PERSONALDOMSTOLENS DOM (tredje avdelningen)
den 13 april 2011 (*)
”Personalmål – Tillfälligt anställd – Förnyelse av tidsbegränsat anställningsavtal – Omvandling av tidsbegränsad anställning till tillsvidareanställning – Artikel 8 första stycket i anställningsvillkoren för övriga anställda”
I mål F‑105/09,
angående en talan enligt artikel 270 FEUF, vilken är tillämplig på Euratomfördraget enligt dess artikel 106a,
Séverine Scheefer, tillfälligt anställd vid Europaparlamentet, Luxembourg (Luxemburg), företrädd av advokaterna R. Adam och P. Ketter,
sökande,
mot
Europaparlamentet, inledningsvis företrätt av R. Ignătescu och L. Chrétien, därefter av R. Ignătescu och S. Alves, samtliga i egenskap av ombud,
svarande,
meddelar
PERSONALDOMSTOLEN (tredje avdelningen)
sammansatt av ordföranden P. Mahoney samt domarna H. Kreppel och S. Van Raepenbusch (referent),
justitiesekreterare: handläggaren J. Tomac,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 17 november 2010,
följande
Dom
1 Séverine Scheefer har, genom ansökan som inkom till personaldomstolens kansli den 23 december 2009, väckt talan om ogiltigförklaring av Europaparlamentets beslut av den 12 februari 2009, i vilket det bekräftades att hennes avtal som tillfälligt anställd skulle upphöra den 31 mars 2009 respektive parlamentets beslut av den 12 oktober 2009 om avslag på hennes klagomål samt om ersättning för den skada som hon lidit till följd av parlamentets handlande.
Tillämpliga bestämmelser
Anställningsvillkoren för övriga anställda i Europeiska unionen
2 Artikel 2 i anställningsvillkoren för övriga anställda i Europeiska unionen (nedan kallade anställningsvillkoren) har följande lydelse:
”I dessa anställningsvillkor avses med tillfälligt anställd:
a) den som är anställd på en tjänst som är upptagen i den tjänsteförteckning som är bifogad varje institutions budgetavsnitt och som den budgetansvariga myndigheten har klassificerat som tillfällig,
…”
3 I artikel 8 första stycket i anställningsvillkoren föreskrivs följande:
”Tillfälligt anställda som avses i artikel 2 a får anställas för en tidsbegränsad period eller tills vidare. Anställningsavtalen för tillfälligt anställda som anställs för en tidsbegränsad period får förnyas högst en gång för en tidsbegränsad period. Om avtalen därefter förnyas skall de gälla tills vidare.”
4 I artikel 7.2–7.4 i de interna bestämmelserna angående rekrytering av tjänstemän och övriga anställda, vilka antogs av parlamentets presidium den 3 maj 2004 (nedan kallade de interna bestämmelserna) föreskrivs följande:
”2. Utan att det påverkar de bestämmelser som är tillämpliga på tjänstemän ska tillfälligt anställda rekryteras i lämplig ordning bland dem som klarat ett uttagningsprov eller ett uttagningsförfarande enligt artikel 29.2 i tjänsteföreskrifterna [för tjänstemän i Europeiska unionen].
3. Om det inte finns godkända sökande ska tillfälligt anställda rekryteras
— när det gäller tillfälligt anställda som avses i artikel 2 a i anställningsvillkoren för övriga anställda, efter att ha valts ut av en ad hoc‑kommitté i vilken en av ledamöterna har utsetts av personalkommittén,
— när det gäller tillfälligt anställda som avses i artikel 2 b i anställningsvillkoren för övriga anställda, efter yttrande från den partssammansatta kommittén.
4. Trots ovanstående bestämmelser kan tillfälligt anställda som avses i artikel 2 a i anställningsvillkoren för övriga anställda rekryteras enligt det förfarande som föreskrivs i punkt 3 andra strecksatsen i denna artikel, om rekryteringen i fråga endast syftar till tillfällig tillsättning av tjänster i väntan på att de tillsätts i enlighet med bestämmelserna i punkt 3 första strecksatsen i denna artikel.”
Ramavtalet om visstidsarbete
5 Klausul 5 i ramavtalet om visstidsarbete som ingicks den 18 mars 1999 (nedan kallat ramavtalet) och som återfinns som bilaga till rådets direktiv 1999/70/EG av den 28 juni 1999 om ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP (EGT L 175, s. 43) har följande lydelse:
”1. För att förhindra missbruk som uppstår genom användandet av på varandra följande visstidsanställningskontrakt eller visstidsanställningsförhållanden, så skall medlemsstaterna, efter samråd med arbetsmarknadens parter i enlighet med nationell lagstiftning, kollektivavtal eller praxis, och/eller arbetsmarknadens parter, där det inte finns likvärdiga lagliga åtgärder för att förhindra missbruk, på ett sätt som tar hänsyn till behoven i särskilda branscher och/eller till kategorier av arbetstagare, införa en eller fler av följande åtgärder:
a) Bestämmelser om objektiva grunder för förnyad visstidsanställning.
b) Bestämmelser om en övre sammanlagd tidsgräns för flera på varandra följande visstidsanställningar.
c) Bestämmelser om hur många gånger en visstidsanställning får förnyas.
