Language of document : ECLI:EU:F:2011:161

PERSONALDOMSTOLENS DOM

(första avdelningen)

den 28 september 2011

Mål F‑13/10

Carlo De Nicola

mot

Europeiska investeringsbanken (EIB)

”Personalmål – Personal vid Europeiska investeringsbanken – Bedömning – Befordran – Skadeståndstalan – Upptagande till sakprövning”

Saken:      Talan enligt artikel 270 FEUF och enligt artikel 41 i EIB:s personalföreskrifter genom vilken Carlo De Nicola har yrkat, för det första, ogiltigförklaring av det beslut som överklagandekommittén vid Europeiska investeringsbanken meddelade den 23 september 2009, för det andra, ogiltigförklaring av hans bedömningsrapport för år 2008, för det tredje, ogiltigförklaring av befordringsbesluten av den 18 mars 2009, för det fjärde, ogiltigförklaring av beslutet att inte befordra honom och, för det femte, yrkande om att EIB ska förpliktas att utge skadestånd för den ideella och ekonomiska skada som han anser sig ha lidit.

Avgörande:      Talan ogillas. Carlo De Nicola ska bära sina rättegångskostnader och ersätta hälften av EIB:s rättegångskostnader. EIB ska bära hälften av sina rättegångskostnader.

Sammanfattning

1.      Tjänstemän – Anställda vid Europeiska investeringsbanken – Talan – Yrkanden som riktas mot överklagandekommitténs ställningstagande – Upptagande till sakprövning – Verkan

(Europeiska investeringsbankens personalföreskrifter, artikel 41)

2.      Tjänstemän – Anställda vid Europeiska investeringsbanken – Talan – Talan mot en rättsakt med allmän giltighet – Riktlinjer för bedömningsförfarandet – Avvisning

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 90; Europeiska investeringsbankens personalföreskrifter, artikel 41)

3.      Tjänstemän – Anställda vid Europeiska investeringsbanken – Talan – Tidsfrister – Krav på rimlig tidsfrist – Den tidpunkt då fristen börjar att löpa

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 90; Europeiska investeringsbankens personalföreskrifter, artikel 41)

4.      Tjänstemän – Anställda vid Europeiska investeringsbanken – Talan – Talan som förs mot underlåtenhet att utse en representant i förlikningskommittén – Den tidpunkt då fristen börjar att löpa

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 90; Europeiska investeringsbankens personalföreskrifter, artikel 41)

5.      Tjänstemän – Anställda vid Europeiska investeringsbanken – Talan – Analog tillämpning av artikel 91.1 i tjänsteföreskrifterna – Obegränsad behörighet

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 91.1; Europeiska investeringsbankens personalföreskrifter, artikel 41)

6.      Tjänstemän – Anställda vid Europeiska investeringsbanken – Talan – Skadeståndstalan – Upptagande till sakprövning av en talan som föregås av en begäran om skadestånd vid överklagandekommittén

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 90 och 91; Europeiska investeringsbankens personalföreskrifter, artikel 41)

7.      Tjänstemän – Talan – Talan om ogiltigförklaring som inte väcks inom fristerna – Talan om skadestånd som väcks för att uppnå ett identiskt resultat – Avvisning

8.      Tjänstemän – Anställda vid Europeiska investeringsbanken – Årlig bedömningsrapport – Domstolsprövning – Gränser

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 91)

1.      Yrkanden som riktas mot ett ställningstagande av den överklagandekommitté som inrättats av Europeiska investeringsbanken med avseende på bedömningen av personalen har inget självständigt innehåll och innebär att det är den bedömningsrapport som har överklagats som underställs unionsdomstolens prövning. Mer allmänt har överklagandekommitténs beslut inget självständigt innehåll i förhållande till de beslut som överklagas till denna kommitté.

