DOM AV EUROPEISKA UNIONENS PERSONALDOMSTOL
(tredje avdelningen)
den 11 december 2013
Mål F‑142/12
A
mot
Europeiska kommissionen
”Personalmål – Social trygghet – Olycksfall eller yrkessjukdom – Artikel 73 i tjänsteföreskrifterna – Partiell bestående invaliditet – Ansökan om ersättning”
Saken: Talan väckt med stöd av artikel 270 FEUF, som är tillämplig på Euratomfördraget enligt dess artikel 106a, i vilken A yrkar dels att Europeiska unionens beslut av den 11 januari 2012 om fastställande av sökanden ska anses ha drabbats av en bestående partiell invaliditet på 20 procent och att konsolideringen av yrkessjukdomens följdverkningar ska anses ha inträffat den 25 februari 2010, ska ogiltigförklaras, dels att kommissionen ska förpliktas att utge ersättning för de olika skador sökanden har lidit till följd av dels den orimligt långa handläggningstiden som ledde till beslutet av den 11 januari 2012, dels sin yrkessjukdom.
Avgörande: Europeiska kommissionens beslut av den 11 januari 2012 att avsluta förfarandet enligt artikel 73 i tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska unionen till följd av den yrkessjukdom som A drabbats av, ogiltigförklaras. Europeiska kommissionen ska till A betala 3 500 euros. Talan ogillas i övrigt. Europeiska kommissionen ska bära sina rättegångskostnader och ersätta A:s rättegångskostnader.
Sammanfattning
1. Tjänstemän – Social trygghet – Olycksfallsförsäkring och yrkessjukdomsförsäkring – Medicinskt utlåtande – Läkarkommitténs utrymme för skönsmässig bedömning – Domstolsprövning – Gränser – Motiveringsskyldighet – Räckvidd
(Tjänsteföreskrifterna, artikel 73)
2. Tjänstemän – Social trygghet – Olycksfallsförsäkring och yrkessjukdomsförsäkring – Medicinskt utlåtande – Läkarkommitténs motiveringsskyldighet – Räckvidd – Otillräcklig och motsägelsefull motivering – Rättsliga konsekvenser – Ogiltigförklaring av det beslut som fattats på grundval av läkarkommitténs utlåtande
(Tjänsteföreskrifterna, artikel 73)
3. Tjänstemän – Social trygghet – Olycksfallsförsäkring och yrkessjukdomsförsäkring – Medicinskt utlåtande – Möjlighet för tillsättningsmyndighetens att avvika från läkarkommitténs bedömning – Föreligger inte
(Tjänsteföreskrifterna, artikel 73)
4. Talan väckt av tjänstemän – Dom om ogiltigförklaring – Verkningar – Skyldighet att vidta genomförandeåtgärder – Väntan som drar ut på tiden på grund av ett rättstridigt beslut fattat av en institution – Lämplig ersättning för ideell skada
(Artikel 266 FEUF; tjänsteföreskrifterna, artikel 73)
5. Tjänstemän – Social trygghet – Olycksfallsförsäkring och yrkessjukdomsförsäkring – Engångsbelopp enligt reglerna i tjänsteföreskrifterna – Begäran om kompletterande ersättning som grundas på ett fel som kan innebära att institutionen blir skadeståndsskyldig – För en prövning av ansökan om kompletterande ersättning krävs att ett medicinskt utlåtande inhämtas – Talan kan inte tas upp till prövning så länge förfarandet enligt tjänsteföreskrifterna pågår
(Tjänsteföreskrifterna, artikel 73)
1. Beträffande läkarkommittén som avses i artikel 22 i de gemensamma reglerna om olycksfallsförsäkring och arbetssjukdomsförsäkring för tjänstemän i unionen, ska medicinska utlåtanden från denna kommission anses slutgiltiga när de har avgetts i vederbörlig ordning. Domstolen är endast behörig att dels kontrollera huruvida nämnda kommitté har bildats och verkat i behörig ordning, dels om dess utlåtande är korrekt, särskilt om det innehåller en motivering som gör det möjligt att bedöma de överväganden som kommittén grundat sig på och om det visar att det finns ett begripligt samband mellan de medicinska konstaterandena i utlåtandet kommitténs slutsatser. När läkarkommittén har att avgöra komplexa medicinska frågor som bland annat hänför sig till en svår diagnos eller till kausalsambandet mellan den berördes åkommor och utövandet av dennes uppgifter vid en institution, ankommer det på kommittén att i sitt utlåtande bland annat ange de omständigheter i handlingarna som den stöder sin uppfattning på, och, för det fall det förekommer betydande skillnader, att precisera de skäl som ligger till grund för varför detta utlåtande skiljer sig från vissa tidigare läkarutlåtanden som är relevanta, och som varit gynnsammare för den berörde.