2. Medlemsstaterna [ska], efter samråd med arbetsmarknadens parter, och/eller arbetsmarknadens parter, där så är lämpligt, fastställa under vilka förutsättningar visstidsanställningar
a) skall betraktas som ’på varandra följande’,
b) skall betraktas som tillsvidareanställningar.”
Bakgrund till tvisten
6 Genom ett avtal som undertecknades den 29 mars respektive den 4 april 2006 anställde parlamentet sökanden i förevarande mål som tillfälligt anställd enligt artikel 2 a i anställningsvillkoren för perioden den 1 april 2006–31 mars 2007 (nedan kallat det ursprungliga avtalet) och förordnade henne att tjänstgöra som läkare vid läkarmottagningen i Luxembourg (Luxemburg).
7 Genom ett tilläggsavtal som undertecknades av parlamentet den 23 februari 2007 och av sökanden den 26 februari 2007 (nedan kallat tilläggsavtalet av den 26 februari 2007) förlängdes det ursprungliga avtalet till och med den 31 mars 2008.
8 Den 18 oktober 2007 offentliggjorde parlamentet meddelande nr PE/95/S om genomförande av ett urvalsförfarande på grundval av meriter och prov för rekrytering av en tillfälligt anställd läkare (EUT C 244 A, s. 12). Sökanden i förevarande mål anmälde sig som sökande till uttagningsprovet, men hennes ansökan avslogs med motiveringen att hon inte hade den erfarenhet som krävdes.
9 Genom ett tilläggsavtal av den 26 mars 2008, som ersatte tilläggsavtalet av den 26 februari 2007 (nedan kallat tilläggsavtalet av den 26 mars 2008), förlängdes det ursprungliga avtalet till och med den 31 mars 2009.
10 Genom en skrivelse av den 22 januari 2009 frågade sökanden parlamentets generalsekreterare om sin möjlighet att fortsätta att arbeta vid institutionens läkarmottagning som tillsvidareanställd.
11 Den 12 februari 2009 svarade parlamentets generalsekreterare sökanden att det efter en noggrann undersökning av hennes situation inte hade varit möjligt att finna en rättsligt acceptabel lösning som möjliggjorde för henne att fortsätta att arbeta vid läkarmottagningen och bekräftade att hennes avtal skulle upphöra på fastställt datum, det vill säga den 31 mars 2009.
12 Den 2 april 2009 lämnade sökanden in ett klagomål i enlighet med artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska unionen (nedan kallade tjänsteföreskrifterna) i syfte att parlamentet skulle tillerkänna henne rätt till ett avtal om tillsvidareanställning i enlighet med artikel 8 första stycket i anställningsvillkoren och att hennes avtal som tillfälligt anställd skulle fortsätta efter den 31 mars 2009.
13 Den 12 oktober 2009 beslutade den myndighet som har rätt att sluta anställningsavtal att klagomålet skulle avvisas eller, i andra hand, ogillas.
Parternas yrkanden och förfarandet
14 Sökanden har yrkat att personaldomstolen ska
— ”[o]giltigförklara parlamentets beslut av den 12 februari 2009,
— [o]giltigförklara parlamentets beslut av den 12 oktober 2009,
— [o]giltigförklara den rättsliga kvalificeringen av det ursprungliga avtalet och det utlöpsdatum som har fastställts till den 31 mars 2009,
— följaktligen omvandla sökandens anställning till en tillsvidareanställning,
— ersätta den skada som sökanden lidit till följd av parlamentets handlande,
— i andra hand och för det fall personaldomstolen omöjligtvis skulle komma fram till att anställningsförhållandet upphört, trots att det uppstått en tillsvidareanställning, utdöma skadestånd för uppsägning utan saklig grund,
— i tredje hand och för det fall personaldomstolen omöjligtvis skulle komma fram till att det inte är möjligt att omkvalificera avtalet, utdöma skadestånd för den skada som sökanden lidit på grund av [p]arlamentets ansvarsgrundande handlande,
— fastställa att sökanden har möjlighet att använda sig av alla andra rättigheter, rättsmedel, grunder och förfaranden, i synnerhet att få parlamentet dömt att betala skadestånd för den uppkomna skadan, [och]
— förplikta Europaparlamentet att ersätta rättegångskostnaderna.”
15 Genom särskild handling som inkom till personaldomstolens kansli den 18 februari 2010 framställde parlamentet invändning om rättegångshinder mot talan i enlighet med artikel 78.1 första stycket i rättegångsreglerna.
16 Parlamentet har i sin invändning om rättegångshinder yrkat att personaldomstolen ska
— förklara att det är uppenbart att talan ska avvisas, och
— förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.
17 Genom handling som inkom till personaldomstolens kansli den 17 mars 2010 yttrade sig sökanden över invändningen om rättegångshinder.
18 Personaldomstolen (tredje avdelningen) beslutade den 8 juli 2010 att låta beslutet angående invändningen om rättegångshinder anstå till den slutliga domen.
19 I sitt svaromål, som inkom till personaldomstolens kansli den 10 september 2010, har parlamentet yrkat att personaldomstolen ska
— ogilla talan om ogiltigförklaring,
— avvisa yrkandet om att sökandens anställning ska omvandlas till en tillsvidareanställning,
— avvisa yrkandet om skadestånd för den skada som sökanden åsamkats på grund av parlamentets ansvarsgrundande handlande,
— ogilla yrkandet om skadestånd för uppsägning utan saklig grund, och
— förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.