(se punkt 44)

Hänvisning till

Personaldomstolen: 8 mars 2011, De Nicola mot EIB, F‑59/09, punkt 131 och där angiven rättspraxis

2.      Artikel 41 i EIB:s personalföreskrifter tillåter bara personalen att väcka talan vid unionsdomstolen i tvister mellan en enskild anställd och banken. Även om personalen under vissa villkor, i en tvist mellan en enskild anställd och banken, kan göra gällande att bestämmelser med allmän giltighet är rättsstridiga, kan de inte direkt yrka ogiltigförklaring av sådana bestämmelser. Det kan för övrigt på denna punkt göras en viss analogi med artikel 90 i tjänsteföreskrifterna av vilken det följer att en åtgärd bara ska anses gå någon emot bland annat om den innebär ett slutligt ställningstagande från administrationens sida i fråga om tjänstemannens individuella situation.

Riktlinjerna för bankens bedömningsförfarande, som är avsedd att ha rättsverkningar i förhållande till en allmän och abstrakt kategori personer, nämligen bankens anställda, utgör en åtgärd med allmän giltighet. Yrkanden om ogiltigförklaring av denna kan således inte anses avse tvister mellan en enskild anställd och banken i den mening som avses i artikel 41 i personalföreskrifterna. Bankens anställda kan således inte väcka direkt talan mot dessa riktlinjer.

(se punkterna 54 och 55)

Hänvisning till

Domstolen: 16 juli 1981, Bowden m.fl. mot kommissionen, 153/79, punkt 13

Förstainstansrätten: 6 mars 2001, Dunnett m.fl. mot EIB, T‑192/99, punkterna 61 och 62 och där angiven rättspraxis; 16 december 2004, De Nicola mot EIB, de T‑120/01 och T‑300/01, punkt 132 ; 29 november 2006, Agne-Dapper mot kommissionen, T‑35/05, T‑61/05, T‑107/05, T‑108/05 och T‑139/05, punkt 56

3.      Förlikningsförfarandet enligt artikel 41 i EIB:s personalföreskrifter och det särskilda överklagandeförfarande med avseende på den årliga bedömningen som följer av ett administrativt meddelande från banken fyller samma syfte som det obligatoriska administrativa förfarande som föreskrivs i artikel 90 i tjänsteföreskrifterna. Dessa förfaranden har även till syfte att möjliggöra en uppgörelse i godo mellan parterna genom att göra det möjligt för banken att ompröva det omtvistade beslutet och för den anställde som berörs att godta den motivering som legat till grund för det omtvistade beslutet och i förekommande fall avstå från att väcka talan. Vidare anges i bankens föreskrifter inte hur dessa två förfaranden ska koordineras. Vad beträffar bedömningsrapporter ankommer det således på den anställde som berörs att avgöra om den föredrar det ena eller det andra förfarandet eller föredrar att båda förfarandena tillämpas parallellt eller efter varandra. De frister som anges i de relevanta administrativa meddelandena med avseende på när ansökan ska inlämnas till överklagandekommittén måste dock iakttas.

I detta sammanhang ska en rimlig tidsfrist i princip vara tre månader från den dag då den rättsakt som går den anställde emot meddelades denne anställde eller, i förekommande fall, från den tidpunkt då ett avslagsbeslut lämnades i överklagandeförfarandet eller från den tidpunkt då förlikningsförfarandet avbröts. Detta gäller emellertid under förutsättning att det eventuella överklagandeförfarandet inte var orimligt långt och vidare att den berörda personen ingav sin eventuella ansökan om förlikning i rimlig tid efter det att den hade underrättats om den rättsakt som går honom emot. Mot bakgrund av att dessa två frivilliga förfaranden har införts genom artikel 41 i personalföreskrifterna respektive genom det ovannämnda meddelandet till personalen, vilket banken är bunden av, gäller följande. Om en anställd inleder ett förfarande för överklagande och därefter ett förlikningsförfarande ska fristen för att väcka talan vid personaldomstolen börja löpa först vid den tidpunkt då sistnämnda förfarande avbryts, förutsatt att den anställde ingav sin ansökan om förlikning i rimlig tid efter det att överklagandeförfarandet hade avslutats.

(se punkterna 61 och 62)

Hänvisning till

Personaldomstolen: det ovannämnda målet De Nicola mot EIB, punkterna 136 och 137 och där angiven rättspraxis

4.      Inte i någon regel intern för Europeiska investeringsbanken fastställs den frist inom vilken de anställda måste väcka talan vid domstolen för det fall banken underlåter att inleda förlikningsförfarandet genom att avstå från att utse en av ledamöterna i den förlikningskommitté som föreskrivs i artikel 41 i personalföreskrifterna.

