningarna av ett sekundärt förfarande kan sträcka sig till gäldenärens tillgångar utanför unionen.
21 Mot denna bakgrund beslutade Tribunal de commerce de Versailles att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till domstolen:
”Är domstolen i den stat i vilken ett sekundärt förfarande inletts exklusivt eller alternativt behörig med domstolen i den stat i vilken huvudförfarandet inletts, att avgöra frågan om vilka av gäldenärens tillgångar som omfattas av verkningarna av det sekundära förfarandet vid tillämpning av artiklarna 2 g, 3.2 och 27 i förordning nr 1346/2000, och i fall av en exklusiv eller alternativ behörighet, är tillämplig rätt den rätt som gäller för huvudförfarandet eller den rätt som gäller för det sekundära förfarandet?”
Prövning av tolkningsfrågan
22 Den ställda frågan kan delas upp i två delar, som ska prövas var och en för sig. Den första delen rör behörighetsfördelningen mellan domstolen för huvudförfarandet och domstolen för det sekundära förfarandet och den andra delen syftar till att fastställa tillämplig rätt för att avgöra vilka av gäldenärens tillgångar som omfattas av det sekundära förfarandets verkningar.
Den första delen av frågan
23 Den hänskjutande domstolen har ställt den första delen av frågan för att få klarhet i huruvida artiklarna 3.2 och 27 i förordning nr 1346/2000 ska tolkas så, att domstolarna i den stat i vilken ett sekundärt insolvensförfarande inletts är behöriga – exklusivt eller alternativt – med domstolarna i den stat i vilken huvudinsolvensförfarandet inletts för att avgöra vilka av gäldenärens tillgångar som omfattas av verkningarna av det sekundära förfarandet.
24 Även om frågan enbart avser förordning nr 1346/2000 ska EU-domstolen först fastställa huruvida den hänskjutande domstolens behörighet i detta sammanhang regleras av denna förordning eller av förordning nr 44/2001. Därefter kommer EU-domstolen att pröva huruvida den hänskjutande domstolen, på grundval av bestämmelserna i den tillämpliga förordningen, är behörig i ett fall som det som är aktuellt i det nationella målet. Slutligen kommer EU-domstolen att pröva om en sådan behörighet ska anses exklusiv eller alternativ.
Tillämpligheten av förordningarna nr 1346/2000 respektive nr 44/2001
25 De nationella målen ingår i ett sammanhang där en rad olika avtal är tillämpliga. Avtalen har ingåtts av eller mellan parterna i de nationella målen och utgörs av bland annat IFSA- och MRDA-avtalen, samordningsprotokollet och samförståndsprotokollet. I ett mål som avser tolkningen av ett eller flera av dessa avtal kan behörigheten att avgöra målet regleras av bestämmelserna i förordning nr 44/2001, även om konkursförvaltarna i de båda insolvensförfarandena – det ena ett huvudförfarande och det andra ett sekundärt förfarande, vilka båda regleras av förordning nr 1346/2000 – står emot varandra i det aktuella målet.
26 Domstolen har härvidlag redan slagit fast att förordningarna nr 44/2001 och 1346/2000 ska tolkas så, att all överlappning och alla luckor mellan de båda regelverken förhindras. En talan som enligt artikel 1.2 b i förordning nr 44/2001 är undantagen från tillämpningsområdet för den förordningen, eftersom den rör ”konkurs, ackord och liknande förfaranden”, omfattas således av tillämpningsområdet för förordning nr 1346/2000. På motsvarande sätt ska en talan som inte omfattas av tillämpningsområdet för artikel 3.1 i förordning nr 1346/2000 anses omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 44/2001 (dom Nickel & Goeldner Spedition, C‑157/13, EU:C:2014:2145, punkt 21 och där angiven rättspraxis).
27 Domstolen har likaså slagit fast att tillämpningsområdet för förordning nr 1346/2000 inte ska ges en vid tolkning och att endast en talan som är direkt hänförlig till ett insolvensförfarande och har ett nära samband med detta (nedan kallad besläktad talan) är utesluten från tillämpningsområdet för förordning nr 44/2001. Det är följaktligen endast en sådan talan som omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 1346/2000 (se dom Nickel & Goeldner Spedition, C‑157/13, EU:C:2014:2145, punkterna 22 och 23 och där angiven rättspraxis).
28 Det avgörande kriteriet för domstolen när den fastställer vilket område en talan tillhör är slutligen inte det processuella sammanhang som talan ingår i utan dess rättsliga grund. I enlighet med det tillvägagångssättet ska domstolen pröva huruvida den rätt eller skyldighet som ligger till grund för talan i detta fall hänför sig till de privat- och handelsrättsliga regler som gäller i allmänhet eller till undantagsregler som är specifika för insolvensförfaranden (dom Nickel & Goeldner Spedition, C‑157/13, EU:C:2014:2145, punkt 27).