Rättslig bedömning
Det andra yrkandet: ogiltigförklaring av beslutet av den 12 oktober 2009
20 Sökanden har genom sitt andra yrkande begärt att parlamentets beslut av den 12 oktober 2009 om avslag på hennes klagomål ska ogillas.
21 Det ska emellertid erinras om att yrkanden som framställs mot ett avslag på ett klagomål får till följd att den rättsakt som är föremål för klagomålet prövas av domstolen, och att yrkandena som sådana saknar självständigt innehåll (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 17 januari 1989 i mål 293/87, Vainker mot parlamentet, REG 1989, s. 23, punkt 8, förstainstansrättens dom av den 6 april 2006 i mål T‑309/03, Camós Grau mot kommissionen, REG 2006, s. II‑1173, punkt 43, och personaldomstolens dom av den 11 december 2008 i mål F‑136/06, Reali mot kommissionen, punkt 37) och sammanfaller med yrkandena om ogiltigförklaring av den rättsakt som var föremål för klagomålet.
22 Även om det inte kan förnekas att en sökande har intresse av att yrka om ogiltigförklaring av såväl beslutet om avslag på vederbörandes klagomål som den rättsakt som går vederbörande emot, ska talan i förevarande fall således anses riktad mot det beslut som enligt sökanden meddelades genom skrivelsen från parlamentets generalsekreterare av den 12 februari 2009 (nedan kallat det angripna beslutet).
Det tredje och det fjärde yrkandet: omkvalificering av sökandens avtal
23 Sökanden har genom sitt tredje och sitt fjärde yrkande begärt att den rättsliga kvalificeringen av det ursprungliga avtalet ska ogiltigförklaras och att det ska omkvalificeras till ett avtal om tillsvidareanställning.
24 Det ska emellertid erinras om att även om den rättsliga kvalificeringen av en rättsakt uteslutande ankommer på domstolen och är oberoende av parternas vilja, kan domstolen endast ogiltigförklara den rättsakt som går vederbörande emot och inte den kvalificering som sådan som dess upphovsman felaktigt har gett den. Det är dessutom fastslaget att unionsdomstolarna inom ramen för en talan enligt artikel 91 i tjänsteföreskrifterna inte kan göra principiella förklaringar eller fastställanden eller rikta förelägganden till en institution utan att inkräkta på den administrativa myndighetens befogenheter (domstolens dom av den 13 juli 1989 i mål 108/88, Jaenicke Cendoya mot kommissionen, REG 1989, s. 2711, punkterna 8 och 9, samt personaldomstolens beslut av den 16 maj 2006 i mål F‑55/05, Voigt mot kommissionen, REGP 2006, s. I‑A‑1‑15 och s. II‑A‑1‑51, punkt 25, och personaldomstolens dom av den 30 april 2009 i mål F‑65/07, Aayhan m.fl. mot parlamentet, punkt 52).
25 Det tredje och det fjärde yrkandet ska således avvisas, i den del sökanden genom dessa yrkanden begärt att personaldomstolen ska omkvalificera sökandens anställningsavtal.
Det första och det tredje yrkandet: ogiltigförklaring av det angripna beslutet och ogiltigförklaring av avtalets förfallodag vilken fastställts till den 31 mars 2009
Parternas argument
— Upptagande till sakprövning
26 Parlamentet har gjort gällande att sökanden genom sin skrivelse av den 22 januari 2009 inte ansökte om ännu en förnyelse av det ursprungliga avtalet, utan begärde att administrationen skulle erkänna att tilläggsavtalet av den 26 mars 2008 innebar att avtalet hade omkvalificerats till ett avtal om tillsvidareanställning, och att hon därefter drog slutsatsen att det angripna beslutet om att avslå denna begäran utgör en rättsakt som går henne emot.
27 Parlamentet har emellertid betonat att ett avtal har verkningar från det att det undertecknas och anser därför att det är tilläggsavtalet av den 26 mars 2008, genom vilket det ursprungliga avtalet förlängdes till och med den 31 mars 2009, som utgör den åtgärd som gått henne emot. Sökanden borde därför ha lämnat in ett klagomål mot detta tilläggsavtal inom tre månader från undertecknandet. Genom att den 22 januari 2009 lämna in en ansökan om erkännande av att det förelåg ett avtal om tillsvidareanställning försökte sökanden kringgå de föreskrivna tidsfristerna och dölja den omständigheten att hon inte hade ingett klagomål i tid.
28 Parlamentet har tillagt att generalsekreteraren i det angripna beslutet begränsade sig till att endast bekräfta att sökandens avtal skulle upphöra att gälla på det fastställda datumet, det vill säga den 31 mars 2009. Enligt fast rättspraxis rörde det sig således om en rent bekräftande rättsakt, mot vilken talan inte kan väckas.
29 Parlamentet har av detta slutit sig till att sökandens yrkande om ogiltigförklaring av det angripna beslutet inte kan tas upp till sakprövning.