(se punkt 62)
Hänvisning till
Personaldomstolen: 14 september 2010, AE mot kommissionen, F‑79/09, punkterna 64 och 65 och där angiven rättspraxis
2. Utlåtandet från läkarkommittén som avses i artikel 22 i de gemensamma reglerna om olycksfallsförsäkring och arbetsskadeförsäkring för tjänstemän i unionen ska innehålla en motivering som gör det möjligt att bedöma de överväganden som kommittén har grundat sig på och se ett begripligt samband mellan de medicinska konstaterandena i utlåtandet och kommitténs slutsatser.
När läkarkommittén, i syfte att motivera datumet för den slutgiltiga konsolideringen, endast hänvisar till administrativa överväganden och bara, bland annat, anger vilken dag läkarna samlades till ett möte och tog del av läkarjournalen, måste motiveringen anses otillräcklig.
När läkarkommittén i sitt utlåtande dessutom avviker från sina tidigare medicinska bedömningar utan att ange de medicinska skälen för en sådan slutsats, måste motiveringen betraktas som motsägelsefull.
Genom att på så sätt ge en otillräcklig och motsägelsefull motivering har läkarkommittén inte möjliggjort för den berörde att på ett begripligt sett se det samband kommittén har sökt etablera mellan de medicinska bedömningar den gjort och dess slutsatser med avseende på konsolideringen av följderna.
Rätten för den berörde att få invaliditetsgraden för sin partiella bestående invaliditet fastställd och, följaktligen, rätten till det penningbelopp som avses i artikel 73.2 i tjänsteföreskrifterna och till kompletterande ersättning för partiell bestående invaliditet enligt artikel 13 i ersättningsförordningen kan inte fastställas annat än utifrån dagen för konsolideringen av följderna av yrkessjukdomen, med hänsyn till, framför allt, ikraftträdandet, den 1 januari 2006, av den tabell, vars tillämplighet på den berörde är avhängigt av att dessa skador konsoliderats efter detta ikraftträdande, vilket det ankommer på läkarkommittén att fastställa genom att ge en tillräcklig motivering för sin bedömning.
Konstaterandet att läkarkommitténs utlåtande var otillräckligt motiverat med avseende på datumet för konsolideringen medför att det beslut i vilket detta datum fastställs ska ogiltigförklaras.
(se punkterna 70‒78)
Hänvisning till
Personaldomstolen: AE mot kommissionen, ovan, punkt 64, och där angiven rättspraxis; 13 juni 2012, Guittet mot kommissionen, F‑31/10, punkterna 54 och 68, och där angiven rättspraxis
3. Syftet med bestämmelserna om den läkarkommitté som ska inkallas enligt artikel 73 är att låta medicinska experter göra den slutliga bedömningen i alla medicinska frågor, som ingen tillsättningsmyndighet, på grund av sin interna administrativa sammansättning, kan göra. Tillsättningsmyndigheten kan således inte, utan att agera rättsstridigt, avvika från det medicinska utlåtande som läkarkommittén har lämnat, utom om bedömningarna är irrelevanta på grund av att de inte har gjorts i vederbörlig ordning. För det fall det medicinska utlåtande som läkarkommittén har lämnat skulle vara felaktigt, kan inte tillsättningsmyndigheten för den skull, utan att överskrida sina befogenheter, själv uttala sig i medicinska frågor i kommitténs ställe.
Vad gäller fastställandet av konsolideringen räcker det att erinra om att konsolideringen av följder är en medicinsk bedömning som läkarkommittén ska göra och som inte kan göras utifrån hur länge kostnaderna för behandlingen av skadorna har ersatts enligt de gemensamma reglerna om olycksfallsförsäkring och arbetsskadeförsäkring för tjänstemän i unionen.