29 Även om det i förevarande fall ankommer på den hänskjutande domstolen att göra en bedömning av innehållet i de olika avtal som parterna i de nationella målen har ingått, förefaller de rättigheter eller skyldigheter som talan i de nationella målen grundar sig på emellertid vara direkt hänförliga till ett insolvensförfarande, ha ett nära samband med detta och vara härledda ur regler som är specifika för insolvensförfaranden.
30 Utgången i målen vid den nationella domstolen är bland annat beroende av hur medlen från avyttringen av NNSA:s tillgångar ska fördelas mellan huvudförfarandet och det sekundära förfarandet. Det framgår av samordningsprotokollet, vilket parterna i de nationella målen har bekräftat vid förhandlingen, att fördelningen ska ske med tillämpning av bestämmelserna i förordning nr 1346/2000, utan att nämnda protokoll eller övriga avtal som är aktuella i de nationella målen ändrar dess innehåll. De rättigheter eller skyldigheter som talan i de nationella målen grundar sig på är således härledda ur artiklarna 3.2 och 27 i förordning nr 1346/2000, varför den förordningen ska tillämpas.
Behörighetsreglerna i förordning nr 1346/2000
31 Vad gäller behörigheten för den domstol där ett sekundärt insolvensförfarande inletts att avgöra vilken av gäldenärens tillgångar som omfattas av verkningarna av detta förfarande följer det av fast rättspraxis att artikel 3.1 i förordning nr 1346/2000 ska tolkas så, att domstolarna i den medlemsstat där ett insolvensförfarande inletts även har internationell behörighet att pröva en därmed besläktad talan (se bland annat dom F-Tex, C‑213/10, EU:C:2012:215, punkt 27 och där angiven rättspraxis).
32 Domstolen har hittills endast erkänt den internationella behörigheten att pröva en besläktad talan i den medlemsstat där domstolarna är behöriga med stöd av artikel 3.1 i förordning nr 1346/2000, varför det måste göras en analog tolkning av artikel 3.2 i förordning nr 1346/2000.
33 Med hänsyn till systematiken i och den ändamålsenliga verkan av förordning nr 1346/2000 måste artikel 3.2 i nämnda förordning anses ge domstolarna i den medlemsstat där ett sekundärt insolvensförfarande har inletts internationell behörighet att pröva en besläktad talan, i den mån talan avser gäldenärens tillgångar som finns i sistnämnda stat.
34 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 32 i sitt förslag till avgörande föreskrivs i artikel 25.1 första stycket i förordning nr 1346/2000 en skyldighet för medlemsstaterna att erkänna och verkställa beslut som rör ett insolvensförfarandes genomförande och slutförande som fattats av såväl domstolar som är behöriga enligt artikel 3.1 i förordningen som av domstolar som är behöriga enligt artikel 3.2. I artikel 25.1 andra stycket i samma förordning preciseras emellertid att första stycket även ska gälla ”beslut som är direkt hänförliga till insolvensförfarandet och har nära samband härmed”, det vill säga avgöranden varigenom bland annat en besläktad talan prövas.
35 Genom att föreskriva en skyldighet att erkänna ”besläktade” beslut som fattats av domstolar som är behöriga med stöd av artikel 3.2 i förordning nr 1346/2000 ger förordningen – åtminstone underförstått – sistnämnda domstolar behörighet att fatta dessa beslut.
36 Vidare ska det erinras om att ett av de huvudsakliga syftena som eftersträvas med möjligheten att enligt artikel 27 i förordning nr 1346/2000 inleda ett sekundärt insolvensförfarande är att skydda lokala intressen, oaktat det faktum att ett sådant förfarande även kan ha andra syften (se, för ett liknande resonemang, dom Burgo Group, C‑327/13, EU:C:2014:2158, punkt 36).
37 En besläktad talan, såsom den som är aktuell i det nationella målet, med yrkande om fastställelse av att vissa tillgångar ska omfattas av ett sekundärt förfarande syftar just till att skydda dessa intressen. Nämnda skydd och följaktligen den ändamålsenliga verkan av artikel 27 i förordning nr 1346/2000 skulle undergrävas betydligt om en sådan besläktad talan inte kunde väckan vid domstolarna i den medlemsstat där det sekundära förfarandet har inletts.
38 Domstolarna i den medlemsstat där ett sekundärt insolvensförfarande har inletts är därför behöriga med stöd av artikel 3.2 i förordning nr 1346/2000 att avgöra vilka av gäldenärens tillgångar som omfattas av verkningarna av detta förfarande.