30 Sökanden har i huvudsak gjort gällande att invändningen om rättegångshinder, som ingavs den 18 februari 2010, ingavs för sent med hänsyn till artikel 78.1 i rättegångsreglerna, där det föreskrivs att ”[begäran om] att personaldomstolen skall meddela beslut i fråga om rättegångshinder … skall inges inom en månad från delgivning av ansökan”, vilket var den 8 januari 2010.
31 Sökanden har i andra hand bestritt att den framställda invändningen om rättegångshinder är välgrundad och gjort gällande att generalsekreteraren i det angripna beslutet inte yttrade sig om en ansökan om förlängning av avtalet, utan om huruvida den andra förnyelsen av det ursprungliga avtalet innebar att detta omkvalificerades till ett avtal om tillsvidareanställning. Efter att ha granskat situationen drog parlamentet slutsatsen att det inte fanns någon ”rättsligt acceptabel lösning” som möjliggjorde för henne att fortsätta sitt arbete, varför det ursprungliga avtalet måste upphöra på förfallodagen för tilläggsavtalet av den 26 mars 2008, det vill säga den 31 mars 2009.
32 Enligt sökanden kan det angripna beslutet därför inte betraktas som endast en upplysning eller en rent bekräftande rättsakt. Det utgör ett beslut i en bestämd rättslig fråga som direkt rör hennes intressen. Parlamentets försäkran om att det inte gick att hitta någon lösning utgör ett medgivande av att man faktiskt försökt hitta en lösning efter det att tilläggsavtalet ingicks den 26 mars 2008.
33 Sökanden har påpekat att hon, enligt parlamentet, själv borde ha ansökt om en tredje förnyelse av avtalet, trots att det av artikel 8 första stycket i anställningsvillkoren framgår att hennes avtal inte ens borde ha förnyats en andra gång och att avtalet efter den andra förnyelsen egentligen automatiskt omvandlades till ett avtal om tillsvidareanställning.
34 Sökanden har i andra hand gjort gällande att tilläggsavtalet av den 26 mars 2008 inte kan anses utgöra en rättsakt som går henne emot, eftersom det av ordalydelsen i artikel 8 första stycket i anställningsvillkoren framgår att hennes underskrift ska likställas med ingåendet av ett avtal om tillsvidareanställning.
35 Sökanden har i tredje hand gjort gällande att hon gick vidare med förfarandet och väckte talan, eftersom parlamentet självt betecknade hennes skrivelse av den 2 april 2009 som ett klagomål i den mening som avses i artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna.
— Prövning i sak
36 Sökanden har åberopat tre grunder till stöd för sin talan. Den första grunden avser åsidosättande av artikel 8 första stycket i anställningsvillkoren, felaktig rättstillämpning och uppenbart oriktig bedömning. Som andra grund har sökanden gjort gällande att motiveringsskyldigheten har åsidosatts. Den tredje grunden avser maktmissbruk samt åsidosättande av omsorgsplikten, principen om god förvaltningssed, principen om skydd för berättigade förväntningar, principen om lika behandling och principen om ärligt fullgörande av avtalsförpliktelser samt rättsmissbruk.
37 När det gäller den första grunden har sökanden gjort gällande att tilläggsavtalet av den 26 mars 2008, genom vilket det ursprungliga avtalet ändrades för andra gången, enligt artikel 8 första stycket i anställningsvillkoren innebar att den tidsbegränsade anställningen omvandlades till en tillsvidareanställning och att parlamentet åsidosatte denna bestämmelse genom att i det angripna beslutet avslå begäran om omkvalificering.
38 Sökanden har förvisso påpekat att tilläggsavtalet av den 26 mars 2008 ”upphäver och ersätter” avtalet av den 23 februari 2007. Hon anser emellertid inte att man av detta kan dra slutsatsen att avtalet endast förnyats en gång för en tidsbegränsad period i överensstämmelse med artikel 8 första stycket i anställningsvillkoren, såsom parlamentet har hävdat. Även om man beaktar det stora utrymme för skönsmässig bedömning som parlamentet har gjort gällande, är detta tillvägagångssätt en konstruktion som inte får användas för att kringgå den ovannämnda bestämmelsen.
39 Parlamentet har svarat att de läkare som parlamentet anställer är tillfälligt anställda enligt artikel 2 a i anställningsvillkoren och att de i enlighet med artikel 7.2 i de interna bestämmelserna ska rekryteras bland dem som klarat ett uttagningsprov eller ett uttagningsförfarande enligt artikel 29.2 i tjänsteföreskrifterna. Eftersom det inte fanns någon förteckning över godkända läkare och eftersom det inte inkom en enda ansökan som svar på de meddelanden om lediga tjänster som offentliggjordes i syfte att tillsätta den lediga tjänsten efter det att sökandens föregångare slutat, var parlamentet tvunget att i enlighet med artikel 7.4 i de ovannämnda bestämmelserna tillfälligt rekrytera sökanden för en begränsad period, i väntan på att kunna anställa en läkare enligt det urvalsförfarande som krävs i enlighet med ovannämnda artikel 7.2. Detta var syftet med sökandens ursprungliga avtal.