Genom att fastställa konsolideringen av dessa sjukdomsföljder till ett annat datum än det som läkarkommittén har fastställt har tillsättningsmyndigheten överskridit sina befogenheter och dess beslut är därför, på den punkten, behäftat med ett rättsligt fel.
(se punkterna 81–85)
Hänvisning till
Personaldomstolen: 7 maj 2013, McCoy mot Regionkommittén, F‑86/11, punkt78
4. För det fall en dom om ogiltigförklaring av institutionsbeslut i vilket en viss invaliditetsgrad för partiell bestående invaliditet har fastställts, ankommer det på denna institution, att med tillämpning av artikel 266 FEUF, vidta de åtgärder som är nödvändiga för att följa domen och i synnerhet att med iakttagande av legalitetsprincipen vidta alla rättsliga åtgärder som medför att sökande får en skälig ersättning för den olägenhet som han har lidit till följd av den ogiltigförklarade rättsakten, utan att detta ska påverka möjligheten för sökanden att därefter väcka talan i syfte att få de åtgärder som denna institution vidtar för att verkställa nämnda dom prövade.
Då konsolideringen av följderna ännu inte har fastställts på grund av domen om ogiltigförklaring går det inte att i det här skedet bedöma huruvida händläggningstiden var skälig, eftersom beslutet genom vilket sökanden invaliditetsgrad slutligen fastställs och som avslutar förfarandet inte fattas förrän konsolideringen av skadorna har fastställts slutligt.
Eftersom sökanden, till följd av verkningarna av förevarande dom om ogiltigförklaring, på nytt befinner sig i ett vänteläge vad gäller det slutgiltiga avgörandet av det förfarande som inletts enligt artikel 73 i tjänsteföreskrifterna, vilket beror på att angripna beslutet är rättsstridigt, utgör en ideell skada som institutionen ska kompensera för genom en lämplig ersättning som ska fastställas i överensstämmelse med rätt och billighet (ex æquo et bono) i domen om ogiltigförklaring.
(se punkterna 90–92)
Hänvisning till
Förstainstansrätten: 15 september 2005, Casini mot kommissionen, T‑132/03, punkt 98
Personaldomstolen: 24 juni 2008, Andres m.fl. mot ECB, F‑15/05, punkt 132; 13 juni 2012, BL mot kommissionen, F‑63/10, punkt 108
5. En tjänsteman som ådragit sig en yrkessjukdom har endast rätt till kompletterande ersättning enligt gemenskapsrätten om de tjänstevillkor som instiftats genom artikel 73 i föreskrifterna inte medger lämplig ersättning. En tjänstemans skadeståndsyrkande som syftar till att ersätta den ekonomiska och ideella skada som tjänstemannen har orsakats av en yrkessjukdom kan däremot i regel inte tas upp till sakprövning så länge det förfarande som inletts enligt artikel 73 i tjänsteföreskrifterna inte har avslutats.
Det förhållandet att det medicinska förfarandet inte hade avslutats kan visserligen inte systematiskt leda till slutsatsen att ett yrkande om skadestånd för ett fel i tjänsten som institutionen påstås ha begått har framställts för tidigt. Det är av processekonomiska skäl som möjligheten till ersättning enligt tjänsterföreskrifterna ska vara uttömd för att en talan om skadestånd enligt de allmänna skadeståndsreglerna ska kunna tas upp till sakprövning.
När fastställande av orsakssambandet mellan villkoren för den berördes tjänsteutövning och de åberopade skadorna och bedömningen av skadorna kräver ett medicinskt utlåtande, vilket innebär att det inte går att fastställa orsaksambandet och bedöma de påstådda skadorna innan det förfarande som inletts med stöd av artikel 73 i tjänsteföreskrifterna har avslutats, har talan om ersättning för ideella och ekonomiska skador till följd av yrkessjukdomen väckts för tidigt.
(se punkterna 95–97)
Hänvisning till
Förstainstansrätten: 15 december 1999, Latino mot kommissionen, T‑300/97, point 94; 10 december 2008, Nardone mot kommissionen, T‑57/99, punkt 56
Personaldomstolen: 13 januari 2010, A och G mot kommissionen, F‑124/05 och F‑96/06, punkterna 151 och 152