Banken kan inte lagligen vägra att inleda förlikningsförfarandet och det skulle undergräva rättssäkerheten om, i avsaknad av uttryckliga bestämmelser, den frist inom vilken bankens rättsakter måste angripas beror på typen av förfarande. Personaldomstolen anser därför, mot bakgrund av artikel 90 i tjänsteföreskrifterna, att om en anställd i banken begär att förlikningskommittén ska behandla andra frågor än sådana som rör disciplinåtgärder och banken inte utser sin representant i denna kommitté så innebär denna underlåtenhet ett tyst avslag på ansökan om förlikning fyra månader efter det att banken har mottagit förlikningsansökan. Den anställde har då en rimlig tid om tre månader på sig, från och med detta tysta avslag, för att väcka talan vid domstolen.

(se punkterna 74, 75, 77 och 78)

Hänvisning till

Personaldomstolen: det ovannämnda målet De Nicola mot EIB, punkt 137 och där angiven rättspraxis; 28 juni 2011, De Nicola mot EIB, F‑49/10, punkt 71

5.      Den bestämmelse som följer av artikel 91.1 i tjänsteföreskrifterna, enligt vilken domstolen saknar behörighet att pröva en talan om denna inte riktas mot en rättsakt som administrationen antagit för att avslå sökandens yrkanden, ska tillämpas analogt då talan väcks av Europeiska investeringsbankens personal.

(se punkt 91)

Hänvisning till

Personaldomstolen: 30 november 2009, Voslamber mot kommissionen, F‑86/08, punkterna 224–239 och där angiven rättspraxis

6.      Under det administrativa förfarandet ska administrationen inte tolka klagomålen restriktivt, utan tvärtom förutsättningslöst.

I avsaknad av regler i EIB:s personalföreskrifter angående förutsättningarna för att väcka talan om skadestånd vid domstolen ska sökanden, genom att lämna in en begäran om skadestånd till bankens överklagandekommitté, i vidare bemärkelse anses ha framställt ett preliminärt yrkande om skadestånd hos EIB.

(se punkterna 92 och 95)

Hänvisning till

Domstolen: 23 april 2002, Campogrande mot kommissionen, C‑62/01 P, punkt 33 och där angiven rättspraxis

7.      En tjänsteman som inte i rätt tid har angripit ett beslut av tillsättningsmyndigheten som går honom eller henne emot kan inte kringgå tidsfristen genom att väcka talan om skadestånd grundad på beslutets påstådda rättsstridighet. Sökanden kan således inte använda en talan om skadestånd för att försöka uppnå ett resultat som är identiskt med det som skulle ha följt vid framgång med en talan om ogiltigförklaring som han har underlåtit att väcka i tid. Vidare gäller att en tjänsteman visserligen har rätt att väcka talan om skadestånd för skada som han lidit till följd av en rättsakt som går honom emot med hänvisning till att rättsakten är rättsstridig utan att samtidigt yrka att den ska ogiltigförklaras. En sådan talan kan emellertid upptas till sakprövning enbart om den har väckts inom den frist för att väcka talan vid domstol som är tillämplig på rättsakten i fråga.

(se punkt 97)

Hänvisning till

Domstolen: 15 december 1966, Schreckenberg mot kommissionen, 59/65; 14 februari 1989, Bossi mot kommissionen, 346/87

Personaldomstolen: 21 februari 2008, Skoulidi mot kommissionen, F‑4/07, punkterna 50 och 70

8.      Det ankommer inte på unionsdomstolen att ersätta de bedömningsansvarigas bedömning med sin egen. Europeiska investeringsbanken har nämligen i likhet med andra institutioner och organ i unionen ett stort utrymme för skönsmässig bedömning vid bedömningen av sin personals arbete. Den legalitetskontroll som unionsdomstolen gör av de bedömningar som återfinns i en årlig bedömningsrapport avser endast eventuella formfel, uppenbara faktafel i bedömningarna samt eventuellt maktmissbruk.

(se punkt 108)

Hänvisning till

Personaldomstolen: det ovannämnda målet Voslamber mot kommissionen, punkt 126