40 Det ursprungliga avtalet skulle förlängas en gång, genom tilläggsavtalet av den 26 februari 2007, till och med den 31 mars 2008. Eftersom det emellertid fortfarande inte fanns någon förteckning över godkända sökande för tillsättning av den lediga läkartjänsten, ansåg parlamentet sig tvunget att förlänga det ursprungliga avtalet ytterligare en gång.
41 Parlamentet har i detta sammanhang gjort gällande att även om det i princip är förbjudet att ingå flera på varandra följande tidsbegränsade anställningsavtal, kan det emellertid finnas tillfällen då flera på varandra följande tidsbegränsade avtal är motiverade av legitima skäl. Detta var fallet under förevarande omständigheter, eftersom besluten om att förlänga det ursprungliga avtalet fattades för att garantera kontinuiteten hos läkarmottagningens tjänster och parlamentet inte kunde erbjuda sökanden ett avtal om tillsvidareanställning i strid med de interna bestämmelserna.
42 Artikel 8 första stycket i anställningsvillkoren strider för övrigt inte mot att det ingås ett tidsbegränsat anställningsavtal med obestämd förfallodag, till exempel såsom i förevarande fall i väntan på att en läkartjänst ska tillsättas. I detta sammanhang ska de förfallodatum som anges i de två tilläggsavtalen till det ursprungliga avtalet endast förstås som preliminära.
43 Parlamentet har slutligen betonat att tilläggsavtalet av den 26 mars 2008 om förlängning av det ursprungliga avtalet till och med den 31 mars 2009 var till sökandens fördel, eftersom parlamentet kunde ha låtit bli att förlänga avtalet och i stället anställt en annan läkare eller förlängt avtalet med endast de få månader som behövdes för att rekrytera en läkare i enlighet med urvalsförfarandet.
Personaldomstolens bedömning
44 Inledningsvis ska räckvidden av sökandens tredje yrkande om ogiltigförklaring av ”[det ursprungliga avtalets] förfallodag som fastställts till den 31 mars 2009” preciseras.
45 Detta yrkande kan förstås så, att det avser datumet den 31 mars 2009, som parlamentets generalsekreterare ”bekräftade” i det angripna beslutet. I detta fall sammanfaller yrkandet emellertid med det första yrkandet om ogiltigförklaring av det angripna beslutet. För att ge detta yrkande en självständig räckvidd bör det förstås som ett yrkande om ogiltigförklaring av tilläggsavtalet av den 26 mars 2008, i den del det där fastställs att sökandens anställning ska upphöra den 31 mars 2009.
46 Efter denna precisering ska det, när det gäller sökandens påstående att parlamentets invändning om rättegångshinder framställts för sent, erinras om att enligt artikel 78.1 första stycket i personaldomstolens rättegångsregler ska en begäran om att personaldomstolen ska meddela beslut i fråga om rättegångshinder utan att pröva själva sakfrågan inges inom en månad från delgivningen av ansökan, till vilket tillkommer den förlängning av fristen med tio dagar med hänsyn till avstånd i samtliga fall som föreskrivs i artikel 100.3 i rättegångsreglerna. I förevarande fall delgavs ansökan parlamentet den 8 januari 2010. Invändningen om rättegångshinder, som inkom den 18 februari 2010, framställdes således den sista dagen i den enligt ovan beräknade tidsfristen. Den kan därför tas upp till sakprövning.
47 När det gäller huruvida invändningen om rättegångshinder är motiverad, ska det erinras om att en talan om ogiltigförklaring kan tas upp till prövning endast om det klagomål som ska föregå den har ingetts inom en tidsfrist på tre månader efter antagandet av den rättsakt som går vederbörande emot, såsom det föreskrivs i artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna.
48 När det gäller att fastställa tidpunkten för antagandet av den rättsakt som gått sökanden emot, det vill säga det datum från och med vilket fristen för att inge ett klagomål ska räknas, ska det påpekas att ett avtal har verkningar och följaktligen kan gå den anställde emot från och med det att det undertecknats och att det således i princip är från undertecknandet som tidsfristen för att i tid inge ett klagomål enligt artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna ska beräknas (förstainstansrättens dom av den 11 juli 2002 i de förenade målen T‑137/99 och T‑18/00, Martínez Páramo m.fl. mot kommissionen, REGP 2002, s. I‑A‑119 och s. II‑639, punkt 56, och domen i det ovan i punkt 24 nämnda målet Aayhan m.fl. mot parlamentet, punkt 43).
49 Mot bakgrund av ovanstående kunde sökanden formellt ha lämnat in ett klagomål mot tilläggsavtalet av den 26 mars 2008, i den del det inte ingåtts som ett tillsvidareavtal (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 24 nämnda målet Aayhan m.fl. mot parlamentet, punkt 44). Men detta var emellertid inte fallet. Eftersom klagomål inte ingetts inom den tidsfrist på tre månader som föreskrivs i artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna, har det tredje yrkandet om ogiltigförklaring av det nämnda tilläggsavtalet, i den del det där fastställs att vederbörandes anställning ska upphöra den 31 mars 2009, framställts för sent och ska följaktligen avvisas.