Huruvida den internationella behörigheten att avgöra vilka av gäldenärens tillgångar som omfattas av verkningarna av ett sekundärt insolvensförfarande är exklusiv eller alternativ
39 Vad slutligen gäller frågan huruvida domstolarna i den medlemsstat där ett sekundärt insolvensförfarande har inletts har exklusiv eller alternativ behörighet att avgöra vilka av gäldenärens tillgångar som omfattas av verkningarna av ett sekundärt insolvensförfarande gör EU-domstolen följande bedömning. EU-domstolens praxis att erkänna domstolars behörighet, enligt artikel 3.1 i förordning nr 1346/2000, att pröva en besläktad talan grundar sig huvudsakligen på förordningens ändamålsenliga verkan (se, för ett liknande resonemang, dom Seagon, C‑339/07, EU:C:2009:83, punkt 21, och dom F-Tex, C‑213/10, EU:C:2012:215, punkt 27). Det följer av punkt 37 ovan att detsamma gäller den analoga behörigheten för domstolar som är behöriga enligt artikel 3.2.
40 För att avgöra huruvida den internationella behörigheten att pröva en besläktad talan är exklusiv eller alternativ – och följaktligen räckvidden av artikel 3.1 respektive 3.2 – finns det anledning att även här säkerställa bestämmelsernas ändamålsenliga verkan.
41 Såvitt gäller en talan med yrkande om fastställelse av att vissa av gäldenärens tillgångar omfattas av verkningarna av det sekundära insolvensförfarandet, såsom respektive talan i de nationella målen, finner domstolen att det är uppenbart att en sådan talan har en direkt inverkan på de intressen som förvaltas i ett huvudinsolvensförfarande. Den yrkade fastställelsen innebär nämligen med nödvändighet att de aktuella tillgångarna inte omfattas av huvudförfarandet. Domstolarna i den medlemsstat där huvudförfarandet inleddes är dock, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 57 i sitt förslag till avgörande, även behöriga att pröva en besläktad talan och därmed att avgöra omfattningen av detta sistnämnda förfarandes verkningar.
42 Under dessa omständigheter skulle en exklusiv behörighet för domstolarna i den medlemsstat där ett sekundärt insolvensförfarande har inletts för att avgöra vilka av gäldenärens tillgångar som omfattas av verkningarna av detta förfarande, beröva artikel 3.1 i förordning nr 1346/2000 dess ändamålsenliga verkan, för såvitt den bestämmelsen föreskriver en internationell behörighet att pröva en besläktad talan. Sådan exklusiv behörighet kan därför inte godtas.
43 För övrigt framgår det inte av bestämmelserna i förordning nr 1346/2000 att det är den domstol vid vilken talan har väckts först som enligt förordningen ska vara behörig att pröva en besläktad talan. Till skillnad från vad NNSA:s företagsråd har gjort gällande följer en sådan behörighetstilldelning inte heller av domen Staubitz-Schreiber (C‑1/04, EU:C:2006:39). I den domen aktualiserades en annan situation, nämligen behörigheten att inleda ett huvudinsolvensförfarande och således frågan om tilldelning av en behörighet som enligt bestämmelserna i denna förordning är exklusiv.
44 Såsom flertalet berörda har gjort gällande skulle erkännandet av en ”alternativ” domstolsbehörighet i detta sammanhang medföra risk för konkurrerande och potentiellt oförenliga beslut.
45 Domstolen delar emellertid generaladvokatens bedömning i punkt 60 i dennes förslag till avgörande att artikel 25.1 i förordning nr 1346/2000 gör det möjligt att förhindra risken för oförenliga beslut genom att föreskriva en skyldighet för alla domstolar vid vilka en besläktad talan har anhängiggjorts – likt dem som är aktuella i de nationella målen – att erkänna ett tidigare beslut som fattats av en domstol som är behörig med stöd av artikel 3.1 eller i förekommande fall enligt artikel 3.2 i samma förordning.
46 Mot denna bakgrund ska den första delen av den ställda frågan besvaras enligt följande. Artiklarna 3.2 och 27 i förordning nr 1346/2000 ska tolkas så, att domstolarna i den stat i vilken ett sekundärt insolvensförfarande inletts är alternativt behöriga med domstolarna i den stat i vilken huvudinsolvensförfarandet inletts för att avgöra vilka av gäldenärens tillgångar som omfattas av verkningarna av det sekundära förfarandet.
Den andra delen av frågan
47 Den hänskjutande domstolen har ställt den andra delen av frågan för att få klarhet i vilken rätt som är tillämplig för att avgöra vilka av gäldenärens tillgångar som omfattas av verkningarna av ett sekundärt insolvensförfarande.
48 Domstolen erinrar härvid om att verkningarna av ett sekundärt insolvensförfarande är begränsade, såsom följer av artiklarna 3.2 och 27 i förordning nr 1346/2000, till tillgångar som – den dag då insolvensförfarandet inleddes – finns i den medlemsstat där det sekundära förfarandet inleddes.