50 Detta innebär dock inte att det första yrkandet avseende det angripna beslutet också ska avvisas.
51 Hänsyn ska nämligen tas till de särskilda omständigheterna i förevarande fall, det vill säga att sökanden har anställts som tillfälligt anställd enligt artikel 2 a i anställningsvillkoren, att anställningen förlängdes genom tilläggsavtalet av den 26 februari 2007 och att det andra tilläggsavtalet av den 26 mars 2008 ”upphäv[de] och ers[atte]” det första tilläggsavtalet i syfte att förlänga vederbörandes anställning till och med den 31 mars 2009, trots att det i artikel 8 första stycket i anställningsvillkoren föreskrivs att anställningsavtalen för tillfälligt anställda som avses i artikel 2 a i anställningsvillkoren får förnyas högst en gång för en tidsbegränsad period och att ”[o]m avtalen därefter förnyas skall de gälla tills vidare”.
52 Personaldomstolen konstaterar att den omständigheten att det första tilläggsavtalet, genom vilket sökandens anställning förlängdes för en tidsbegränsad period, ”upphäv[ts] och ers[atts]” med ett nytt tilläggsavtal, genom vilket anställningen på nytt förlängdes för en tidsbegränsad period, så att det föreligger en enda förlängning för en tidsbegränsad period, är en konstruktion som gör att artikel 8 första stycket i anställningsvillkoren blir innehållslös.
53 Formuleringen ”[o]m avtalen därefter förnyas” i artikel 8 första stycket i anställningsvillkoren innebär nämligen att denna bestämmelse är tillämplig på varje förfarande genom vilket en tillfälligt anställd enligt artikel 2 a i anställningsvillkoren i denna egenskap fortsätter sitt anställningsförhållande med arbetsgivaren efter det att ett tidsbegränsat anställningsavtal som förnyats en gång har upphört att gälla.
54 Hänsyn ska även tas till direktiv 1999/70 och det ramavtal som återfinns i bilagan till det direktivet. Den omständigheten att ett direktiv som sådant inte är bindande för institutionerna hindrar inte att dessa indirekt ska ta hänsyn till det i sina förbindelser med tjänstemännen och övriga anställda. Det ska således erinras om att det som arbetsgivare åligger parlamentet att i enlighet med dess lojalitetsplikt i möjligaste mån tolka och tillämpa bestämmelserna i anställningsvillkoren för övriga anställda mot bakgrund av lydelsen och målet med ramavtalet. Genom ramavtalet ges målet att säkerställa anställningstrygghet företräde i fråga om anställningsförhållanden inom Europeiska unionen (domen i det ovan i punkt 24 nämnda målet Aayhan m.fl. mot parlamentet, punkterna 119 och 120). Klausul 5.1 i ramavtalet syftar närmare bestämt särskilt till att ”förhindra missbruk som uppstår genom användandet av på varandra följande visstidsanställningskontrakt eller visstidsanställningsförhållanden” genom att ålägga medlemsstaterna skyldigheten att i sina rättsordningar införa en eller flera av de åtgärder som förtecknas i punkt 1 a–c i klausulen. I klausul 5.1 c föreskrivs särskilt att bestämmelser ska fastställas om hur många gånger en visstidsanställning får förnyas. I punkt 2 b i samma klausul föreskrivs att visstidsanställningar, där så är lämpligt, kan ”betraktas som tillsvidareanställningar”.
55 När det gäller institutionerna ska det därför slås fast att artikel 8 första stycket i anställningsvillkoren ska tolkas så, att denna bestämmelse har en bred räckvidd och ska tillämpas strikt, eftersom den syftar till att begränsa användningen av på varandra följande tidsbegränsade anställningsavtal för tillfälligt anställda genom att det tredje tidsbegränsade avtal som ingås ”betraktas som [en] tillsvidareanställning”.
56 Det är för övrigt med orätt som parlamentet har gjort gällande att artikel 7.4 i de interna bestämmelserna förhindrade parlamentet att ingå ett tillsvidareavtal för att garantera kontinuiteten hos de tjänster som tillhandahålls vid läkarmottagningen i Luxemburg. Även om det i artikel 7.4 i de interna bestämmelserna föreskrivs att tjänster kan tillsättas tillfälligt i väntan på rekrytering i enlighet med det förfarande som föreskrivs i dessa bestämmelser, föreskrivs det nämligen inte att tidsbegränsade avtal måste ingås för en bestämd period, såsom i förevarande fall. Det ska i detta sammanhang erinras om att med ett visstidsavtal avses enligt klausul 3 i ramavtalet ett avtal vars längd fastställts på grundval av objektiva kriterier, såsom ett visst datum eller en särskild händelse. Dessutom förbjuder artikel 7.4 inte användningen av tillsvidareavtal, eftersom en tillfällig anställning såsom i förevarande fall kan sträcka sig över en ej fastställbar period utan att avtalet ger den anställde den säkerhet som en utnämning till tjänsteman ger, eftersom avtalet kan avslutas av legitima skäl och med en uppsägningstid i enlighet med artikel 47 c i i anställningsvillkoren. De interna bestämmelserna har under alla omständigheter en mindre bindande verkan än anställningsvillkoren och kan således inte hindra verkan av artikel 8 första stycket i anställningsvillkoren.