49 Vidare framgår det av skälen 6 och 23 i förordning nr 1346/2000, att förordningen för det första innehåller enhetliga lagvalsregler som inom sitt tillämpningsområde ersätter nationella internationellt privaträttsliga regler. Ersättandet är i enlighet med proportionalitetsprincipen begränsat till att gälla tillämpningsområdet för de regler som föreskrivs i förordningen. Inom ramen för sådana former av besläktad talan såsom de som är aktuella i de nationella målen, utesluter förordningen därför i princip inte tillämpningen av den internationella privaträtten i lagstiftningen i den medlemsstat där den domstol är belägen som prövar den besläktade talan, eftersom förordning nr 1346/2000 inte innehåller någon enhetlig bestämmelse som reglerar den aktuella situationen.
50 Vad däremot gäller frågan huruvida en tillgång, med avseende på tillämpningen av förordning nr 1346/2000, ska anses finnas i medlemsstaten den dag då insolvensförfarandet inleds, konstaterar domstolen att det i förordningen föreskrivs enhetliga regler som i det avseendet utesluter anlitandet av nationell rätt.
51 Det följer nämligen av artikel 2 g i förordning nr 1346/2000 att, vad gäller tillämpningen av denna förordning, utgörs ”den medlemsstat där en tillgång finns”, såvitt gäller materiell egendom, av den medlemsstat inom vars territorium egendomen finns. Vad gäller egendom och rättigheter som ägaren eller innehavaren måste låta registrera i ett offentligt register utgörs denna av den medlemsstat under vars överinseende registret förs, och slutligen såvitt gäller fordringar, den medlemsstat inom vars territorium den plats där gäldenären i fråga har sina huvudsakliga intressen finns, enligt definitionen i artikel 3.1 i förordningen. Trots den komplicerade rättsliga situation som råder i de nationella målen gör denna regel det möjligt för den hänskjutande domstolen att lokalisera de berörda tillgångarna, rättigheterna och fordringarna.
52 Domstolen tillägger i detta avseende att även om det i artikel 2 g i förordning nr 1346/2000 inte uttryckligen hänvisas till egendom, rättigheter och fordringar som finns i en medlemsstat, går det inte att av detta dra slutsatsen att bestämmelsen inte är tillämplig för det fall den aktuella egendomen, rättigheterna eller fordringarna ska anses finnas i ett tredjeland.
53 För att fastställa vilka tillgångar som omfattas av ett sekundärt insolvensförfarande räcker det, att kontrollera om de, den dag då insolvensförfarandet inleds, finns, i den mening som avses i artikel 2 g i förordning nr 1346/2000, i den medlemsstat där förfarandet har inletts. Frågan i vilken annan stat dessa tillgångar, i förekommande fall, fanns i ett senare skede saknar betydelse i detta avseende.
54 Vad gäller de nationella målen ankommer det följaktligen på den hänskjutande domstolen att kontrollera om de aktuella tillgångarna – som inte kan betraktas som materiell egendom – utgör egendom eller rättigheter som ägaren eller innehavaren måste låta registrera i ett offentligt register eller om de ska betraktas som fordringar. Därefter ankommer det på samma domstol att fastställa om den medlemsstat under vars överinseende registret förs är den stat där det sekundära insolvensförfarandet inleddes – i förevarande fall Republiken Frankrike – eller i förekommande fall om den medlemsstat inom vars territorium den plats där gäldenären i fråga har sina huvudsakliga intressen finns är Republiken Frankrike. Det är endast för det fall denna kontroll i något fall skulle utmynna i ett jakande svar som de aktuella tillgångarna omfattas av det sekundära insolvensförfarande som inletts i Frankrike.
55 Mot denna bakgrund ska den andra delen av den ställda frågan besvaras på följande sätt. Fastställandet av vilka av gäldenärens tillgångar som omfattas av verkningarna av det sekundära insolvensförfarandet ska ske i enlighet med bestämmelserna i artikel 2 g i förordning nr 1346/2000.
Rättegångskostnader
56 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i de nationella målen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (första avdelningen) följande:
Artiklarna 3.2 och 27 i rådets förordning (EG) nr 1346/2000 av den 29 maj 2000 om insolvensförfaranden ska tolkas så, att domstolarna i den stat i vilken ett sekundärt insolvensförfarande inletts är alternativt behöriga med domstolarna i den stat i vilken huvudinsolvensförfarandet inletts för att avgöra vilka av gäldenärens tillgångar som omfattas av verkningarna av det sekundära förfarandet.
Fastställandet av vilka av gäldenärens tillgångar som omfattas av verkningarna av det sekundära insolvensförfarandet ska ske i enlighet med bestämmelserna i artikel 2 g i förordning nr 1346/2000.
Underskrifter