57 Parlamentet har vidare med orätt hävdat att artikel 8 första stycket i anställningsvillkoren inte hindrar att det ingås avtal om tidsbegränsad anställning med en ej fastställd förfallodag. Detta argument, som i teorin är korrekt för det fall detta villkor motsvarar att det inträffar en särskild händelse (se ovan punkt 56), är i förevarande fall utan verkan, eftersom det ursprungliga avtalet och dess tilläggsavtal innehöll fastställda förfallodagar. Även parlamentets försäkran att det kunde ha underlåtit att förlänga det ursprungliga avtalet genom tilläggsavtalet av den 26 mars 2008, eller kunde ha förlängt det med en kortare period än det år som vederbörande beviljades, är utan verkan. Detta rör sig nämligen om rena hypoteser som inte motsvarar de faktiska omständigheterna. En andra förlängning för en kortare period än ett år skulle dessutom under alla omständigheter ha utgjort en förnyelse i enlighet med artikel 8 första stycket i anställningsvillkoren.
58 Parlamentet kan slutligen inte göra gällande att det befann sig i en exceptionell situation till följd av att en tjänst som läkare blivit ledig vid läkarmottagningen i Luxemburg och att det var omöjligt att tillsätta den med kort varsel. Som det har anförts ovan hindrar artikel 7.4 i de interna bestämmelserna inte att det ingås ett tillsvidareavtal som när som helst kan avslutas av legitima skäl och med iakttagande av den uppsägningstid som föreskrivs i artikel 47 c i i anställningsvillkoren.
59 Av ovanstående följer att sökanden uppfyllde villkoren för tillämpning av artikel 8 första stycket i anställningsvillkoren.
60 Enligt denna bestämmelse ska emellertid varje senare förnyelse, som följer efter en första förlängning för en tidsbegränsad period av ett tidsbegränsat avtal med en tillfälligt anställd enligt artikel 2 a, ”gälla tills vidare” och av detta följer att en omkvalificering av avtalet ska anses ha skett automatiskt.
61 Mot denna bakgrund konstaterar personaldomstolen att tilläggsavtalet av den 26 mars 2008 automatiskt har omkvalificerats till ett avtal om tillsvidareanställning i enlighet med lagstiftarens vilja och att den förfallodag som fastställs i detta tilläggsavtal inte medför att sökandens anställning upphört.
62 Det angripna beslutet, i vilket parlamentets generalsekreterare angav att det inte fanns någon rättsligt acceptabel lösning som möjliggjorde för sökanden att fortsätta att arbeta vid läkarmottagningen i Luxemburg och bekräftade att hennes avtal skulle upphöra den 31 mars 2009, ändrade följaktligen med nödvändighet och i väsentlig grad vederbörandes rättsliga ställning såsom den följde av artikel 8 i anställningsvillkoren. Det angripna beslutet utgör således en rättsakt som går sökanden emot och inte ett rent bekräftande beslut.
63 Eftersom sökanden lämnade in ett klagomål mot det angripna beslutet inom tre månader efter det att det hade delgetts och väckte talan i förevarande mål inom tre månader efter det att hon hade delgetts avslaget på klagomålet, ska yrkandena om ogiltigförklaring av beslutet tas upp till sakprövning.
64 När det gäller prövningen i sak framgår det av punkterna 51–62 i denna dom att det angripna beslutet fattades med avseende på ett tidsbegränsat arbetsförhållande eftersom det där bekräftades för sökanden att hennes avtal skulle upphöra och således innebär ett åsidosättande av artikel 8 första stycket i anställningsvillkoren. Parlamentet har vid den muntliga förhandlingen för övrigt medgett att lösningen att behålla sökanden i tjänst med hjälp av flera tidsbegränsade anställningsavtal inte var ”den mest lyckade”.
65 Av detta följer att talan är välgrundad och att det angripna beslutet ska ogiltigförklaras på den grunden att artikel 8 första stycket i anställningsvillkoren har åsidosatts, utan att det är nödvändigt att pröva övriga grunder i ansökan. Det behöver inte heller prövas huruvida beslutet egentligen utgjorde en uppsägning av ett avtal som blivit ett tillsvidareavtal eller huruvida villkoren för en sådan uppsägning var uppfyllda, och sökanden resonerade för övrigt inte i den riktningen inom ramen för den anförda grunden.
Det femte yrkandet: ersättning för den skada som sökanden lidit
66 Sökanden har yrkat ersättning för den skada som hon anser sig ha lidit till följd av parlamentets handlande. Parlamentet har invänt att sökanden inte har preciserat på vilket sätt parlamentets handlande skulle vara ansvarsgrundande. Parlamentet har tillagt att om det åsyftade handlandet inte följer av det angripna beslutet borde sökanden ha inlett det administrativa förfarandet genom en ansökan i enlighet med artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna.
67 Av ansökan framgår emellertid att sökanden skiljer sin begäran om ersättning inom ramen för det femte yrkandet från sin begäran om skadestånd inom ramen för det sjätte, det sjunde och det åttonde yrkandet. Sökanden har dessutom vid förhandlingen bekräftat att hon genom sitt femte yrkande inte ställer krav på skadestånd, utan på att beviljas den ”ekonomiska del” som är en ”logisk konsekvens” av en ogiltigförklaring av det angripna beslutet.
68 Det ska i detta sammanhang erinras om att ett yrkande om att en institution ska betala ut ett belopp till den anställde som denne anser sig ha rätt till enligt anställningsvillkoren omfattas av begreppet tvister av ekonomisk art i den mening som avses i artikel 91.1 i tjänsteföreskrifterna, och skiljer sig från mål om skadestånd i vilka en anställd har väckt talan mot en institution i syfte att erhålla skadestånd. Enligt artikel 91.1 i tjänsteföreskrifterna har personaldomstolen i dessa tvister en obegränsad behörighet som innebär att den ska avgöra den tvist som den har att pröva fullständigt, det vill säga i fråga om den anställdes samtliga rättigheter och skyldigheter, såvida inte domstolen överlåter åt den aktuella institutionen att verkställa en viss del av domen. I det sistnämnda fallet utövar domstolen kontroll och fastställer de exakta villkoren (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 18 december 2007 i mål C‑135/06 P, Weißenfels mot parlamentet, REG 2007, s. I‑12041, punkterna 65, 67 och 68, och personaldomstolens dom av den 2 juli 2009 i mål F‑49/08, Giannini mot kommissionen, punkterna 39–42).
69 Efter denna precisering ska det även erinras om att när domstolen ogiltigförklarar en rättsakt innebär detta att denna akt retroaktivt elimineras ur rättssystemet och att då en ogiltigförklarad rättsakt redan har verkställts medför utplåningen av dess verkningar att den situation som sökanden befann sig i innan rättsakten antogs ska återställas (personaldomstolens dom av den 26 oktober 2006 i mål F‑1/05, Landgren mot ETF, REGP 2006, s. I‑A‑1‑123 och s. II‑A‑1‑459, punkt 92).
70 I förevarande fall ska det konstateras att sökanden till följd av tilläggsavtalet av den 26 mars 2008 omfattades av ett tillsvidareavtal i enlighet med artikel 8 första stycket i anställningsvillkoren och att hennes anställningsförhållande inte upphörde den 31 mars 2009, eftersom hon inte sagts upp i tid i enlighet med artikel 47 c i i anställningsvillkoren.
71 Under dessa omständigheter ska parlamentet förpliktas att till sökanden utge skillnaden mellan å ena sidan den sammanlagda lön hon hade kunnat erhålla om hon hade varit kvar i tjänst hos parlamentet och å andra sidan summan av den lön, de arvoden, den arbetslöshetsersättning och alla eventuella andra ersättningar som hon faktiskt erhållit från och med den 1 april 2009, som trätt i stället för den lön som hon skulle ha erhållit vid parlamentet.
Det sjätte, det sjunde och det åttonde yrkandet: skadestånd
72 Genom sitt sjätte, sitt sjunde och sitt åttonde yrkande har sökanden begärt att personaldomstolen ska förplikta parlamentet att betala henne skadestånd på grund av dess ansvarsgrundande handlande, särskilt uppsägningen av hennes avtal utan saklig grund.
73 Eftersom dessa yrkanden emellertid framställts i andra hand i förhållande till yrkandet om att parlamentet ska förpliktas att betala sökanden lön för den tid som förflutit sedan hon slutade sin anställning och personaldomstolen har bifallit detta yrkande, finns det ingen anledning att pröva dessa andrahandsyrkanden.
Rättegångskostnader
74 Enligt artikel 87.1 i rättegångsreglerna ska, om inte annat följer av bestämmelserna i kapitel 8 i avdelning II i rättegångsreglerna, tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Enligt artikel 87.2 får personaldomstolen, om så anses skäligt, besluta att en tappande part endast delvis, eller inte alls, ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.
75 Av ovan angivna skäl följer att sökanden vunnit målet med avseende på de huvudsakliga yrkandena, det vill säga att det angripna beslutet ska ogiltigförklaras och att parlamentet ska förpliktas att betala henne retroaktiv lön. Sökanden har dessutom uttryckligen yrkat att parlamentet ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom omständigheterna i förevarande mål inte motiverar en tillämpning av bestämmelserna i artikel 87.2 i rättegångsreglerna ska parlamentet förpliktas att ersätta samtliga rättegångskostnader.
Mot denna bakgrund beslutar
PERSONALDOMSTOLEN (tredje avdelningen)
följande:
1) Beslutet i skrivelsen av den 12 februari 2009, genom vilken Europaparlamentets generalsekreterare upplyste Séverine Scheefer om att ingen rättsligt acceptabel lösning funnits för att möjliggöra för henne att fortsätta att arbeta vid läkarmottagningen i Luxembourg (Luxemburg) samt att hennes tillfälliga anställning skulle upphöra den 31 mars 2009, ogiltigförklaras.
2) Europaparlamentet förpliktas att till Séverine Scheefer utge skillnaden mellan å ena sidan den sammanlagda lön hon hade kunnat erhålla om hon varit kvar i tjänst hos Europaparlamentet och å andra sidan summan av den lön, de arvoden, den arbetslöshetsersättning och alla eventuella andra ersättningar som hon faktiskt erhållit från och med den 1 april 2009, som trätt i stället för den lön som hon skulle ha erhållit som tillfälligt anställd.
3) Talan ogillas i övrigt.
4) Europaparlamentet ska bära sina rättegångskostnader och ersätta Séverine Scheefers rättegångskostnader.
Mahoney | Kreppel | Van Raepenbusch |
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 13 april 2011.
Justitiesekreterare | | Ordförande |